Säg det som det är!

Jens E. Kjeldsen

Säg det som det är!

När vi samtalar talar vi ofta förbi varandra genom att vi säger mycket indirekt. Våra indirekta meddelanden och signaler vållar många problem, men de är svåra att undgå.

Per och Louisa möttes första gången på en fest hos en gemensam bekant. Deras första samtal var helt bestämt inte någon succé. Även om båda två gjorde sitt yttersta för att vara vänliga och tillmötesgående var det ändå något som gick snett.

Paus eller pinsamhet

För Per verkade det som om Louisa var osäker. Hon avslutade aldrig sina meningar och hon talade med lägre och lägre röst. Per försökte få igång henne genom att berätta lite om sig själv så att hon kunde följa upp med att själv berätta lite. Men hon fick aldrig sagt någonting och för att undvika den pinsamma tyst­naden och försöka få igång henne igen var Per tvungen att fortsätta hålla liv i samtalet. Han berättade sina bästa historier, skrattade själv högt åt dem och fortsatte berätta om sig själv.

För Louisa verkade Per omöjlig att avbryta. Varje gång hon tog ett andetag för att avsluta det hon ville säga blev hon av­bruten av Per. När hon till sist fick nog frågade hon Per rakt ut: “Varför snackar du så mycket?”. Han svarade, till Louisas stora förvåning: “För att lära känna dig bättre.”

Problemet för Louisa och Per var inte vad de sade till var­andra, utan hur de sade det. Två skilda sätt att säga saker på gjorde samtalet bakvänt och besvärligt.

Louisa var van vid längre pauser i samtalet. Per uppfattade pauserna som pinsamma och trodde att Louisa inte visste vad hon skulle säga. Pers tillsynelsevis hycklande kommentar om att han snackade så mycket för att lära känna Louisa bättre, var för honom en naturligt uppmaning till Louisa att själv börja berätta. Han förväntade sig att Louisa skulle följa hans exempel. Louisa uppfattade situationen som den motsatta, som en begränsning av hennes möjlighet att berätta, på grund av Pers ändlösa ­pratande. Det var inte det de sa, utan de olika sätten att tala som orsakade problem.

Det är sättet vi talar på

Det sätt på vilket vi talar med varandra är i hög grad delaktigt i att sända information. Information som även om den är out­talad är lika viktig och påverkar lika mycket som det de faktiskt säger. Per  ger ett indirekt budskap till Louisa om att hon ska berätta om sig själv, men hon uppfattar inte detta budskap eftersom de har olika samtalssätt.

Vi skickar hela tiden omedvetna och outtalade signaler till varandra genom vårt sätt att tala. Genom talets tempo och ­pausering och genom talestyrka och intonation lägger vi in ­metabudskap och extrainformation. Men det är inte alltid att ­mottagaren uppfattar dessa budskap.

När Louisa senare på kvällen vände sig till en väninna och sa att män kan verkligen vara svåra att hålla ett förnuftigt samtal med, förväntade hon sig att väninnan skulle svara något i stil med att män inte alltid är så lätta, men det är ju skönt att vi väninnor kan prata med varandra. Louisa gjorde en slags rituell klagan som väninnan kunde följa upp med en likaledes rituell klagan. Ritualen skulle då vara en bekräftelse på väninnornas inbördes förhållande. En bekräftelse på att de står samman mot “män som är svåra att tala med”. Till Louisa besvikelse upp­fattade väninnan inte den rituella signalen och sade istället att det hade hon då aldrig haft problem med. I stället för bekräftelse fick Louisa en känsla av att det var hon som hade problem med att tala med män och inte män som hade problem med att tala med kvinnor.

Eftersom signalerna vi sänder genom vårt sätt att tala är ­osagda och indirekta, uppstår möjligheten att de inte blir upp­fattade, eller att de helt enkelt blir missförstådda. Vi riskerar att vårt samtal blir bakvänt och klumpigt om den andra förväntar sig längre pauser, lägre röstnivå eller är van vid andra sätt att inbjuda till deltagande i samtalet. Vi har olika samtalsstil.

Men vi använder samtalets signaler till annat än att bara styra vem som ska prata. När vi bortser från viljan önskan att ge och få information har språket och sättet vi talar på en social funk­tion, och även här sänder vi ord mellan raderna, metabudskap som är osagt. Avsikten med samtalets signaler kan vara osagda sociala budskap eller bara att hålla igång samtalet.

