Start » Svensk retorik » Svenska artiklar » Men det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Men det får man väl inte säga i det här jävla landet!

av Jon Viklund

Jon Viklund

Men det får man  väl inte säga  i det här jävla landet!

Det finns en föreställning om att vissa frågor är tabu i svensk politisk debatt. Det är en klar överdrift, men bara misstanken om censur är förstås politiskt sprängstoff som gynnar missnöjespartier och höger­extrema krafter. Det finns inte desto mindre en retorisk ordning i debatten som tycks skakas om när vissa hegemoniska ståndpunkter utmanas, något som kommer till uttryck genom att reaktionerna i debatten präglas av attityder och affekter, snarare av en än mera sakinriktad debatt. Vad är det för en hegemoni, och hur kommer den till uttryck?

Det är angeläget att diskutera den retoriska ordningen i debatten, liksom att argumentera för en debatt som i mindre grad låser sig i positioner som bara tjänar till ökad splittring och som spär på ett folkligt förakt för politiker och debattörer.

Detta problem är aldrig så uppenbart som i invandringsdebatten. Och i ingen fråga är splittringstendenserna så tydliga som den om flyktingmottagandets storlek. Det är en fråga som vilken som helst kan man tycka. Men sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 har den blivit ­svårare att diskutera förutsättningslöst. Det är vår tids stora ”ödesfråga”, upprepar Jimmy Åkesson: det svenska flyktingmottagandet är så ”extremt” att det hotar såväl svensk välfärd som nationell identitet. Övriga partier vill å andra värna om asylrätten och talar om vikten av att vara ett ”öppet land”.

Sverigedemokraterna är, som det brukar heta, ”inte vilket part som helst”, och behandlas inte heller som ett sådant. Dess främlingsfientliga historia, dess starka islam- och invandringskritiska profil och nationalistiska retorik har skapat ett slags konsensus i svensk politik som fram till i dag är ohotad: partiet ska inte få något politiskt inflytande, och det ska uteslutas från alla förhandlingar. I invandringsfrågan har samtliga etablerade partier valt att definiera sina positioner i kontrast mot SD. Debatten har därför blivit stående vid en specifik gräns, ­mellan vi som är de goda krafterna, medmänniskor och ”antirasister” (eller hur positionen väljs att definieras) å ena sidan och å andra sidan de som har en motsatt, moraliskt oacceptabel ståndpunkt, och det en gräns som det har varit angeläget att hela tiden synliggöra.

Frågan om debattens gräns har särskilt kommit i dagen då invandringens storlek har lyfts fram av politiker från andra partier än SD, liksom av public service-journalister, och jag kommer att ge flera exempel på det. Gränsen har synliggjorts på två sätt. Dels genom att debattörer explicit ifrågasätter frågans giltighet eller etiska halt. Dels genom de attityder som visas upp i debatten.

Vad är en attityd?

Attityd är ett slags grundläggande ställningstagande som kommer till uttryck i sättet man argumenterar på. Det handlar om ett bakomliggande såväl känslomässigt som principiellt grundat engagemang som kan yttra sig språkligt genom valet av argument och stil, eller kroppsligt genom till exempel gester och tonläge. Som socialpsykologen Michael Billig har påpekat är attityder en sorts social representation. Ursprungligen användes ordet om teatrala poser i bild- eller scenkonsten. Det rörde sig om fasta kroppsliga uttryck för vissa känslo­lägen, bundna till en litterär eller bildkonstnärlig kanon. Idag refererar ordet till tankemönster och värderingar som vi ger uttryck för i argumentativa kontexter. De kommer till uttryck som ställnings­taganden i kontroversiella frågor – för eller mot något. Men fortfarande handlar det om något som det är socialt viktigt att visa upp.

Annonce

Filosofen och retorikern Kenneth Burke har tidigare också lyft fram attityden som en central del av hur vi interagerar. En attityd – till exempel att man vill visa upp ett principiellt motstånd – uttrycker hur man på ett grundläggande plan ställer sig till en fråga, och därmed hur man skulle handla i frågan i ett skarp läge. Som Burke påpekar handlar retorik oftare om påverka människors attityder än att få folk att handla. Den kan på så sätt skapa både identifikation och splittring: demonstrationen av en attityd är ett slags inbjudan till dans, som han uttrycker det. Denna inbjudan gäller då för dem som delar samma grundläggande inställning till en fråga, för samtidigt fungerar den som en markering som förtydligar fundamentala skillnader mellan människor.

