Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Konferencerapporter » Retorisk argumentation

Retorisk argumentation

av Anders Sigrell

Konferensrapport

All argumentation är inte retorik, i alla fall inte enligt alla. Konferensrapport från ISSAs (International Society for the Study of Argumentation) femte konferens i Amsterdam.

Bibliografiskt

Jessica Bratt och Jan Pedersen är doktorander vid Humanistiska institutionen, Örebro universitet. Anders Sigrell är retorikforskare Umeå universitet.

Rhetorica Scandinavica 24 (2002), s 52-57.

Annonce

Rapporten

Så har argumentationsforskare från stora delar av världen återigen samlats för en späckad konferens i Amsterdam. Drygt 250 talare fördelade på nio parallella sessioner, samt plenarföredrag och mottagningar. Förste plenartalare var kanadensaren Ralph Johnson, University of Windsor, som talade över behovet och betydelsen av dialektik och informell logik för ett framgångsrikt argumentationsstudium, och varför dessa är nödvändiga skolbildningar för argumenta­tionsstudiets normativa ambitioner. Såväl mer formell logik som retorik kritiseras, den förra på ett sätt som för en retoriker är att slå in öppna dörrar. Mer retoriskt orienterade argumentationsteoretiker kritiseras på ett inträngande sätt: allt är inte beroende av kontext etc.; det finns teoretiska, filosofiska skäl för vad som ska gälla för valida argument avseende vägledning av våra ställ­ningstaganden och handlingar, något som för en retoriker låter farligt nära att något är rätt och bör efterföljas oberoende av dess förmåga att övertyga.

Många olika typer av sessionstitlar fanns det. Tre sessioner ägnades åt Visual Arguments, något som också skandinavisk retorikforskning på senare tid uppmärksammat. Kanadensaren Leo Groarke talade om musik som argument, såväl filmmusikens kommenterande karaktär som rena musikaliska argument. Hans talande exempel på det senare var kondomreklam där sex med det aktuella märket åskådliggjordes med hjälp av musik, under jämförelse med vanliga kondomer och en helt annan typ av musik. Någon retorisk analys av själva musikens retoriska uppbyggnad, som Rhetorica Scandinavicas läsare är förtrogna med, förekom dock inte. Även mer oortodoxa argumentationsformer diskuterades, t.ex. talade Maureen Goggin, Arizona State University, om broderiets argumentation, medan John Adams från Empire State College, tog sig an tarotkortens ethos.

Inte helt oväntat stod doktorander för ett antal av de mer spännande föredragen. Nämnas kan James Freeman, Hunter College, med titeln ”The Pragmatic Dimensions of Premise Acceptability”, där det pragmatiska sambandet psykoanalys – argumentation, inte minst avseende ambitionen att hantera emotioner, fick utgöra den teoretiska fonden. Freemans exempel var den äkten­skapliga argumentationen som för en utomstående närmast förstås i formen av ett gräl. En annan doktorand var Eric Watts, Wake Forrest University, som talade över ämnet ”Aestetic Understanding of Arguments”. Exemplet var amerikanska brandsoldater efter 11 september. Estetikförståelsen hos Watts ligger på innehållsplanet snarare än i det språkliga uttrycket, vilket för en retoriker väl ligger närmast till hands. Intressant var att estetiken sågs som direkt kopplad till den emotiva påverkan av en argumentation, t.ex. det berättigade i att använda myten om den uppoffrande brandmannen eller myteri­benägna flygplanspassagerare för att söka etablera ett konstruktivt samhällsengagemang.
Andra doktorander värda att nämna är Sine Just och Jonas Gabrielsen, Köpen­hamns universitet, med titlarna ”Rhetorical Criticism of the Debate on the Future of the European Union: Strategic Options and Foundational Understandings” och ”Is there a Topical Dimension to Rhetorical Example?”, samt Mika Hietanen, Åbo universitet, med titeln ”Argumentation Analysis of Paul’s Letter to the Galatiens 3:6-14”. Hos den senare var det mycket spännande att se den pragmadialektiska analysapparaten använd på ett genomtänkt och upp­lysande sätt, på en text av stor betydelse för många människor. Så visar sig t.ex. logiskt minimum och pragmatiskt optimum vara klargörande begrepp att använda sig av för att söka göra den argumentativa strukturen hos Paulus tydligare och möjlig att förhålla sig till på ett konstruktivt sätt. Även en betydelse av den notoriskt svårdefinierade termen entymem visade sig vara användbar för att förstå den övertygande kraften hos Paulus argumentering i Galaterbrevet. Andra relevanta analysmetoder, som t.ex. att söka lägga klassiska retoriska mönster på texten – något som Fredric Long, Bethel College, gjort i sitt föredrag ”The Apostle Pauls Use of Epicherematic Arguments” – kritiserades insiktsfullt då de endast kan bidra till att öka förståelsen hos de textpartier som följer just det textmönstret, medan Hietanens pragmadialektiska metod går att använda på samtliga textpartier.
Det norska bidraget blev i år, med Margareth Sandviks sena förhinder, inskränkt till Tone Kvernbekk, Lillehammers högskola, med titeln ”On the Argumentative Quality of Explanatory Narratives”.

