Multiverktyg för argumentation

Antikens retoriker kämpade hårt för att systematisera retoriken. Ett resultat av vedermödorna är stasisläran: ett multiverktyg som kan användas för argumentation i alla ämnen. Med dess hjälp kan man sätta ihop slagkraftiga argument och säkerställa att åhörarna bygger sina ställningstaganden på solid argumentation.

Multiverktyg för argumentation

Christian Kock

I antiken tänkte man systematiskt om retorik. Tänkare som Cicero, Quintilianus och den mindre kända Hermogenes (2:a årh e.Kr.) såg retoriken som ett sammanhängande utbildnings­program. I retoriken lärde sig människor allt om vad ord kunde användas till och därmed mycket om vad det vill säga att vara människa och med­borgare i ett samhälle.

Man byggde bland annat, under några århundraden kring år 0, läran om stasis (på latin: Status) – en form av systematik för vilka ståndpunkter eller argumentationsstrategier man kan välja i en debatt. Denna lära är nyttig även idag, den har till och med bredare användningsområden än då. I alla diskussioner om juridiska domar eller om politiska, etiska eller vardagliga beslut kan man välja mellan tre grundläggande strategier, kallade 1:a, 2:a och 3:e stasis. De handlar om att diskutera det faktuella, att diskutera definitionen samt särskilda omständigheter kring något som har hänt.

Förneka fakta, bestrid definitionen

Man kan som sagt välja att diskutera sakens fakta. Det är 1:a stasis, den “konjekturala” (som engelskans ‘conjecture’, en förmodan). Är något faktiskt så eller ej? Är man anklagad för ett missdåd kan man svara: “Jag gjorde det inte.”

Men kanske man faktiskt gjorde det. Då kan man diskutera tolkningen eller definitionen av det gjorda. Det är 2:a stasis, den ‘definitoriska’. Var handlingen egentligen inte en missgärning utan en god gärning? Var dödandet av Usama Bin Laden inte ett mord utan ett rättvist straff?

Man kan precisera dessa argumenttyper med hjälp av en annan stasisteori, även den från antiken: teorin om ‘status legales’, de rättsliga argumenttyperna – de som tar utgångspunkt i lagen. Dessa innebär att man börjar med att se på lagens begrepp – och sedan försöker passa in fakta under något av dem.

I vissa fall finns det inget att diskutera. Att köra bil med 1,7 promille är spritkörning. Begreppet passar till fakta som hand i handske. I andra fall är det däremot mer jämna kamper mellan begrepp och fakta. Det är dessa fall som de ‘legala’ stasis­typerna handlar om.

Fyra vanliga tolkningsproblem

En typ av problem är att normsystemet man bygger på saknar ett begrepp som precis täcker handlingen. Tänk på alla nya fenomen som uppfinns inom till exempel IT. När hacking uppstod var problemet att även om det helt klart borde bestraffas, fanns det inget som beskrev handlingen i strafflagen. Då fick man beskriva det som ett slags inbrott och bestraffa det som sådant. Alltså: Man valde ett redan existerande begrepp och omtolkade och utvidgade det. Varje sådan omtolkning ger dock upphov till diskussioner.

Ett annat problem kan vara att man kanske har ett begrepp som kan täcka en viss handling, men begreppet i sig är vagt eller dubbeltydigt. Så är det ofta i både domstolens och offentlighetens debatter. När är till exempel något förargelseväckande beteende?

Ett tredje problem kan vara att man har en norm som täcker ett specifikt faktum, men att den är för precis: tar man den ’bokstavligen’ får det absurda konsekvenser. Så var till exempel fallet i det omtalade Manga-målet 2010-2012, där översättaren Simon Lundström åtalades för barnpornografibrott för sitt innehav av japanska mangaserieteckningar. Diskussionerna handlade om gränsdragningar mellan konstnärligt utövande, yttrandefrihet och behovet av att kriminalisera barnpornografi. Efter att ha dömts i tings- och hovrätt frikändes Simon Lundström i Högsta domstolen.