Billström och godhetens hegemoni

I februari 2013 gjorde den moderate migrationsministern Tobias Billström ett utspel om att man bör diskutera en ”sänkning av volymer” av invandrare. Moderaterna hade tillsatt en arbetsgrupp som skulle se över partiets invandringspolitik, och nu förde man fram stora kostnader liksom problem med integration som två skäl till att diskutera storleken på invandringen.  En del av det moderata partiet har traditionellt företrätt en restriktiv hållning i fråga om flyktingmottagandet, och det låg nu nära till hands att se utspelet som ett försök att ta tillbaka i initiativet i debatten. Reaktionen mot utspelet blev dock kraftig, både från politiska motståndare och det egna ungdomsförbundet. Billström ställdes inför en rad anklagelser som alla gick ut på att frågan om ”volymerna” i grunden var felaktigt ställd, rent av djupt oetisk. Han ställdes inför beskyllningar som i grunden ifrågasatte hans utgångspunkt i debatten.

Jon2Enligt en rad debattörer var hans utspel ett uttryck för populism, eftersom han därmed flirtade med invandringsfientliga grupper. Det var inhumant, med tanke på den svåra situationen som driver på flyktingströmmar. Det var rättsvidrigt, i och med att det kunde tolkas som ett försök att inskränka asylrätten. Och det var till slut ett försök till ministerstyre – för försökte han nu inte lägga sig i Migrationsverkets arbete?

Dessa är närmare bestämt etiska, politiska och juridiska skäl som anförs för att frågan alls inte bör resas. Statsministern Fredrik Reinfeldt var i de första uttalandena lojal med partikamraten, men markerade sen tydligt mot hur Billström talade om saken. Storleken på asylinvandringen och kostnaden ”kan inte vara utgångspunkten”:

I partistyrelsens uppdrag till den här arbetsgruppen så pratar vi inte på det sättet. Invandring berikar Sverige och ett ansvarsbärande parti som Moderaterna vill bli en balanserande röst mellan de som aldrig ser några problem och de som aldrig ser andra människor.

Utgångspunkten ”invandring berikar Sverige” ställs alltså mot ”invandringen bör minska”, så att den ena närmast tycks utesluta den andra. Men han läxar dessutom upp sin minister om den attityd man bör ha i debatten: I partistyrelsens uppdrag så pratar vi inte på det sättet, vilket nog ska tolkas som att man inte bör prata om invandring som ett negativt problem, utan som något positivt.

Billströms tal om volymer stämplades på sätt och vis med liknande utgångspunkter, och reaktionen på utspelet satte normen för attityden till frågan. Man kan säga att Reinfeldt gjorde sig till talesman för en godhetens hegemoni, och att Billström blev brännmärkt i och med hans brott mot densamma. Var det inte rent av oetiskt att tala om invandrare i termer av ”volymer”, och att över huvud taget tala om invandrare som en grupp? Reinfeldt hade året innan fått omfattande kritik för ett uttalande där han gjorde skillnad mellan ”etniska svenskar mitt i livet” och andra grupper av ”utanförskap” – problemet med arbetslöshet gäller bara vissa delar av den svenska befolkningen, menade han. Likafullt uppfattades hans distinktion som problematisk. Kunde man prata om ’icke-etniska’ svenskar på det sättet?

Reinfeldt om öppna hjärtan och små resurser

Det var nog egentligen först i förra årets valrörelse som frågan om invandringens storlek fördes upp på agendan igen av ett parti annat än SD. Och det handlar förstås om Reinfeldts beryktade sommartal och efterföljande presskonferens. Den dåvarande statsministern tog där upp en ny rapport från Migrationsverket som aviserade allt större kostnader för den ökande flyktinginvandringen, orsakad i första hand av kriget i Syrien. Denna gång hade moderaterna dock en ny ingång till frågan: problemet att större invandring ger större kostnader bör inte bemötas med en minskning av flyktingmot­tagandet, utan med att svenskar bör, som han uttrycker det, ”öppna sina hjärtan”, visa tålamod och generositet. Mot den ekonomisk-politiska realiteten – vi kommer inte ha råd med några större reformer i valrörelsen – ställdes en humanistisk appell för att stärka en allmän solidarisk attityd.

