Retoriska vändpunkter i Japan

Recension

Political turning points – Rhetorical Analyses of Japanese Inauguration Speeches. Pia Moberg. Orientalia et Africana Gothoburgensia 16. Göteborg 2002. 234 sidor

Bibliografiskt

Forfatter: Barbro Wallgren Hemlin.

Rhetorica Scandinavica 29/30 (2004), s 93-98.

Annons

Doxologi

Doxologi. En essä om kunskap

Vad betyder det att all kunskap som vi människor har – alltifrån teoretiska insikter till praktiska färdigheter – är just vår kunskap? Läs mer...

Recension

I början av juni 2002 disputerade Pia Moberg och Göteborgs universitet fick inte bara sin första doktor i japanologi utan dessutom något så ovanligt som en japanolog inriktad på retorik. I sin intressanta avhandling, Political turning points, har Moberg nämligen valt ett retoriskt perspektiv för sin analys av tre japanska premiärministrars installationstal. När det gäller materialet har Moberg, såsom titeln på boken anger, valt tal som hölls vid centrala politiska och sociala vändpunkter i Japans historia. Alla tre talen har, som Moberg själv uttrycker det, hållits vid tröskeln till något nytt.

Det äldsta, Yamagata Aritomos1 från 1890, var det allra första installationstalet som hölls i Japan, då man verkligen stod vid tröskeln till något nytt – det moderna parlamentariska Japan till skillnad från det traditionella feodala. Undersökningens andra installationstal, Yoshida Shigerus från 1946, var det första som hölls efter Japans kapitulation vid andra världskrigets slut, då man stod vid tröskeln till det industriella efterkrigs-Japan. Det tredje installationstalet slutligen, Hosokawa Morihiros från 1993, var det första som hölls efter det japanska liberaldemokratiska partiets (LDP – Liberal Democratic Party), valförlust 1993. LDP hade då utan avbrott styrt Japan i 38 år men förlorade valet, till följd av korruption och allmän politisk stagnation, och tvingades överlämna regeringsmakten till en koalitionsregering bestående av bl.a. Hosokawas Japan New Party (JNP).
Enligt Moberg är de tre talen intressanta ur retoriskt perspektiv eftersom situationen, den politiska vändpunkten, gör att alla tre talarna står inför den retoriska utmaningen att introducera nya riktlinjer och nya tankar. I analysen av talen väljer hon att ta ett helhetsgrepp på den retoriska processen med metodologisk utgångspunkt i Foss variant av retorisk analys,2 vilket innebär att hon behandlar såväl den omgivande kontexten som själva talet och talets effekt på lyssnarna.
I analysen av kontexten (redovisas främst i kap. 3 och 6) undersöks talarens bakgrund och hans sannolika intentioner med talet; den situation som talet hölls i samt även lyssnarnas situation, bakgrund och möjliga intentioner. I analysen av själva talen (kap. 4) väljer Moberg att inrikta sig på talens disposition, på vilka argument som läggs fram i dem samt på förekomsten av stilfigurer och vissa aspekter av ordvalet. Talens effekt på publiken (kap. 6) kommenteras dels utifrån en eller två japanska tidningars respons på talen, dels utifrån de frågor som ställdes av andra parlamentsledamöter efter att talen hållits.
Förutom de ovan nämnda aspekterna av den retoriska processen behandlar Moberg i ett mycket intressant avsnitt också den process som kan tänkas ligga bakom tillkomsten av talen (kap. 5).
Mobergs analytiska helhetsgrepp om de tre installationstalen gör att talen belyses ur en rad relevanta perspektiv och det gör också att avhandlingen blir intressant för flera läsargrupper. För de flesta japanologer av facket torde både den retoriska infallsvinkeln och valet att djupanalysera ett knapp handfull tal vara nydanande – enligt Moberg finns ingen tidigare forskning alls av samma typ. För dessa – och för en intresserad allmänhet – finns en utmärkt genomgång av det retoriska systemet där grundläggande termer och begreppssystem förklaras på ett kortfattat, kompetent och lättbegripligt sätt. För samma grupper är sannolikt också analyserna av talen intressanta så till vida att de visar hur en djupgående retorisk analys kan blottlägga mönster i talens struktur (både med avseende på innehåll, disposition och språklig utformning) och göra dessa mönster begripliga mot bakgrund av den omgivande situationen. De avsnitt som behandlar analysen av talen är dock, till skillnad från resten av avhandlingen, ganska tröglästa och en del av stoffet tuggas om flera gånger. För den retoriskt kunnige läsaren (vars perspektiv jag väljer i det som nu följer) framstår analyserna av talen dessutom som något fyrkantiga och schematiska och det är istället andra avsnitt, bl.a. de som behandlar den politiska kontexten, talskrivningsprocessen och lyssnarnas respons, som blir mest intressanta .
