Löftenas tid

Det är dags för sista ronderna inför valet i september. Och vi kommer att fyllas med löften, visioner och statistik-trixande, så valdagen blir den vanliga antiklimaxen. Eller?

Redan sedan minst ett halvår har dagstidningars ledarsidor fyllts av analyser, kommentarer och försök att få upp ämnen på dagordningen. Initierade av “Alliansens” bildande, som – om inte annat – i alla fall har tydliggjort att vi har ett val på gång. Som är svart-vitt i sin enkelhet: det är rött eller blått, det är fel eller rätt, det är nu eller aldrig.

Det är same-same-but-different. Sossarna målar igen upp högerspöket, folkpartiet kör repris på språktest och hårda nypor mot allt som doftar etniskt och miljöpartiet kan fortfarande inte enas om de är ett riktigt parti eller en sammanslutning av udda ekobönder i hemstickat, medan moderaterna gör allt för att inte vara moderata, centerpartiet (i alliansens namn) blir klokare på punkt efter punkt och vänsterpartiet allt mer desperat med semantiska övningar försöker skapa nytt innehåll i annars så väletablerade ord och begrepp som ‘kommunism’, ‘enighet’ och ‘parti’.

Det mest intressanta verkar dock vara att den traditionella samlingen Kalle Anka-partier, som ställer upp i valet i år, får sällskap av – låt oss kalla dem Musse Pigg-partier: små, seriösa partier som hoppas nå fyraprocentsspärren. Oavsett politiskt innehåll är det en intressant uppgift de har tagit på sig: inte bara den mediala uppmärksamhet medverkan i valet genererar – som fortfarande är en del, mer odiösa partiers främsta mål – men faktisk representation i riksdagen. Frågan är, om det överhuvudtagit är ett möjligt mål utan förankring i den kommunala verkligheten. Junilistan chockade både i Sverige och internationellt, men då handlade det om vad vi paradoxalt nog kallar ett ‘enfrågeparti’ med en enda sak på agendan, nämligen EU.

Annons

Men Riksdagen är nu en gång så ‘stor’ och, trots alla förakts- och missnöjesyttringar, ansedd att det krävs en mental revolution för att nya partier ska få en chans. Ska vi spexa med valsedeln blir det till kommunalvalen, vilket egentligen är underligt: det är den kommunala servicen vi märker mest. Där det känns som mest – med trängselavgifter och trafik, med dagis och omsorg, med snöröjning och kulturutbud – känner vi behov för att proteströsta oprövade filurer in i de beslutande organen…

Läs mer om RetorikMagasinet 30.