Rak och respektfull retorik

Med ett brännande engagemang undervisar Monica Ekenvall sin B-kurs i retorik vid Frölundagymnasiet; eleverna längtar till lektionerna och visar att med inspiration når man längre än med fördomar. RetorikMagasinet gick på studiebesök.

Stina Gardestrand & Peter Ström-Søeberg

Rak och respektfull retorik

”Vi kommer aldrig att få någon sorts frihet i Iran så länge det finns mullor med makt som har en ledare som Khamenei. Hans ord är ju lag, hans viftningar är en befallning och hans makt är obestridd. Det enda vi kan göra är att kämpa mot förtrycket tills vi får en totalförändring.”

Foad Eini tittar ut över klassrummet – och mottar sina medstuderandes app­låder. Fortfarande koncentrerad men synbart  lättad plockar han ihop sina papper och bereder sig på reaktionerna.

“Jag tycker det var jättebra – kanske du kunde ha berättat lite mer om personerna? Det var svårt att fånga alla namnen,” säger en tjej. ”Kanske du skulle ha sänkt rösten lite på slutet,” föreslår en. “Nej,” bryter en annan in, ”Din avslutning var otroligt bra och kraftfull. Det var inget tvivel om att där slutade talet.”

Varje gång en ny elev får ordet, riktas allas blickar mot den talande. Ingen prasslar med papper, gungar på stolarna eller diskuterar frissan med bänkkamraten. De flesta antecknar eller förbereder sin egen kommentar till Foad. ”Det var jättebra med din inledning; att befolkningen fördubblats medan oljeintäkterna halverats,” tar en annan över, ”man får fort och enkelt en bild av problemen, statistik och siffror är alltid bra”.

På skolbänken

RetorikMagasinet är i Västra Frölunda på besök. Monica Ekenvall heter läraren, som 1993 började med retorik här, och som numera delar sin tid mellan gymnasiet, Göteborgs Universitet där hon utbildar bliv­ande lärare, samt sina ‘privata’ kurser för lärare och retorik­intresserade.

När RM föreslog henne att skriva om undervisningen var svaret ett suck och en god idé: ”Det är ju ointressant vad jag tycker och gör – men varför frågar ni inte eleverna? Kom hit och lyssna på dem, se vad de kan!”

Och så, en torsdag eftermiddag, satte vi oss återigen i skolbänken på Frölundagymnasiet för att följa en tretimmarslektion  i Retorik B. Alla elever här har gått Retorik A – en kurs som för närvarande 80 andra elever håller på att genomföra. B-kursen är denna termin ­delad i två kurser med 20 elever i vardera.

För alla elever gäller att kursen är frivillig – det är ett valfritt ämne, men ett valfritt ämne som lockar.

Tyst lyssnande

Det första som slår oss är den respekt som eleverna visar varandra; om det är en kort kommentar eller ett tal är sak samma: när andra talar är man själv tyst. Och när man själv har något att säga är de andra tysta. De lyssnar och är beredda att diskutera det som sägs.

Efter varje framträdande – och det hålls många så­dana i denna grupp – går man tillsammans igenom talet. Först ostrukturerat: man säger vad man kände och upplevde under talet. Sedan mer strukturerat: man försöker att sammanfatta egna och andras kommen­tarer till användbara ‘råd’.

Eleverna antecknar egna och andras kommentarer tillsammans med de sammanfattande råd  man fått, och alla noteringar placeras i ‘retorikpärmen’ som varje elev har som loggbok för undervisningen. Med pärmen är det möjligt att bläddra fram och tillbaka och svart på vitt se vad man har lärt sig. Man kan se och följa sin egen utveckling – inte genom lärarens betygsättning eller meddelanden, utan i de egna formuleringarna.

Betygen kommer sen, men används inte som ‘pedagogisk princip’: här är det elevernas egen varseblivning som står i centrum.

Respons – inte kritik

”Min viktigaste uppgift är att se till att eleverna törs – törs ställa sig upp framför sina kamrater, törs bjuda på sig själva,” slår Monica fast. ”Retorikundervisningen är i hög grad en fråga om personlig utveckling och självkännedom – inget är så roligt som att se de tysta ­eleverna som efter en termins undervisning plötsligt tar ett steg fram, argumenterar och engagerar sig med hela sin person”.

