Livs- eller dödsmedel?

Några sätt att skriva om faror med mat i tidningar och därigenom locka till läsning.

Livs- eller dödsmedel?

Henrietta Eriksson

Alla människor kommer dagligen i kontakt med mat, som ­frukost, lunch och middag – och kanske några mellanmål ­däremellan. Ofta skriver också tidningsjournalister om mat. Det kan gälla bantningstips, men ännu hellre gäller det larm om ­faror med maten. Tidningarna vill nå sina läsare, alla läsare äter mat dagligen och således borde artiklar om mat intressera läsarna! Det finns en uppsjö av metoder vad gäller att förmedla infor­mation, här ska jag bara visa på några.
Kurt Johannesson skriver i sin bok Retorik – eller konsten att ­övertyga: “Är journalisterna vår tids professionella retoriker? Är tidningar, radio och TV en sorts moderna talarstolar och vi den lyssnande hopen nedanför dem?” Om vi är denna lyss­nande hop, varför lyssnar vi?

Journalisten kan stöta på hinder i form av t.ex. läsarens ­ointresse, skepsis eller fientlighet. Hindren ska helst överskridas och vändas till nyfikenhet, välvilja och förtroende hos läsaren. Vad gäller nyfikenheten kan den t.ex. väckas genom ämnet som behandlas i texten, löpsedlar, rubriker eller bilder. Informationen som ges i rubriker och artiklar ska gärna relateras direkt till ­läsaren, exempelvis genom att en viss åldersgrupp pekas ut eller att ett visst geografiskt område nämns. Lyckas rubriken eller löpsedeln komma riktigt nära kanske den prickar in just den maträtt läsaren nyss valde från lunch­menyn och i rubriken skrivs maten tillsammans med ord som “hälsofara” eller “risk”. Läsaren vill givetvis veta hur stor denna risk eller fara är, nyfiken­heten är en stark drivkraft.

Närheten

Lokala tidningar lägger ofta an tonen “det kan hända dig, det har redan hänt din granne.” Målande beskrivningar kan ges av mat­förgiftningar och krämporna där­av, och dessutom anges den orsakande restaurangen eller kvarterskrogen med namn och adress. Har tidningsläsaren kanske till och med en granne som är sjuk och sitter kanske smittan rent av på handtaget till portdörren? Att väcka fruktan är ett effektivt retoriskt grepp. Läsaren vill givetvis veta hur arbetet med lösningen av problemet fortlöper och ­hoppas finna svar i nästa dags tidning, vilket alltså redan både stimulerat till fortsatt läsning och väckt nyfikenheten. Då ­problemet kommer nära läsaren rent geografiskt blir det angeläget. Faran finns här, kunskap ger makt att övervinna faran och tidningen ger kunskap?

Myndigheten

De stora morgontidningarna kritiserar gärna myndigheterna. Tidningen etablerar en vi-känsla med läsaren mot de styrande. Myndigheterna beskrivs i artiklar sila mygg och svälja kameler. Det är lätt att flytta skulden från sina egna axlar till någon annans och väljs bara en tillräckligt stor organisation eller myndighet som skuldbärare är det mindre risk att denna försöker skjuta ifrån sig det hela tillbaka till en själv. Att servera moralkakor till läsaren och säga att denne eller denna själv är ansvarig för ­problemen med maten säljer inga lösnummer. Läsaren vill ­känna sig oskyldig och istället kunna klandra den arrogante ko­stym­klädde ministern eller den slarvande myndigheten. Enligt tidningen är nästan allt ont som drabbar människorna myndigheternas fel och därför är det synd om människorna. Trösten fås genom tidningen, läsaren vill få tröst och läser alltså tid­ningen.

Mänskligheten

Kvällstidningarna ska i viss utsträckning göra nyheter av det som redan morgon­tidningarna skrivit och måste använda en annan vinkling av ämnet. Gunnar Fredriksson som en tid var chefredaktör på Aftonbladet lär ha upp­muntrat till användandet av “de drabbades perspektiv” som en kommersiell och upplagshöjande metod i kvällspressen. Människor har större ­förmåga att känna medlidande med andras olycka än glädje i deras lycka och man bör alltså för att sälja lösnummer hellre ­rapportera om katastrofer än förbättringar. “De drabbades ­perspektiv” konkretiserar också problemet som beskrivs, ett ­problem som annars kanske skulle vara så abstrakt att läsaren inte kan relatera till det. Sören Larsson skriver i sin bok Att ­skriva i tidning: “Mänskliga aspekter i en händelse kan bidra till att göra den till en stor nyhet. Människor är över huvud taget intres­santa. Ingrediensen människa betraktas oftast som den viktigaste i en nyhet.”

Drabbade människor, gärna barn, porträtteras i tidningarna och får tala om hur ”det verkligen var.” Det blir uppenbart för läsaren hur det ligger till, man kan läsa vad personerna sagt och känna igen sig i de människor som beskrivs. Materialet åskådliggörs och kommer läsaren in på livet. Om en helt vanlig familj i en helt vanlig stad kunde drabbas av matförgiftning vid sitt eget frukostbord kan kanske även läsaren drabbas?!

Ordmäktigheten

Ordval kan vara intressant att studera i artiklar om faror med våra livsmedel. Svåra ord kan förenklas likväl som enkla ord eller fenomen kan försvåras, allt beroende på syftet med tidnings­texten. Vill tidningen anknyta till läsarens vardag och dagliga liv kan det till exempel vara bättre att skriva om en “katt-parasit” än om Toxoplasma. Läsaren kanske själv har katt och reflekterar därigenom över huruvida smittan finns i det egna hemmet. Ordet ”parasit” är dessutom både laddat och känt. Svåra eller ovanliga ord, vilka kanske kräver att läsaren stavar sig igenom dem bokstav för bokstav, kan göra att texten verkar vetenskaplig. Frasen “det är vetenskapligt bevisat” har starkt dalat i status i och med den frekventa användningen i olika reklam­filmer, men ett vetenskapligt uttryckssätt i en tidningsartikel gör ändå att en viss trovärdighet vinns.

Ordet “gift” är populärt i tidningsartiklar om farlig mat. En allergiker som reagerat mot sojaprotein i korv har blivit “förgiftad” och en odeklarerad tillsats av nötter i lösgodis beskrivs som ett “dödligt ämne” i godiset. För flertalet läsare är inte sojaproteiner giftiga eller nötter dödliga, men problemet låter bra mycket värre om man frånser det i rubriksättning eller textinnehåll. Faror kan förstoras och bli allmängiltiga genom att skrämmande ord används.

Diffusa uttryck kan höja en enskild förekomst av ett problem till ett allmänt förekommande problem, kanske rent av till ett vanligt problem. “Många är drabbade” kan det stå – inte hur många. Själva ordet ‘diffus’ används ibland för att generalisera och ger en generali­sering som i sin tur kan leda till att förstora problem så att de ­verkar vanligare än de är. Farorna och problemen finns överallt och läsaren kan inte komma undan, enligt tidningen.

Tydligheten

Det kan anses att bilder inte ljuger utan att de visar en oförfalskad bild av verkligheten. Idag kan fotografier lätt ändras med datorns hjälp, men även utan den tekniken finns många sätt att nyttja bilder som rycker dem ur sitt sammanhang och gör att de kanske visar något annat än de var avsedda att göra. Fotografier visar för läsaren, liksom uttalanden från de drabbade, hur ­verkligheten ser ut. Hur innehållet i en artikel ska uppfattas kan styras av de bilder som ingår. Ett sorgset barn som drabbats av matförgiftning väcker medlidande hos läsaren, en kostymklädd minister med bister uppsyn och armarna i kors väcker avsky eller irritation och en läkare i vit rock ger förtroende.

Faktarutor eller tabeller kan också ge tydlighet. Tabeller är ­trovärdiga och skapar en känsla av exakt, objektiv information fastän de kanske bara utgör en medvetet vald grafisk utformning av ett textstycke.

Överheten

För att ge riktig status till information i en artikel räcker det ­kanske inte med journalistens egna ord. Möjligen övertygas inte läsaren av att en journalist skriver om sjukdomsframkallande mat, däremot kanske övertygelse nås om en läkare skulle uttala sig om samma mat i artikeln. Läkare, miljö- och hälsoskydds­inspektörer, forskare, professorer eller kemister kan ge den bevisning som krävs för att läsaren ska tro på det problem som artikeln behandlar. Karaktären från den citerade eller inter­vjuade personen samt den personens hela yrkesskicklighet och fram­gång ger stöd åt texten. Höga titlar ger hög status, även till informationen i en tidningsartikel.

Tidningarnas rapportering om faror med våra livsmedel är som skrämselskott, läsarna ska bli rädda för att själva drabbas av ­problemen. De skiljer sig dock väsentligt från vanliga skrämsel­skott. Sådana riktas inte mot målet utan ska just bara skrämmas under det att skjutjärnsjournalisterna antingen siktar mot ­läsarens huvud eller bröst, för att träffa. Generellt verkar kvällstidningarna sikta mot hjärtat med känslofyllda och rent tårdrypande artiklar, där ofta barn står i centrum. De stora dagstidningarna siktar in sig på läsarens tankeverksamhet, exempelvis rörande myndigheternas roll i samhället. Mer vetenskapliga texter, eller texter med vetenskapliga ord, kräver också ett tankeengagemang från läsaren. De lokala tidningarna kliver nästan innanför ytterdörren hos läsaren genom att anknyta farorna lokalt, gärna så nära som möjligt, exempelvis till läsarens familj, granne eller lunchrestaurang.

Som nämnts betraktas människan som en viktig del av all nyhetsrapportering, och fasa eller rädsla är kanske viktiga ingredienser i människans vardag? Vi människor kanske vill bli skrämda? Enligt Tidningsstatistik AB har upplagan för morgontidningarna dock minskat med 15 % och kvällstidningarna med 30 % under 1990-talet så det kan verka som om vi inte vill bli skrämda genom tidningarna. Rapporteringen om farlig mat i ­tidningarna kanske bara är ett sätt att väcka nyfikenhet hos läsaren eller för att finna ett säljande “scoop”?

Som tidningsläsare bör man ha i åtanke att journalisterna ibland överdramatiserar verkligheten och att deras skräck­injagande och onyanserade bild av verkligheten inte är den enda, eller rätta, bilden. Tidningarnas texter och skrämmande ­budskap ska nog tas med en nypa, ibland en hel näve, salt och en ordentlig portion kritik.

Smaklig måltid!


❧ Henriette Eriksson är ‘naturvetarhumanist’ och har efter livsmedelsagronomutbildningen studerat retorik i Uppsala.
Läs mer om RetorikMagasinet 2.


Author profile

Skriv et svar