Nätets lek med identiteter

Information & desinformation. Nätet har gjort det möjligt för Usama Bin Laden att leva vidare utan kropp. Men Philip Halldén visar också hur svårt det kan vara att hitta – och lita på – information på nätet, när underrättelsetjänster, ­terrorister och glada amatörer trängs om det ­retoriska utrymmet. 

Nätets lek med identiteter

Philip Halldén

I juli månad 2002 hände något med mitt arbetsmaterial som jag sedan dess haft svårt att förklara för kolleger och ­bekanta. Jag var vid tidpunkten sysselsatt med en forskningsuppgift gällande islamism på internet, och arbetsmaterialet var en webbsajt som påstods vara ­al-Qa’idas egen ­propagandacentral (www.alneda.com). Med tanke på innehållet verkade det stämma: nyheter om den USA-ledda ”korsfararoffensiven mot Islam” varvat med jihad-hetsande texter av Usama bin Laden och hans vapendragare. Men nu var webbsajten plötsligt försvunnen. Någon vecka senare spreds nyheten i andra media: Terrornätverket al-Qa’idas sajt hade ”kapats” av en amerikan vid namn John Messner, alternativt kallad John David. Efter hand fann man i dess ställe en bild på det amerikanska stjärn­baneret och en text­slinga där det kort och gott stod att sidan hade ”hackats”, spårats och nu var USAs egendom (”Hacked, tracked and now owned by the USA”). Till saken hör att ”John” också hade hunnit med att lägga ut en kopia av den ursprungliga sidan innan nyheten blev känd. Syftet var att använda den falska imitationen som lockbete för att spåra dem som hade något med sidan att göra. I vilken grad detta lyckades, och om det i så fall även inkluderade internet­surfare som jag själv, är oklart. Klart är i alla fall att de ansvariga för den ursprungliga sidan förlorade sitt domännamn www.al­neda.com på kuppen.

Nomader på nätet

Efter incidenten i juli började ”al-Qa’idas sida” istället dyka upp på andra, mer eller mindre tillfälliga internetadresser. Inte sällan som ”parasit” på andra, alldeles oskyldiga webbsajter utan att de ansvariga för dessa varit medvetna om det. Först efter att någon amerikansk eller israelisk patriot (vanligtvis) kontaktat dem, och upplyst dem om att de agerat värddjur för terrorister, har saken kunnat åtgärdas. Från sensommaren 2002 och fram till idag har sidan fört en ambulerande tillvaro på mer eller mindre tillfälliga internet­adresser. Eftersom domännamnet www.alneda.com förlorats har den också oftare kommit att omtalats under namnet Markaz al-dirasat. (Förkortning för det officiella namnet Markaz al-dirasat wa-l-buhuth al-islamiyya, ”Center för islamiska studier och forskning”.) De ständigt nya adresserna har meddelats på andra platser på internet där man uttryckligen stött al-Qa’idas militanta ideologi och erbjudit internet­surfaren mängder av material i form av hemladdningsbara text- och ljudfiler med tal av Usama bin Laden och andra ledare inom al-Qa’ida. I en del fall har det också funnits ­videor och andra typer av multimedialt material att tillgå. Till exempel ”minifilmer” med hyllningar till martyrer i ­Tjetjenien och Afghanistan tillverkade med hjälp av animationstekniken Flash. Fördelen med denna teknik är att den är enkel att använda för att sammanställa text, ljud och bild i slagkraftiga publikationer som är lätta att sprida via internet. Viktiga webbsidor när det gäller spridningen av sådant material har varit www.jehad.net och www.erhap.com. Det förstnämnda domännamnet talar för sig självt. Det andra, www.erhap.com, syftar på al-Irhab al-Islami, det vill säga ”Den islamiska terrorismen”.

Namnvalet kommenteras ironiskt på sidan. Man erkänner öppet att många trosfränder, själva muslimer, har skrivit och klagat och sagt att Islam inte har något med terrorism att göra. På www.erhap.com är man emellertid kallsinnig. De som klagar liknas vid skriande åsnor och hänvisas till texter författade av islamistiska auktoriteter som talar om att det är varje muslims plikt att bedriva jihad med våld om så krävs.

Det virtuella kriget

Militanta islamistiska webbsidor som dessa har naturligtvis inte fått stå oemotsagda. Många stängs ner eller saboteras titt som tätt. Ett ’virtuellt’ krig pågår parallellt med det fysiskt reella kriget mellan USA-ledda trupper och kvar­varande al-Qa’ida- och taliban-anhängare i Afghanistan. Förföljelsen orkestreras från webbplatser som Haganah b’internet (haganah.org.il/haganah/index.php) och särskilda diskussionsgrupper med anknytning till en viss ”Johnathan Galt” på www.freerepublic.com. Här pågår en ständig kamp i syfte att övervaka, spåra upp och på olika sätt försvåra de radi­kala islamisternas verksamhet på nätet. Viktig i sammanhanget är också den kristne amerikanske debattören Jeremy Reynalds, en engagerad kolumnist på www.bushcountry.org, som bland annat ägnar sig åt att ”hänga ut” internetleverantörer som upplåter plats åt militanta islamister. Intressant nog har dessa förföljelser också kommenterats av de drabbade själva, bl.a. på Alneda alias Markaz al-dirasat.

Annons

Med jämna mellanrum i höstas, när webbsajten inte var nerstängd eller saboterad, kunde man här ta del av ett textdokument under rubriken ”Vårt krig med den amerikanske fienden på internet” (tatawwurât harbinâ ma’a al-’adûw al-amrîkî ’alâ al-intirnit). En ironisk detalj är att sidan vid denna tidpunkt låg som ”parasit” på en engelskspråkig webbsajt för skräckfilmsintresserade (www.cenobite.com/­nightbreed/). Av dokumentet framgår att den nittonde i ordningen av Alnedas webbplatser nyligen stängts ner på grund av den ”judiska” organisationen Haganah b’internets aktiviteter. Efter en detaljerad redogörelse för hur detta och tidigare sabotage gått till följer en harang av förgrymmade hot och löften om att kriget kommer att fortsätta tills man antingen segrar eller möter martyrdöden, såväl på nätet som på slagfältet.

Hjältens ethos

Ett framträdande inslag på den här sortens webbsidor är vad vi kan kalla för produkten Usama bin Ladin. Ständigt konstrueras och upprätthålls denna produkt genom skildringar av hjälten och förebilden, han som valt att byta bort till­varons bekvämligheter mot engagemang för islams sak och världens orättvisa. Inte minst försakelsen är ett viktigt motiv.

Usama bin Laden är rikemanssonen som tog steget fullt ut och valde att uthärda i den karga och krigshärjade afghanska miljön för att sätta stopp för Sovjetunionens (och senare USAs) imperialism. Fenomenet Usama bin Laden och al-Qa’ida har i hög grad handlat om det som i retorikens ­termer kallas för ethos. I den antika retoriska teorin syftade detta ord på talarens karaktär och förmåga att övertyga sin publik om sin trovärdighet. Oberoende av vad ett budskap handlar om är det viktigt att den som talar verkar trovärdig. För att åstadkomma detta kan det vara lämpligt att anknyta till något som är större än den talande själv, till en hyllad ­tradition och till högt respekterade personer ur det för­flutna som representerar denna tradition.

Det främsta exemplet när det gäller Islam är förstås profeten Muhammad, men jämte honom finns det en mängd andra förebilder att ta till. Sedan gäller det för talaren att få något av dessa självskrivna auktoriteters karaktärsdrag att häfta vid sig själv eller färga av sig. En metod som kan användas för att åstadkomma detta är att försöka tala på samma sätt som förebilderna.

Här kommer Usama bin Ladins och de andra al-Qa’ida-ledarnas förmåga att uttrycka sig på en formell och klassisk (eller klassicerande) arabiska, bemängt med korancitat och referenser till islamisk teologi och historia, väl till pass. ­Detta är något som sedan gammalt röner stor uppskattning i Arabvärlden. Och till skillnad från de flesta av de regerande statsledarna i den muslimska världen, som tenderar att förlita sig mer på tvång och repression än på konsten att tala ren arabiska, befläckas bin Ladin och hans vapendragare inte heller av att ha gjort sig skyldiga till statstyranni och korruption. De har nämligen aldrig haft någon stat att leda, organisera och försvara.

Vidare ska man inte underskatta betydelsen av den visuella upplevelsen av produkten Usama bin Ladin, när han framträder i videoinspelningar på TV till exempel. Rekvisitan är betydelsefull: den asketiska omgivningen, den traditions­enliga klädseln, automatvapnet som vilar mot den karga berg­väggen, den sammetslena blicken och det självklara ­allvaret, det milt indignerade tonfallet och den reserverade värdigheten. Allt detta spelar en roll i uppbyggnaden av mannens ethos.