När det gäller analysen av talen har Moberg valt en strikt och konsekvent modell: Först en inledande genomgång av dispositionen med den klassiska retorikens standarddisposition som basverktyg, därefter, med utgångspunkt i analysen av dispositionen, en strukturering av argumentationen i talen, bl.a. med utgångspunkt i de allmänna platserna definition, jämförelse, relation, omständighet, vittnesbörd och i vissa av den politiska genrens specialplatser (t.ex. heder och nytta) och sist en genomgång av vissa aspekter av det språkliga uttrycket.
Modellen framstår dock, som nyss nämndes, som väl strikt och mekanisk och jag frågar mig ibland som läsare: Varför är just detta intressant? Frågan uppstår bl.a. vid flera tillfällen när det gäller analysen av talens argumentation i termer av allmänna platser. Jag förstår inte varför de allmänna platserna har valts som ett grundläggande analysinstrument (bl.a. återfinns i appendix talens hela argumentation strukturerad efter vilka allmänna platser som använts) och jag kan inte se att det är med hjälp av dem som de mest intressanta aspekterna på argumentationen i talen framkommer. Istället finner jag dessa i kommentarerna till talen där Moberg i viss mån frångår sin strikt utformade modell och diskuterar talen utifrån en mer pragmatisk synvinkel med utgångspunkt i frågor som: Vilken var situationen? Vilket är talets huvudsyfte? och Hur försöker talaren nå sitt syfte?
Inte heller förstår jag i alla avseenden valet av analyskategorier när det gäller talens språkliga utformning. Moberg har i denna del av analysen valt att göra dels en genomgång av ordvalet ur fyra olika aspekter, nämligen ord som refererar till talaren själv respektive till lyssnaren och till kejsaren samt av vilka s.k. key terms, nyckeltermer, som förekommer i talen; dels en genomgång av stilfigurerna i talen.
För mig framstår intresset för de tre första kategorierna i analysen av ordvalet som väl motiverat. Moberg visar tydligt hur det japanska språkets rikedom på uttryck som markerar sociala och hierarkiska strukturer ger talaren möjlighet att genom val av prefix, suffix och olika böjningsformer uttrycka den hierarki som råder mellan talsituationens olika parter. I många fall används också helt olika ord för en och samma sak beroende på vilken status de olika parterna har i förhållande till varandra. Genom att analysera hur och i vilken mån talaren omnämner sig själv, sina lyssnare och kejsaren ges en god inblick i hur talaren uppfattar sin egen roll, såväl som lyssnarens och kejsarens.
Så är det t.ex. intressant att se hur Yamagata i sitt tal 1890 åtta gånger omtalar sig själv med ordet honkan – ett ord som bara används av statstjänstemän, medan Hosokawa 103 år senare – 1993 – omnämner sig själv 26 gånger i talet, men då i 25 av fallen med ordet watakushi, som i dagens japanska är det vardagligaste och vanligaste uttrycket för ’jag’. Denna skillnad är, skriver Moberg, ett tydligt uttryck för en förändring i politikers sätt att se på sig själva och på sina lyssnare. Som en kontrast till både Yamagata och Hosokawa, som ju båda väljer att lyfta fram sig själva (om än i olika stor utsträckning och på olika sätt), framstår Yoshida. När han 1946 framträder talar han i en trängd situation: Japan har blivit besegrat i kriget, folket lider hungersnöd och är allmänt missnöjt och ockupationsmakten USA:s företrädare håller de japanska politikerna i stramt koppel. I detta läge väljer Yoshida att omtala sig själv bara en gång och då i den ytterst ödmjuka formen fushô, som enligt Moberg är ett uttryck för blygsamhet och otillräcklighet. På samma sätt ger analysen av uttrycken för lyssnaren och kejsaren (i Hosokawas fall frånvaron av uttryck som hänvisar till kejsaren) intressanta resultat.
Däremot lyckas jag, trots att jag försöker, inte se relevansen i analysen av key terms och så kallade clusters, grupperingar av ord i anslutning till de ord som klassificerats som key terms. Moberg ansluter här till Burkes analysmodell där tanken är att analysen av key terms och clusters bl.a. skall avtäcka tankemönster hos talaren och ge en inblick i hur denne ser på världen.3 Jag har emellertid svårt att se att analysens resultat som annat än en uppräkning av de mest frekventa orden (s.k. formord undantagna) och de ord som omger dem. Någon djupare insikt i talens dolda mönster eller i talarens syn på världen får jag inte. Kanske hade en fördjupad diskussion av resultaten kunnat hjälpa mig på traven.
