Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Anmeldelser » Om ”Om talaren”

Om ”Om talaren”

av Gerd. V. M. Haverling

Recension

Birger Bergh & Anders Piltz, Marcus Tullius Cicero, Om talaren, bok 1–3, översättning med inledning och kommentarer, 3 volymer, ­Retorikförlaget, 2008–2009.

Bibliografiskt

Forfatter: Gerd. V. M. Haverling er professor i Latin vid Institu­tionen för lingvistik och filologi, Avd. för klassiska språk, Uppsala universitet..

Rhetorica Scandinavica 53 (2010), side 73-76.

Annonce

Recensionen

Marcus Tullius Cicero föddes 106 f. Kr. i en bättre bemedlad familj i landsorten, men vann i kraft av sin osedvanliga begåvning som vältalare inträde i sin tids ledande politiska skikt i Rom. Som 26–åring gav han prov inte bara på denna vältalighet utan också på stort personligt mod, när han under Sullas tid vid makten åtog sig försvaret av en man som stod anklagad för att ha mördat sin far och lyckades bevisa att det i själva verket var en av diktatorns hejdukar som hade låtit mörda mannen för att kunna tillskansa sig dennes förmögenhet. Tio år senare tog han itu med det maktmissbruk och den utsugning som många romerska provinsståthållare vid den här tiden ägnade sig åt, när han fick en sällsynt samvetslös tidigare ståthållare på Sicilien fälld för sina brott. Vid 43 års ålder nådde han så det republikanska Roms högsta ämbete: han blev konsul och lyckades som sådan avvärja ett kuppförsök.

Den sena republikens Rom kännetecknades av den växande spänningen mellan de traditionella civila formerna för maktutövning, som senaten och folkförsamlingen stod för, och en del ledande politikers försök att ta kontrollen över staten med militära medel. Cicero, som var en energisk förespråkare för den civila maktutövningens överhet över den militära, tvingades upprepade gånger in i besvärliga situationer, där han måste försöka samarbeta med personer som hade skaffat sig en mäktig position med hjälp av militär styrka. Det största hotet mot den republikanska friheten i Ciceros egen generation var Caius Iulius Caesar (född 100 f.Kr.) och efter mordet på denne den 15 mars 44 f.Kr. var Cicero ett slag jublande glad. Men när diktatorns arvtagare, Marcus Antonius (82–30 f.Kr.) och Caius Iulius Caesar Octavianus (63 f.Kr.–14 e.Kr., den blivande kejsar Augustus), efter den första förvirringen så småningom gick samman i det s.k. andra triumviratet, enades dessa om att Cicero borde röjas ur vägen och den 7 december 43 f. Kr. ändade utsända mördare vältalarens liv.
Ciceros politiska projekt, som gick ut på att försvara republiken och det civila styret, misslyckades således. Detta hindrade emellertid inte att han för alla efterkommande generationer av romare framstod som deras främsta vältalare genom tiderna. Hans tal lästes flitigt i skolorna och adjektivet Tullianus ”Ciceroniansk” var liktydigt med enastående vältalighet.
Cicero har inte bara givit prov på sin förmåga i ett tämligen stort antal bevarade tal, utan han har också diskuterat vad en vältalare bör göra i ett antal skrifter om retorik. Redan i det ofullbordade ungdomsverket De inventione ”Om att finna stoffet” (84 f.Kr.) påpekar den unge advokaten att de retoriska teknikerna måste förenas med bildning och vishet (sapientia), eftersom samvetslös demagogi har fört mer än ett samhälle i fördärvet. Samma problematik återkommer han nästan 30 år senare till i sitt mest omfattande verk om retorik, De oratore ”Om talaren” i tre böcker, som tillkom 55 f.Kr., under en period då författaren tvingades vara inaktiv på den politiska scenen.
”Om talaren” är en dialog som utspelar sig en generation tidigare, närmare be­stämt 91 f.Kr. Diskussionen utspinner sig mellan några av den tidens ledande politiker, bl. a. mellan Marcus Antonius (143–87 f.Kr., den senare triumvirens farfar), och Lucius Licinius Crassus (140–91 f.Kr.). Antonius och Crassus var kända som sin tids främsta vältalare och båda hörde, liksom Cicero själv, hemma i de politiska kretsar som försvarade senatens överhöghet över staten.
I den första boken framhäver Crassus att en god vältalare förutom god behärskning av retorikens regler även bör ha en omfattande bildning. Mot detta uppställer Antonius ett annat ideal, där talaren snarare stödjer sig på sin naturliga begåvning, på tidigare erfarenheter och tidigare talares föredöme. I andra boken diskuterar Antonius de problem som är förbundna med inventio ”finnandet av stoffet”, dispositio ”strukturering” och memoria ”utantillärning”. En annan deltagare, Caius Iulius Caesar Strabo (död 87 f.Kr.), har en längre utläggning om bruket av kvickheter och humor i talekonsten. Tredje boken inleds men en diskussion om den tragiska död som drabbade de ledande figurerna som diskuterar retorik i ”Om talaren”. Därefter har Crassus ett längre anförande om de problem som är förbundna med valet av stil och sättet att uttala orden på, d.v.s. elocutio ”språklig utformning”, pronuntiatio ”det muntliga framförandet av talet” och actio ”framförandet av talet (inklusive gestikulation och kroppsspråk)”. Även här gör Cicero honom till talesman för behovet av att förena retorikens tekniker med omfattande bildning och goda kunskaper i filosofi.

Birger Bergh (1935–2008), under många år professor i latin i Lund, var berömd för sin suveräna behärskning av ordet, såväl på svenska som på latin. Både före och efter pensioneringen år 2000 skänkte han oss flera förnämliga översättningar, bl.a. översatte han ett annat viktigt arbete om retorik från senrepublikens Rom, nämligen Ad Herennium: de ratione dicendi ad C. Herennium (1994, Retorikförlaget 2009), ett arbete om retorik av en okänd författare från 80-talet f.Kr., som länge tillskrevs Cicero. Under sin sista tid i livet arbetade han på sin översättning av Ciceros De oratore ”Om talaren”.
När Bergh hastigt avled i april 2008 förelåg översättningarna av böckerna 1 och 2. Den första volymen hade korrekturlästs av Bergh och publicerades 2008 i hans namn. Den andra boken korrekturlästes och slutredigerades av Berghs kollega och vän Anders Piltz, även han professor i latin i Lund, och utkom i bådas namn 2009. Piltz fullbordade sin väns verk och översatte även den tredje boken, som publicerades i hans namn 2009.
I den första volymen, har vi först en inledande presentation av hela verket och dess författare (sid. 7–21), följd av en översikt över första bokens innehåll (sid. 23–25). Därefter följer Berghs översättning av bok 1 samt 39 korta förklarande fotnoter (sid. 27–117). Den andra volymen inleds med en översikt över andra bokens innehåll (sid. 7 – 10) och följs sedan av en översättning av bok 2, som är försedd med 63 korta förklarande fotnoter (sid. 13–149). Även den tredje volymen har en liknande disposition: en översikt över tredje bokens innehåll (sid. 7–9) följs av en översättning av bok 3 med 74 korta förklarande fotnoter (sid. 11–91) och slutligen även av ett personregister (sid. 93–107).
Ciceros arbete har här översatts till en klar och naturlig nutida svensk prosa. Det betyder att översättningen i en del fall är ganska fri. Det är å andra sidan nödvändigt om man vill återge innehållet på en någorlunda naturlig svenska, eftersom en antik romares sätt att uttrycka sig ibland avviker en hel del från moderna européers sätt att formulera sig: därför översätts t.ex. formuleringen haec … tua gravissimi sermonis lenitas inte ordagrant med ”denna ditt allvarstyngda tals mjukhet” utan med ”ditt nuvarande avspända sätt att framföra tungt vägande idéer” (bok 1, kapitel 255) och formuleringen ea disceremus quae Crasso placerent, som ordagrant betyder ”studerade det som Crassus gillade”, översätts med ”följde en läroplan som vunnit Crassus gillande” (bok 2, kapitel 2).
Ibland leder ansträngningarna att uttrycka sig på naturlig nutidssvenska till att översättningen ter sig en aning anakronistisk: t.ex. kan bruket av ordet ”läroplan” (bok 2, kapitel 2) leda tankarna till moderna institutioner som t.ex. Högskoleverket. När formuleringen omnium vero bonarum artium, denique virtutum ipsarum societatem cognationemque non norunt återges med ”men de har ingen aning om hur alla humanistiska ämnen (för att inte tala om dygderna) hör ihop och är besläktade” (bok 3, kapitel 136) kan man lätt få det intrycket att vår nuvarande indelning i olika vetenskapsområden var känd redan på Ciceros tid: latinets ars, som av Bergh och Piltz ofta översätts med vetenskap (t.ex. bok 1, kapitel 102), anger egentligen den typ av kunskap eller färdighet som man förvärvar genom övning eller studier och ordet används ofta om olika former av vetenskap eller konst. Med uttrycket bonae artes syftar Cicero på allehanda kulturella, intellektuella och vetenskapliga studier och inte nödvändigtvis bara på det som vi brukar kalla ”humanistiska studier” (och formuleringen omnium bonarum artium doctores atque scriptores i bok 1, kapitel 158, översätts med ”alla goda konsters och vetenskapers företrädare och författare”).

På det hela taget måste man dock konstatera att de betydande svårigheter som man möter när man försöker återge en så här gammal text på modern svenska här ­mestadels har lösts med stor elegans och att översättningen aldrig är så fri att den ger en helt felaktig bild av originalet.
I en del fall skäms översättningen dessvärre av kvarstående tryckfel, som jag hoppas att man tar bort i en eventuell senare upplaga. I bok 2, kapitel 170, har vi även ett litet sakfel i fotnot nr. 13, som lyder ”Publius Cornelius Scipio Africanus minor, den fältherre som intog Kartago 146, avled 129, förmodligen i en stroke, men bröderna Gracchus misstänktes för att ha mördat honom”. Vid den aktuella tidpunkten var Tiberius död: han hade blivit mördad redan 133 (medan den yngre brodern gick samma öde till mötes 121). Det var de båda brödernas vänner och anhängare som beskylldes för att ha mördat Scipio den yngre, eftersom denne ledde motståndet mot deras reformförsök.
På det hela taget är detta dock ett gott arbete och jag hoppas att det kommer få så stor uppmärksamhet att det ganska snart blir aktuellt att trycka om det. Inför en sådan andra upplaga hoppas jag dels att man rättar en del banala småfel i den text som nu har publicerats, dels att man publicerar den svenska texten tillsammans med den översatta latinska texten.
Flera av de översättningar av romerska texter som har publicerats på senare år har tryckts utan originaltexten (jfr. t.ex. Ingvar Björkeson, Om tingens natur, Natur och kultur 2002 och Ingemar Lagerströms Julius Caesar: Inbördeskriget, Norstedts 2007). På 1960-talet publicerade bokförlaget Natur och Kultur en rad översättningar av klassiska texter tillsammans med originaltexterna i serien Levande litteratur (t.ex. Åke Fridhs Gaius Iulius Caesar: Kriget i Gallien från 1963). På senare år har Paul Åströms i huvudsak på arkeologisk vetenskap inriktade förlag i Göteborg publicerat en del översättningar med parallelltexter, men det är osäkert vad som händer med den verksamheten nu efter grundarens frånfälle.
Serier där översättningar publiceras parallellt med originaltexterna finns i ­många andra länder och åternjuter där stor popularitet samtidigt som de gör att centrala texter från äldre tid hela tiden finns tillgängliga för en bredare allmänhet. Det skulle vara bra om något av våra förlag kunde ta på sig uppgiften att ge oss en sådan ­klassikerserie.

Latest posts by Gerd. V. M. Haverling (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere