Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Anmeldelser » Mod att tala

Mod att tala

av Lennart Hellspong

Recension

Recension: Istvan Pusztai Mod att tala. 160 övningar i retorik. Gleerups 2012.

Bibliografisk

Anmelder: Lennart Hellspong är professor emeritus i retorik vid ­Södertörns högskola.

Rhetorica Scandinavica 64 (2013), side 60-63.

Annonce

Recensionen

Alla som undervisat i muntlig framställning inom högskolan vet att många studenter är rädda att tala inför publik – ja, kanske är fruktan egentligen normaltillståndet för de flesta som inte tränats att övervinna den. Men några upplever ett så starkt obehag att de tvekar att delta i vanliga talövningar.

För just de här studenterna har flera högskolor ordnat särskilda retorikkurser med mindre grupper, ett långsammare tempo och en gradvis höjning av talarsituationens utmaningar. Kurserna kan ha olika namn, som ibland knyter an till talängslan eller rampfeber. På Södertörns högskola kallas de ”Våga tala”-kurser och har bedrivits sedan mer än tio år. Där har Istvan Pusztai tillsammans med sin kollega Annelie Palm utvecklat en särskild pedagogik, som väckt intresse också på andra håll och som brukar omtalas som Södertörnsmodellen. Om sina tankar kring den har Pusztai skrivit en läsvärd bok: Mod att tala. 160 övningar i retorik.

Titeln kan ge intrycket att det rör sig om en manual, men boken är långt mer än så. Den är en genomtänkt analys av den retoriska didaktikens psykologiska förutsätt­ningar. En av utgångspunkterna för den är Merleau-Pontys teori om kroppens fenomenologi, som betonar den kroppsliga vanans betydelse och den oskiljaktiga förbindelsen mellan kropp och medvetande.1 En annan är Stanislavskijs tankar om skådespelarträning, som knyter den sceniska aktionen till en rad grundläggande färdigheter som först måste inövas som separata moment.2

Bokens första kapitel (”Talarens träning”) ger en teoretisk grund för den fortsatta framställningen, medan det andra kapitlet (”Våga tala”) presenterar våga-tala-pedagogikens metodiska grunddrag. De fyra återstående kapitlen innehåller övningar av olika slag: i traditionell retorik, i muntligt berättande, i improviserad dramatisk dialog och i högläsning. Där finns många intressanta grepp, som fri association, perspektivbyte och identifikation och personifiering. Genomgående sker en rörelse från lätt till svårt.

Ett stort värde med boken och något som skiljer den från de flesta framställningar om ”talängslan” är att systematiskt redovisa de metodiska greppens teoretiska premisser. För att visa på förbindelsen mellan de två sidorna av den pedagogiska modellen vill jag kort återge några huvudtankar i bokens två första och grundläggande kapitel, eftersom de inte bara är relevanta för rampfeberkurser utan också, som det förefaller mig, mer allmänt för att öva retorikens actio.

Allmänna förutsättningar

Bokens framställning bygger på vissa grundantaganden om förutsättningarna för varje form av talarträning. Dit hör:
1) Retoriska framträdanden är mångskiktade.
2) Kropp och intellekt kan inte skiljas åt.
3) Kroppen lär sig långsammare än intellektet.
4) Den psykosociala miljön är avgörande för om ett framträdande lyckas.
5) Talängslan vållas ofta av tidigare smärtsamma erfarenheter

Som en konsekvens av de här antagandena formulerar Pusztai ett didaktiskt program. Det innehåller bland annat följande principer:
1) Olika skikt bör kunna tränas var för sig: Eleven får till en början fokusera på någon utvald sida av att tala inför publik. Det kan till exempel innebära att koncentrera sig på gesterna och samtidigt prata nonsens eller koncentrera sig på talflödet men utan krav på en logiskt sammanhängande ämnesbehandling.
2) Det ska ges tillfälle till reflektion: Genom analyser efter ett framträdande kan talarens omedelbara känslorna tyglas genom förklarande resonemang. I samband med det påpekar Pusztai att ”retorisk teori är just en kod som kan inge trygghet”.
3) Det ska vara gott om tid för övningar: Pusztai förklarar att ”de praktiska övningarna måste genomföras i långsam takt och upprepas ofta”. Samtidigt, påpekar han, är det viktigt att deltagarna ändå märker en utveckling, även om det sker från en låg begynnelsenivå och i små steg som ännu inte har lett fram till ett fullgott resultat.
4) Klassrumsklimatet ska vara tryggt: I ångestframkallande situationer blir vi låsta och faller in i stereotypa beteenden som hindrar oss från att utvecklas. Det behövs en varsam och uppmuntrande atmosfär för att alla ska våga experimentera och röra sig ut ur sin snäva trygghetszon.
5) Ingen får misslyckas på övningarna: För våga-tala-pedagogiken är det oerhört viktigt att de sår som vållats av tidigare misslyckanden inte förvärras av nya negativa erfarenheter. Att övningarna är så lätta att alla kan genomföra dem utesluter en konkurrenssituation där somliga lyckas och andra misslyckas.

Av de fem principerna gäller (3) och (2) utan vidare för all talarträning. Del­tagarna måste få framträda ofta och få respons av lärare och kamrater. Däremot läggs nog ibland inte tillräcklig vikt vid ett tryggt klassrumsklimat (4). Och (1) och (5), som hänger nära samman, torde vara speciella för våga-tala-kurser, genom sin systematisk reducering av actio till olika delmoment som en garanti för positiv för­stärkning.

Performativ habitus

Till bokens nyckelbegrepp hör performativ habitus. Det knyter förstås an till Bourdieus sociologiska begrepp, som bland annat betonar hur sociala positioner av över- och underordning inkapslas i kroppsligt förankrade handlingsmönster.3

Pusztai påpekar att studenterna måste få framträda ofta, så att talet inför publik blir en vana som sätter sig i kroppen. Det betyder att man övar varje gång och att övningarna är viktigare än teorin. Vi kan jämföra med dialoger som de flesta sedan barndomen har tusentals timmars erfarenhet av. Vi  glömmer lätt hur oerhört mycket träning var och en får på att öva upp denna färdighet och hur många nya inslag det monologiska talet rymmer, som gör att övergången från samtal till tal kan bli svår och krävande.

Performativ habitus är, säger Pusztai, ett resultat av kroppens och intellektets förmåga att i undermedvetet samspel skapa lämpliga uttryck. Det rör sig om en komplex förmåga som bland annat rymmer …

talflöde – att kunna tala och samtidigt tänka i förväg på vad man ska säga

  • lateralt tänkande – att kunna byta perspektiv och sätta sig in i en annans situa­tion och till exempel inse att argument som är starka för en själv kan vara svaga för en annan
  • associationer – att ha tillgång till idéer, till det som retoriken kallar copia, som bland annat hjälper hjärnan att hitta argument
  • statusreglering – att inte underordna sig och låta andra bestämma vad man ska tala om
  • exponering – att tåla att bli betittad även av främmande människor
  • känslouttryck – att våga visa vad man känner; talrädda håller tillbaka känslor för att inte göra bort sig eller bli hånade
  • koncentration – att kunna fokusera på ett tema under ett helt anförande; redan tre minuters tal kräver mycket energi
  • prioritering – att avgöra vad som är viktigt och som bör betonas vid ett framförande
  • avspänning – att våga släppa på kontrollen; den talrädda kan vilja övervaka alla skikt i sitt tal samtidigt, vilket är oerhört tröttande och leder till avbrott och misstag.

Som Pusztai påpekar är performativ habitus en plattform för vidare talarträning. En person med den kompetensen har redan en stabil grund att stå på från gymnasiet eller andra sammanhang. I andra fall måste basen först byggas upp. I våga-tala-pedagogiken får studenterna gradvis lära sig det. De noterar sina framsteg genom riktade kommentarer.

Genom sitt intresse för habitus knyter Pusztai också våga-tala-pedagogiken till ett socialt perspektiv. Det är ingen tillfällighet att retoriken traditionellt har stött en elit som haft makten över andra också via sin behärskning av det talade ordet.

Basövningar

Till den performativa habitusen hör ett antal grundläggande färdigheter, som vi såg nyss. Pusztai talar om basfärdigheter. Saknas de, måste de läras in separat.
På sätt och vis erkändes existensen av basfärdigheter redan i den klassiska skol­utbildningen i retorik, där ett mer grundläggande studium av språket inom grammatiken föregick den i egentlig mening retoriska träningen och där progymnasmata uttryckligen var avsedda som förövningar med en inriktning på att träna speci­fika färdigheter, som sedan skulle integreras med varandra på retorikens högre nivåer.

För att träna upp basfärdigheterna har våga-tala-pedagogiken utformat bas­övningar, som på olika sätt sänker kravnivån. Ofta har de till effekt att föra den monologiska situationen närmare den dialogiska.

Här följer några typiska modifikationer. De första rör de kognitiva kraven och de senare de sociala:

  • – Arbetsdelning: Flera talare får hjälpas åt med samma uppgift. Det ger inte bara större trygghet utan också en kognitiv avlastning. Så kan den ena säga en tes, den andra ett första argument etcetera. Ingen behöver komma på det hela och ensam stå för innehållet. Motsvarande gäller ju också i ett samtal, där bördan att genomföra det vilar på två eller flera.
  • – Förkortning: Talaren får börja med helt korta tal. Så kan man skära ned ett treminuterstal till en halvminut, eller till en tes och ett argument (med en mening för tesen och en för argumentet). Efterhand kan ett minital få växa genom olika förgreningar. Metoden passar för alla genrer.
  • – Lätta teman: Talaren kan börja med lätta teman för att successivt övergå till mer krävande.
  • – Hjälpmedel: Talaren kan få använda manuskript eller suffleras med frågor och stödord.
  • – Slow motion och tankepauser: Talaren får dra ned tempot eller stanna upp när hon vill. Det skapas reflexionsmöjligheter av samma slag som i ett avspänt samtal.
  • – Nonsens: Talaren har möjlighet att slippa vara logisk och förnuftig. I stället får hon koncentrera sig på att stå inför publiken och öva sitt talflöde.
  • – Liten publik: Den som inte vill tala inför tio kan få tala inför fem eller färre. I en större grupp, påpekar Pusztai, kan talaren inte identifiera primär­gruppen och det uppstår en kaotisk bild. Då blir det svårare att fokusera och tänka på ämnet. I stället börjar den som talar tänka på sig själv.
  • – Avskärmning: För att minska det sociala trycket kan talaren också få framträda med ryggen mot publiken eller tala bakom en skärm. Eller helt enkelt be lyssnarna att blunda.
  • – Rolltagande: Talaren ska  kunna dölja sin karaktär och personliga bakgrund. Det kan innebära en lättnad att få spela en roll, eftersom det minskar det personliga ansvaret för talet. Talaren slipper sätta sitt eget ethos på spel.

Slutord

Som jag antydde inledningsvis tror jag att en bok som Mod att tala kan vara av stort värde också för oss som sysslar med vanlig retorikundervisning, eftersom den hjälper oss att varsebli förutsättningar som vi normalt tar för givna och därför inte beaktar.

Genom att den traditionella retorikundervisningen inte har utvecklat begrepp för de grundläggande färdigheter som våga-tala-pedagogiken fokuserar på, har den som Pusztai påpekar förblivit omedvetet elitistisk. Vi kunde tala om retorikens skuggzon som hans studie kastar ett ljus över.

Med basövningar skulle vi retoriklärare för övrigt säkert kunna träna upp förmågan ytterligare även hos normala studenter. Och i ungdomsskolan borde den här metoden absoluta kunna prövas som en  mjuk ingång till retoriken.

Pusztais bok ger oss också en stark motivering för att alla talarkurser behöver gott om tid för färdighetsträning. Ekonomiskt betingade inskränkningar på den punkten skapar stora problem för att genomföra en lyckad undervisning. Indirekt antyder den vidare hur problematiska för att inte säga charlatanmässiga många av de kursdagar i talarkonst blir som erbjuds till företag och organisationer. En genomgång av en föredragshållare kan skapa en illusion av att lyssnarna har tillägnat sig en användbar färdighet, men så länge kroppen inte har fått tid på sig att assimilera den stannar kunskaperna på ett teoretiskt plan.

Mod att tala är en välskriven bok, som visar en varm och human förståelse för den sårbarhet som vi utsätter oss för när vi framträder inför andra. Jag kan varmt rekommendera den till alla som praktiskt sysslar med ämnet retorik.
Noter
1    Merleau-Ponty, M. Kroppens fenomenologi. (Daidalos, Göteborg, 1997).
2    Stanislavskij, K. En skådespelares arbete med sig själv. (Rabén & Sjögren, Stockholm, 1977); se också Pusztais avhandling Stanislavskij-variationer: skådespelarövningar som didaktiska instrument i pedagogiskt drama (Stockholms universitet, 2000).
3    Se till exempel Bourdieu, P. Kultur och kritik. (Daidalos, Göteborg, 1992).


Rhetorica Scandinavica 64 (2013).

 

Lennart Hellspong

Lennart Hellspong är professor emeritus i retorik vid Södertörns högskola
Lennart Hellspong

Latest posts by Lennart Hellspong (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere