Musikens retorik

Retorisk klang. Vad har övertygande med musik att göra? Inte kan väl musik jämföras med talarkonsten? Jovisst – i denna artikeln ska vi se på likheterna mellan tal- och låtskrivarens arbete. 

Musikens retorik

Jökull Steinthorsson

Redan under antiken erkände filosofer som Platon musikens makt att påverka oss, och det har inte förändrats genom tiderna. Genom historien har tonsättare arbetat efter retorikens principer och det var inte förrän i slutet av 1700-talet som musikens retorik började förlora sitt fäste. Idag är retorik ett obekant begrepp för de flesta tonsättare men det retoriska arvet satte djupa spår i musiken och i dagens musik kan man fortfarande se klara samband mellan dessa två genrer. I denna artikel kommer jag att försöka visa att dagens tonsättare ofta använder sig av retoriska principer utan att själva vara medvetna om det. Genom detta vill jag också visa, att genom retorik har ni möjlighet till bättre förståelse för musikens struktur. Jag kommer att stegvis gå igenom en modern låtskrivarprocess utifrån den klassiska retorikens tankesätt. Jag tänker dock börja i andra ändan av tidsramen för att ge bredare perspektiv på retorikens tidigare plats inom musiken.

Musikens retorik

Under antiken och medeltiden spelade den verbala retoriken en central roll i all intellektuell aktivitet, och de första teorierna som lades fram om musik var just ur retorikens syn­vinkel. Under denna period var musiken retorisk i det av­seendet att musiken påverkade lyssnaren och lyfte fram känslan i texten.

Under renässansen blev sambandet mellan retorik och musik mycket större. På 1500-talet och framåt blev den klassiska retoriken en grundsten i de flesta europeiska undervisningssystemen och därmed applicerades retorikens termer, metoder och principer nu även på alla andra konster. Orden vägde mer än musiken och då kallades musiken imitation av naturen eller också imitation av ordet. Tonsättarna arbetade efter den klassiska retorikens arbetsprocess: inventio, dispositio, elocutio, actio och memoria. Textens innehåll bestämde de första två fasernas gång. Där fick tonsättaren inven­tera råmaterialet till texten och bestämma dispositionen utefter den genre texten tillhörde. Den innovativa delen kom först i elocutiodelen där tonsättaren fick dekorera med olika ornament.

Under barocken hade retoriken fortfarande en central roll i musiken, men förhållandet mellan musik och text började ändras. Istället för att musiken skulle tjäna texten, talade den tidens musikteoretiker om musiken som ett ”klingande tal”. Musiken ansågs vara meningsfulla sekvenser av ljud och organiserad som det talade språket.

Då kunde även instrumentalmusiken tala. Denna nyvunna frihet utgjorde en höjdpunkt för instrumentalmusikens retorik. Det kan man se i de stora genrerna, som utvecklades då; symfoni, stråkkvartett och sonat. Dessa musikformer har mycket gemensamt med den klassiska retorikens disposition. Men därefter slår kompositörerna in på en annan väg, och det blir allt svårare att spåra retorik i musiken. Ungefär ett sekel senare förlorade även den verbala retoriken sitt fotfäste i Europa.

Känslornas språk

Men nu är vi tillbaka till nutiden och retorikens konst har återuppstått. Dagens verbala retorik är i grunden mestadels densamma som tidigare, men det är inte lika självklart att säga detsamma om musikens retorik.

En sak har i alla fall inte ändrats sedan antiken. Musiken, precis som retoriken, har fortfarande makt till att känslomässigt påverka oss. Därför kallas musik ofta för ”känslornas språk”. Den får oss att känna rädsla på en skräckfilm på biografen, den får oss att känna glädje på bröllopet, den gör oss energiska när vi går på aerobics, den ska få oss lugna när vi sitter i en telefonkö osv. Vi är idag överexponerade för musik och trots att vi på grund av det har blivit mer immuna mot dess budskap, påverkas vi fortfarande vare sig vi vill eller inte.

Men konsten att skriva musik kan vara lika krävande idag som det var under antiken. Utifrån de retoriska delarna, inventio, dispositio och elocutio ska vi nu titta på om den retoriska läran kan hjälpa oss att få en inblick i den moderna tonsättarens metoder för att påverka oss. Idag finns en oerhörd mängd musik­stilar som var för sig har något av en egen retorik, och därför har jag valt att bara koncentrera mig på en specifik stil, dagens popmusik, mainstream-musik.

Inventio

Eftersom musiken först och främst är förmedlare av känslor är pathosbegreppet det viktigaste i det här sammanhanget. Frågan är alltså vilken känsla vi vill förmedla. Det är texten som blir avgörande vad gäller budskapet. Antingen har vi redan en text eller så får vi skriva en. Ska den handla om kärleksproblem, samhällskritik eller kanske en berättelse?

När vi har bestämt oss för en känsla eller ett budskap måste vi inventera vad vi har för möjligheter att förmedla dem. I den verbala retoriken skulle vi söka upp fakta, uppgifter, siffror och liknande för att hitta övertygande argument. Det förhåller sig på samma vis när det gäller musik fast nu handlar det om melodi, taktart, tonart, tempo, val av instrument och harmonisering som ska göra känslan över­tygande. I inventio samlar vi in musikaliska idéer som vi eventuellt kan arbeta vidare med när vi kommer till elocutio.

Dispositio

Enligt den klassiska retoriken ska ett tal bestå av fem olika delar: exordium – narratio – propositio – argumentatio – conclusio.

I popmusik finns det däremot i huvudsak bara exordium – argumentatio – propositio – conclusio med och det kallas i musiktermer för intro – vers – refräng – coda. Intro och coda har sina naturliga placeringar i låtens början och slut medan vers och refräng upptar resten av låten genom att turas om. Det skulle kunna se ut så här: Intro-vers-vers2-refräng-vers3-refräng-refräng-coda.

Exordium är som musikens Intro och har som uppgift att skapa intresse hos lyssnaren och samtidigt ge lyssnaren en försmak av vad som komma skall. Även om inledningen ofta är kort säger den oss en hel del. Vi får höra vilken tonart den går i, hur snabbt den går och vilka instrument som kommer att användas. Genom instrumentalt spel presenteras ibland också versens melodi (ex: ”Öppna Landskap” – Ulf Lundell, ”Varmt igen” – Per Gessle).

Argumentatio har samma funktion som Vers i musik. I argumentatiodelen ger talaren stöd för sin huvudtes med argumentation, men hur går man till väga när man ska argumentera för en känsla? I musik gör man det genom att göra känslan trovärdig, att skapa en bakgrundshistoria med hjälp av text och musik som rättfärdigar känslan. Verserna för berättelsen vidare i musiken och ger oss förståelse för hur känslan har uppkommit. Ett bra exempel på det är ”En lång väg tillsammans” av Thomas Ledin där verserna tillsammans utgör en komplett historia.

Argumentatio består dock inte enbart av verser, den är den mest variations­rika delen i låten och kan innehålla ­flera individuella delar i sig. Den kan bl.a. bestå av ”bryggor” som har för uppgift att föra lyssnaren smidigt in i en refräng eller vers. Där kan också finnas verser/mellanspel som enbart är instrumentala där ett soloinstrument får improvisera antingen över melodin eller helt fritt (ex: ”Där finns inga ord” – Niklas Strömstedt) och där kan finnas ett stick som tillskjuter ytterligare argumentation och ofta från ett nytt perspektiv.

Ett exempel på ett stick finns i låten ”Allt för dig” av Tomas Ledin. I verserna sjunger han om de specifika känslor, som har framkallats genom ett förhållande med en kvinna. I mitten av låten kommer ett stick med ett nytt musikaliskt material och perspektivet ändras i texten. Det blir en vidareutveckling av huvudtesen som är ”Jag vill göra allt för dig”.

