Nazismen vid svenska universitet

Kerstin Gustafson

Nazismen vid svenska universitet

Under 30- och 40-talet var universiteten och högskolorna inte garanter för demokratiska ideal. Istället kom pronazism och främlingsfientlighet till uttryck, dock i olika utsträckning. RetorikMagasinet markerar 30 november-protesterna med en blick på ormen vid kunskapens barm.

Universitet och högskolor är institutioner för forskning, utbildning och ny kunskap. Bland annat genom utbildning och kunskap kan man förhindra spridning av anti­demokratiska inriktningar som rasism och nynazism. Under 30- och 40-talet var det dock annorlunda. Universiteten och högskolorna var inga garanter för demokratiska ideal. Istället kan man notera att nazistiska influenser och främlingsfientlighet tog sig olika uttryck.

Studentprotester mot judiska läkare

Den 17 februari 1939 hölls det så kallade Bollhusmötet vid Uppsala universitet. Mötet fick detta namn för att det tog plats i kårens tennishall. Vid mötet diskuterade studenterna den even­tuella ’importen’ av intellektuell arbetskraft. Bakgrunden till diskussionen var ett uttalande från chefen för Medicinal­styrelsen, Karl Höjer, om att låta ett tiotal judiska läkare komma till Sverige och göra vårdpraktik. Innan mötet ägde rum hade studenter vid Uppsala universitet skickat en skrivelse till statsminister Per Albin Hansson där det bland annat stod att ”den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster, som kunna besättas med väl­meriterade svenska män och kvinnor”. Skrivelsen och mötet ägde rum bara några månader efter kristallnatten. Övergreppen mot judarna i Tyskland var således kända, och mot den bakgrunden är Uppsalastudenternas före­språkande av en sådan restriktiv hållning gentemot de ­judiska läkarna anmärkningsvärd.

Av samma anledning hölls ett protestmöte av studenter vid Stockholms högskola. Den 6 februari 1939 samlades 450 studenter vid Östermalmstorg. Studenterna bar plakat med texten ”stoppa judeimporten”. Även vid Lunds universitet protesterade studenter mot att ta emot judiska läkare. Vid ett kårmöte i mars 1939 framförde en student rasbiologiska argument. Studenten menade att en invandring skulle medföra att ’främmande element’ upptogs av ’vårt folk’, vilket enligt studenten var skadligt. Med vid kårmötet var även studenter som pläderade för hjälp till lands­flyktiga, men vid voteringen vann det främlingsnegativa förslaget med 2/3 majoritet.

Problemet vid en studie av nazistiska influenser vid de olika universiteten under 30- och 40-talet är representativiteten. Det finns relativt lite litteratur i ämnet, framförallt om Stockholms högskola. Vi kan således inte veta om de 450 studenterna vid Östermalmstorg var representativa för Stockholms högskola. Vi kan endast notera att händelser och uttalanden som var uttryck för en pronazistisk hållning ägde rum i olika utsträckning vid universiteten. Det universitet som utåt sett var mest påverkat av nazismen var Lunds universitet. Och den institution där det går att notera minst nazistiska influenser var Göteborgs högskola. Ett flertal ageranden och yttranden stärker denna uppfattning.

Pronazistiska akademiker

För fyra år sedan publicerade historikern Sverker Oredsson en studie över Lunds universitet under andra världs­kriget. Här framgår bland annat att ett flertal akademiker vid universitetet hade en pronazistisk hållning. Oredsson nämner historikerna Gottfrid Carlsson och Sture Bohlin. Enligt Oredsson var Gottfrid Carlsson nazistsinnad och Sture Bohlin aktiv antidemokrat. Detta kan sättas i kontrast till Göteborgs högskola med historiker som Curt Weibull och Erik Lönnroth, båda historiker som tog aktivt avstånd från nazismen.

Även vid Uppsala universitet kan man notera en pronazistisk hållning bland akademiker. Ett tydligt exempel är i slutet av januari 1941 då universitetet bjöd in tyska gäster till middag på Värmlands nation. De arton tyska gästerna var chefsredaktörer och diplomater från ut­rikesministeriets pressavdelning och propagandaministe­riet. Historikern Gunnar Richardsson har studerat de ­studieresor till Nazityskland som olika yrkesgrupper gjorde, resor som hittills har varit förvånansvärt okända.

Middagen på Värmlands nation var, enligt Richardsson, ett återgäldande för en resa i tyskockuperade områden som en svensk journalistgrupp hade företagit ett år ­tidigare. Det anmärkningsvärda är att de tyska press­männens besök vid Uppsala universitet sker mitt under pågående krig, dessutom mindre än ett år efter det att Danmark och Norge har ockuperats av tyskarna. Vid middagen poängterar universitetets rektor samhörigheten mellan svensk och tysk vetenskap. Rektorns poängterande sker vid en tidpunkt då den fria forskningen är totalt ­hotad i Tyskland, då masslikriktning pågår och judiska veten­skapsmän fråntagits sina tjänster.

