Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Minnesstunden för Anna Lindh, september 2003

Minnesstunden för Anna Lindh, september 2003

av Redaktionen
Talarstolen: Statsminister Göran Perssons tal på Sergels Torg,
fredagen den 12 september 2003.

Tack Eva, vänner, medmänniskor, tack för att ni är här.

Tack för att ni ställer er på demokratins sida, mot ­våldet.

Anna Lindh är död. De senaste dygnen har varit tunga. Främst för Anna Lindhs familj. Vi sörjer med dem.

Chocken, sorgen, vreden, de många obesvarade frågorna – allt hade varit så mycket tyngre att bära om vi inte förmått att dela smärtan med varandra.

Därför uppskattar jag att vi kunnat samlas här idag.

Annonce

Att så många människor runt om i vårt land, och runt om i världen, valt att gå ut och visa sin sorg och bestörtning säger något viktigt om Anna Lindh.

Hon var en av oss. Hon delade så mångas verklighet. Hon var Nyköpingsbon på torget. Hon var socialdemokraten i förstamajtåget. Hon var en Stockholmarnas vän sedan tiden som borgarråd i Stadshuset.

Hon var 46 år och ung, med blicken mot framtiden, lika tuff och visionär som SSU:aren Anna Lindh.
Hon var SSU-ordföranden som påbörjade försoningen mellan socialdemokratin och miljörörelsen.
Hon var miljöministern som fick fullfölja den visionen och börja omsätta den i praktiken.
Hon var den moderna heltidsarbetande kvinnan, maka och mamma, stolt över sina pojkar.
Hon var många, många unga kvinnors stora förebild.
Hon var ovanligt bra på att vara vanlig, Anna.

Samtidigt var hon en av våra kanske mest framgångsrika utrikesministrar. Hon var Sveriges ansikte mot världen. Hon var högt respekterad i kretsen av internationella politiker. Jag kan låna orden av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Han sa igår: “Anna Lindh var viktig, ­vibrerande, modern och progressiv – vilken förlust för världen.”

Utanför Rosenbad har fyra flickor från Kungsholmens Gymnasium fäst en dikt till Anna Lindhs minne. De ­skriver så här:

Jag tror hon var en ängel
för ingen skugga föll där hon gick
Och hennes hjärtas djup
var som det djupaste vatten
hennes tankar nådde högt
högre än det högsta berg
Jag tror hon var en ängel
hela himlen ovanför var hennes
Jag tror hon är en ängel
för hon skrattar som om inga faror finns.

Vänner, Så skriver Sofie, Anna, Paula och Annika i klass N1C. En av många hälsningar i blomsterhavet utanför Rosenbad.

Idag förstår vi att Anna Lindh inspirerat många människors hopp. Och att hon var en stark symbol för det moderna Sverige, för det Sverige vi ville visa upp för ­världen. En viktig symbol för det öppna samhället med plats för alla. Vår demokrati.

Demokratin är en storslagen och vacker idé. Den är vårt bästa medel att förändra samhället, att forma det och styra det efter människors behov. Demokratin börjar ytterst hos oss själva. Den blir aldrig starkare och bättre än vad vi tillsammans gör den till.

Demokratin ger oss rättigheter. Rätten att vara med och bestämma, på samma villkor som alla andra. Rätten att tala fritt, säga vad man tycker och tror – och få respekt för det.

Men demokratin fungerar inte om vi inte tar ansvar för den, om vi inte känner att den också för med sig en skyldighet.

Det är skyldigheten att engagera sig. Att bry sig om sina medmänniskor. Att inte vända ryggen till när de demokratiska rättigheterna kränks, när någon angrips för den hon är, när någon utsätts för våld och förtryck.

Skyldigheten att ta ställning, också i svåra frågor.

Grunden för det demokratiska samhället är rösträtten. Alla människors lika värde manifesteras i en röst, din lika mycket värd som min.  Jag vet att många kan tycka att det känns konstigt, men det är viktigt att folk­omröstningen genomförs som planerat. Den demokratiska rätten att rösta i allmänna fria val har människor världen över försvarat med sina liv. Över den rätten får vi aldrig låta våldet segra.

Kampanjaktiviteterna och polemiken har av­brutits, men inte enskilda människors engagemang, inte min och din vilja att göra skillnad.

Att genomföra folkomröstningen, att samlas över parti­gränserna, att ta vårt demokratiska ansvar – det är också ett av många bra sätt att hedra Anna Lindh.

Olof Palme var Anna Lindhs främste förebild och inspiratör, och det var i hans fotspår hon gick. Och hon skulle ha gått långt. Trots sina djupa erfarenheter så var hon ung som politiker.

Som ett ödets svarta ironi skulle deras liv också sluta på samma sätt.

När Anna Lindh, knappa 30 år gammal, tog till orda för att föra ungdomarnas talan på Olof Palmes begravning så var det för att ge ett löfte.

Anna-Lind-300Så här sade Anna till Olof:
“Vårt tack till dig ska inte stanna vid det förflutna, utan riktas mot framtiden. En människa kan mördas men inte idéer. Dina idéer lever vidare genom oss. Efter vår förmåga ska vi föra din kamp vidare, kampen för freden, för internationell solidaritet, kampen för ett fritt och öppet Sverige utan rasism och främlingsfientlighet. Vårt tack till dig blir att föra ditt budskap vidare.”

Så sa Anna.

Idag står vi här.

Det löftet Anna gav till Olof Palme, det löftet måste vi idag ge till Anna Lindh.

Ditt budskap, Anna, ska vi i vår tur föra vidare.

Vi ska göra som du vill och föra upproret vidare.

Upproret mot det som kväver och för­lamar.
Vi ska öppna dörrarna i stället för att bara knacka.
Vi ska klättra över murarna som spärrar vägen mot fri­heten.
Vi ska säga vårt hjärtas mening.

För Anna Lindhs skull, därför att det var hennes löfte till världen. För världens skull, därför att möjligheterna finns där till förbättring. De möjligheterna ska vi se, så som Anna Lindh alltid såg dem.

När det känns tungt och omöjligt; i politiken, när de steg mot förbättring vi lyckas ta känns små och futtiga; i vardagen, när drömmarna känns oförenliga och svåra att nå – då ska vi hämta kraft i minnet av Anna.

Hon var ung. Och hon var stolt.

Vi miste henne. Men vår vrede över förlusten ska inte få förlama oss. Vi ska vända den till en kraft riktad mot framtiden.
Nu lyssnar vi tillsammans till Eva Dahlgren, en av Anna Lindhs stora favoriter, och till hennes sång “Ung och stolt”.

Tack.

Källa: Rosenbad. ❧


Läs även Ledaren från RetorikMagasinet 19: Symboler kan dö

Se även Göran Perssons tal från 11 september 2003:


25019 Läs mer om RetorikMagasinet 19.


You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere