Skulle du stjäla ett barn?

Peter Ström-Søeberg

Skulle du stjäla ett barn?

Talarstolen. Upphovsrätten gjord personlig. Nytt perspektiv att beakta för fildelare och Pirate Bay? Eller ren känslopropaganda? Gary Larson är orolig för sina ‘barn’ på internet.

För ett tag sedan ville jag skicka en strip av Gary Larsons The Far Side till en god vän. Jag googlade och letade mig så småningom fram till en sida som enligt Googletexten skulle ha ett stort arkiv med Larsons teckningar. Men i stället möttes jag av en kort text som proklamerade att sidans ägare, en Reto Portmann, hade tagit bort alla Larsons alster. Och sen en hänvisning till ett brev han hade fått från Gary Larson.

Och även om jag blev besviken över att inte hitta vad jag sökte, gladdes jag samtidigt över denna lektion i upphovsrättslig strategi: Inte ett ord om ekonomi, inget försök på att skärpa konflikten. Sättet Larson nämner jurister och utgivare är med en – i alla fall på ytan – klar markering av hans egen position: han skriver inte ”min advokat” utan ”some lawyers”, som en parodi på amerikanska juristbolag, där hela juristgäng stormar synkront mot nästa fall som ett koppel hundar utom ägarens kontroll. Han skriver om sin utgivare, men inte att de har sammanfallande intressen, tvärtom: ‘dom’ kan bli upprörda och det kan påverka mig – och blir på så sätt ‘offer’ för utgivarna, precis som Portmann.

Larson framställer sig själv som en i grunden hygglig prick, som enbart har emotionella anledningar till att begära (inte kräva) att Portmann plockar bort ‘de förrymda barnen’ från internet. Och förvandlar därmed hela diskussionen om fildelning och olovlig kopiering från en främst (rationell) ekonomisk debatt, till en främst (känslomässig) appell från hjärtat av en bekymrad pappa.

Gary Larson: Please send my “kids” home

I’m walking a fine line here.

On the one hand, I confess to finding it quite flattering that some of my fans have created web sites displaying and / or distributing my work on the Internet. And, on the other, I’m struggling to find the words that convincingly but sensitively persuade these Far Side enthusiasts to “cease and desist” before they have to read these words from some lawyer.

What impact this unauthorized use has had (and is having) in tangible terms is, naturally, of great concern to my publishers and therefore to me — but it’s not the focus of this letter. My effort here is to try and speak to the intangible impact, the emotional cost to me, personally, of seeing my work collected, digitized, and offered up in cyberspace beyond my control.

Years ago I was having lunch one day with the cartoonist Richard Guindon, and the subject came up how neither one of us ever solicited or accepted ideas from others. But, until Richard summed it up quite neatly, I never really understood my own aversions to doing this: ”It’s like having someone else write in your diary, he said. And how true that statement rang with me . In effect, we drew cartoons that we hoped would be entertaining or, at the very least, not boring; but regardless, they would always come from an intensely personal, and therefore original perspective.

To attempt to be “funny” is a very scary, risk-laden proposition. (Ask any stand-up comic who has ever “bombed” on stage.) But if there was ever an axiom to follow in this business, it would be this: be honest to yourself and — most important — respect your audience.

Annons

So, in a nutshell (probably an unfortunate choice of words for me), I only ask that this respect be returned, and the way for anyone to do that is to please, please refrain from putting The Far Side out on the Internet. These cartoons are my “children,” of sorts, and like a parent, I’m concerned about where they go at night without telling me. And, seeing them at someone’s web site is like getting the call at 2:00 a.m. that goes, “Uh, Dad, you’re not going to like this much, but guess where I am.”

I hope my explanation helps you to understand the importance this has for me, personally, and why I’m making this request.

Please send my “kids” home. I’ll be eternally grateful.

Most respectfully,

Gary Larson

Från RetorikMagasinet #37