Jon3Likafullt var utgångspunkten just densamma som i föregående exempel: invandringens storlek, och utspelet fick stor kritik. Många debattörer menade att Reinfeldt anammade SD:s problem­beskrivning: invandringen kostar samhället stora summor, och är alltså en kostnad och därmed ett problem. Flera debattörer menade rent av att den bakomliggande frågan till Reinfeldts utspel var direkt rasistisk i och med att invandrare som grupp på detta sätt definierades som ett problem. Trots budskapet att Sverige bör vara mer solidariskt, markerade alltså flera debattörer med starka attityd­yttringar mot hur statsministern retoriskt ramade in frågan.

Skyttedal rör upp känslorna igen

I det tredje exemplet föreslår debattören varken explicit en minskning av invandringen eller uppmanar till solidaritet. Det handlar om KDU:s ordförande Sara Skyttedals hett diskuterade artikel, ”Vi måste börja diskutera gräns för antalet flyktingar”, i DN ett par veckor efter Reinfeldts tal. Den tar upp frågan om den ökade kostnaden för flyktingmottagandet och ställer den mot bostadsbristen i Sverige.

Även om artikeln i sin helhet inte föreslår minskad invandring, utan främst fokuserar på hur bostadsproblemen måste lösas, är det uppenbart att frågan leder mot ståndpunkten att antalet asyl­invandrare trots allt borde minska. Skyttedal fick stark kritik från de andra etablerade partiernas ungdomsförbund, och inte minst uppstod kraftiga affekter i det egna partiet: en mådde illa av läsningen, en annan skämdes, en tredje fick huvudvärk, och en fjärde krävde Skyttedals avgång. I övrigt samma invändningar som omtalats i förhållande till uttalandena ovan: att ens antyda en politiskt styrd minskning av flyktingmottagandet är rätts­vidrigt, populistiskt, inhumant och befäster allmänt ”tankemönster som SD brukar stå för”, till exempel att flyktingmottagandet i Sverige är ”extremt” i förhållande till andra Europeiska länder.

På den obundet moderata ledarsidan i SvD ­kommenteras reaktionerna av Sanna Rayman, som konstaterar: ”För många är detta helt enkelt ett samtalsämne bortom det tillåtnas gräns”. Och det är onekligen ett sådant intryck som de starka reaktionerna förstärker. Den godhetens hegemoni som jag talat om föreskriver ett visst sätt att tala om invandringen, i motsats till ett annat. Men vad är orsaken till upptagenheten vid just denna gräns? Jag ska med det sista exemplet försöka förklara ­detta närmare.

”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Vi måste då gå tillbaka till valåret 2010. I SVT:s Agenda hölls i oktober detta år en partiledardebatt, och journalisterna hade formulerat en tillspetsad rubrik: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Rubriken var strängt taget ett citat från en riksdags­debatt där en SD-politiker hade ställt frågan till finansministern. Än idag brukar denna rubrik av många debattörer beskrivas som ett bottennapp, närmast i likhet med Expressens ökända löpsedel ”Kör ut dem!” från 1993.

Den grundläggande invändningen mot SVT:s ­fråga gäller dess framing. I och med ordet ”tål” får frågan en negativ ram. SVT bröt därmed mot det hegemoniska problemformuleringsprivilegiet att formulera invandringsfrågan utifrån utgångspunkter som alls inte kunde förväxlas med det invandringsfientliga partiet. I debatten kritiserades SVT hårt, delvis med argument som vi redan har berört ovan och som är avsedda att diskvalificera utgångspunkten som sådan.

Men intressantare här är att många debattörer kritiserar frågans form. Flera debattörer beskriver den rent av som ett slags fallasi, i likhet med frågan ”har du slutat slå din fru?”. Den senare frågan är som bekant typexemplet på en så kallad laddad eller komplex fråga. Vare sig du svarar ja eller nej på frågan innebär det att du accepterar premissen att du någon gång har slagit din fru. På samma sätt här, menar flera debattörer, då man tvingas acceptera att invandringen är en belastning för samhället. Detta är i någon mening korrekt: frågan innehåller ett implicit påstående, och ett enkelt svar – som inte ifrågasätter frågans premisser – blir ett erkännande av ståndpunkten att invandring är en belastning.