Kroppen behövs inte

Under det senaste året har Usama bin Laden själv i stort sett varit frånvarande som fysisk person. Man vet inte om han är död eller i livet. På sätt och vis behövs han inte längre. Hans ethos är etablerat och det kan föras vidare av andra, såväl ­vänner som fiender, i berättelser och anekdoter. De bevarade bilderna, ljud- och videoinspelningarna ­fungerar som en sorts troféer som man kan samla på och återanvända. Även om Usama skulle vara fysiskt borta och död lever han vidare som legend eller spöke. Den fysiska kroppen är på så sätt egentligen överflödig. Bilderna, texterna och ljudinspelningar kan reproduceras och mångfaldigas i det oändliga. Det klipps och det klistras, i ständigt nya kombinationer.

Resultatet kan ses i de multimediaproduktioner som tillverkats i animationstekniken Flash. Att tillverka sådana ­verkar ha ­blivit ett slags mode bland al-Qa’idas unga beun­drare. Ett typiskt exempel, som funnits tillgängligt på bl.a. www.jehad.net, visar ett flöde av stillbilder på ­Usama bin Laden i olika situationer, ackompanjerat av en våldsam ­hyllningspredikan av vapendragaren Sulayman Abu Ghayth.

Det genomsyrande temat är Usamas försakelser, hans mod och vilja att till varje pris kämpa för Islams och alla muslimers sak. Budskapet till betraktaren/åhöraren är underförstått: Vad gör du själv? Konturerna till en sorts ­islamistisk konstart tar form i och med dessa flashproduktioner. Kanske kan det jämföras med grafitti? Men formen påminner också om en betydligt äldre konstart, nämligen så kallad emblematik. Denna konstart, som var mycket populär i Europa under 1500- och 1600-talet, kan beskrivas som en sammansättning av bild och text, som i samverkan var tänkt att ge uttryck åt en eller annan kärnfull idé. Multi­media är inget nytt.

Persona och identitet i den virtuella tillvaron

Vid sidan av ethos talar man inom retoriken också om ­persona. Det är från det latinska ordet som vårt ”person” kommer. Men till skillnad från detta har persona inte så mycket med det vi kallar ”privat” och ”personligt” att göra. Snarare tvärtom. Persona syftar istället på den ”mask” som individen sätter på sig när hon framträder offentligt i en roll, antingen det nu är på teaterscenen, i yrkeslivet eller till exempel på internet.

Begreppet får en särskild aktualitet när det gäller frågan om den militanta islamismen på internet. Internetteknologin gynnar nämligen i hög grad dem som av olika skäl vill framträda under falskt namn. Som ofta påpekats i debatten om internets för- och nackdelar kan mediet vara en välsignelse för den som vill göra sin röst hörd i offentligheten utan att behöva investera i en hel TV-station. Med enkla medel lägger man ut en hemsida. Det leder till en sorts demokratisering av informationsflödet. Å andra sidan är det svårt för den som eventuellt hittar sidan att avgöra hur pass till­förlitlig den information som presenteras är. Sidan kan se hur professionell ut som helst, men det säger egentligen ­inget om innehållets kvalitet eller representativitet. Det är också svårt att veta vem som egentligen står bakom informa­tionen. Även om sidan har ett organisationsnamn och eventuellt en signatur eller en kontakperson kan ju dessa vara fingerade. För den som vill ”spela rollspel” är möjligheterna nästintill obegränsade.

Frågan är alltså vem eller vilka som egentligen står bakom de militanta islamistiska webbsidorna? Det säger sig självt att de inte är intresserade av att bli uppspårade och att de texter som publiceras därför oftast saknar signatur eller är försedda med namn som helt uppenbart är påhittade. Ett typiskt exempel är signaturen ”Islams hök” (saqr al-islam) som använts på www.erhap.com. En annan fråga är om Alneda.com alias Markaz al-dirasat verkligen ’tillhör’ al-Qa’ida, så som brukar påstås. Webbsajten har visserligen en professionellt islamistisk karaktär. Däri skiljer den sig från person­liga islamistiska hemsidor som har tillverkats av muslimska ung­domar med Usama bin Laden som idol. Men det förblir ändå oklart huruvida den underhålls av personer på ledande position inom al-Qa’ida eller ’bara’ någon av deras supportrar.