Därför reagerar eleverna när vi frågar dem om det inte kan vara svårt att få kritik efter ett tal: ”Vi får inte kritik – vi får respons,” säger Magnus och Anders  i munnen på varandra.

”Man törs göra fel – för man vet att går ett tal helt åt skogen, så skrattar de andra med en, inte åt en,” säger  Tor, som själv nyligen skulle hålla ett ‘riktigt’ tal inför flera hundra åhörare. Där gick det helt snett för  honom, ”en katastrof!” – han hade bara haft en halv timme att förbereda sig på och publiken var rörig, men den olyckliga händelsen har inte tagit modet från Tor: ”Då är det bara att försöka igen. När publiken är stökig ska man själv bara vara tyst.”

Vi har lånat fem elever och sitter i Elevrådslokalen under pauserna. David Karlsson, David Jonsson, Tor Karlsson, Anders Bergek och Magnus Janeck har olika bakgrund men har ungefär samma inställning till retoriken: ”Det är viktigt att kunna tala för sin sak”.

De flesta av eleverna kommer går i årskurs 3, men enstaka kommer från årskurs 2. Det beror mest på att B-kursen inte fanns med i höstterminens erbjudanden, och många därför har fått vänta med att fortsätta.

Förakt för fördomar

Efter pausen är det dags för en repris. Martin får hålla samma tal som han höll i förra veckan – enkom med anledning av oss gästelever. Upp på talarstolen går en ranglig kille med snaggat huvud, pösig sweater och kängor. Vi känner hur alla fördomar är på väg – tills han börjar sitt tal: “De bästa ord som finns är ‘Jag älskar dig’”

Det är svårt att inte bli imponerad: en 18-årig kille som står fram för sina kamrater och berättar, inte bara om känslor, men om sina egna känslor.

Efteråt är alla överens om att talet var bättre första gången – även Martin var mer levande och engagerad. Men fortfarande är man eniga om att den starka personliga prägeln gör talet värt att lyssna till igen. En diskussion följer, där man försöker att sätta fingret på hur detta kommer sig ”Det är som om Göran Persson skulle prata om sina barn; hur mycket han älskar dem – då skulle alla lyssna” – och slutligen går man från ‘kommentarer’ till ‘råd’: Bryt gärna andras förväntningar – det är alltid intressant att bli överraskad. Och ett tal, speciellt ett tal som ska överraska, ska vara så ‘spontant’ som möjligt.
Martins uppgift hade varit att hålla ett litet tal om ett ordstäv. Inte om ett speciellt ordstäv, utan om ett han själv fann intressant.

Att eleverna själva har så stort inflytande över sina tal-ämnen, betyder inte bara att de är mer engagerade i talen: ”När man är som allra mest skoltrött och inte orkar med fler lektioner, då ser man ändå fram emot re­toriklektionerna,” säger David J och fortsätter ”Det är inte så att man SKA läsa någon konstig bok eller udda dikt som läraren tycker om: man kanske ska läsa en dikt, men får då själv välja det man själv tycker om. Man kan ju inte heller läsa upp en dikt, man inte känner något för”.

Mer fickpengar

Retoriken kan dock handla om annat än kärlek och känslor. ”Vill man nå ett mål, måste man argumentera med alla tänkbara argument och medel,” filosoferar Magnus. ”Det vill säga: så länge man inte kränkar andra!” Till exempel menar han själv att han har blivit bättre på att ‘lura’ sina föräldrar: ”Numera är det ju inte bara så att man tigger om mer fickpengar – nu kan man argumentera för det,” skrattar han.

Enligt Anders har retorikkursen också gjort honom mer uppmärksam på andras ‘retoriseranden’: ”När vi till exempel lär oss att använda känsloargument, då upptäcker man också plötsligt hur andra använder dom – ‘Oj, där var ett känsloargument!’ – man blir mer medveten om sin egen retorik samtidigt som man lär sig genomskåda andras.”

I denna lilla grupp är tre politiskt aktiva – vilket ger möjlighet att öva sig, både på tal och argumentation. Och ge de andra på kursen inblick i den kommande generationens politiska debatt; ”Jag säger ofta till dem, att om det är de som ska ta över den politiska makten i Sverige, då har jag absolut inga bekymmer för fram­tiden,” berättar Monica stolt.

Eleverna har också märkt att det är stor skillnad på att argumentera inför sina retorikkamrater och ‘de andra’: ”Ibland använder man lite fula knep, som aldrig skulle gå inför den här klassen,” erkänner Anders, innan alla kommer överens om att det enda som kan hindra en vältalig elitism är att så många som möjligt får lära sig retorik.

Inget är fel – allt är inspiration

I klassrummet är det nu dags för en teatersportsinfluerad övning: klassen delas i fyra grupper som vardera får en dikt. På 15 minuter ska de förbereda en ‘uppläsning’, där alla i gruppen ska delta. De får stå eller ligga, de får frasera och lägga pauser hur de vill, och de ska utnyttja omständigheterna, dvs klassrummet, åhörarna, stolar och bord.

Medan vi väntar berättar Monica om hur skolans ledning redan från början var positiva inför retoriken – och att det har haft en oerhörd betydelse. Idag är man sex lärare som undervisar i retorik på Frölundagym­nasiet, alla utbildade av Monica. För även om skolor skulle få för sig att börja med retorik, så finns det inga utbildade retoriklärare.

Själv drömmer hon om att komplettera A- och B-kursen med en C-kurs, där det kanske skulle bli mer plats för den analytiska biten; som det är nu, får teorin plats mellan övningarna: ”De kan sin Cicero och De­mosthenes, men det är de praktiska övningarna som ska skapa intresset för det teoretiska”, säger Monica.

Skrivning som retorisk disciplin blir det inte tid över för, men som Anders redan har konstateret: ”Man lär sig ju att skriva samtidigt som man skriver sina tal eller framföranden”.
In kommer första gruppen, ställer sig i klassrummets vardera hörn och börjar sitt framträdande; de fyra eleverna turas om att läsa vissa av raderna, och läser andra i kör. En annan grupp: fyra killar knäböjer framför en tjej, som står på ett bord. Hon läser dikten och ‘mans­kören’ upprepar enstaka ord. En tredje grupp har valt att närmast dansa sin dikt, ‘flytande’ runt i lokalen. Den fjärde står ansikte mot ansikte under diktens första halva, och vänder sig sedan enade om mot publiken.

Det är ren ‘performance’ och fullkomligt surrealis­tiskt: men viktigast: det är en lek med språket och de uttryckmedel som står till förfogande. Det är begeistring och berättarglädje.

Du kan bättre, Jan!

Efter ännu en paus och sammanlagt 2,5 timmars retorikundervisnig är det videodags. Det är Jan Eliasson som från Dramatens scen ska hålla ett tacktal och kåsera om makt och språk. Efter detta tal är det återigen dags för en repons-runda: kommentarerna flockas – och råden summeras.

Att den man kommenterar är fd vice generalsekreterare för FN påverkar inte eleverna. “Jag tycker det var lite svårt att hitta tråden – och det verkade inte helt som om han själv visste när talet skulle sluta?” Eller ”Fantastisk spännande anekdoter – kanske hade några förklarande vägskyltar längs vägen underlättat för publiken att följa med?”. Eller ”Man kunde se att han var nervös, men det var faktiskt bra. Det och så självironin gjorde talet personligt och intressant”. Eller ”Han tog av sig glasögonen – var det för att komma närmare publiken eller var det ett knep?”

Lektionen avslutas med Monicas upprepning av nästa veckas uppgift och insamling av pärmarna för genomsyn – men många stannar kvar för att diskutera sina alster med Monica. Eller för att höra mer om vår syn på retoriken. Och berätta om sin egen.

Med skarpa ögon för andras kommunikation, förmågan att ge fokuserad, konstruktiv respons och med lusten att själva påverka och skapa vettig och begåvad kommunikation, finns det verkligen inget bekymmer för framtiden. Inte för ungdomarna här. Inte för retoriken.


 


Från RetorikMagasinet #6, s 15-17

rm6

Author profile

Redaktör på svenska RetorikMagasinet 1999-2004

Author profile

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642

Skriv et svar