Men i sin argumentation vill flera av kritikerna här gå ännu längre. Den tillspetsade formuleringen fungerar ju som en utmaning av en position i debatten som tas förgiven, och flera kritiker ställer därför upp ett slags logiska tester, för att visa hur exceptionellt missriktad frågan är. Skulle till exempel SVT:s fråga kunna ställas inom andra politiker­områden? Statsvetaren och debattören Ulf Bjereld menar att den aktuella frågan är unik för invandringsdebatten, för kan man tänka sig frågor som ”hur mycket jämställdhet tål Sverige?” eller ”hur mycket klimatåtgärder tål Sverige?” Kritikern vill här visa upp frågans exceptionella natur. Men hur hållbart är detta test? Det är uppenbart att man kan tänka sig olika realistiska situationer där dessa ­frågor skulle kunna ställas.

Samme debattör lyfte även fram ett annat test där man genom ordbyten kunde sätta ljuset på dolda värderingar.  För vi kan ju svårligen fråga ”hur många gamla tål Sverige?”, och inte heller ”hur många handikappade, judar eller romer tål Sverige”.

”Invandring” i den aktuella frågan låter sig i högre grad vägas kvantitativt till skillnad från de andra analogierna. Men samtidigt: till skillnad från de aktuella analogierna så finns det många som ställer frågan ”hur mycket invandring tål Sverige”. Det finns alltså många möjliga svar – det finns en åsiktsvariation. Man frågar kort sagt i regel bara om saker där man kan tycka på minst två olika sätt.

SVT:s försvar för användandet av den polemiska frågan som rubrik för debatten handlade också om detta. Frågan var ju öppen för olika svar: ”Hur mycket som helst! Ingen alls! Eller allt däremellan!” Poängen är här att valet mellan dessa tre svar definierar partiledarnas relation till SD. Svarar man hur mycket som helst så råder det en art- eller klasskillnad mellan SD och de andra partierna, men så fort man börjar diskutera hur stor begränsningen av invandringen bör vara så visar det sig att det i denna fråga snarast handlar om en gradskillnad mellan SD och de andra partierna. Därmed riskerar gränsen, åtskillnaden som blivit så viktig, att suddas ut.

Förnuft mot moral

De politiska partiernas vakthållning kring gränsen mot SD har skapat en låst debatt som präglas av attitydyttringar och fördömanden. Det har skapats en hegemonisk kultur som strängt taget bara producerar två positioner: å ena sidan medhållspositionen, som vilar på gemensamma uppfattningar om vad som är moraliskt, förnuftigt och politiskt riktigt, och å andra sidan ”de andra” som företräder en djupt omoralisk position.

Reaktioner av den typ som jag diskuterat bjuder så att säga upp till dans – till identifikation hos redan övertygade – men riskerar att fjärma inte bara åsiktsmotståndare, utan också de som tidigare varit neutralt inställda till frågan: upplever man dessa beskrivningar som överdrifter, eller upplever man att debattkulturen har repressiva drag, kan det leda till misstänksamhet och misstro mot den politiska kulturen i stort. ❧


RMS54 CoverArtikeln finns i RetorikMagasinet 54/55, s 12-17.


Läs mer:

Bengtson, Erik (2012). “De blåögda frivilligtanternas skuggvärld.” RetorikMagasinet 51/52.

Billig, Michael (1996). Arguing and Thinking: A Rhetorical Approach to Social Psychology. Cambridge University Press.

Burke, Kenneth (1969). A Grammar of Motives [1945]. University of California Press.

Hellström, Anders (2010). Vi är de goda: den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik. Tankekraft.

Magnus Ulllén, “Den retoriska situationen. Jimmie Åkessons sommartal om Anders Behring Breiviks 2083”, Retorisk kritik. Teori och metod i retorisk analys, Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (red.), Ödåkra: Retorikförlaget 2014, s. 197-210.

Bjereld, Ulf (2012). “Sverigedemokraternas framgång och mediebevakningen av integrationspolitiken” Bloggpost 14/10: http://ulfbjereld.blogspot.se/2012/10/sverigedemokraternas-framgang-och.html (2014-08-22).

Priftis, Marcus (2012). “Hur mycket invandring tål Sverige”. Bloggpost i Dagens arena 8/10. http://www.dagensarena.se/opinion/marcus-priftis-hur-mycket-invandring-tal-sverige/ (2014-08-22).

Jon Viklund

Universitetslektor vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Latest posts by Jon Viklund (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere