Platsens vältalighet

Retorisk stad. Det finns platser med stark retoricitet. En parlamentssal kan kännas stenlagd av decenniers politiska spel. En rättssal har en stark atmosfär av muntlig konfrontation, kraftmätningen känns ända in i möbleringen. Men ibland kan man uppleva att en hel stad är full av retorisk vilja och historia. 

Platsens vältalighet

Lars Burman

Under våren återvände jag till Cambridge för en tids forskning. Staden är en plats som talar: genom sitt ethos, sin ­arkitektur, sin särskilda undervisningstradition, sin ceremoniella overklighet. En sociolog skulle kunna skriva en tjock studie om den brittiska universitetskulturen som ett samhälle i samhället. En antropolog skulle kunna studera det akademiska Cambridge som en rituell stamkultur, fjärran från civilisation och modernitet. En retoriker skulle få lust att fascinerad och förskräckt beskriva hur gamla retoriska tänkesätt är med och formar ett i grunden ganska öppet och mycket modernt universitet.

Oxbridge (=Oxford+Cambridge) är fortfarande betydelsefullt. Ännu idag offrar den engelska övre medelklassen mycket för att skicka sina barn till något av de två gamla universiteten. Men Oxbridge är också platsen dit de ambitiösa studenterna utanför privatskolorna söker sig. Bilden av Oxbridge som en plats för ”toffs” stämmer inte längre. Cambridge är högst rankat i Storbritannien, skramlar med nobelpris som andra skramlar med växelpengar och räknar sig som ett av världens absolut bästa och mest prestigefyllda universitet. En Oxbridgeexamen ser mycket bra ut i ett CV, och undervisning och livsstil är mer privilegierad här än på något annat ställe. Orsaken är de förmögna gamla college som inte bara lägger pengar på gräsmattor och portvin utan också stödjer studenterna genom specialundervisning och satsningar på studie- och forskningsmiljöer.

 

Byggnader som talar

De två gamla brittiska universiteten brukar tillsammans beskrivas med en intressant språklig bild, en blandning av personifikation och synekdoke. Man talar om ”The Dreaming Spires”. Den som kommer körande över East Anglias slätter ser hur spirorna från King’s, St John’s och Great St Mary’s långsamt reser sig vid horisonten. Det är som en fantasi­värld, en konstgjord plats en bit utanför verkligheten, en film­värld fylld av spioner, tweed och Pimm’s No 1. Stort arbete läggs ner för att upprätthålla denna delvis osanna självbild. Mycket av gotiken är äkta medeltid, mycket är från 1800-talet. Gargoyler grinar, små blyinfattade fönster ­öppnar sig bakom utskjutande tegelhörn, klocktorn reser sig mot himlen. Redan i arkitekturen kan man tala om retoricitet. Universitetsstaden talar till besökaren, försöker ­övertyga henne om något. Trinity College’s klassicistiska fasader talar om arvet från antiken, om ”manlig” klarhet och asketisk styrka. Queens’ elisabetanska innergårdar mumlar att de är gamla och vördnadsvärda. King’s College’s väldiga kapell med sin otroliga takhöjd och sina solfjädersvalv ­nynnar om längtan till det oändliga, det gudomliga och sköna. Upplevelsen förstärks av collegekören: kristallklara ängla­röster, den vackraste körmusiken i världen, men ålderdomlig, ålderdomlig.

De många bibliotekens språk är mer hektiskt. Bokhyllorna bildar labyrinter som talar om sökande, komplexitet, samlande av kunskap. Läsesalarna i de gamla collegen är sekulariserade kapell, där Kritik och Lärdom dyrkas. Själva universitets­biblioteket är en mörk tegelskapelse från 1930-talet med milslånga korridorer. Arkitekturen är enkel och fattig på utsmyckning. Fönstren är höga men rutorna små. Tanken går nästan till ett fängelse. Tornet – grovt, fult och nästan obscent – är en utmaning mot de smäckra collegespirorna på andra sidan floden Cam. Allt i universitetsbibliotekets yttre försöker uttrycka inre kraft, ovilja till smicker, intellektuella värden som riktas inåt mot andliga kraftcentrum. Till och med universitetsbibliotekets motstånd mot arkitektonisk retoricitet är retorisk. På klassiskt manér avfärdas det ­prunkande, utsmyckade och njutningsfulla till fördel för det filosofiskt asketiska.

Men arkitekturen talar också ett annat språk: framstegens och förändringens språk. Naturvetenskaperna har byggt sina laboratorier och undervisningsbyggnader med hjälp av rika välgörare och berömda arkitekter. Matematikernas Newtoninstitut ligger halvt nergrävt, men med spännande glastorn, utbyggnader och märkliga gräsgårdar högt över markplan. Det är som om ett rymdskepp landat. Andra fakulteter har gjort som naturvetarna. De nya byggnaderna är påfallande experimentella. Juridiken bor i en väldig, trekantig tårtbit. Ena sidan är bara glas, den andra täckt av vita plattor. Kanske ställs här modern öppenhet symboliskt mot den gamla föreställningen om en blind fru Justitia? Teo­logerna bor några steg bort i en byggnad bestämd av cirklar. Handlar det om evighetstecken? Dessa moderna byggnader utmanar och pekar framåt. Arkitekturen säger: ”tänk om”, ”tvärt om”, ”utifall”. Vid sidan av den äldre arkitekturens tydliga tal om stabil auktoritet står moderna byggnader som förkroppsligar idéer om gränsöverskridande och utmaning.

En byggnad är fryst tal, en språkstruktur stelnad i sten och tegel.

En retorisk värld

Kanske hör just universitetsmiljöerna till de mest retoriska i den västerländska kulturen. Det skulle i så fall vara av två skäl. Dels har universiteten alltid försökt att i handling (publikationer, ceremonier, byggnader, klädsel) visa sin betydelse, dels är rimligen universiteten en miljö där dessa handlingar i någon grad är medvetna. Kritisk analys av den egna verksamheten skall ju vara en kärna i akademisk verksamhet. Många forskare och universitetsadministratörer är klara över sin roll som övertygare. När Olof Rudbeck på 1660-talet ville bygga Gustavianum i Uppsala önskade han sig en byggnad som var så imponerande ”att de fremmande må undra sigh på oss”.

I Cambridge studeras inte retorik som ämne. Men studenterna får en utbildning som för tankarna till de retoriska utbildningsideal som athenare och romare hyllade. Detta gäller i alla fall de humanistiska delar av universitetet där jag fått inblick. ­Studenterna skriver kopiöst. Ciceros uppmaning till ständigt skrivande hänger i luften: ”Pennan! Pennan!” Under­visningen bedrivs ofta i form av ”supervisions”, vilket innebär mycket små grupper, kanske ett par studenter och en lärare. Inte sällan läses inlämningsuppgifter högt inför ­läraren, varpå en muntlig diskussion av det skrivna tar vid. Här anar man rester av en gammal elitistisk en-till-en-­undervisning, byggd på muntlighet. Vi vet mycket om äldre tiders skrivövningar – till exempel de viktiga progymnasmata – och vi vet mycket om gamla tiders basstudier av dispo­sition, retoriska figurer etc. Men vi vet mindre om vad som en gång i tiden försiggick under de avgörande samtalen ­mellan lärare och elev, de tillfällen då retorikens torra regelsystem kanhända fick tillfälle att blomma ut i lärorika samtal om vältalighetens natur. Hur fungerade egentligen de samtal som den äldre informatorn och den unge adels­mannen förde när de peregrinerade i resvagn genom 1600-talets Europa? Ett ideal finns i Ciceros De Oratore. Där återges just samtal om hur den goda talaren är beskaffad. Kanske är det en rest av en gammal didaktiskt princip om dialog och muntlighet som i Oxbridge överlevt massutbildningens begripliga behov av skriftlighet?

Dessutom lever föreläsningskulturen. Som överallt annars hör man förstås dåliga föreläsare, men i den anglosachsiska kulturen finns ändå ett oformulerat krav på en med­ryckande, intressant föreläsningsstil. Rollen som ”don” i Cambridge är uppfordrande. Här uppskattas en väl odlad personlighet, uttryckt i språk och uppträdande. Precis som på andra håll träffar man pappersåsnor och träbockar bland de akademiska lärarna och tvingas utstå trista och meningslösa lunchsamtal. Men det finns också en fascinerande och antagonistisk vilja att överträffa och förbluffa omgivningen. Jag minns en lunch när en elegant äldre lektor satte sig vid bordet. Han öppnade konversationen med den ­överraskande repliken: ”I had ’Sex on the Beach’ yesterday!” Ögonbryn höjdes, men det visade sig förstås att han dagen innan hade provat en ny drink på en av stadens cocktailbarer. Hört skämtet förut? Det hade förmodligen en annan av lunchsällskapet, som kvickt parerade med historien om när Oscar Wilde var på middag och fick höra en riktigt bra replik i tacktalet. Nedslagen hade Wilde vänt sig till bordsgrannen: ”Jag önskar att jag hade sagt det där!” Svaret kom blixt­snabbt: ”You will, Oscar, you will!”

Språk och scen

Oscar Wilde-historien hade vid det laget redan utnyttjats i en sketch i Monty Python’s Flying Circus. I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att Monty Python-gänget ­började bygga sin karriär som sofistikerade ordkonstnärer när de var Oxbridgestudenter. Chapman, Cleese och Idle var aktiva i studentrevyerna i Cambridge; Jones och Palin i Oxford. Deras kulturkritik var fast förankrad i en undervisningstradition som värdesätter effektivt språk och skickligt skådespeleri.

Den vältalighetsambition som man möter på många håll i engelsk kultur är vad Cicero och Quintilianus kallade ­urbanitas. Till engelska kan det översättas med ”wit”, och kanske är det kulturellt avslöjande att ingen svensk översättning självklart erbjuder sig. I alla fall rör det sig om en språklig stil som har att göra med charm, kvickhet och ­sälta, förmåga att föra sig och att tala vigt, vitsigt och världsvant. Quintilianus talar om urbanitas som ”ett språk som visar smak för stadslivet i ord, tonfall och språkbruk, och en måttfull lärdom som kommer av umgänge med bildade människor.” Det som Quintilianus här beskriver är ett ­människoideal som går att följa från antiken över renässans­tidevarvets hovmän – minnesvärt skildrade i Castigliones Hov­mannen (Il cortegiano) – till den viktorianska epokens gentleman. Det var också i det engelska imperiets glans­dagar som Oxbridge på allvar gjordes till en välgödslad plantskola för ambitiösa gentlemän. Andliga och fysiska övningar (tänk på universitetsrodden) skulle skapa män som kunde fylla administrationens behov av en lojal och ­styrande elit. Till uppförandeidealet hör ett under­hållande språk i tal och skrift, konversationskonst, humor, snabba repliker och väl berättade anekdoter – kort sagt ­urbanitas. Målet är att väcka beundran. Problemet för ut­övaren är att vara i takt med sin tid. Beckhams England är nog inte prins Williams.

Engelska språket odlas i hela skolväsendet. Läsning och skrivning är centrala ämnen för småbarnen. Redan i småskolan utses en ”Writer of the week”. Språklig elegans premieras i media. En för litteraturhistorikern sympatisk bokkultur råder fortfarande i Storbritanniens medelklass. Recensionsavdelningarna i tidningarna är välfyllda, och nya arkivfynd om Virgina Woolf, Lawrence of Arabia och ­George Orwell hamnar på förstasidorna. Quintilianus’ tanke om nödvändigheten av klassikerläsning tycks fortfarande ha ett starkt grepp om det engelska samhället. I skolorna är barnen måttligt förtjusta i att läsa Macbeth, men undan kommer de inte. Min åttaåring upp­skattade dock att få spela fransk soldat i lågstadiets uppsättning av Henry V.

Eloquentia är alltså fortfarande ett ideal och ett mål för utbildningen i de karriärlystna klasserna. Hur hade annars Earl Spencer kunnat ­skriva sitt utmanande tal vid prinsessan Dianas begravning? Mängder av brittiska författare har sin bakgrund i Ox­bridge. De kan avsky miljön men samtidigt erkänna att den är ett litterärt växthus. Den kanske mest kända brittiska litteraturtidskriften heter Granta. Namnet kommer från Cam­bridge. Floden Cam byter nämligen namn till Granta inne i staden. Nobelpristagaren V.S. Naipaul låg i Oxford, men Salman Rushdie och Zadie Smith (White Teeth) är utbildade vid ­King’s College, Cambridge.

”Social skills” lär vara orsaken till att Cambridge fort­farande anses som världens bästa rekryteringsbas för ­spioner. Collegelivet med dess många gemensamma mål­tider och universitetets alla klubbar, föreningar, wine receptions och garden parties ger den karriärhungrige utrymme för ”networking”. Redskapet är återigen urbanitas.

Man kan fråga sig vad en student lär sig under sina år vid ett västerländskt universitet. Hon växer upp, slits mellan ­olika krav och roller, försöker erövra självständighet och skaffa sig vuxna erfarenheter. I bästa fall får hon chansen att forma en identitet: ”man studerar inte för att bli något, utan för att bli någon”. Så bör det vara överallt. De gamla hög­statusuniversiteten tycks emellertid vara miljöer där frågor om roller, rollval och rollspel står särskilt högt uppe på agendan. Symboliskt och praktiskt visar sig detta i Cambridge genom de många amatörteatersällskapen. Det spelas studentteater på de fasta teatrarna Arts och ADC och i lämpliga källarutrymmen, trädgårdar och innergårdar. Tankarna går till medeltidens skoldramer. Redan då tränades unga människor att stå på scen som en förberedelse för ett kommande liv i offentligheten.

Vad spelar studenterna? Experimentteater, revyer, modern teater. På försommaren är det emellertid klassiker som ­gäller, i all synnerhet renässansteater. Kanske är detta typiskt. I en retorisk miljö skall det förstås spelas dramatik med stark retoricitet. Jag upplevde Racines klassicistiska Fedra i en midnattsföreställning. I en trädgård spelades ­Calderons Livet en dröm, en spansk 1600-talspjäs där ­budskapet är att tillvaron är ett drömspel. En gassande junikväll såg jag Shakespeares En midsommarnattsdröm, som handlar om människors instabila identitet. Plötsligt älskar Lysander Helena istället för Hermia och plötsligt vaknar Botten Vävare förvandlad till åsna. På Christ’s College ­spelades Som ni behagar:

 

All the world’s a stage,

And all the men and women merely players;

They have their exits and their entrances;

And one man in his time plays many parts…

På arenan

Tidigare på våren gick jag till en annan dramatisk plats: The Union. Det är Cambridgestudenternas berömda debattklubb, som har ett eget hus alldeles bakom Round Church, den romanska 1100-kyrkan i stadens centrum. Under överinseende av dåvarande presidenten Shahpur Kabraji – en ung historiestudent – utkämpades finalen i de brittiska ­gymnasieskolornas debatturnering. The Union agerade värd. Åtta unga talare pläderade för och emot propositionen för dagen: ”legalisera tunga droger”. Det var tuffa upp­visningar i energisk argumentation och övertygande upp­trädande. 17-åringarna föreföll dock en aning nervösa över att uppträda i ”Kammaren”, den traditionstyngda debatt­salen som domineras av mörkt trä och soffornas läder­klädsel.

The Union grundades 1815. I snart 200 år har föreningen inte bara ordnat debatter utan också varit värd för gäst­talande berömdheter – allt från Gillian Anderson och Ronald Reagan till Dalai Lama. Den är självständig och student­driven, har eget hus med barer, biljardbord och bibliotek och ordnar allehanda trevligheter för medlemmarna. Men mest berömd är The Union för sina debatter, där inbjudna ­celebri­teter och universitetets studenter diskuterar dagspolitiska frågor.

Salen rymmer femhundra personer. Precis som i under­huset sitter man mittemot varandra. I änden på mittgången tronar presidenten och framför honom står sekreterarens skrivbord. Där ställer sig talarna.

Debatterna kan bli heta, inte minst eftersom föreningen vågar ta upp riktigt brännande frågor. Propositionerna kan vara ”This house believes Israel is blocking peace in the Middle East” eller ”This house believes feminism is dead”. För eller emot? Det är tre till fyra huvudtalare på var sida. Livliga inlägg från publiken är en del av föreställningen. Någon reser sig och vill göra ett inlägg. Talaren kan antingen vägra eller acceptera. Efter debatterna röstar publiken genom att gå ut genom två dörrar märkta ”Noes” och ”Ayes”. Den deltagande observatören känner sig inte långt från engelska underhuset, inte heller från torget i Athen. Här odlas en gammal, tävlingsinriktad debattkonst. Det gäller att vinna.

Är detta en lekstuga för en talträngd elit, angelägen att göra karriär? Helt säkert. Är det en övningsplats för demokratiskt meningsutbyte? Med stor sannolikhet. Höjer det själv­förtroendet och kompetensen? Definitivt – för den som vågar sig in i leken…

Själv slogs jag av talarnas professionella vilja att formu­lera hållbara argument. Ihåliga resonemang och falska analogier blev hårt åtgångna. Det var som en gladiatortävling – rena, säkra och dräpande slag. Publiken ville ha rent spel och inga hugg i ryggen. Deltagarnas glädje över den blodiga leken gick inte att ta miste på.

Dionysos hemligheter

Språk bygger världar. Det är genom sitt sätt att välja språk som människor skapar sin verklighet. Hur man beskriver företeelser bestämmer hur man förstår dem.

Måndagen efter midsommar upplevde jag detta intensivt. Jag hade hamnat bland publiken i universitetets ”senats­hus”. Där skulle universitetets kansler, prins Philip, utdela hedersgrader till nio förtjänta. Det var DNA- och cancerforskare, en skulptör och några andra representanter för kulturlivet. Ceremonierna var uråldriga och sofistikerade. Dagen var en så kallade ”scarlet day”. Detta betyder att universitetsfolket inte bara skulle bära de vanliga akademiska mantlarna (som fortfarande används vid många tillfällen) utan att dessa också skulle vara behängda med särskilt högtidligt och färgglatt krimskrams. Processionsordningen speglar rang och betydelse, den akademiska klädseln (doktorsmantlar, hattar och band) avslöjar för den invigda var man hör hemma i systemet. Läkare har till exempel vit päls­krage. Veterinärer bär också vit pälskrage – men med mer päls. Varje hedersdoktor hyllades med ett tal på latin. Universitetet i Cambridge håller sig nämligen sedan femhundra år med en ”orator” – ett ämbete som talare vid högtidliga ceremonier.

För den som intresserat sig för den klassiska retoriken var detta en märklig och omtumlande upplevelse. Plötsligt stod där en livs levande romersk talare (om än klädd i svart mantel och med en bisarr, tofsprydd fyrkantig hatt på huvudet). Språket var rent ciceronianskt. Det var ett exakt, välljudande och korrekt latin, väl anpassat till situationen, värdigt men ändå underhållande, stilistiskt rent men med språkliga prydnader. Och talen framfördes med just den omsorg i framförandet som antikens retoriklärare krävde: rytm, stegringar, röstvariationer. Oratorn var noga med gester och minspel – livfull och samtidigt förutsägbar. Det var som att läsa en bra deckare eller äta middag på en hygglig restaurang, man vet ungefär vad man får men blir ändå upplivad.

Oratorn roade sig med skämt och lättsamheter, fräscha bilder, utrop och överraskningar, precis som det skall vara i ett lovtal. När John Sulston, kartläggare av det mänskliga genomet, skulle harangeras började oratorn: ”In principio erat uermis” (”I begynnelsen var masken”). Och sedan fortsatte han att beskriva vad den hermafroditiska Caenorhab­ditis elegans betytt för genforskningen. I talets nästa stycke kastar han om. Handen lyfts, han ler. Rösten blir mjuk och skämtsam: ”non tamen uermem honorandum praesento sed hunc uirum” (”Det är dock inte masken, som jag presenterar för en hedersgrad, utan denne man”). Publiken läser programmets engelska översättning och skrattar på rätt ställe. Vi är införstådda med skådespelets regler.

Prins Philip tronade i centrum, insvept i en guldmantel.

Foto: Duncan Lamont/Cambridge Evening News

Mitt i all pompa stördes emellertid sällskapet av ljud utifrån. På torget demonstrerade djurrättsaktivister mot universitetets planer att bygga ett nytt centrum för djur­försök. Under hela ceremonin hördes megafonen från demonstranternas talesperson. Det var en kvinnas stämma: arg, uppfordrande, helt utan charm och smicker. Själva orden nådde inte in genom fönstren i senatshuset, men ­rösten gjorde det. Megafonen förvrängde stämman. Den var skarp, tonläget högt. Orden kom som piskrapp. Meningarna var korta och signalerade kompromisslöshet. Den verklighet som rösten talade om saknade harmoni, ordning, klassisk skönhet. Samtidigt kändes den sann.

