Politiska kamp(anj)sånger

Mark Herron

Politiska kamp(anj)sånger

Väljer politiska aspiranter rätt låt för sin kampanj samlar musiken röster, ­skapar positiva associationer – och kanske även underminerar motkandidaten på ett humoristiskt sätt. Politiker räds inte musik och oavsett om låten är ett hemmabygge eller ett smart lån från populärmusiken kan tonerna sätta sinnen i rörelse.

På kvällen för Barack Obamas valseger 2012 befann sig denne skribent, tillsammans med 10 000 andra volontärer, i spänning framför scenen i Chicagos McCormick Place. Den nyvalda presidenten skulle hålla sitt segertal. Högljudd popmusik höll liv i publiken medan klockan tickade över midnatt och delresultaten tickade in på monitorerna runt i salen.

Både utmanaren Mitt Romney och Obama lät vänta på sig länge efter att resultatet var klart. Men då Bruce Springsteens låt ”We Take Care Of Our Own” började i högtalarna jublade publiken – låten var ett säkert tecken på att Obama själv snart skulle dyka upp. Springsteen-låten och Springsteen själv hade i upprepade fall agerat uppvärmare för Obama i en koordinerad ritual för 2012 års kampanj. Obama gled då segerrusig in på scenen när musiken övergick till Stevie Wonders ”Signed, Sealed, Delivered, I’m Yours”. Och därmed skapades en koppling till 2008 års kampanj där just ”Signed, Sealed, Delivered, I’m Yours” ursprungligen användes. Musikaliskt hittades därmed en balans mellan nytt och gammalt och mellan Obamas bakgrund (temat för 2008-kampanjen) och framställningen av honom som en pappa från medelklassen i 2012-kampanjen.

Bruce Springsteen tar hand om Obamas egna volontärer. [Foto: AP Photo/Amy Sancetta]

Det låg alltså en tanke bakom musiken i Obamas kampanjarrangemang. Men varför använder sig politiker av – och refererar till – låtar i kampanjer och tal? Den ritualiserade musiken knyter politikern till tidsandan och skapar rörelse för kampanjen – men även låtarna bakom kampanjsångerna hjälper politikern på väg med tyngden av den egna imagen och vikten av egna fans.

Hyllningslåtar och smädessånger

Traditionen för sånger i politiska sammanhang går långt tillbaka i amerikanska presidentkampanjers historia. Ett av de äldsta exempel är från kampanjen 1840 när den då populära ”Tippecanoe and Tyler Too” medverkade till att göra väljarna bekanta med kandidaten William Henry Harrisons prestationer i slaget mellan indianer och USA:s arme vid Tippecanoe. Samtidigt kritiserade låten även sittande presidenten Martin van Buren med textraden ”Van is a used up man”. Än mer bryskt gick Abraham Lincolns motståndare till väga under 1860-kampanjen, där en av kampanjlåtarna avslutades med denna sågning av Lincolns utseende: ”Any lie you tell, we’ll swallow / Swallow any kind of mixture / But o don’t, we beg and pray you / Don’t for lands sake, show his picture”.

Dessa låtar skrevs direkt till kampanjerna och lämnade ingen tvekan om vilken kandidat som föredrogs eller vilka som dissades. Det betydde även att om man inte var överens om budskapet – tyckte man till exempel att Lincolns utseende inte hade med hans politiska förmåga att göra – så kunde låtarna vara nog så underhållande, men hade knappast förmåga att övertyga politiska tvivlare.

Fokus fjärmade sig från den egenhändigt skrivna kampanjsången i samband med 1900-talets spridning av radio och så småningom TV. Det handlade nu inte längre om att bekräfta en kandidatur i rökfyllda lokaler på partikonventet, utan om att få uppslutning i den breda offentligheten, bortom partikamraterna.

Goda vibrationer från populärkulturen

På 1930-talet kom ett av de tidigaste exemplen på kampanjsånger som inte var skrivna direkt till kampanjen utan hämtades från samtida populärkultur. ”Happy Days Are Here Again” ackompanjerade en del av Franklin Roosevelts presidentkampanj under depressionens år 1932. Även om låtens budskap och tempo stod i kontrast till verklighetens USA passade den utmärkt till kandidaten Roosevelts okuvliga optimism och tro på framtiden.

Genom att utnyttja sångens existerande positiva associationer och den upplyftande melodin drog Roosevelt nytta av de varma känslor som uppstod när folk hörde ”Happy Days Are Here Again” och kopplade ihop låten och kampanjen. Låten medverkade till att skapa en positiv atmosfär och en kontrast till handlingsförlamningen i den sittande administrationen – för att i stället rikta fokus mot vad framtidens administration kunde uppnå. ”Happy Days Are Here Again” blev till och med så populär att den under många år fungerade som Demokraternas inofficiella partilåt.

