Manipulerande glidningar

Udgivet denForfatterJens E. KjeldsenSkriv en kommentar

Retorikens språksyn. Finns det ett naturligt språk – som man sedan kan bearbeta till ett mer retoriskt eller konstfullt språk? Jens E. Kjeldsen svarar kritiker och förklarar antikens teori. 

Manipulerande glidningar

av Jens E. Kjeldsen

I RetorikMagasinet nr. 41/42 kritiserar professor José Luiz Ramírez mig för att hävda att troper och figurer ”är uttryckssätt som bryter mot det vanliga sättet att säga något på”. Det är riktigt att jag har skrivit detta i min bok Retorik idag, men denna meningen beskriver bara första hälften av min syn på troper och figurer. Ramírez använde emellertid meningen enbart som inledning och resten av hans artikel gav en intressant beskrivelse av metonymier, som jag helt instämmer i. Jag valde därför att inte kommentera att jag i RetorikMagasinet framställdes som havande en åsikt som strider mot vad jag egentligen har skrivit.

Men i RetorikMagasinet 44 ansluter sig professor Anders Sigrell till kritiken av min påstådda åsikt om ”troper och figurer som ett brott mot det vanliga sättet att säga något på”. Då det uppenbarligen håller på att bildas en rådande uppfattning om vad jag menar ska jag här kommentera kritiken. I sin artikel visar Ramirez en viss återhållsamhet efter det missvisande citatet: ”jag håller inte med honom i detta påstående om man läser det rakt på,” skriver Ramirez, och erkänner därmed att meningen kan – och bör – läsas mindre rakt på. För mindre än två sidor längre fram i boken skriver jag:

Tanken om att den retoriska avvikelsen eller omarbetningen från ett vanligt eller ’egentligt’ uttryck (ordo naturalis) är emellertid problematisk. Det är nämligen svårt – ja, säkert teoretiskt omöjligt – att en gång för alla definiera eller förklara vad detta egentliga uttryckssätt är.

Professor Sigrell ger däremot inga sådana nyanseringar i sin kritik. Han bygger en manipulerande straw man, där jag tillskrivs att stödja föreställningen om ”skillnaden mellan det vanliga och det konstfulla sättet att uttrycka något på,” som till yttermera visso ”har gjort retorik som konst och vetenskap en björntjänst, och fortsätter att göra det.” Med en elegant och manipulerande glidning i texten ges intryck av att jag reducerar retorik till att enbart röra sig om troper/figurer, att jag har missat retorikens helhetssyn och dess mest teoretiskt grundläggande antagande om att man väljer språk.

Så är inte fallet. Antingen har inte Sigrell läst vad jag skriver om detta, eller också undertrycker han det medvetet för att stärka sin egen poäng.

Nytt utseende

Låt mig då, med avstamp i mitt kapitel om troper och figurer i min bok, lägga denna straw man åt sidan och själv berätta vad jag menar.

Jo, det är korrekt att jag skriver ”troper och figurer är uttryckssätt som bryter mot det vanliga sättet att säga något på.” Jag skriver också att de ger nytt utseende eller nya former åt det som sägs. Som om jag exempelvis skulle skriva ”mitt livs mening” i stället för bara ”mina barn”. Det viktiga i retorisk mening är att troper och figurer inte enkom är variationer av vanliga uttryck, utan språkliga former som både förmår att framställa sakens vikt och påverka mottagarens känslor.

Det kritiken av mitt synsätt inte reder ut, eller medvetet förtiger, är att jag konstaterar att denna föreställning om omskrivningar, transformeringar eller avvikelser från det vanliga, naturliga uttryckssättet, härstammar från den klassiska retoriken.

Antikens tanke var att vi kan säga något på ett ordinärt och föga anmärkningsvärt sätt, som när vi framställer en sak i en vanlig stil och med naturlig ordningsföljd. Detta kallades ordo naturalis. För att ge vårt tal eller vår text större genomslagskraft kan vi bearbeta uttrycket stilistiskt för att säga samma sak på ett ovanligt och anmärkningsvärt sätt. Genom vår konstnärliga eller retoriska bearbetning kan vi således skapa ett mer slående och effektivt språk. Det retoriskt bearbetade uttrycket kommer att få en konstnärlig utformning eller ordning. Detta kallade man ordo artificialis. En prins som ska gifta sig kan exempelvis säga till sin blivande maka att han tycker om henne för att hon har engagemang och starka känslor. Men han kan också, likt den norske kronprinsen Haakon, använda ett mer konstfärdigt uttryck, som en metafor, och säga: ”Kära Mette-Marit, det gnistrar i din själ.”

I klassisk retorik har man sedan Quintilianus arbetat med fyra retoriska huvudoperationer som omarbetar det som man då förstod som det ’egentliga’ uttryckssättet eller normala språkbruket till troper och figurer. (Notera att jag både här och i boken skriver ’egentliga’ inom citationstecken.) Klassikerna menade att man kan 1) utelämna, 2) kasta om, 3) byta ut och 4) tillfoga.