På samma sätt lämnar mig analysen av de retoriska figurerna ganska frågande. Uppräkningen av och kommentarerna till figurerna är roliga och givande att läsa, men analysen förefaller lösryckt ur sammanhanget och den kopplas inte till fullo ihop med talen som helhet och deras effekt. Intressant är dock att Yoshidas tal, vilket som nämnts hålls i en trängd situation och dessutom efter Japans nederlag, bara innehåller en enda stilfigur, medan Yamagatas och Hosokawas tal, som hålls i anslutning till en valseger, innehåller betydligt fler sådana av olika slag. Det ska också sägas att denna stilistiska iakttagelse stämmer väl överens med den övriga stilen i talen. Yoshidas tal är betydligt stramare i stilen än de båda övrigas, något som Moberg kort kommenterar, men kunde ha gjort mera av.
Sammanfattningsvis när det gäller analysen av talen kan sägas att Mobergs strikta modell säkert har varit nyttig som analysredskap vid arbetet med avhandlingen, men att dess fasthet medför att många intressanta aspekter på talen hamnar utanför analysen eller bara berörs helt flyktigt. Talen är så olika till sin karaktär – situationerna de hållits i är olika (även om de alla är hållna i anslutning till politiska vändpunkter), talarna är olika, huvudsyftet med talen är olika, lyssnarna är olika – vilket gör att de också delvis bör analyseras efter sina egna förutsättningar. Annars faller stilistiskt och retoriskt viktiga faktorer helt eller till stora delar bort. Ett exempel kan tas i Hosokawas tal. Vad som slår läsaren (och säkert lyssnaren) av detta tal är intensiteten i det, en intensitet som bitvis nästan tycks övergå i desperation. När Hosokawa håller sitt tal 1993 har, som nämnts, LDP (Liberal Democratic Party) till följd av bl.a. korruptionsskandaler, efter 38 år vid makten (!), tvingats se sig besegrade. Hosokawa framträder alltså, vilket också nämnts, i anslutning till en valtriumf, men han framträder dessutom inför en japansk allmänhet som efter allt som förevarit inte litar ett dyft på politiker. Det genomgående syftet för Hosokawa är därför att skapa ethos för sig själv och för den regeringskoalition han ingår i. Huvudtesen i talet är av denna anledning: Lita på mig (och på oss)!4 Och han vill förtvivlat gärna få människor att tro på honom.
Detta konstateras också av Moberg och det diskuteras i viss mån i den kommentar till talet som följer redovisningen av den strikta analysen. Men istället för att låta analysschemat i så hög grad styra redovisningen av resultaten kunde hon ha valt en mer pragmatiskt inriktad redovisningsmodell där talets huvudsyfte och huvudtes hade fått vara utgångspunkten. Den överordnade frågan hade då blivit: Hur försöker Hosokawa skapa trovärdighet? Troligen hade delar av det strikta analysschemats resultat (bl.a. analysen av formerna för hur han omtalar sig själv, sannolikt vissa av de retoriska figurerna, troligen analysen av dispositionen och i viss mån analysen av argumentationen i termer av allmänna platser), varit relevanta också ur detta perspektiv, men de hade då setts i ljuset av talets huvudsyfte och på detta sätt bidragit till att göra talets dolda mönster tillgängliga och tydliga för läsaren.
Dessutom hade ett sådant redovisningssätt med säkerhet gjort att en del språkliga aspekter, som också torde tjäna syftet att skapa trovärdighet (oklart dock om detta blir effekten av dem), hade behandlats utförligare. Bland annat gäller detta den tidigare nämnda styrkan i Hosokawas tal, vilken kommer till uttryck bl.a. genom en ymning användning av intensiva uttryck som every effort, act promptly, move vigorously, it is essential, the urgent situation, it is urgent, strongly prioritize, conduct a thoroughgoing review, dramatic reform, to steadfastly promot och it is imperative that …, liksom i Hosokawas starka betoning av sig själv och sin egen handlingskraft och övertygelse genom fraser som I will, I intend/ I also intend (förekommer i översättningen av talet minst 16 gånger), I believe och I am determined. Att intensiteten i talet också gick fram till lyssnarna ges det en indikation om i kapitel 6 som handlar om publikens respons. Där återger Moberg hur kommunistpartiets representant Fuwa Tetsuzô vid utfrågningen av Hosokawa kommenterar att denne i sitt tal har framhållit ”that many issues were very urgent” och därför undrar ”how so many issues could be urgent at the same time” (s.181).