Vi håller kanalerna öppna

“Jaha!” sa den unge mannen, “Jaha!” sa den unga kvinnan. “Jaha, så sitter vi här”, sa han. “Ja, så sitter vi här”, sa hon, “Det gör vi”. “Det gör vi, ja”, sa han, “Japp, det gör vi, här sitter vi”. “Ja”, sa hon. “Ja, helt säkert”, sa han, “Jajamensan”:

När vi samtalar är det inte alltid för att utväxla information och upplysningar, men också för att hålla kanalerna öppna, för att hålla kontakten igång. En egenskap hos språket som både Bronislaw Malinowski och Roman Jakobson har beskrivit och som vi kallar språkets fatiska funktion. Det är en egenskap i vårt sätt att samtala som har som syfte att hålla den sociala ­kanalen öppen. Som när vi svarar i telefonen och säger hallå, eller när vi har informationslösa samtal.

Men den fatiska funktionen innebär i verklighet mer än att bara hålla kanalerna öppna. Oavsett om ett samtal tillsynes är innehållslöst, innehåller det metabudskap som justerar det ­psykiska avståndet mellan de samtalande. Vi försöker hela tiden att anpassa det sociala förhållandet till vår samtalspartner. ­Arthur Schopenhauer har liknat människor med igelkottarna som om vintern kryper ihop för att hålla värmen, men sticker sig på varandra och därför drar sig ifrån varandra igen. De måste hela tiden justera närhet och avstånd för att undvika att frysa och bli stuckna.

Dämpat engagemang eller engagerad distansering

Som människor har vi behov av oberoende från andra människor, behov av att vara oss själva, och av att ta hänsyn till oss själva. Men vi har också behov av andras intresse och närhet, behov av deltagande. Om vi har mest behov av oberoende lägger vi inte så stor vikt på språkets sociala område, på dess fatiska funktion, men på dess rena informationsinnehåll, på språkets referentiella funktion. Om vi omvänt har behov av deltagande blir den fatiska funktionen den viktigaste, det viktiga blir att vi talar med varandra – inte vad vi säger.
När vi talar med andra och säger något för att visa att vi är engagerade är det samtidigt ett hot mot deras, men också mot vår egen individualitet, vårt oberoende. Om vi tilltalar vår medpassagerare på tåget finns risken att hon känner sig ­förolämpad om hon helst vill sitta ensam och inte tala med främmande. Men det finns också en risk att hon börjar ­prata oavbrutet från Malmö till Östersund. Hon överskrider där­igenom graden av vår önskan att deltaga.

När vi säger något för att visa att vi lägger en social distans till andra är det ett hot mot deras behov av social kontakt, av del­tagande. Men det kan också bli ett hot mot våra egna sociala behov. Om vi redan har skapat distans, blir det svårt för oss att förändra den om vi sedan skulle få behov för social kontakt med den person vi har avvisat.

En olikhet i jämförelse med igelkottbilden är att våra behov av deltagande och oberoende inte av­löser varandra utan hela tiden fungerar samtidigt. Kommunikationen verkar hela tiden juste­rande på det sociala förhållandet.

Men våra justeringar sker sällan direkt. Talar vi med någon som vi egentligen inte har lust att tala med säger vi det sällan rakt ut. Då säger vi nog snarare något i stil med: “Ursäkta, men jag ska bara gå på toaletten”. Söker vi en djupare social involvering med den andra personen skulle knappast särskilt många av oss säga: “Jag vill lära känna dig bättre, kom hem till mig klockan 20.00, så äter vi en god middag och berättar om oss själva” vi skulle nog snarare säga något i stil med: “Vad ska du göra i ­morgon?”. Om det vi menar visar för mycket engagemang, visar för tydligt en önskan om deltagande, försöker vi dämpa det för att inte verka påträngande. Om det vi menar visar för mycket distansering, ger vi trots allt uttryck för engagemang och in­volvering för att inte verka avvisande.

Vi vill inte säga vad vi menar

När vi inte säger vad vi menar kan det vara för att vi vill bekräfta våra sociala förhållanden till de personer vi talar med. Det sker ofta genom införstådd­het. Det är t.ex. inte särskilt roligt att vara tvungen att be sin äkta maka att säga “Jag älskar dig”. Det skulle hon helst säga oombedd.

Ett annat exempel på bekräftelse genom inför­ståddhet var då Hans bestämde sig för att ta en promenad i skogen. Anna blev sur för att han inte hade frågat om hon ville följa med. När han då frågade sa hon nej tack, vilket gjorde Hans irriterad. Om hon ändå inte ville följa med vad skulle han då fråga för? För Anna var det viktigaste inte om hon skulle med eller ej, utan om Hans visade intresse och därigenom bekräftade deras förhållande.