Tänk dig nu att prinsen har skrivit en mening som denna: ”Kära Mette-Marit, du är en helt fantastiskt komplex människa.” Denna mening är vanlig i sin utformning (ordo naturalis), men genom de fyra retoriska huvudoperationerna kan prinsen förstärka dess genomslagskraft genom att försöka omarbeta den till ett mer konstfärdigt uttryck (ordo artificialis):

Prinsen kan utelämna: Kära Mette-Marit, du är … komplex!

Prinsen kan kasta om: En helt fantastiskt komplex människa, det är du, Mette-Marit!

Prinsen kan byta ut: Kära Mette-Marit, du är ett labyrintiskt äventyr som jag aldrig kommer ut ut.

Prinsen kan tillfoga: Kära Mette-Marit, du är känslig, lätt att entusiasmera, detaljorienterad, inte särskilt initiativlös, brännande engagerad, temperamentsfull, modig, outgrundlig, kan vara defensiv – eller rakryggad – du har en fin humor och ett varmt, stort hjärta. Med andra ord är du en helt fantastiskt komplex människa.

”Kära Mette-Marit, du är … komplex!” eller ”En helt fantastiskt komplex människa, det är du, Mette-Marit!” Den klassiska retorikens tanker om ordo artificialis är problematiska. Foto: Frankie Fouagnthin/Wikimedia Commons

Problematisk teori

Medan detta exempel illustrerar tanken om den retoriska avvikelsen eller omarbetningen från ett vanligt eller ’egentligt’ uttryck (ordo naturalis), fortsätter jag i min bok direkt med att slå fast att denna föreställningen är problematisk. Vi kan till exempel inte alls förutsätta att prins Haakon hade meningen ”Kära Mette-Marit, du är en helt fantastiskt komplex människa” som utgångspunkt för sitt retoriska förarbete och sin utformning, då han skrev den sista av de fyra utsagorna ovan (den som faktiskt användes i talet). Han kunde lika gärna ha utgått från en mening som ”Mette-Marit är komplex” eller något helt annat. Ännu mer sannolikt är det att kronprinsen inte alls hittade det slutliga uttrycket genom att utgå från en ’naturlig ordning’ eller genom att bearbeta ett ’egentligt’ uttryck eller en natur. Kanske han skrev en lista med alla de kvaliteter han såg hos Mette-Marit och fann att en uppräkning eller sammanställning (latin: congeries) av alla hennes olika egenskaper skulle väl förmedla det han kände och ville säga. I så fall framkom uttrycket inte genom bearbetning av ett föreliggande ’egentligt’ uttryck, utan växte i stället fram ur arbetet med att komma fram till vad han ville säga.

Som sagt, även i Retorik idag: det är enkelt att för­utsätta en vanlig eller naturlig ordning, men svårt att konkretisera den ordning som det avviks från. Som jag skriver – och jag citerar direkt, för att undvika att bli tillskriven synsätt jag inte har: ”I stället för den antika avvikelseteorin kan vi med fördel föreställa oss språket som en närmast oändlig rad valmöjlig­heter när det gäller att uttrycka sig.”

Jag har alltså inte, som Sigrell antyder, missat retorikens antagande att man väljer språk. Jag skriver helt explicit att avvikelseteorin är problematisk, Men samtidigt uppmanar jag till att vi kan ta ett konkret föreliggande uttryck – meningar vi har skrivit eller uttalanden vi har tänkt – och bearbeta dem med de fyra retoriska huvudoperationerna. För även om tanken om språklig avvikelse och variation genom utelämning, omkastning, utbyte och tillfogande är teoretiskt och filosofiskt problematisk, bör alla retorikintresserade känna till den.

Från en pragmatisk synvinkel är tanken ett utmärkt sätt att undersöka språk i allmänhet och ­troper och figurer i synnerhet.

Läs mer:

Kjeldsen, Jens E. Retorik idag. Studentlitteratur, 2008.

Ramirez, José L. ”Metonymiska metaforer”, ­RetorikMagasinet 41/42 (2009).

Sigrell, Anders ”Manipulerande metonymier”, RetorikMagasinet 44 (2009).

Jens E. Kjeldsen är professor i retorik vid Södertörns högskola och Bergens ­universitet.

Läs mer om RetorikMagasinet 45.

RMS45

Liknande artiklar:

[:sv]Från ”Alla krigs moder” till ”Det nya Irak”[:]
[:sv]Det är inte bara George Bush som vill ha ett nytt Irak. Saddam Hussein har enligt egen utsaga a...
[:sv]Sopornas politik[:]
[:sv]Kai Blomqvist analyserar här sig själv i talarstolen, som därmed blir både konkret och lokalt f...
[:sv]Det norske folk lader sig ikke kue[:da]Det norske folk lader sig ikke kue[:]
[:sv]Norges statsminister Jens Stoltenberg talte d. 25. juli til en nation i chok. Med en national e...
[:sv]Mördarkrabbor och polisstater[:]
[:sv]Retorik i populärvetenskapen. Vad är det som gör populärvetenskap just ... populär? ­Therese Sö...
Author profile

Jens E. Kjeldsen är professor i retorik vid Bergens universitet.
Redaktør på RetorikMagasinet 1991-1994. Redaktør på Rhetorica Scandinavica 1997-2010.

Related entries

Skriv et svar