Populära låtar i presidentkampanjer har på grund av sitt oberoende ursprung kunnat fungera längre tid än de som skrivs specifikt till en kampanj. Till exempel valde Bill Clinton själv Fleetwood Mac-låten ”Don’t Stop” till sin 1992-kampanj. Clintons rådgivare tyckte att låten var för gammal för att tilltala väljarna, men den visade sig i stället på ett trovärdigt sätt binda ihop Clinton med Baby Boom-generationen och göra Clinton till deras förstahandsval. Sången följer fortfarande Clinton som ett slags leitmotif; den spelades bland annat precis innan hans fenomenala tal vid Demokraternas 2012 års konvent.

Det finns ingen tvekan om att välgrundade lån av kampanjlåtar kan vara bra för politiker. Men för artisten har det ofta ett pris att upplåta en sång för politiska kampanjer. Den ursprungliga sången riskerar att förlora sitt konstnärliga oberoende och förknippas med en specifik politiker och politik. Det gör att många artister undanber sig att användas i politiska sammanhang.

Fråga artisten först!

Det kan ge bakslag för både politiker och artist om kopplingen mellan låt och politik blir för konstruerad och låter falsk i publikens öron. I presidentkampanjen 2008 blev låten ”Barracuda” ett återkommande inslag hos Republikanerna eftersom Sarah Palin kallades ”Sarah Barracuda” i high school. Artisterna bakom låten ville inte gärna associeras med Sarah Palin och den republikanska politiken, så de bad att få låten bortplockad från alla offentliga sammanhang.

Ungefär samma sak hände i 2000 års kampanj när George Bush d.y. använde en Tom Petty-låt – utan att fråga först. Helt tokigt blev det när Ronald Reagan i sin återvalskampanj i 1994 nämnde Bruce Springsteen och hans låtar från Born in the USA som exempel på hopp och stolthet i det amerikanska samhället. I verkligheten handlar låten ”Born In The USA” om de dåliga förhållandena för veteranerna från Vietnamkriget. Kanske Reagans talskrivare skulle ha lyssnat lite mer noggrant till texten med rader som ” You end up like a dog that’s been beat too much / Till you spend half your life just covering up” och ”Had a brother at Khe Sahn fighting off the Viet Cong / They’re still there he’s all gone”.

Jimmie Åkesson – sha lala lala

Även i Sverige finns det exempel på problematisk användning av musik i politik. Efter Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen 2010 firade partiet sin nya status med att ta emot partiledaren under valnatten till tonerna av Boney M:s ”Brown Girl In The Ring”, fast med egen text ”Jimmie Åkesson – sha lala lala”. Det minst sagt besynnerliga låtvalet blev ett populärt skämt bland partiets motståndare. Då känns det som att det är mer sammanhang mellan artist, text och politiska ståndpunkter när till exempel Mikael Wiehe uppträder på Vänsterpartiets arrangemang. Mindre minnesvärd är nog Linda Bengtzings inhopp under valmöten för Centerpartiet 2010.

Det finns alltså en viss risk för politikern med att koppla den rätta populärkulturella låten till sitt budskap, speciellt om politikern vill ha artistens rekommendation med på köpet och att artistens trovärdighet ska kunna överföras på den politiska kampanjen. Å andra sidan riskerar politikern vid kampanjspecifika låtar att tappa stöd från potentiella väljare för att texterna är för införstådda eller för avvisande gentemot tvivlande, så att musiken i stället för att verka entusiasmerande blir skränig i tonen.

Men lyckas politikern att använda rätt låt vid rätt tillfälle då kopplar musiken på ett lättbegripligt sätt populärkulturen till det politiska budskapet, ger publiken en fristad mellan tyngre politiska ämnen – och förärar politikerns intåg på scenen en hänförande episk dimension. ❧


Författare: Mark Herron är doktorand i retorik vid Köpenhamns universitet.


rm53Artikeln finns i RetorikMagasinet 53


Läs mer:

Boller, Jr., Paul F.: Presidential Campaigns, Oxford University Press, 2004.
Street, John: ”Fight the Power: The Politics of Music and the Music of Politics”, Government and Opposition, nr. 1, 2003.
Suddath, Claire: ”A Brief History of Campaign Songs”, Time Magazine, 2008.
Läs även om musikers stöd för Feministisk initiativ: http://www.svt.se/kultur/musik/artister-stottar-fi-med-samlingsskiva
…eller se Sverigedemokraterna fira http://www.youtube.com/ watch?v=6JlrxHxguk4

Author profile

Skriv et svar