En sådan social bekräftelse genom språklig införståddhet kan också ses när en grupp människor utvecklar en speciell jargong eller sätt att tala med varandra på. Vi kan utan att säga det direkt söka engagemang och deltagande hos andra sociala grupper genom att använda deras jargong. Det sker t.ex. när föräldrar på detta sätt försöker prata på samma sätt som sina vuxna barn. När föräldrarna på detta sätt samtidigt söker medlemskap i en grupp de inte tillhör slår försöket oftast fel och barnen ryser över föräldrarnas uttalanden.
Införståddheten i ett samtal är alltså ett medel för social bekräftelse, men fungerar bara i grupper som vi redan tillhör. Det är också i dessa grupper som vi löper minst risk för att bli missförstådda.

Vi beskyddar oss själva

Vi kan också säga något indirekt för att skydda oss själva. Det är precis det vi gör när vi använder uttrycket: “Vad ska du göra imorgon?”. Vi ger inte en direkt inbjudan och förhindrar där­igenom risken för en direkt avvisning.

Bruket av ironi, sarkasm och bildspråk kan både användas för att beskydda oss själva och för att skapa införståddhet. Dessa indirekta sätt att tala ger oss möjligheten till räddning genom att säga att det bara var på skoj. Samtidigt ger de oss den estetiska njutningen att tala kryptiskt och indirekt och ändå bli förstådd.
Problemet med det indirekta talet ser vi hos Hans och Anna. De hade olika sätt att säga vad de menar. Hans förväntade sig att Annas önskningar uttrycktes direkt, men Anna uttryckte sig indirekt. Så istället för en bekräftelse på deras förhållande fick de närmast det motsatta. Kunde de inte ha undgått missförståndet genom att bägge sade vad de menade? Skulle det inte vara ­enklare för oss alla om vi slutade känna oss fram med indirekta uttalanden och istället sa det vi menade rakt ut?

Det kan vara bra att vara indirekt

Det är dock inte alltid så enkelt eller så förnuftigt att ge upp det indirekta sättet. Om vi gav upp våra indirekta signaler skulle vi inte kunna få nöjet av den sociala bekräftelsen genom införstådd­het och vi skulle inte kunna skydda oss eller gömma oss bakom det indirekta uttalandet.

Ett annat problem är att vi inte är i stånd att säga som det är, just för att vi från början säger saker på olika sätt. Och eftersom vi säger saker på olika sätt kommer andra inte att uppfatta våra uttalanden på det sätt vi föreställer oss. Även om vi bestämde oss för att säga allt rakt ut, skulle vi fortfarande råka i problem eftersom andra fortfarande är indirekta. Fenomenet kommer alltid att existera.

Catarina hade tackat nej till en middagsinvitation från Anders. Hon sa att hon skulle besöka familjen så tyvärr kunde hon inte. Anders tvivlade nu på om han skulle bjuda ut henne igen, hade hon inte tid eller hade hon inte lust? Han försökte rensa bordet genom att fråga rakt ut: “Jag vill gärna bjuda dig på middag, men om du inte har lust att gå ut med mig så vill jag att du säger det rakt ut, så undviker du att jag frågar igen”: Även om Catarina faktiskt inte hade lust kunde hon inte bringa sig själv att säga det utan svarade istället: “Jodå, men jag har så fruktansvärt mycket att göra just nu”. Anders kände sig manipulerad eftersom han inte tyckte sig ha fått ett klart svar, och Catarina kände sig mani­pulerad eftersom hon tyckte att Anders försökte tvinga henne att ge ett alltför grovt och direkt svar. I själva verket hade ingen av dem intentionen att manipulera den andre, de försökte bara anpassa sin involvering och oberoende på bästa möjliga sätt.

Catarina ville inte vara ärlig och direkt för det skulle vara ovänligt gentemot Anders. Hon ville ge honom möjligheten till ett hederligt nederlag istället för att pinsamt avslag.

De försökte bägge två bete sig mot den andra som de ville att den andra skulle bete sig mot dem. Catarina var indirekt för att hon helst hade velat ha ett indirekt nej om det hade varit hon som frågade. Anders var rakt på sak gentemot Catarina eftersom han helst hade velat ha ett direkt svar från henne.

Den gamla regel om att man ska bemöta andra såsom man själv vill bli bemött verkar alltså inte omedelbart vara användbar när det gäller indirekta samtalssätt. Problemet med missförstånd på grund av indirekthet och olika samtalssätt måste först och främst lösas genom att vi är uppmärksamma på att vi uttrycker oss ­olika. Vi måste vara medvetna om att vi talar indirekt. Vi måste lära oss att tänka på när och med vem vi inte kan vara indirekta – eller direkta.

.


❧ Jens E. Kjeldsen är mediavetare i Bergen och norsk redaktör på Rhetorica Scandinavica.

Översatt från danska av Maria Ström.
Läs mer om RetorikMagasinet 2.


Author profile

Jens E. Kjeldsen är professor i retorik vid Bergens universitet.
Redaktør på RetorikMagasinet 1991-1994. Redaktør på Rhetorica Scandinavica 1997-2010.

Skriv et svar