Allt som du kan önska dig

Ge dig allt som du vill ha

Allt som får dig att leva fullt ut

Även en helt vanlig dag

Ibland finns det också en kontrastdel som kallas för confu­tatio i retoriska termer. Där tar man upp motargumenten och vederlägger dem, vilket kan låta lite konstigt med tanke på att det rör sig om musik. Men inom musiken finns det ett sätt att illustrera detta. Enligt barockens musikteoretiker bestod confutatiodelen av musik som kändes främmande i jämförelse med resten av låten. Det kunde vara melodier, rytm och harmoni som fungerade som en klar kontrast till det redan framlagda materialet. Detta skapade en viss dissonans som sen löstes upp när låten går över till nästa del. Alltså skulle confutatio illustrera motargument och upplösningen av dessa. Detta element är inte så vanligt i dagens pop­musik och när det finns med är det oftast väldigt kort.

I låten ”ff” av Kent stannar musiken upp i mitten av låten och en tjej läser upp en text på franska. Det blir ett tydligt avbrott och skapar kontrast i musiken. Ett annat exempel finns i ”Don’t Stop the Music” av Robyn. Där kommer en 20 sekunder lång snutt som innehåller rytm och toner i klar kontrast till det övriga materialet.

Att det finns störst variation i argumentatio kan jämföras med ett retoriskt tal. Det finns många sätt att argumentera för en sak och om en talare vill övertyga måste han ha flera argument och hjälpa lyssnaren att se saken ur olika infallsvinklar. Dessa olika delar, som jag har förknippat med argumentatio, dvs. vers, brygga, stick och confutatio, är just olika sorters argument för att stödja huvudbudskapet.

Propositio är som Refräng i musik då det viktigaste budskapet förmedlas i dessa delar. Till skillnad från versen som har olika texter varje gång, har refrängen oftast samma text som upprepas vid varje refräng. Denna text är ofta kortfattad men med känsloladdade ord. När folk bedömer, om en låt är bra eller dålig, går de ofta efter om refrängen är medryckande. Därför kan man säga att låten står och faller med refrängen. Det samma kan sägas om huruvida en talare håller ett lyckat tal eller inte. Talaren måste ha ett budskap och ett starkt huvudargument, som folk kommer ihåg efteråt.

Precis som i ett tal gäller det därför att ha klart för sig vad huvudbudskapet är och att försöka göra det så enkelt som möjligt för lyssnaren att ta det till sig. Ett överdrivet exempel på detta är låten ”Kom och ta mig” av Brandsta city släckers, där refrängen består av ”kom och ta mig långt här ifrån, långt härifrån, långt härifrån, ja kom och ta mig långt här ifrån, kom ta mig långt härifrån.” Om en talare hade upprepat sin huvudtes på detta vis hade han förmodligen snabbt fått se hur publiken i salen börjat röra sig mot utgången. Men i musiken är sådan textlig upprepning godtagbar under förutsättningen att melodin varieras.

Conclusio kan jämföras med Coda som markerar låtens avslutning. I dagens popmusik är variationerna för inledningen såväl som avslutningen väldigt många. Men ett vanligt sätt, precis som i retoriken, är att upprepa huvudbudskapet som har förmedlats i refrängen och således sammanfatta låten. I musiken sjungs ofta de starkaste meningarna från refrängen om och om igen medan musiken ”dör ut” (ex: Himlen runt hörnet – Lisa Nilsson).

Enligt retoriken är det bra om talets avslutning även kan återknyta till början och på så vis sluta cirkeln. Denna idé kan man hitta i många låtar (ex: ”Allt jag behöver” – Lisa Nilsson, ”Där finns inga ord” – Niklas Strömstedt). I dessa exempel upprepas samma melodi i slutet som låten började med.

Elocutio

Om det vore ett tal skulle vi i denna arbetsfas välja en passande språkstil och därefter börja skriva ner själva texten utifrån de ramar vi har satt upp i inventio och dispositio. Motsvarigheten till det inom musiken är att komponera själva musiken. Men först måste vi välja en musikstil. Medan en talare måste välja en språkstil som är anpassad efter sin publik måste tonsättaren välja en stil som passar textens innehåll.

Denna musikaliska språkstil kan jämföras med kroppsspråket. Om en talare försöker förmedla ett budskap samtidigt som hans kroppsspråk visar något annat, tror folk hellre på det senare oavsett hur bra argument han kan ha. Ni kan tänka er hur Carolas låt ”Fångad av en stormvind” skulle låta i ett långsamt tempo, utan trummor och med ackompanjemang av en stråkkvartett. Då skulle hon inte kunna övertyga någon om den explosiva känslan som texten innehåller, eftersom text och musikstil inte hänger ihop.

I elocutio får den skicklige talaren möjlighet till att ut­smycka talet med hjälp av stilfigurer som t.ex. metaforer, allitterationer, anaforer, ironi osv. Medan sådana ord­figurer ofta innehar en självklar plats i själva låttexten är det svårare att applicera dem på själva musiken, eftersom musiken i sig inte är kapabel till att uttrycka specifika ord. Däremot finns det vissa stilfigurer som kan sägas tillhöra musiken i lika hög grad som retoriken och det är i första hand repetition och ­klimax. Sen kan man dessutom tala om allmänna retoriska knep som tillhör elocutio-delen och som också används i musik, överraskning, utsmyckning av olika slag, bildspråk och ibland även allusion.

Om vi börjar med repetition så är den en av grundpelarna inom retoriken för att, betona något, framkalla klarhet, förstärka eller ge en känslomässig effekt. Inom retoriken finns en hel djungel med namn på specifika repetitionsfigurer men man skulle kunna använda termen expolitio som betyder repetition av samma idé med ändrade ord, framförande eller allmän behandling av den. Popmusik är helt och hållet strukturerad utifrån repetitioner av olika slag och där förekommer inte bara repetition av vers och refräng utan också av text, melodi, harmonik och rytm.

Klimax är också en central figur inom musiken och förekommer framför allt i samband med refrängen. Det är lättare för en tonsättare att framkalla klimax i musik än för än talare uppe på podiet, eftersom musiken oftast består av flera olika instrument som kan användas för att öka spänningen. För det mesta spelas det sparsammare på instrumenten i verserna för att sen öka i intensitet i refrängen när huvudbudskapet ska fram (ex: ”Kyss mig som du gjorde då” – Tomas Ledin). Men klimaxen kan även finnas med i själva melodin. Mauro Scocco gör klimax i låten ”Sarah” genom att bygga upp spänning genom att variera tonhöjden på sången på följande sätt:

[..] vers (låg)/ stick (högre)/ refräng (högst)

Att kunna överraska kan vara ett bra knep för att göra lyssnaren nyfiken och intresserad. Detta kan göras på många sätt i musiken genom att bryta upp det traditionella mönstret, som lyssnaren förväntar sig att höra. I låten ”Varje gång jag ser dig” av Lisa Nilsson överraskas lyssnaren genom att inledningen spelas av en symfoniorkester, som plösligt försvinner, och en taktfast dansmusik tar vid.

En annan form av utsmyckning förekommer genom olika former av improvisation. Det kan göras t.ex. genom att sångaren improviserar kring melodin och med det skapas, förutom variation, även ett starkare uttryck. Detta är mycket vanligt i avslutningen där refrängens budskap upprepas gång på gång men detta kan även förekomma i andra delar av låten. (ex: ”Himlen runt hörnet” – Lisa Nilsson).

Enligt retoriken är synen det starkaste sinnet. Bilder får oss att associera till våra egna upplevelser och vi minns även bäst i bilder. Därför är bildspråk ett viktigt redskap för talaren som vill övertyga. I musikhistorien har tonsättare försökt skapa bilder genom symbolik eller genom att imitera ljud vi hör omkring oss. Ett exempel är Beethovens pastoralsymfoni där han på ett trovärdigt sätt imiterar naturens och djurens ljud. I dag görs detta mest genom att sätta in äkta inspelade ljud som vi associerar till någonting. Då är det ofta ljud som hänger ihop med vad texten försöker förmedla. Ett exempel på detta är Marie Fredrikssons låt ”Ett hus vid havet” där vi hör tydliga ljud av vågor och fåglar.

Ett annat sätt är att lägga ljudeffekter på rösten som i låten ”Pärlor” av Kent. Texten är som en dialog mellan två personer. Den ena rösten är vanlig medan den andra som kommer från ”en tunnel vid ljusets slut” låter mer diffus och ger oss bilden av att den är längre bort.

När jag tidigare pratade om allusion syftade jag på att tonsättare ibland citerar andras melodier i sina låtar. Detta var mycket vanligt förr i tiden inom den klassiska musiken men eftersom tonsättare i modern tid har fått upphovs­rätten till sin musik har detta minskat kraftigt. Dagens tonsättare kan dock oftast utan problem citera figurer inom den klassiska musiken. Exempel på detta är låten ”Aprilhimlen” av Håkan Hellström där han använder sig av ett känt tema ur Bachs ”Jesus bleibet meine Freude”. Ett annat exempel från Håkan Hellström är i låten ”När jag ser framåt” där han tydligt använder sig av material från Lloyd Webber´s ”Pie Jesu”.’

Nu har vi tagit oss igenom de viktigaste delarna i den retoriska arbetsplanen för hur man komponerar ett tal. Detta arbetssätt skulle en musikkunnig retoriker mycket väl kunna använda sig av för att komponera en låt, och jag vill mena att dagens tonsättare faktiskt använder sig av en liknande arbetsplan. Men vad som är viktigt att påpeka är att en skapande process sällan är linjär, utan den pågår samtidigt på flera olika områden. Alltså är det osannolikt att en tonsättare skulle slaviskt följa ordningen, inventio – dispositio – elocutio. Skapandet pågår snarare samtidigt i alla dessa delar av arbetsplanen. Detsamma kan sägas om komponerande av ett tal. Under lång tid samlar man ihop funderingar, idéer och passande ordformuleringar som till slut blir till en komplett produkt. Den retoriska arbetsplanen är dock alltid bra att ha som riktlinje både inom musik och inom den verbala retoriken.

Sammanfattning

Vissa har kanske svårt att acceptera ordet övertyga i samband med musik men både talaren och tonsättaren måste kunna övertyga för att nå sitt mål.

Det retoriska talet skiljer sig naturligtvis från musiken genom att det har ett bredare spektrum att röra sig på. En talare kan försöka övertyga oss om något på ett intellektuellt plan såväl som känslomässigt plan.

Tonsättaren försöker däremot övertyga oss om en viss känslas berättigande. Han måste få den att verka så äkta som möjligt för att lyssnaren ska kunna associera till sina egna motsvarande känslor.

Retorik förknippas ofta med den vältalige retorikern i talarstolen som har makten att övertyga folk. Men retoriken har ett mycket större användningsområde än så. Att retorikens principer är väl användbara inom musik är ingen tillfällighet. Retorik används i lika hög grad av filmskapare, författare, konstnärer, reklammakare etc. Kanske kan man till och med sträcka sig ännu längre och säga att, så länge det finns ett budskap som ska förmedlas mellan avsändare och mottagare, finns ett utrymme för retorik. ❧


Läs mer:

Inger Lindstedt (2002) Textens hantverk, Lund.

Lennart Hellspong (1992) Konsten att tala, Lund.

Rhetorica Scandinavica (2002) Nr.21 – Temanummer: Retorik & Musik.

”Silva Rhetoricae” (rhetoric.byu.edu) = Retorisk uppslagsbok på Internet.


Författare: Jökull Steinthorsson är musiker och kompositör och har studerat retorik vid Malmö Högskola.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 24, s 16-20

Author profile

Skriv et svar