Dessutom kan man inte utesluta möjligheten av att sidan är ett led i en desinformationskampanj, iscensatt av någon underrättelsetjänst. Det vill säga att det är islamisternas ­fiender som egentligen står bakom sidan. Det faktum att en falsk kopia av Alneda.com lades ut i samband med ­’kapningen’ i juli 2002 vittnar om vilka möjligheter det finns. Försöker man sig på konststycket att spåra de islamistiska sidorna händer det också att man ibland stöter på absurda fakta. Det är ganska svårt att få någon ordentlig klarhet i dessa saker, men i september 2002 verkade det i alla fall som om www.jehad.net rent fysiskt befann sig på en dator i Newark, USA, inte långt från den plats där World Trade Center en gång stod.

Man ska inte glömma att krig även bedrivs på detta sätt, med information och desinformation, i syfte att förvirra, demoralisera och skapa motsättningar inom fiendlägret etc. De som ägnar sig åt att övervaka och spåra islamistiska sidor (t.ex. Haganah b’internet och ”Johnathan Galt”) är naturligtvis inte omedvetna om det här problemet. På Johnathan Galts diskussionslista på Freerepublic uppmärksammades detta i ett inlägg daterat den 12 december 2002, där någon resignerat konstaterade. ”Det kan inte hjälpas att man misstänker att en hel armé av techno-nördar inom amerikansk underrättelsetjänst infekterat dessa webbsajter och upprättat egna bluffversioner för att ringa in potentiella terrorister. Vem vet? Inte vi alla fall.” Vid olika tillfällen har det också förekommit uppgifter om att FBI och andra myndigheter ska ha beordrat internetleverantörer att inte stänga islamistiska webbsidor, trots påtryckningar och klagomål från de organisationer och privatpersoner som engagerar sig i saken. Bland andra Jeremy Reynalds har indignerat påpekat dettta. I vad mån detta stämmer är det svårt att få någon klarhet i. Men syftet med att låta dem vara kvar kan naturligtvis vara att man därigenom lättare kan hålla koll på verksamheten.

Vem representerar jihad?

Frågan är om det går att lita på de sidor som uttryckligen stoltserar med att vara ’jihadistiska’. Det vill säga: Kan man utgå från att de webbsajter som öppet skyltar med att vara militant islamistiska alltid är det? Detta är ett stort problem inte minst för den som vill bedriva forskning på området. Är det till synes ’jihadistiska’ materialet verkligen producerat av hängivna anhängare av jihad?

Denna svårighet har också fått till följd att det uppstått konflikter mellan webbsajter med islamistisk framtoning. Ett exempel är det ordkrig som under hösten 2002 utspelade sig mellan www.jihadunspun.net och Azzam Publications (som vid den tidpunkten huserade på www.waaqiah.com efter att deras egen domän stängts). Bråket tog fart efter att ­Jihadunspun ifrågasatt trovärdig­heten och äktheten i ­nyheter som publicerats av Azzam Publications. Det gällde arresteringen av en al-Qa’ida-medlem i Pakistan i september 2002 och ett föregivet brev från Usama bin Ladin som Azzam Publications låtit publicera under oktober månad. Insinuationerna från Jihadunspun fick Azzam Publications att reagera kraftfullt i form av ett uttalande. Man underströk för det första att uttalandet inte skulle förstås som ett led i ett internt bråk mellan ’jihadistiska’ webbsidor, utan som en välmenande varning från en välinformerad islamisk källa till trosfränder om att vara vaksamma på att anti-muslimska västerländska underrättelsetjänster iscensatt en ny komplott. Ett bärande element i Azzam Publications sju sidor långa argumentation för sin egen tillförlitlighet (ethos) är att man producerat och förmedlat nyheter om jihad från olika delar av världen ända sedan 1996, medan Jihadunspun däremot startat först i maj 2002 och dessutom utgjort en andrahandskälla, som baserat sina rapporter på vad bland andra Azzam Publications’ korrespondenter rapporterat om direkt på plats. Här framhåller man också att några av organisationens egna korrespondenter lidit martyrdöden medan de utfört sitt arbete som journalister. För att ytterligare misskreditera meningsmotståndaren poängterar Azzam Publications naturligtvis också att Jihadunspun ­faktiskt drivs under ledning av en kanadensisk affärskvinna, som påstås ha konverterat till Islam efter den 11 september 2001.