Att det fanns två sessioner med titeln ”Historical Rhetoric” är ett annat tecken på konferensens bredd. Vid den ena talade bland andra Charlotte Jørgensen, Köpenhamns universitet, och Ekatarina Haskins, Boston College.
Den ryskättade Haskins, för övrigt mottagare av priset för årets bästa artikel i Rhetoric Society Quartely, talade om mythosbegreppets komplicerade förhållande till logos hos de föraristoteliska retorikerna. Alla minnesrepresentationer som bringar folk samman i kulturellt avseende använder sig av någon form av det mythosbegreppet står för, som ett rationellt komplement till logos. Något som också torde vara av betydelse för en nutida retorisk kommunikationsförståelse.
Charlotte Jørgensen återkom till ett av sina favoritämnen, debatten som redskap och form för den deliberativa retorikens reflekterade ställningstagande. Här använder hon sig av ett historiskt exempel som paradigmfallet av politisk debatt, Thyki­dides beskrivning av atenarna Deodotos och Kleons debatt huruvida man ska straffa de förlorande mytilenarna med döden eller inte. Tvärtemot tidigare tolkningar visar hon på ett övertygande sätt, med bland andra hänvisningar till Perelman & Tyteca, att Deodotos retorik är ett rationellt underlag för ett reflekterat beslut i frågan.
Andra intressanta föredrag om historisk retorik framfördes av Tom Goodnight, Northwestern University, som drog paralleller mellan Odysseus irrfärder och Jimmy Carters besök hos Fidel Castro i vintras och J.A.E Bons från Universitetet i Utrecht, som utförde en något provokativ tolkning av Isokrates som sociolog, snarare än retorik­filosof. Bons hävdade att man måste om­definiera kunskapsbegreppet för att förstå Isokrates, som ansåg praktisk retorisk kunskap och empiriskt förnuft vara av större nytta än filosofiska nulliteter. Han var trots detta självklart allt annat än någon nihilistisk relativist, och borde således inte anses vara en typisk sofist, enligt Bons.

Det är inte bara historisk retorik som uppmärksammas. Inslaget av retoriska ­te­man och mer retoriskt orienterade forskare ökar för varje år. En av plenartalarna var re­torikern Michael Leff, Northwestern University, med titeln ”Rhetoric and Dialectic in Marthin Luther King’s ‘Letter from Birmingham Jail’”. Utifrån den teoretiska skillnaden mellan storheterna dialektik – retorik – bland annat att retorik mer intresserar sig för framtida handlingar, karaktär snarare än trovärdighet och hellre använder sig av specifika exempel än allmänna principer – visar Leff att en retorisk analys av en specifik text kan finna dialektiska drag, och konstruktivt lyfta fram analytiska aspekter som hade kunnat gå en mer dialektisk analys förbi. Exempel på analysredskap är bland andra apostrofiering och personifiering. Hans mer övergripande syfte framgår av att praktiska analyser sägs vara vägen för dialektiken och retoriken att kunna närma sig och lära av varandra. Nämnas kan att Leff är en av de inbjudna talarna till vårens retorikkonferens i Köpenhamn.
Plenartalaren Christian Plantin, GRIC-Université Lyon 2, refereras här endast med ett citat: ”In my opinion, the possibility of a revival of a discipline called rhetoric, encompassing the modern developments of its traditional objects, is quite limited. The new disciplines of discourse analysis, communication and interaction studies have definitely taken over the analytical and practical functions of rhetoric”.

