Konstruktionen av expertis

Recension

Recension: E. Johanna Hartelius: The Rhetoric of Expertise. Maryland, USA: Lexington Books, Lanham, 2011. 193 sidor.

Bibliografiskt

Författare: Orla Vigsö är professor i retorik vid Södertörns Högskola

Rhetorica Scandinavica 60 (2012), s 93-96.

Annons

Recensionen

Att vi lever i ett expertsamhälle är inget vågat påstående. I alla typer av samhälls- och debattprogram i radio och på tv presenteras experter inom de diskuterade ämnen, och ständigt presenteras expertutredningar om allt mellan himmel och jord. Så experter verkar stå i ganska hög kurs. Samtidig finns det en motsatt riktning, som mest tydligt har manifesterats i Danmark, där den borgerliga regeringen ganska snart efter sitt tillträdande 2001 startade en kampanj mot ”smagsdommere” och ”ekspertvældet”. Man avskaffade en mängd nämnder och liknande, och i nyårstalet 1 januari 2002 beskrev statsminister Anders Fogh Rasmussen bakgrunden så här:

Vi tror på, at mennesker er bedst til selv at vælge. Vi behøver ikke eksperter og smagsdommere til at bestemme på vore vegne. I de senere år er der ved knopskydning skudt et sandt vildnis af statslige råd og nævn og institutioner op over alt. Mange af dem har udviklet sig til statsautoriserede smagsdommere, som fastslår, hvad der er godt og rigtigt på forskellige områder. Der er tendenser til et eksperttyranni, som risikerer at undertrykke den frie folkelige debat. Befolkningen skal ikke finde sig i løftede pegefingre fra såkaldte eksperter, der mener at vide bedst. Eksperter kan være gode nok til at formidle faktisk viden. Men når vi skal træffe personlige valg, er vi alle eksperter.

Så kallade ”experter” vill bara bestämma över vanligt folk, de vill diktera vad folk ska tycka och på så sätt undertrycka andra. Experternas roll är enbart att förmedla fakta, allt annat är en fråga om val som varje individ får vara fri att göra, för på det området är vi alla experter.
Detta är något som hela tiden har legat i mitt bakhuvud medan jag har läst E. Johanna Hartelius bok The Rhetoric of Expertise. Hartelius, retoriklektor vid Northern Illinois University, försöker i sin bok ge en retorisk syn på expertis som en fråga inte bara om en persons relation till ett ämne, utan som en relation mellan en person, ett ämne och en publik. Man är bara expert om publiken accepterar ens expertis inom området. På så sätt är expertis tydligt en retorisk produkt.

Denna syn på expertis kallar Hartelius för attribution, och hon motställer den mot autonomi-synen, för vilken expertis enbart är en fråga om personens behärskning av områdesrelevant information. Detta är den typ av expert, som Fogh Rasmussen ovan anser är den enda sanna: en person med mätbar och kontrollerbar faktakunskap. Om folk utanför ämnet anser att man är expert eller inte, är irrelevant: expertisen är objektivt verifierbar. För attributionssynen finns expertisen endast i kraft av andras erkännande, det är en symbolisk relation mellan experten och de som ser henne som expert.

Om man ser expertis som en fråga om attribution, blir det även intressant att fråga varför vi som ”vanliga människor” gör detta. Varför är vi villiga att betrakta andra som experter? Hartelius kopplar behovet till vår osäkerhet (bl.a. inför komplexiteten i vårt samhälle) som skapar en rädsla som gör att vi söker experter med tydliga tolkningar och förhållningssätt. I en osäker situation framstår experten som den som kan peka ut vägen åt oss och befria oss från osäkerheten. Här är Hartelius inne på en intressant linje, men hon utvecklar inte denna betraktelse så mycket som jag hade kunnat önska. Det är t.ex. lätt att koppla denna syn på expertis till Ulrich Becks analyser av vårt moderna risksamhälle, där han pekar på att riskerna har blivit osynliga, teknologiska och potentiella och därmed mer ogreppbara.

Men bortsett ifrån att denna sociologiska koppling saknas, så är teorikapitlet nog det som är mest intressant för icke-amerikaner. Hartelius försöker skapa en teori om hur experters retoriska strategier formas av en rad congruities (vilket här väl bäst kan översättas med sammanhang), mer precist sex sådana.

1) Experter associerar sig med eller distanserar sig i förhållande till andra experter, så det uppstår nätverk i vilka kulturellt kapital tilldelas. Genom referenser placerar man sig själv i relation till andra, som antingen redan har status (som man önskar ska smitta av på en själv), eller som på andra sätt kan lyfta en själv. Hartelius går inte på djupet med detta, men här finns en del av förklaringen till hur och varför en doxa kan skapas inom ett fält. Strukturer som citeringsindex är med till att förstärka denna tendens, bl.a. därför att man genom att hänvisa till vissa kan få tillgång till ett nätverk, där man själv i sin tur citeras.
2) För att lyckas måste experten framvisa en techne, en epistemologi och en metodik. Att vara expert är att kunna övertyga en publik om att man vet något som de inte vet och att man deltar i processer som andra inte har någon insikt i. Expertis är en produkt av en systematisk praktik.
3) I expertens retorik finns spår av hennes pedagogik, hennes uppfattning av vad hon är villig att lära publiken något om.
4) Experter delger sina kunskaper utifrån en önskan att främja publikens deltagande snarare än hänsynstagande (deference).
5) Experten beskriver sin kunskap som svar på ett behov, en påträngande fråga.
6) Experten måste kunna visa att hennes kunskap är relevant för publikens vardag.

Att beskriva detta som en teori är i mina ögon lite problematiskt därför att det mer verkar vara en lista över vad experter gör, en lista som det inte finns någon tydlig begränsning av. Det finns med andra ord inget som pekar varför det är just dessa sex och inte fler faktorer, som ingår i ”teorin”. Men den största kritikpunkten gäller själva uppfattningen av expertis som något en person tillskriver sig själv. Författarens bild av experter som personer med kunskaper som försöker uppnå en position i ett nätverk genom egna insatser, utgör bara en del av den samlade bilden. Hon ignorerar den roll som en tredje aktör spelar, nämligen medierna. Expertis är inte bara en fråga om personer i relation till en publik, det är också en fråga om mediernas aktiva roll.

De flesta som har nått en viss position inom universitetsvärlden har säkert upplevt att bli uppringt av journalister för en kommentar om något, varpå de i inslaget presenteras som ”experter”. Jag vet att jag aldrig har titulerat mig själv expert, men mediernas logik är så att den som uttalar sig i kraft av kunskap, konstrueras som expert. Expertisen är med andra ord attribuerad, men inte av publiken som Hartelius hävdar, utan av medierna, som med detta epitetet försöker övertyga publiken om att man har inhämtat relevant och nödvändig kunskap. Expertisen blir på så sätt snarare en faktor i medielogiken än en fråga om expertens strävan efter erkännande och kulturellt kapital.

Förutom teoriavsnittet och ett avslutande kapitel om hur man kan gå vidare i studiet av expertis, består boken av fyra kapitel om expertis inom olika fält. Kapitlet om politisk expertis handlar om debatten kring begränsningar i invandringen i USA, där Hartelius finnar några oväntade likheter i konstruktionen av expertis bland politiker och aktivister. För en icke-amerikan är dock mycket av diskussionen ganska svår att greppa, tycker jag, och det är svårt att bedöma i hur hög grad konklusionerna gäller andra länder och andra politiska frågor. Kapitlen om 11 september, den medicinska definitionen av klinisk depression och Wikipedia är mer tillgängliga och pekar ut olika strategier för konstruktionen av expertis inom olika fält. För historikerna gäller det t.ex. att framstå som objektiva, medan det i diskussionen om depression i hög grad handlar om hur ”erfarenhet” konstrueras. Vad gäller Wikipedia, så jämförs dess syn på expertis med Encyclopedia Britannicas. Konklusionen blir bl.a. att Wikipedia anser att sanning skapas genom dialog och att en mångfald av lekmäns synpunkter är bättre än en akademikers synpunkter, och Wikipedia erbjuder i tråd härmed också en annan typ av lösning på dispyter genom konsensusbasered diskussion i stället för i förhand fastlagda regler och tillvägagångssätt. Det är spännande att följa Hartelius diskussion av dessa två synsätt och deras historiska rötter, och diskussionen lyfter fram den instabilitet som finns i synen på vad kunskap är. Författaren knyter i avslutningskapitlet diskussionen till den misstro mot experter, som jag i början pekade på:

”Why do traditional experts represent a ”dictatorship”? Why is a class of specialists in one domain considered repressive or ”tyrannical” while specialists in another are simply performing a job? To my knowledge, no one claims that firefighters threaten the public’s right to explore our own firefightning capacities” (s. 168).

Här börjar det bränna till och Hartelius lyckas sätta fingret på den helt centrala frågan, nämligen frågan om relationen mellan synen på kunskap och politik. Hade hon bara tagit med mediernas roll i sin modell hade boken kunnat bli riktig bra. Nu utgör den i mina ögon snarare en bra bas att tänka vidare från. Genom att visa exempel på hur expertis kan etableras internt, inom ett ämnesområde, ger författaren en inblick i ”ekonomin” och hierarkin inom t.ex. en vetenskaplig gemenskap. Men det är bara en del av fenomenet, minst lika viktig är frågan om huruvida man man lyckas överföra expertisen till ett annat område – t.ex. där resursfördelningen sker.