Där satt jag med två röster som tävlade om min uppmärksamhet – oratorns och agitatorns. Den klassiske väl­talaren och den moderna folktalaren. Jag kände mig sliten mellan två språkliga bilder av världar. Den ena rösten ­drömde om ordning och harmoni: vetenskapen är god och ansvarstagande, överheten vill oss väl. Oratorns rytmiskt musikaliska stämma var ett insegel på att skönhet, godhet och ordning tagit varandra i hand. Intrycket förstärktes av King’s College Choir som sjöng en änglahymn av Rach­maninov:

Let us who mystically represent the Cherubim,

and who sing the thrice-holy hymn […]

now lay aside all cares of this life,

that we may receive the King of All.

Den andra rösten talade om en gudlös värld av övergrepp, ondska och kaos, en värld som är ful. Oratorns språk ville locka mig att erkänna att hans värld också är min. Agitatorns röst krävde att jag erkände att jag levde och kände i hennes värld.

Människor har alltid slitits mellan olika sätt att ideo­logiskt förhålla sig till världen. Och språket har varit färgerna med vilka tavlan målas. I åtminstone två hundra år har de upproriska stämmorna utmanat och uppmanat; de revol­terande rösterna har spelat en avgörande roll i formandet av den moderna världen. De stämmor som med övertygelse har talat om världens stabilitet och ordning har av begripliga orsaker blivit färre.

Det agitatoriska språket har dock ett drag som är ut­märkande. Det ger inte utrymme för tvekan och kom­promisser. Tvetydigheter är bannlysta. Det agitatoriska språket har bara utrymme för en bild av världen, och därför ställs stora krav på Äkthet och Sanning. Investeringarna är höga.

Inne i högtidssalen vid King’s Parade i Cambridge var det annorlunda. Hur var det egentligen med den självklara bilden av en sann och konfliktfri värld, med Gud i höjden och ordning på jorden? Den bild av världen som oratorns språk tycktes beskriva var kanske inte riktigt så harmonisk som den låtsades vara. Oratorns perfekta vältalighet hade ett påfallande drag av självironi. Hans eleganta, ytterst med­vetna språk var på något sätt kritiskt och präglat av en outplånlig grimas. ”Här spelar vi teater! Världen är en scen!”

En av dem som upphöjdes till ny värdighet var Peter Hall, en av Englands riktigt stora teatermän. Oratorn talade om hur Hall och hans teatersällskap hela tiden sökt sig djupare ner i teaterns mysterier: ”cum cohorte sua ad arcana Dio­nysi etiam altius exploranda discessit.” Arcana Dionysi? Dionysos hemligheter? Det var till mysteriernas beskyddare, frukt­barhetsguden Dionysos, som den grekiska antikens dramatävlingar var helgade. Vi är tillbaka i det Athen som inte bara såg filosofi och modern teater födas utan också retorik. Är det guden Dionysos hemligheter vi söker? Skall svar på tillvarons obegripliga hemligheter ännu idag sökas i språkets förmåga att timra teaterscener?

Plötsligt framstod vi alla där inne i senatshuset som ­skådespelare på livets revyscen. Många av oss var statister, andra hade talroller. Huvudpersonen i pjäsen, den 82-årige prins Philip, var mer än någon annan en aktör. I media ­driver man gärna med hans dumma uttalanden, men här satt han insvept i gyllene mantel. Hela mannen var en symbol, ett tecken i tillvarons svårlästa alfabet. Med sin page (som bar släpet i processionen) och sin aristokratiska örnnäsa erbjöd han sig själv som en bild, som ett tredje sätt att uppfatta hur världen är inrättad: mångtydig, svårbegriplig, i ständig konflikt mellan yta och innehåll.

Ungefär så är upplevelsen av några månader i Cambridge. Det är ungefär som på teatern. Det som dröjer kvar som hård verklighet är retoriciteten och den skakande upp­levelsen att tillvaron bestäms av våra mångtydiga sätt att språkligt beskriva den.


Lars Burman är professor i litteraturvetenskap och huvudansvarig för retorikutbildningen vid Uppsala ­universitet. Han har i olika omgångar – senast vår­terminen 2003 – vistats för forskning vid universitetet i Cambridge, U.K.


Artikel från RetorikMagasinet 19, s 9-14.


Author profile

Skriv et svar