Trots det ökande inslaget retorik utgjorde som väntat olika filosofiska och pragma­dialektiska problemställningar lejonparten av föredragen. Bland de möjligen mer intressanta kan nämnas den sverigebekante progymnasmataspecialisten Manfred Kraus, Universität Tübingen, med titeln ”Charles Peirce’s Theory of Abduction and the Aristotelian Enthymeme from Signs”.
Kraus följer ett tacksamt mönster för en humanistisk artikel: Man tar en modern term/teori/modell och visar att den har klara likheter med en mer historisk företeelse. Och övertygande är han.
David Hoffman, North Carolina State University, talade om problemen med självrefererande meningar; Aristoteles exempel är ”Alla kretensare ljuger, sagt av en kretensare”, talar han sanning så ljuger han, och ljuger han så talar han paradoxalt nog sanning. Hoffman använder denna typ av meningar för att söka förklara det konstruktiva i det berömda uttalande som tillskrivits sofisten Protagoras: ”Retorikens uppgift är att göra det svagare argumentet till det starkare”. Vägen går via Korax och Tisias och deras exempelargument om den starke mannen som har ett svagt argument i det att han säger att han inte slog den svage mannen. Det argumentet blir starkt om han i stället, med en självreferens som påminner om kretensarens, säger att då han vet att juryn vet att han är stark och har förmåga att utföra dådet så kan det inte vara han som gjorde det, då det skulle vara alltför misstänksamt. Även om ett sådant förklaringsförsök aldrig har förekommit hos mer berömda protagorasforskare, som Eduard Schiappa, är Hoffmans utläggning konsistent och klart stimulerande.
Den svenske filosofen Bertil Rolf talade vid sessionen för artificiell intelligens om utvecklandet av datorprogram för att be­döma argumentativ diskurs. Taeda Jovicic, Uppsala universitet, talade vid en teori­session över ämnet ”Argumentative Strate­gies Based on Standing Authority”.

Bland de filosofiska och pragmadialektiska bidragen upptog fallasianalyser naturligt nog en betydande del. ”Fallacies are the ­bread and butter of informal logicians”, för att citera Michael Gilbert. Bert Mueffles, University of Amsterdam, med titeln ”The Pragmadialectic Freedom Rule in Empirical Perspective”, redogör för en empirisk studie syftande till att visa hur giltigt och ratio­nellt (‘reasonable’) olika typer av fallasier uppfattas. Alla former av tu quoque (också du) uppfattas som mer berättigade än såväl mer direkta som indirekta fallasivarianter. När det gäller kontextens betydelse visade det sig inte helt överraskande att fallasier bedöms som mer trovärdiga i hemmiljö än i politisk diskurs, och minst i vetenskapliga sammanhang.
Zhang Shuxue, Dalian Maritime University, talade om personangreppens kultur­beroende, ”Ad Hominem in a Cross-Cultural Perspective”. På samma sätt som vi i Väst har Aristoteles som utgångspunkt för vad som ska räknas som fallasier, har man i Öst Konfucius. Detta ger olika resultat för vad som ska räknas som ad hominem. Konfucius trycker mycket på att man ska följa ritu­alen, det vill säga artighet, att det i slut­ändan ankommer mer på hur man gör än vad man gör.
Också David Zarefsky, Northwestern University, diskuterade olika typer av den fallasin, ”Ad hominem: The Case of Bush vs Gore”. En variant kallades återrefererande (‘circumstantial’) ad hominem; det finns, ofta personliga, omständigheter som gör att personangreppet faller tillbaka på den som yttrat argumentet, eller resultatet blir ett ifrågasättande av sändarens trovärdighet då yttrandet inte är konsistent med dennes övriga handlingar och ställningstaganden. Många inkonsistenser påvisades i de snåriga domstolsförhandlingar som följde på presidentvalet 2000 och rösträkningsprocessen i Florida.
José Plug, från Amsterdams Universitet, hade tittat på hur fallasier i holländska domslut faktiskt var en grund för över­klagande till Högsta Domstolen.