Ett fjärde problem är när fler begrepp eller normer täcker in en viss handling, men de ger upphov till olika, motstridiga konklusioner. Om en journalist vidarebefordrar rasistiska uttalanden kan hon dömas för hets mot folkgrupp, men samtidigt kan det vara av intresse för offentligheten att hon beskriver en händelse så konkret som möjligt. Ska hon då dömas? I politik och etik finns otaliga sådana diskussioner. Vi lever nämligen alla med det filosofer kallar värdepluralism – vi tror på fler principiella normer och regler som ibland i konkreta fall säger emot varandra.

I korthet: Om man vill diskutera definitionsfrågan, alltså förhållandet mellan normer och fakta, kan man välja bland dessa fyra positioner: 1) Det finns inga givna relevanta normer; 2) Det finns en relevant norm, men den är för vag; 3) Det finns en relevant norm, men den är för specifik; 4) Det finns flera relevanta normer.

Utnyttja sakens särskilda ­omständigheter

Allt detta om 2:a stasis. Nu till den 3:e stasis, den ’kvalitativa’. Den handlar om särskilda omstän­digheter kring sakens fakta. Här diskuterar vi inte längre vilket övergripande begrepp fakta tillhör, utan  argumenterar till exempel med att det fanns en särskild anledning till att just detta dråp var en korrekt handling. Under slutskedet av andra världskriget dödade danska och norska motståndrörelsen tyskvänliga angivare – utan att sen­are åtalas eller straffas, då deras handlingar i de flestas ögon var rättmätiga. Diskutabla, men ändock…
Eller så kan man gå ett steg längre och erkänna att man gör något fel eller dåligt – men förklara att det ändå var nödvändigt. Eller så kan man erkänna att man bryter mot en norm – men förklara att den det drabbar ”får skylla sig själv”. Eller så kan man skylla på högre makter – man ”blev beordrad”. Eller man kan påpeka att nog var handlingen fel, men man blev provocerad, en förmildrande omständighet. Eller – som sista alternativ – man kan erkänna allt, ångra sig och be om förlåtelse, som Bill Clinton slutligen gjorde i Lewinsky-affären, när han hade provat ett par av de övriga alternativen.

Hjälp till att fokusera argumentationen

Stasis var ursprungligen tänkt som ett verktyg i domstolen när en åtalad skulle försvara sig, men som vi ser kan man även använda teorin till att få överblick över helt vanliga debatter om allmänna politiska och etiska frågor. Den kan dessutom inte enbart användas av den som försvarar sig, utan av både parterna.

Men vad är det då den kan användas till? Jo, till att göra klart precis vad man egentligen är oense om. Om man nu anklagas för att inneha bilder på nakna barn, ska man naturligtvis inte försöka förneka fakta, utan enbart argumentera för att det är rimligt och icke-olagligt. Om oenigheten grundar sig på normer som drar i motsatta riktningar, som parterna prioriterar olika, ska man argumentera för att prioritera den norm som stödjer den egna positionen. Man ska inte förneka eller ignorera existensen av en konkurrerande norm, eller påstå att motparten på skändligt vis förnekar vad man själv förespråkar. Man ska med andra ord fokusera sin argumentation. Dels är det bättre för din egen argumentation att du riktar full kraft mot en punkt – då är det större chans att bryta igenom fronten. Dels är det bättre för de medborgare i samhället som gärna vill förstå en fråga och fatta ett infor­merat beslut: De får grundlig information om de avgörande punkterna och slipper se motparterna förlöjliga varandra med svepande anklagelser.


Författare: Christian Kock är professor i retorik vid Köpenhamns Universitet


25057Från RetorikMagasinet #57, s 23-26

Author profile

Christian Kock er professor emeritus i retorik ved Institut for Kommunikation, Københavns Universitet

Skriv et svar