Något som också visar att det fanns pronazistiska akademiker vid Lunds universitet är den protest som företogs i december 1939 mot Torgny Segerstedts ”landsskadliga journalistik riktad mot utländsk makt”. Protesten startade i Göteborg med att ett antal köpmän protesterade mot Segerstedts ’hetspropaganda’ mot Tredje riket. Protesten utvidgades endast till Lund. De personer som protesterade mot Torgny Segerstedt behöver inte ha haft nazistiska åsikter. Det fanns en stor rädsla för Nazityskland som kan ha legat bakom protesten. Det kan dock vara värt att ­notera att medan 44 göteborgare protesterade mot ­Segerstedt var det 62 personer i Lund. Av dessa kom drygt hälften från universitetet.

Torgny Segerstedt, professorn i religionshistoria som blev chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Foto: Åhlén & Åkerlunds arkiv.

Pronazistiska studentföreningar

Vid Lunds universitet fanns flera studentföreningar med pronazistisk hållning. Redan 1930 bildades en national­socialistisk studentklubb som bestod fram till efter krigsutbrottet. Då hade dock studentklubben bytt namn till Lunds svensk-socialistiska studentförening LSSS. Ytterligare en nationalsocialistisk studentförening fanns i Lund, men den upphörde att existera efter 1936. Lunds universitet hade också en nationell studentklubb med pronazistisk hållning, med litteraturkritikern Fredrik Böök och filosofiprofessorn Efraim Liljeqvist som hedersledamöter. Båda dessa personer var, enligt Oredsson, kända nazistsympatisörer. Vidare fanns det en 30-november­förening som firade Karl XII med fackeltåg. Flera per­soner som var med i 30-novemberföreningen var också medlemmar i nationella studentklubben.

Göteborgs högskola skiljer sig även när det gäller studentföreningar. Föreningen Svenska Aktiva Studentförbundet rymde de protyska studenterna. Denna för­ening hade emellertid inte något stort inflytande. Kårens styrelse nekade föreningen att hyra kårens lokaler. Detta klagade Svenska Aktiva Studentförbundet över i den nazistiska tidningen Dagsposten. Kårens förhållningssätt visar dels att kåren hade ett motstånd mot förbundet, dels att förbundet inte hade ett starkt inflytande. Vid Göteborgs högskola fanns också en nationell studentklubb, men det finns inga kända uppgifter om huruvida den var pronazistisk. Göteborgs Nationella Studentklubb upp­hörde att existera efter vårterminen 1942.

Talen i Lund och Göteborg

Det som kanske tydligast visar uttryck för de olika politiska hållningarna vid Lunds universitet och Göteborgs högskola är de tal som hölls. Vid Lunds universitet hölls till exempel tal i samband med Lunds hälsningsgille den 4 oktober 1940. Vid Göteborgs högskola hölls tal i samband med högskolans 50-årsjubileum den 11 oktober 1941.

Vid Lunds hälsningsgille 1940 inbjöd Akademiska för­eningen och Lunds studentkår litteraturkritikern och professorn i litteraturhistoria Fredrik Böök som högtidstalare. Enligt historikern Sverker Oredsson var Fredrik Böök en oomtvistlig pronazist. Hälsningsgillet inträffar ungefär ett halvår efter att tyskarna ockuperat Danmark och Norge. Ockupationen har medfört starka reaktioner bland den svenska allmänheten och det är därmed intressant att Lunds studentkår väljer att bjuda in den tyskvänlige litteraturkritikern som högtidstalare.

Böök har i augusti samma år publicerat artiklar i ­Svenska Dagbladet där han kallar ockupationsmakten i Danmark för ”gästerna söder­ifrån”. Efter dessa uttalanden får Böök inte uttala sig i utrikespolitiska frågor i Svenska Dagbladet. I talet den 4 oktober säger Böök bland annat: ”om vi tror på mänskligheten, så måste vi tro på stormens herre”.

Fredrik Bööks tal i Lund, hösten 1940, utkom i bokform, enligt Gunnar Richardsson ”med en titel och en utformning, som väl reflekterar hans syn på de svensk-tyska relationerna”. (Från boken ”Beundran och fruktan”, G. Richardsson)

En annan akademiker vid Lunds universitet med pronazistisk hållning var Karl Olivecrona som var professor i processrätt. Olivecrona argumenterade för ett accepterande av Nazitysklands ledarroll i Europa. I juni 1940 pågick en dispyt i Dagens Nyheter mellan Olivecrona och Ivar Harrie som var kulturredaktör och antinazist. Olivecrona pläderade för en fast ordning i Europa under tysk ledning. Dispyten fortsatte sedan mellan Olivecrona och Eli Heckscher, professor i ekonomisk historia.

Vid Göteborgs högskola var det annorlunda, vilket är anmärkningsvärt eftersom Göteborg och Bohuslän var det län där den svenska nationalsocialismen hade sitt huvudsakliga fäste. Historikern Heléne Lööw visar också att Göteborg var den enda storstad i Sverige där nationalsocialisterna hade representation. Samtidigt var Göteborg en proallierad stad. Idéhistorikerna Bo Lindberg och Ingemar Nilsson pekar på tre faktorer som bekräftar att Göteborg var proallierad. Dessa faktorer var smuggel­handeln med England, den starka socialdemokratin och Torgny Segerstedts opinionsbildning som bestämde debattklimatet i staden. Göteborgs högskola följde således den proallierade linjen. Redan 1935 hade högskolan ­bjudit in den tyskjudiske professorn Ernst Cassirer till en personlig professur i teoretisk filosofi. Denna gest kan tolkas som en markering mot den politiska utvecklingen i Tyskland.

När Göteborgs högskola fyllde 50 år den 11 oktober 1941 hölls en jubileumsfest. Historikern Curt Weibull som var rektor för Göteborgs högskola höll två tal inför kronprinsparet och övriga gäster. I det andra talet berörde Curt Weibull den rådande situationen i Europa:

I århundraden ha Europas folk kämpat för tolerans, för tankens frihet. Under det senaste århundradet hade detta mål vunnits, väl icke till­fullo, men i hittills osedd och oanad grad. Den fria tanken hade fått hemortsrätt vid Europas alla universitet och högskolor. Och tack vare det hade humanistisk och naturvetenskaplig forskning brutit mänsklighetens väg till allt högre och högre utveckling. I våra dagar är rätten att tänka fritt, är vetenskapens frihet i Europas flesta land ånyo hotad eller redan till­intetgjord. En vetenskapsman får icke ens i vetenskapliga frågor mena och tänka vad hans övertygelse bjuder honom. Han får endast ­tänka rätt och tänka på kommando. Biblioteken utrensas. Bokbålen flamma åter framför universitetets portar.

Även professor Hjalmar Lindroth höll ett tal vid jubileumsfesten där han, i likhet med Curt Weibull, tog avstånd från nazismen. Lindroth påpekade nödvändigheten för forskare och andra att tänka fritt och han riktade stark kritik mot likriktning:

Vi vill i vårt land med all makt värja oss mot den likriktning som nu påtvingas andra folk, också frändefolk av samma frihetsälskande kynne som vi, och som hindrar all organisk växt också inom andelivet, mot vilken den ofta är direkt riktad. Vi vill alltfort ha rätt att söka sanningen fördomsfritt. Vi vill inte ha något att skaffa med det sken av fri åsiktsbildning som är förenligt med en titt i facit på förhand, under sneglande på härskande meningar.

Att vid den här tidpunkten, oktober 1941, rikta så stark kritik mot Nazityskland var mycket modigt. Det finns en vändpunkt i kriget då det går att notera en förändrad håll­ning i den svenska politiken gentemot Tyskland, men det var först efter november 1942 då tyskarna förlorade mot engelsmännen vid el Alamein. I november 1942 stod det klart att tyskarna skulle förlora kriget. Detta visades även i början av året 1943 då tyskarna led ett nederlag vid ­Stalingrad. Vid den här tiden inträffar en allmän vändning i svensk politik, som innebär ett tydligare avståndstagande mot Nazityskland. Detta återspeglas även vid Göteborgs högskola. Som ett exempel kan nämnas att hög­skolan i slutet av 1943 beslutade att avbryta alla aktiva vetenskapliga förbindelser med Tyskland. Detta agerande är dock inte så anmärkningsvärt eftersom det sker i samband med en allmänt förändrad hållning i landet. Curt Weibulls och Hjalmar Lindroths tal vid jubileumsfesten 1941 är mycket mer anmärkningsvärda eftersom ut­gången av kriget vid den tidpunkten inte alls var klar. I egenskap av rektor för Göteborgs högskola bestämmer Curt Weibull riktningen för högskolans profil. Att vid ett så tidigt stadium rikta stark kritik mot Nazityskland ger högskolan ett antinazistiskt utseende. Den befintliga litteraturen i ämnet visar att Göteborgs högskola i detta av­seende var unik.

. ❧


Läs mer

Sverker Oredsson: Lunds universitet under andra världskriget, Motsättningar, debatter och hjälpinsatser, 1996.

Karin Borevi och Ingvar Svanberg: Uppsala som invandrarstad, 1993.

Bo Lindberg och Ingemar Nilsson: Göteborgs Universitets Historia I, På högskolans tid, 1996.

Gunnar Richardsson: Beundran och fruktan, Sverige inför Tyskland 1940-1942, Carlssons 1996.

Heléne Lööw: Hakkorset och Wasakärven, En studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950, 1990.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull: Bonniers världshistoria, Tragediens andra del, 1986.


Författare: Kerstin Gustafson är Fil.mag i historia.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 8, s 16-19.

Om skribenten

Skriv et svar