De språkvetenskapliga bidragen till konferensen var av varierande karaktär med olika infallsvinklar till argumentation. Såväl grammatiker som semantiker, pragmatiker och psykolingvister torde ha fått sitt lystmäte. Man kan dock inte komma ifrån det faktum att flertalet av dessa ämnen (liksom under många övriga sessioner) gärna kräver bra mycket mer tid än de tilldelade knappa 20 minuterna för att bli mer än aptitretare. Psykolingvisterna Jean Caron, LACO-UMR CNRS, Université de Poitiers, och Josiane Caron-Pargue, LACO-UMR CNRS, stod för ett av de mer spännande bidragen med föredraget ”A Multidimensional Analysis of French modal Verbs pouvoir, devoir and falloir”. De presenterade en metod för att ge en bild av verbens ”betydelserum” och deras huvuddimensioner, samt vilken betydelse detta kan ha inom argumentation. De modala verbens lingvistiska funktion utgörs, menar Caron och Caron-Pargue, till stor del av organisering av representationer. Värd att nämnas är även Inga B. Dolinina, McMaster University, och hennes intressanta föredrag ”Communicative Components of Imperatives as Speech Acts”. Dolinina presenterade på ett övertygande och tydligt sätt sin modell för en semantisk beskrivning av imperativer där hon införlivat såväl logiska som grammatiska aspekter.

På en stor konferens av det här slaget missas naturligtvis många säkert intressanta föredrag. Ett exempel, Christian Kock, Köpenhamns universitet, talade under parallella sessioner med Cornelia Ilie, Örebro universitet, och Douglas Walton, University of Winnipeg.
Cornelia Ilie la fram ett intressant work-in-progress angående tautologiernas epistemiska och deontiska aspekter mot en bakgrund av formell logik, som i sin klassiska form alltid har haft problem med att beskriva detta ytterst meningsfulla och valida språkliga grepp. Detta för att en tautologi enligt formell logik får formeln p = p, vilket inte förefaller särskilt meningsfullt, och framför allt inte särskilt informativt. Ilies arbete kretsar kring de interaktiva processer, vari mottagare från olika kulturer för med sig mening till yttrandet. Från vår kulturkrets har vi t.ex. inga problem att förstå det meningsfulla i yttranden som ”Lisa är sig själv idag” eller, för att citera en annonskampanj för Pressbyrån, “En bulle är alltid en bulle, men en nybakad bulle är en nybakad bulle”. Definitivt värt att hålla ett öga på.
Douglas Walton agerade närmast bisittare och publikmagnet åt Chris Reed från University of Scotland, som presenterade dataprogrammet Araucaria för hantering av argumentationsscheman, som de utvecklar tillsammans.

Glädjande är att argumentation och pedagogik uppmärksammades på ett helt annat sätt än vid tidigare konferenser. Fyra sessioner med titeln ”Teaching argumentation” fyllde en hel dag (därutöver fanns det t.ex. sessioner med titeln ”Pedagogy and Debate”). I och för sig är det kanske inte för­vånande då såväl retorik som pragmadialektik ur en synvinkel kan sägas ha sitt existensberättigande som pedagogiska skolbildningar för att få oss alla att i högre utsträckning uppmärksamma språkvalets betydelse för våra ställningstaganden och handlingar. En möjlig orsak till att pedagogik inte fått vederbörlig uppmärksamhet tidigare är pragmadialektikens nära samband med filosofin, och den låga status didaktisk forskning har på många filosofi­institutioner.
Det skulle också kunna vara en av orsakerna till ett än värre underlåtande. Såvitt vi förstått förekom det inga genusteoretiska föredrag. På språkinstitutioner, där de flesta retorikforskare huserar, finns det en högre andel personer, företrädelsevis kvinnor, med intresse för genusrelaterade frågor, än vid de mansdominerade filosofiinstitutionerna.

Ämnen som behandlades under de pedagogiska sessionerna var ”Teaching Multiculturalism in the Real World”, Danielle Endres University of Washington DC; problemen med att mäta och jämföra argumentativ förmåga hos högstadieelever i olika europeiska länder, Mika Marttunen Jyväskylä universitet – det var tredje konferensen i rad en kontingent från det universitetet presenterade forskningsresultat i Amsterdam.
”Teaching Critical Thinking: Two Views”, Jan Sobocan University of York, behandlade motsättningen mellan tekniska färdigheter och dispositionen för faktiska ställningstaganden. Med vir bonus-begreppet som en central del av vår retorikförståelse var det glädjande att se henne argumentera för undervisningens betydelse för de faktiska ställningstagandena. Det skedde bl.a. genom att hänvisa till de uppenbara problem en sådan undervisning är förknippad med, ska vi betygsätta de rätta åsikterna eller den tekniska färdigheten att analysera, tolka och klargöra en argumentativ diskurs?
Även om den Västra Hemisfären med Europa och USA utgjorde det absoluta deltagarflertalet, fanns det en icke obetydlig kontingent från såväl Sydamerika som ­Asien och Afrika. Från Polytechnic University of Namibia talade Fred Opali mycket medryckande och sympatiskt om argumentationsundervisningen vid ett tekniskt institut med engelska som officiellt språk, och ett desperat behov av utbildade medborgare, trots att inga studenter har engelska som modersmål. Vi som hade hoppats på ett ifråga­sättande av universialiteten hos det västerländska rationalitetsbegreppet blev besvikna, men bland alla innantillläsande amerikaner var det utan tvekan ett av de bättre föredragen avseende framställningsform (även om han inte var i närheten av att hålla tiden).
Också det svenska progymnasmataprojektet presenterades under ett föredrag vid de pedagogiska sessionerna. Föredraget, av Anders Sigrell Umeå universitet, behandlade samband och motsättningar retorik – pragmadialektik under en diskussion om de retoriska övningarnas roll i nutida pedagogik.
Daniel O’Keefe, University of Illinois, hade också tittat på motsättningarna mellan pragmadialektik och retorik i sin av­handling med namnet ”Persuasive Success and Normatively-Desirable Argumentative Conduct: Is It (Persusively) Bad to be (Normatively) Good?” Han hade undersökt forskningsrapporter och sett hur väl de var anpassade till pragmadialektikens tio grund­regler i sin argumentering. Hans resultat visade att det inte fanns någon större konflikt mellan de retoriska och de pragmadialektiska målen, så hans fråga kunde besvaras nekande. Detta bör kanske ses som ett försök till närmande mellan de båda disciplinerna.

Det förekom också vissa besvikelser. Den i argumentationskretsar bekante Anthony Blair talade över den spännande titeln ”The Relationships among Logic, Dialectic and Rhetoric”. Den inte helt spännande slut­satsen blev att logik och dialektik har mer med varandra att göra än med retorik. ­Skälet är att retorikens fokus är de argument som övertygar, oavsett om de är osanna, inkonsistenta etc. Att denna status hos ett argument är något som bestäms i en språklig förhandling, där bestämningen av ett arguments karaktär är resultatet av ett försök att övertyga, den insikten lös med sin frånvaro.

Trots alla intressanta föredrag är det mycket möjligt att den största behållningen för majoriteten av deltagarna, på en så pass ­specialiserad konferens som detta ändå är, är de sociala kontaktytor som erbjuds. Det finns mycket få forskare med placering på institutioner med argumentationsforskning i förgrunden, med allt vad som följer av det med marginaliseringskänslor och konformitetskrav. Att då, om än vart fjärde år, få ­träffa likasinnade och rent fysiskt uppleva att man inte är ensam, den funktionen hos en konferens kan knappast underskattas. ISSA-konferensen har gjort sig berömd för sina dagliga mottagningar med snittar och rikligt med välvalda drycker, serverade i historiska miljöer som underlättar ett otvunget umgänge.

På nätet finns 100-ordssammanfattningar av föredragen (http://cf.hum.uva.nl/issa/). För de som är intresserade av argumenta­tion och har något intresse av att se vad som görs inom ämnet, på en mängd olika om­råden med stor geografisk och disciplinär spridning, rekommenderas varmt ett besök och koll av sammanfattningarna i väntan på utgåvan av konferensbidragen.

Anders Sigrell

Professor i retorik vid Lunds universitet.

Latest posts by Anders Sigrell (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere