Komik med ord

Akademisk humor. Som med kärleken bjuder inte humor in till forskning: det är för personligt och för kärt. Men visst finns det forskning om humor: förklaringar till skämtets och komedins väsen. Anders Bergman tar oss här på en resa genom humordefinitioner, skrattets historia och det roligas språk.

Komik med ord

Anders Bergman

Alla uppskattar humor, ingen vet vad det är. Vi tycker så mycket om att skratta, och gör det så ofta, ändå vet vi så lite om skrattets väsen. Hur kommer det sig?

För det första är det ett svårt ämne. Det råder stor akademisk oenighet i området, alla möjliga och omöjliga teorier har lagts fram och förkastats. Man har inte ens kunnat enas om en fungerande definition på ordet ”humor”, och så länge det inte gjorts kommer skrattets väsen aldrig att kunna förklaras.

För det andra har ämnet länge ansetts lågt och fult, ibland rentav skadligt och ont. Det beror nog främst på kristendomen: redan kyrkofäderna påpekade att Jesus inte skrattade. I takt med sekulariseringen har dessa åsikter luckrats upp, men vi är fortfarande långt ifrån ett jämställt förhållande mellan allvar och skämt, mellan tragedi och komedi.

Och för det tredje så har det ofta ansetts vara ett tecken på dålig smak att forska om ett ämne som är oss så kärt. Precis som med kärleken! Kanske inget kan tjusa oss som vi förstår fullt ut?

Teorier om humor

Hur det än må vara så har flera av västerlandets skarpaste hjärnor ägnat sig åt skrattets mysterium. Som sagt skiljer sig deras forskningsresultat rejält från varandra, men man brukar dela in deras teorier i tre grupper.

Den äldsta är överlägsenhetsteorin, förespråkad av Platon, Hobbes och Bergson bland många andra. Den går helt enkelt ut på att skrattet är ett uttryck för överlägsenhet, fingerat eller sant. Vi skrattar åt dem vi känner oss bättre än.

Från romantiken kommer den så kallade inkongruens­teorin, eller oförenlighetsteorin. Bland dess anhängare finns Kant och Schopenhauer. Den utgår från att skratt beror på när ett ting visar sig vara annorlunda än vad vi tänkt oss.

Den yngsta av de tre teorigrupperna är lättnadsteorin, främst förespråkad av Freud och hans lärjungar. De menar att skrattet är ett uttryck för avslappning, en kanalisering av överskottsenergi.

Det finns många invändningar mot samtliga tre grupper. Mot överlägsenhetsteorin kan sägas att det finns mycket av medlidande och sympati i skrattet. Mot inkongruensteorin kan sägas att det finns många förväntningar som kan upplösas i något långt ifrån skratt. Och mot lättnadsteoretikerna kan sägas att de har fel när de tror att lättnad är skrattets orsak – snarare är det då dess verkan.

Idag anser man att oförenlighetsteorin är den som kommer närmast sanningen. Testa dig själv nästa gång du skrattar, och du kommer säkert att se att det beror på att du upptäckte att något var eller agerade på ett sätt du inte förutsett! Invändningen måste dock göras att den inte får överraska dig på ett alltför positivt eller negativt sätt, utan på ett ganska likgiltigt, neutralt vis. Det är just när man upptäcker en sådan onödig, harmlös aspekt på ett ting man trodde att man kände till som man brister ut i skratt.
komik29

Når språket självt blir roligt

Oförenlighetsteorin stämmer särskilt väl in på ordkomiken. Och den komiktypen får nog sägas vara den största och vanligaste i vår vardag: vi skrattar oftast genom språket.
Henri Bergson menade, i sin studie Skrattet, att ordkomik är när språket självt blir roligt. Det låter som en plattityd, men det är ett viktigare påpekande än man kan tro. Allt som förmedlas genom ord och som är roligt är inte ordkomik: när vi berättar en rolig historia är det inte språket i sig som är det roliga, utan poängen i historien. Däremot är en ordvits ordkomik eftersom det då är språket självt som är det roliga. Ordkomik är alltså när vi skrattar åt själva formuleringarna snarare än innehållet (det som formuleringarna förmedlar).
Människan har uppfunnit språket för att förmedla information, så när det inte fyller denna uppgift blir det alltså onödigt. Därmed komiskt, enligt inkongruensteorin. Ordkomik är med andra ord en utsaga som inte förmedlar den information den förväntas göra: informationen kan vara alltför stor eller alltför liten, en helt annan än den tänkta eller helt frånvarande. Ingen har sammanfattat det ordkomiska bättre än romaren Quintilianus (i Institutio oratoria), som själv verkar så nöjd med sin tes att han måste inleda den med ett kraft­uttryck:

        Vid Herkules! Alla tricks som görs för att tala på ett skämtsamt sätt består i detta, att formulera saken på ett sätt som avviker från det gängse och det sanna.

