På retorisk upptäcktsfärd i Bibeln

Retorik i böckernas bok. Erik Winerö visar i denna artikeln hur retoriska val – gjorda för 2000 år sedan – kanske fort­farande påverkar en hel värld. 

På retorisk upptäcktsfärd i Bibeln

Erik Winerö

Jag tror att man obestritt kan påstå att Bibeln är den mest betydelsefulla bok världen någonsin skådat. Vid en ­första anblick givetvis först på det religiösa planet då man generellt uppskattar var tredje människa i världen som kristen. Men här i västvärlden kan vi dessutom se tydliga spår av Bibeln i själva kärnan av vår kultur, i våra traditioner och i vår uppfattning om rätt och fel. Bibeln har även haft ett enormt inflytande på vårt svenska språk. Kanske är det till och med så att vi har Bibeln att tacka för att vi faktiskt har ett svenskt språk idag.

Bibeln är en källa till mycket och den påverkar oss i vår vardag vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är kristna eller inte. Dess författare och deras berättelser kommunicerar fortfarande med oss. Och där man talar om kommunikation, där kan man tala om retorik.

I begynnelsen fanns Ordet, och ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

Så inleds Johannesevangeliet. Vackra ord att luta sig emot som retoriker. Men de blir kanske än mer kärnfulla om vi går till den grekiska grundtexten och där finner att ordet för just ordet är logos. Logos är en av retorikens tre bevistyper jämte ethos och pathos och förklaras kanske enklast som förnufts­argument respektive auktoritets- och känsloargument. Det kan då kanske verka underligt att logos i Bibeln blivit översatt till ordet.

Grekiskans logos har ett mycket större betydelseomfång än svenskans ordet. Det stora engelska standardlexikonet för grekiska språket, Lidell/­Scott/­Jones, behöver fem spalter för att ange alla de betydelser som det i Nya Testamentet så viktiga logos har i skilda sammanhang. Med logos betecknas visserligen det vi menar med ordet men det betecknar också medvetandet. ­Denna dubbla betydelse är givetvis ingen slump. Språket utgör inte bara ett verktyg för vår kommunikation, det är också en förutsättning för vårt intellekt. Det är först när vi sätter ord på saker och ting som de blir realiteter i vår tanke­värld.

Ordet handlar alltså i allra högsta grad om ett medvetande och det är också samma logos som exempelvis återfinns i ordet logik. Att man sedan valde det svenska ordet i inledningen till Johannesevangeliet beror till stor del på inledningen av hela Bibeln där Gud skapar världen genom sitt ord – Gud sade: ”ljus bli till!”.

Påskmässa i Gamla Uppsala kyrka (foto: Jim Elfström/IKON).

Att läsa Bibeln retoriskt

Men kan man då läsa Bibeln med retoriska glasögon? Till att börja med är inte bibeln en bok. Bibeln består av flera böcker, närmare bestämt 66 stycken. 39 utgör Gamla testamentet (GT) och 27 Nya testamentet (NT). Dessa kan sedan i sin tur delas in i en stor mängd olika genrer. GT innehåller bland annat poetiska och historiska böcker medan NT till stor del består av brev. Inom nytestamentlig exegetik har det under senare år blivit allt vanligare att närma sig dessa brev retoriskt, s.k. rhetorical criticism. Här i Sverige har vi bland annat Anders Eriksson som 1998 disputerade vid Lunds universitet med en avhandling om retorisk analys av första Korinthierbrevet. Den store brevskrivaren i NT är odiskutabelt Första Korintierbrevets författare Paulus (antalet brev som tillskrivs Paulus kan variera något, det vanligaste är tretton). Men var Paulus en retoriker?

Om vi vänder oss till vad som står skrivet om retorik, eller om talekonst, i Bibeln så är det faktiskt Paulus som tydligast tar ställning emot retoriken. I inledningen till Första Korinthierbrevet vänder han sig emot en viss Apollos, en bildad man, som uppträtt med retorisk elegans. I 1 Kor 2:1 skriver Paulus: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet till er.” Och i vers 4: ”Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisades med ande och kraft.” Här har Lars Hartman, professor i nytestamentlig exegetik vid Lunds universitet, funnit att ordet i den grekiska grundtexten som blivit översatt med ”övertygande” är peithô. Det ord som betecknade sådant i talet som kunde påverka åhörarna utan att vara bevis av äkta valör. Vidare är ordet som översatts med ”bevisande” apodeixi, om vilket Quintilianus sade apodeixis est evidens probatio, dvs. tunga, ­klara bevis. Paulus menade alltså att han inte vunnit över korintierna på sin sida genom några retoriska knep. Istället hade den Helige Ande stått för evidens probatio.