Falska profeter

Till saken hör att Jihadunspun verkligen tycks vara finansierad av en kanadensisk affärskvinna. Bev Kennedy heter hon. Åtminstone i den mån man nu kan sätta någon tilltro till de artiklar och intervjuer med henne som publicerats på nätet. I en intervju avslöjar hon också att syftet med verksamheten inte är att ta ställning för endera sidan i det pågående kriget mot terrorismen utan att presentera information som den engelskspråkiga allmänheten annars inte får del av. Det huvudsakliga syftet med Jihadunspun, att döma av Kennedys egna ord, tycks vara att förmedla alternativa, engelskspråkiga nyheter om USAs så kallade krig mot terrorismen. Konfronterad med frågan om hur man som utomstående ska se på den kritik som riktats mot Jihadunspun från Azzam Publications svarar Bev Kennedy att konflikten ska ses som en kamp om marknadsandelar och att kontroversen faktiskt lett till ett ökat antal besökare på Jihadunspun. Kontroversen kommenteras också i ett meddelande som publicerades på Jihadunspuns webbsajt med anledning av fastemånaden Ramadan i november. Där avfärdar man kritiken som illvilliga lögner som olyckligtvis ställer hinder i vägen för högre mål. Dessutom gör man en sak av att webbsajten är ny (”the new kid on the block”). Beror angreppet alltså helt enkelt på att äldre meningsfränder vill skuffa undan de yngre, som försöker bidra till den gemensamma kampen?

I pläderingen för sin förträfflighet som pionjär kommenterar Azzam Publications å sin sida det faktum att Jihadunspun visserligen kan stoltsera med bättre grafik och påkostad design, men detta betyder inte mer än att Jihadunspun gjort kommers av ’jihadismen’.

En parallell dras till Islams ­tidigaste historia, till berättelsen om den moské som de fördärvliga ’hycklarna’ (al-muna­fiqun) ska ha uppfört i Medina och som var större och mer påkostad än profeten Muhammads egen. Sammantaget bekräftar den sju sidor långa redogörelsen också farhågor som Azzam Publications givit uttryck åt tidigare, bl.a. i ­samband med nedstängningen av deras internetdomän i juli 2002. Huvudtemat är att man måste räkna med att myndigheter och underrättelsetjänster kommer att lansera falska ’jihad-sajter’ och försöka ta kontroll över de riktiga domännamnen i syfte att misskreditera och sprida förvirring och uppamma falska motsättningar.

Enligt den här analysen skulle skälet till att Jihadunspun i början agerat broderligt i förhållande till Azzam Pub­lications bara ha varit en taktisk manöver i en långsiktig och noga uträknad strategi.

Fotbolls- eller al-Qa’ida-supportrar?

Det förtjänar att upprepas att det är svårt att skilja på information och desinformation på internet. Även om Azzam Publications tidigare varit en respekterad nyhetsbyrå i islamistiska kretsar kan det ju inte uteslutas att namnet och webbsajten sedan dess ’kapats’ av desinformatörer, som nu gör sitt bästa för att spela rollen som Azzam Publications bland annat genom att peka ut och varna för falska ’jihad­sajter’. Självfallet kan man inte därav dra slutsatsen att ­Jihadunspun istället skulle vara mer trovärdig. Det går inte ens att utesluta att inte själva ordkriget dem emellan iscensatts som ett led i en desinformationskampanj, organiserad av någon underrättelsetjänst.

Internetmediet är som klippt och skuret för en allvarsam lek med fiktiva identiter, ethos och persona.

Och hur står det då till med Alneda.com alias Markaz ad-dirâsât? Ja, den fungerade fram till 18 februari 2003. Man ­hittade den på adressen www.cambuur.net/cocI/, vilket vid närmare påseende viste sig vara en undermapp till en supportersida för det nederländska fotbollslaget Cambuur!

En märklig omständighet är att denna ”parasit” fick lov att husera där relativt länge, drygt tre månader, och att det rapporterades om saken på bland annat Haganah b’internet. Visste fotbollssupportrarna om att de delade omklädningsrum med ”al-Qa’ida”?

Läs mer:

De i artiklen nämnda websidorna ändras, flyttas och stängs i en ständig proces – så det ger ingen mening att hänvisa till dem. För aktuella www-adresser, kontakta gärna artikel­författaren på philip.hallden[at]teol.lu.se.

Philip Halldén är FD i religionsvetenskap och forskar om islamologi på Lunds Universitet. Artikeln är ett led i ett forskningsprojekt om al-Qa’ida på internet som ­bedrivits med stöd av Erik Philip-Sörensens Stiftelse.

Artikel från RetorikMagasinet 17, s 26-30.