Definitionen bör emellertid ha tillägget ”…utan att någon verkligen låter sig luras av det”. Med andra ord: ironi. Det finns ironi bakom all ordkomik (när ironin blir grov brukar den kallas sarkasm).

Quintilianus har ett exempel, som vi numera känner igen i otaliga versioner: Campatius kommer ut från teatern och möts av vännen Titus Maximus. Denne säger ”Hej Campatius, har du varit på en föreställning?” varpå Campatius svarar ”Nej, jag har spelat boll i orkesterdiket!”. En onödig fråga som tigger om ett onödigt svar, och vips har vi något roligt. Självklart har ju Campatius varit på teater om han kommer ut från teatern! Hade Campatius svarat ”Javisst, det är klart jag gjort, vad trodde du?” så vore det inte ordkomiskt längre, för då hade information överförts på gängse vis. Men genom att använda språket på ett oekonomiskt sätt uppstår gång på gång formuleringar lika absurda som onödiga; ett intellektets kurragömma. Quintilianus räknar själv upp i sin studie en mängd språkliga knep för att åstadkomma sådana effekter, såsom överdrifter, underdrifter, antiteser, gåtfullhet och liknelser.

Humor eller komik?

Exemplet illustrerar förresten också skillnaden mellan orden humor och komik. Campatius är humoristisk medan Titus Maximus är komisk; Campatius är medveten i sin roll, Titus Maximus är omedveten; vi skrattar med Campatius men åt Titus Maximus. Humor är alltså förmågan att kunna uppfatta något komiskt i sin omvärld. Komiken skapar man inte, man bara finner den, som Sigmund Freud säger i sin bok Skämt och dess relation till det undermedvetna. Storheten ligger alltså i humorn, inte i komiken.

Slagkraftiga repliker (i korrekt retorisk terminologi alter­catio) och humoristiska aforismer arbetar efter samma metod: en medveten ironisk lek, baserad på onödigt användande av språket. Det räcker att läsa i en anekdotsamling eller citatbok för att konstatera det, eller titta på vilken komedifilm som helst.

Låt oss ta några exempel. Jag läste i en antologi att Brigitte Bardot fått en varning på stranden i San Sebastian; det var nämligen förbjudet att bära tvådelad bikini, upplyste man henne. ”Jaha, och vilken del ska jag ta av mig då?” var hennes svar. Visst hade hon kunnat ryta ”vilken urfånig regel!”, vilket ju är det underliggande budskapet, men istället slår hon tillbaka genom att låtsas missförstå regeln. Och så blir det komiskt. Oscar Wildes aforismer (och många andras aforismer!) bygger på långsökta liknelser, i stil med ”kvinnors hjärnor är som schweizerostar”, vilket ju är detsamma som att säga ”kvinnor är trögtänkta” som inte alls är något roligt sagt, men med den förtäckta ordalydelsen blir det komiskt (om än felaktigt och orättvist!).

Liksom allt kan göras komiskt, kan också allt vi säger göras ordkomiskt. Om språket varit en perfekt uppfinning – logiskt, till saken, konsekvent – och därmed utan idiomatiska uttryck, homonymer, synonymer och oregelbundna verb, hade nog ingen ordkomik funnits. Och i förlängningen (intressant tanke om resonemangen och analogin är riktiga!) så skulle ingen komik finnas i världen, om världen hade varit fulländad. Men så är det inte: varken språket eller världen är fullkomliga. De är aldrig sinande källor till skratt; det finns mer att skratta åt än vi någonsin anar.


Anders Bergman är fil.mag. i ­retorik från Uppsala Universitet och undervisar i retorik på Vuxenskolan i Uppsala.
rm29Läs mer om RetorikMagasinet 29.


Läs även Lennart Hellspongs “Komik med ord – och bild” från RetorikMagasinet 30.


Om skribenten

Skriv et svar