Paulus för så en polemik emot retoriken och visar genom detta att han känner till den. Det paradoxala är att genom att vända sig emot retoriken på det sätt som han gör så använder han sig samtidigt av den. Vad Paulus vill är att förhindra den splittring som Apollos orsakat i Korint. Kanske bör man alltså se Paulus polemik emot retoriken som en polemik emot Apollos där retoriken får fungera på två plan, dels som den måltavla och ömma punkt hos Appollos som Paulus attackerar, dels som ett vapen i form av Paulus egen penna.

Retorik och kristen tro

Vad än Paulus menade så var han långt ifrån först när det gäller kritik av retoriken. Redan Platon kritiserade den för att den inte sökte sanningen och hans syn övertogs senare av många inom den tidiga kyrkan. Retoriken var ett ”djävulens verktyg” och om hur man skulle handskas med den rådde delade meningar. En av de tidiga förespråkarna var kyrkofadern Augustinus. Han menade att eftersom vältaligheten kunde tala både sanning och lögn vore det dumdristigt att låta den onda sidan ha ensam tillgång till vapnet. För det var så man såg det, retoriken var ett vapen och ett kraftfullt sådant.

Idag blir kanske frågan tydligast när det gäller den kristna predikan. Augustinus menade här att man som predikant skulle träna för att bli en bättre talare. Han ansåg att det var särskilt lämpligt att imitera Bibelns retorik, eftersom man i den finner alla tänkbara retoriska utsmyckningar. Dock följer inte Bibeln enligt Augustinus några retoriska regler, istället framgår reglerna av Bibeln. Det hela blir ganska lätt en aning tvetydigt men vad som står klart är att Bibeln och retoriken har varit och fortfarande är en het fråga.

Påskmässa i Gamla Uppsala kyrka (foto: Jim Elfström/IKON).

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Men låt oss nu själva granska ett avsnitt ur Bibeln och framförallt göra det retoriskt. Vi skall inte granska ett brev eller försöka applicera en retorisk genre på något evangelium. Vi skall granska ett uttalande av Jesus, men inte någon av hans predikningar. Nej, låt oss istället se på en av de mest centrala händelserna i hela Bibeln. En händelse som jag sällan tror läses retoriskt, skildringen av Jesus död på korset. Efter att ha blivit torterad får Jesus själv under spott och spe bära sitt kors upp på Golgota där han korsfästs och slutligen avlider. De fyra evangelisterna beskriver hela episoden detaljerat. Det är fyra olika beskrivningar av en och samma händelse. Som ett exempel överensstämmer Matteus och Markus när de skriver att Jesus strax innan han dog ropande ut: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: “Eli, Eli, lema sabachtani?” [”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”]. (Matt. 27:46, enl. NT-81)

Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: “Eloi, Eloi, lema sabachtani?” [”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”]. (Mark. 15:34, enl. NT-81)

Ett sådant utrop vållar givetvis funderingar för en kristen troende som anser att Jesus var Messias, Gud förkroppsligad som människa för att kunna dö för våra synder. Hur kan då denne Messias antyda att Gud – som han själv är en del utav – har övergett honom? Två förklaringar brukar ges. Den första är att Jesus vid detta tillfälle var så fylld av allas våra synder och därför för ett ögonblick kände sig mer avlägsen sin gudomlighet än någonsin tidigare. Den andra är att Jesus reciterade inledningsfrasen till psalm 22 i Psaltaren, eventuellt reciterade han hela psalmen. Det är också slående hur väl psalm 22 passar in på korsfästelsen.

I skuggan av översättningar

Av många är psalm 22 uppfattad som just en förutsägelse av Jesus lidande på korset, den kallas också emellanåt för ”korsets hymn”. Under åren har till och med vissa judiska församlingar undvikit att öppet läsa den då man varit rädd att bekännande judar skall se kopplingen till Jesus och konvertera till kristendomen. Vad står det då i psalmen? Jo, saken är den att det skiljer sig en aning åt beroende på vilken översättning man läser.

Det första som vi idag måste bli medvetna om är att de Biblar vi oftast har att tillgå är översättningar. Varför översätter man då Bibeln? En måhända tillsynes överflödig fråga. Svaret är ju givetvis därför att vi skall förstå den. Men kanske skall man gå djupare och fråga sig om man faktiskt har rätt att översätta den. Muslimer anser exempelvis ofta att Koranen inte kan eller får översättas. Gud talade till Mohammed på arabiska och Guds ord kan inte ersättas med andra. De översättningar som ändå finns av Koranen är alltså inte alltid ansedda som lika heliga som de på originalspråk. Så förhåller sig det inte med Bibeln. Men faktum är att man inom den tidiga kyrkan likt muslimerna också var negativ till översättningar. Det paradoxala var att det ändå var en översättning man använde sig av, den såkallade Vulgata. Vulgata är en latinsk översättning gjord av Hieronymus (ca 347 – 420). Hieronymus brukar efter detta kallas översättarnas skydds­helgon trots att han alltså på sin tid anklagades för att förvanska Herrens ord. Vulgata blev i vilket fall kyrkans officiella Bibel och höll sin ställning som sådan i över tusen år. I och med reformationen började dock fler översättningar på folkspråk dyka upp. 1541 fick vi i och med Gustav Vasas Bibel Bibeln på svenska. Det var en översättning främst från Martin Luthers Bibel på tyska från 1534 och alltså inte en som utgick ifrån originalets hebreiska och grekiska. Gustav Vasas Bibel reviderades och kompletterades senare med versnumrering, spaltindelning och kapitelindelning och utgavs under namnen Gustav II Adolfs Bibel (1618) och Karl den XII:s Bibel (1703), men det var i grunden samma översättning som man rörde sig med. På uppdrag av Gustav den III påbörjade man dock en riktig översättning från originalspråken 1773, ett arbete som tog 144 år! 1917 kom den andra officiella svenska bibelöversättningen. 1981 fick vi se ännu en nyöversättning av NT, följd av en av GT år 2000.

Förutom provöversättningar från Bibelkommissionen som emellanåt har släppts har det under 1800- och främst 1900-talet utkommit flera privata översättningar av bland andra David Hedegård, Bo Giertz och Viveka Nyman. Den kanske vanligast förekommande icke officiella översättningen är Svenska Folkbibeln (SFB) som utgavs i slutet av 1998.

Ett hinder för förståelse

Det finns alltså en uppsjö av översättningar att tillgå. Anledningen är att det helt enkelt är så svårt att översätta Bibeln, för att inte säga omöjligt. Dels har vi det svenska språket som ständigt förändras, dels har vi en skrift som berör många människors innersta tro, och när det kommer till språk och tro kommer alltid folk att ha olika uppfattningar om vad som är rätt och fel. När den senaste officiella översättningen av GT kom ut, kallad Bibel 2000, fick också den ta emot kritik. Framförallt var det två ställen som lyftes fram. Dels hade man ändrat Guds ande till en gudsvind i 1:1 Mosebok, dels hade man ändrat ordet genomborrad i 1917 års översättning och SFB till skrumpnande i just psalm 22, konkreta exempel på översättningsproblematik. I 1917 års översättning står det i vers 17: ”mina händer och fötter har de genomborrat”. Medan det i Bibel 2000 står: ”Händer och fötter är skrumpnade”.

Saken är den att man helt enkelt inte är överens om vad det hebreiska ordet i grundtexten betyder. Under arbetet med Bibel 2000 har man arbetat utifrån modellen där man haft ett översättarpar bestående av en hebraist och en stilist. Hebraisten bakom Psaltaren i Bibeln 2000 heter Helmer Ringgren. Ringgren motiverar sitt val av ordet skrumpnande på följande vis:

Grundtexten är obegriplig. Det ser ut att betyda ”såsom ett lejon mina händer och fötter”. Den grekiska översättningen läser i stället för “som ett lejon”, kacari, ett verb, karu ’de har grävt/urholkat’. Ordet används i Ps 40:7 om att öppna öronen. Man har tolkat verbet som ”genomborrat” och i det sett en förutsägelse av Jesu korsfästelse. Den syriska översättningen har ”sargat”. Andra gamla översättningar har ”de har bundit”, men det finns inget liknande hebreiskt verb med den betydelsen. Det är uppenbart att de gamla översättarna har gissat. Om vi får anta att det här stått ett verb, så finns det i babylonsk-assyriskan ett sådant som bland annat kan användas om händer och fötter och som betyder skrumpna eller förtvina. Detta verb kan ha funnits också i hebreiskan och det antagandet ligger bakom den givna översättningen (Ringgren 1987:130).

Det är på denna och liknande punkter som Bibel 2000 har fått ta emot mest kritik, eftersom man valt lösningar som enligt ett kristet synsätt varit mindre önskvärda. Psalm 22 hade naturligtvis tydligare anspelat på Jesus om ”jaget” i psalmen hade genomborrade fötter och händer likt Jesus på korset. Mannen bakom SFBs översättning, Seth Erlandsson, har kommenterat problematiken:

Det hebreiska ord som översatts med ”har de genomborrat”, Kaarí, kan isolerat betyda ”såsom lejonet”. Men den översättningen är sannolikt inte avsedd här, eftersom psalmen talar om lejon i vers 14 och 22 och där använder ett annat ord, nämligen arjé, inte arí. Dessutom skulle översättningen “såsom lejonet” innebära att satsen saknar verb, och det är knappast troligt. Nej, det mest sannolika är att kaarí är ett förkortat particip i pluralis av verbet kaár/jur som betyder ”borra, gräva ut eller igenom, sticka hål i”. Därför översätter redan den grekiska översättningen Septuaginta ca 200 år före NT precis som SFB och de flesta översättningar. Vulgata använder ordet fódo som betyder ”genomstiga, genomborra” (Erlandsson 1999:43).

Att Erlandssons och Ringgrens åsikter går emot varandra i fallet är uppenbart och det exemplifierar tydligt hur vanskligt det är att översätta. Det hela är helt enkelt frågan om en tolkning. För ”vanliga” Bibelläsare utan några kunskaper i varken hebreiska eller grekiska är dock oftast denna problematik osynlig. Men vi är likväl ändå beroende av andras kunskaper och val när det gäller översättningen. I ett fall som detta kan man säga att översättningen lägger en dimridå mellan oss läsare idag och Jesus retorik för snart 2000 år sedan. Går vi vidare i psalm 22 finner vi också en anmärkningsvärd skillnad i slutet. Låt oss jämföra verserna 29-32 i 1917 års översättning med Bibel 2000:

1917

29 Ty riket är herrens, och han råder över hedningarna.

30 Ja, alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe, inför honom skall knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som inte kan behålla sin själ vid liv.

31 Kommande ättled skall tjäna honom, man skall berätta om Herren för ett annat släkte.

32 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skall födas,

att han har gjort det.

2000

29 Ty kungamakten är Herrens, han härskar över folken.

30 De som sover i mullen kan inte hylla honom,

de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom. Men jag lever för honom,

31 och mina barn skall tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren,

32 förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.

Här ser man framförallt tydliga stilistiska skillnader. I Bibel 2000 har man exempelvis valt det mer neutrala folken framför det numera negativt laddade hedningarna. Sedan har vi vers 30 där översättningarna är helt olika. Man får anta att de som vilar i jorden/far ner i stoffet är avlidna personer. Bibel 2000 säger så att dessa inte kan knäfalla för Herren medan 1917 säger det motsatta. Att alla skall äta och tillbe finns det inte ett spår av i Bibel 2000 medan man där avslutar versen med Men jag lever för honom, en mening som inte återfinns i 1917 års översättning. Sedan har vi vers 31 där man i Bibel 2000 valt mina barn framför det mer högtravande kommande släktled. Men den anmärkningsvärda skillnaden ligger dock främst i den avslutande versen. I Bibel 2000 har man här valt en något enklare syntax än den hos 1917. Men den tydligaste skillnaden är ändå den temporala. Enligt 1917 skall kommande släktled förkunna hans rättfärdighet och ”att han har gjort det”. Det är här något oklart om det som han skall ha gjort redan är gjort eller om det kommer att göras, det vill säga om det ligger i dåtid eller framtid. I Bibel 2000 står det dock klart att man skall förkunna hans rättfärdighet, ”ty han grep in”. Det vill säga på grund av att han grep in. Här står det klart att det är ett konstaterande, ett konstaterande över orsaken till att man skall ”vittna”, ett konstaterande av att han redan gripit in till och med.

Man kan så säga att psalmen, som börjar i förtvivlan, avslutas positivt och i förtröstan. Jesus utrop skulle då i sitt sammanhang kunna tolkas som något helt annat än för­tvivlan. Utropet skulle kunna tolkas som en tacksägelse till Gud och som en tydlig sammankoppling mellan det som då pågick och det som profeterna skrev om i GT, något som dåtidens vittnen otvivelaktigt noterade och tog åt sig. Läser vi på det här sättet blir inte Jesus ”Min gud, Min gud, Varför har du övergivit mig?” ett förtvivlat utrop på korset utan snarare en tydlig intertext som också troligtvis förstods och tolkades som Jesus avsåg, som ett tecken på att han var mannen profetiorna talade om i de gamla psalmerna och att Gud hade ingripit. Alltså något långt ifrån det utryck för förtvivlan som vi så lätt läser in i uttalandet idag, en sorts pathosfylld retorisk bevisföring helt enkelt.

Foto: IKON.

Den allmänmänskliga retoriken

Jesus var en retoriker. Med det menar jag inte att han var en skolad sådan, välbekant med alla termer och all teori. Retoriska medel är allmänmänskliga, vad de gamla grekerna gjorde var att lyfta fram och medvetandegöra dem. När Jesus använder metaforer som ”Huggormsyngel” om fariséer (Matt.3:7) eller ”hälsa den räven” syftande på Herodes Antipas (Luk.13:32) spelar det ingen roll om han visste vad en metafor var eller inte. Här kan man också ibland tala om en uppdelning av termen retorik. Den ena, den klassiska retoriken, som lärdes ut i det gamla Grekland och i Rom och som främst handlar om hur man uttrycker sig. Den andra, den moderna retoriken, som är något mer hermeneutisk mer analytiskt inriktad på mottagaren och hur denne påverkas. I vår granskning av Jesus rör vi oss främst med den nyare varianten, helt uteslutande i fallet med hans död, medan Paulus kanske får representera den äldre formen.

För mig personligen blir Bibeln större genom en retorisk läsning. Texten blir mer levande då vi låter den kommunicera med oss. Det ställer större krav på oss som läsare men jag tror också att vi får ut mer av den. Retoriken har kommit att bli ett ständigt expanderande forskningsområde som studeras av allt från litteraturvetare, jurister, teologer, filosofer, kommunikationsteoretiker, psykologer, språkvetare till helt vanligt folk. Själv tror jag att man för att komma åt det ibland flyktiga begreppet retorik behöver ta sig an det genom en rad av dessa vetenskaper men främst genom den språkliga analysen. Vi är så tillbaka där vi började, vid ordet, vid det övertygande och skapande ordet. Och det måste erkännas – om Gud skapade världen genom sitt ord är Han sannerligen den största retorikern av oss alla. ❧


Läs mer:

Bibeln (GT. 1917, NT-81). Stockholm. Verbum.1992.

Bibeln (GT. Bibel 2000, NT-81). Örebro. Libris. 2001.

Erlandsson, Seth: Hur skall Bibeln översättas? Malmö. Biblicum.1999.

Hartman, Lars: ”Att läsa Bibeln retoriskt – problem och möjligheter.” I: Johannesson,Kurt (red.), Vetenskap och retorik. s. 75-87. Stockholm. Natur och Kultur. 2001.

Libris Stora Handbok till Bibeln. Libris. Örebro. 2002.

Ringgren, Helmer: Kommentarer till GT: Psaltaren 1-41. Uppsala. Verbum. 1987.


Författare: Erik Winerö studerar svenska vid Göteborgs universitet.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 21, s 19-24.

Author profile

Skriv et svar