På samma sätt hade även analyserna av de båda övriga talen kunnat redovisas primärt med utgångspunkt i den specifika omgivande kontexten och talens respektive huvudsyften. Jag är övertygad att läsaren på så sätt dels hade fått betydligt större behållning av Mobergs grundliga analyser, dels hade gjorts uppmärksam på fler viktiga aspekter i talen än vad som nu är fallet.
Dessa klagomål till trots är redovisningen av Mobergs analyser, och i synnerhet de sammanfattande kommentarerna som ges i anslutning till varje tal, väl värda att läsa och lära av. För egen del är jag dock mest förtjust i de avsnitt som behandlar kontexten (i vid mening). Kapitel 2 innehåller t.ex., förutom den ovan nämnda klargörande genomgången av det västerländska retoriska systemet, ett mycket intressant och tänkvärt avsnitt om Japans retoriska historia, där Moberg diskuterar möjliga förklaringar till det feodala Japans avsaknad av en retorisk tradition av västerländskt snitt. Hon redogör också för hur den västerländska retoriken som teori under 1800-talets senare del (i likhet med t.ex. västerländsk litteratur, filosofi och teknik) importeras till Japan, kanske för att det i samband med Japans begynnande demokratisering uppstår ett behov av och en scen för offentligt talande. Lika intressant är kapitel 3 som behandlar Japans politiska historia, Japans politiska system och de valrörelser som föregick de aktuella installationstalen.
Kapitel 5, ett annat av mina favoritkapitel, handlar om talskrivningsprocessen och Moberg diskuterar där hur stor del av talen som kan tänkas ha härrört från talarna själva (för Yamagatas del – ganska lite; för Yoshidas – troligen den största delen, men med sin föregångares, premiärminister Sideharas installationstal som förebild; för Hosokawas del – förvånansvärt mycket) och i vilken mån de har använt sig av medhjälpare. Hon beskriver också den för oss ganska märkliga och relativt fasta konsensus-process som vanligen ligger bakom ett färdigt installationstal. Innan ett sådant hålls i parlamentet har det passerat flera departement och många byråkrater som var och en har velat ha med sina avsnitt och sina speciella formuleringar i den slutgiltiga versionen. Enligt Moberg uppstår inte sällan ett slags tävling mellan olika regeringstjänstemän om vem som kommer att få med sitt speciella ordval i den version som slutligen framförs. I slutfasen av talskrivningsprocessen ges vanligen, fast inte alltid, också premiärministern möjlighet att kommentera talet. Trots detta det är inte alltid som denne har sista ordet när det gäller hur talet kommer att se ut – han kan bli tvungen att ändra vissa uttryck och stryka eller lägga till vissa partier av talet om mäktiga krafter i hans närhet kräver att han gör så.
Denna konsensus-process gör att själva framförandet av talet mest blir till en ritual eller ceremoni, där de överenskommelser och kompromisser som gjorts och som lett fram till det färdiga talet slutgiltigt bekräftas. När talet hålls finns det i skriven version oftast redan utdelat till lyssnarna i parlamentet och varje avvikelse i ordalydelsen, från premiärministerns sida, betraktas som ett brott mot överenskommelsen.5 En de premiärministrar som mest påtagligt själv tagit del i talskrivningsprocessen är Hosokawa, som till vissa delar skrev sitt tal själv och som också i ovanligt hög grad lyfter fram sig själv och sin egen kompetens i talet. Enligt Moberg visar Hosokawa genom detta vägen mot den mer individualistiska och mindre byråkratiska typ av politiker som idag blir allt vanligare i Japan.
Också i kapitel 6 där lyssnarna (både avsedda och faktiska) och dessas respons på talen diskuteras finns mycket att hämta för den retoriskt intresserade. Den senare aspekten diskuteras mot bakgrund av en eller två tidningars kommentarer till talen samt med utgångspunkt i de frågor som parlamentets ledamöter ställde till talarna (i Yamagatas fall hölls frågestunden dock först tio dagar efter att talet hållits och han var själv inte närvarande utan lät en av sina ministrar besvara parlamentets frågor). Båda perspektiven är givande och ger goda inblickar i de för retoriken centrala frågorna:
Vilken blir effekten av ett tal?
Hur mottas det av sin publik?
Vad minns människor av det som sagts?

Inte minst tidningarnas kommentarer är dessutom roliga att läsa (det hade dock varit önskvärt att fler tidningar och fler kommentarer använts i materialet, men detta var kanske inte möjligt). Där får vi reda på att Yamagata uppfattades som ointressant och utan djup men imponerande i det att han, så vitt man kunde förstå, lärt sig talet utantill och att Yoshidas tal ansågs tråkigt och för kortfattat samt att han talade som en typisk aristokrat. Hosokawa prisades för de avsnitt han skrivit utan inblandning av andra – dessa sågs som de bästa och mest djupsinniga – men han kritiserades samtidigt för egenmäktighet och självsvåldighet, just genom att han i sitt tal tog upp det han själv hade lust med.

Så avslutningsvis: Läs Pia Mobergs avhandling – och bli klokare och mer allmänbildade. Den ger djupa inblickar i en värld som torde vara okänd för de flesta västerlänningar. Lär er om Japan – dess historia, dess politik, dess kultur, dess människor, dess språk – och dess retorik, och låt er fascineras av allt det som är annorlunda och allt det som ändå är så välbekant. För trots allt är den japanska politiken snarlik vår och de retoriska förutsättningarna och redskapen till stor del desamma. När Yamagata, såsom Moberg visar i sin analys, 1890 disponerade Japans allra första installationstal helt enligt den klassiska retorikens standarddisposition skulle det naturligtvis ha kunnat bero på att Yamagata och hans medhjälpare flitigt hade studerat den nyimporterade klassiska retoriken. Men troligare är att de helt enkelt byggde upp sitt tal så som varje klok och reflekterande människa gör då hon ställs inför uppgiften att tala övertygande till en grupp av meningsmotståndare och meningsfränder, dvs. att retoriken till sin grundstomme skulle vara både naturlig och universellt giltig, tämligen oberoende av tid och rum. Denna tanke stöds av Mobergs resultat, som så tydligt visar hur den västerländska retorikens mönster präglar också den politikens talekonsten i Japan, och hon berör den kortfattat i sin avslutande diskussion (s. 195). Och nog är det en tanke värd att noggrant tänkas över?.