Start » Svensk retorik » Svenska recensioner » Stilistik i vetenskapen

Stilistik i vetenskapen

av Peter Ström-Søeberg

Recension

Peter Ström-Søeberg

Stilistik i vetenskapen

Recension. Torsten Thurén: Populärvetenskapens retorik, Liber, Stockholm 2000. 156 sidor.

Med några års mellanrum kommer det ut böcker som försöker beskriva konflikten eller skillnaden mellan veten­skap och populärvetenskap.

Problemet är att definiera de två; vad är egentligen skill­naden? Torsten Thurén undviker att explicit göra en sådan definition, men återkommer dock ibland till definitoriska grepp, som när han – nästan förbluffad – konstaterar att en artikel han använder som exempel på populärvetenskap ju egentligen var ‘riktig’ vetenskap, men ändå fick stort genomslag.

Enligt Thurén är skillnaden att vetenskapliga texter är texter som publiceras i en forskningstidskrift – populär­vetenskapliga texter är då alla andra texter: böcker, tidningsartiklar etc. Och det är kanske rätt, men knappast ett användbart kriterium för den författare eller redaktör som sitter med en text och frågar sig vilken tidskrift som är rätt forum.

Annonce

I slutet av boken närmar vi oss dock den mest precisa beskrivningen av skillnaden: ”… att bedriva populärvetenskap, det vill säga förklara vetenskapliga sammanhang för människor som saknar vetenskaplig skolning” (151). Men det är ju en definition som mer handlar om målgruppen än språket, stilen?

 

Klart eller rätt?

”Populärvetenskapens retorik” är dock inte främst en teoretisk bok; den har ett praktiskt syfte, nämligen att förmå forskarna att leva upp till sitt ansvar, det vill säga att förmedla sin kunskap till samhället samt att hjälpa vetenskaps­journalister med populariseringens konst. Att forskare har ett ansvar – man kan också kalla det en plikt – att omsätta sin kunskap i en form, som vi, som genom skatten betalar för deras forskning, kan förstå, är en ytterst sympatisk och konstruktiv inställning.

Thuréns mål är att visa hur populärvetenskapen gör. Eller som han skriver: ”Jag vill visa att djärva retoriska grepp inte alls behöver innebära osaklighet.” (7)

Om vi för ett ögonblick lämnar de underförstådda be­tydelserna i ’retoriska grepp’ därhän, kan man konstatera att denna målsättning inte alls är dum. För sedan ur­minnes tider har det har funnits en konflikt mellan att uttrycka sig ‘klart’ och ‘vetenskapligt’ / ‘rätt’.

Det finns forskare som menar att vetenskapens språk inte går att ‘omsätta’ till vanligt språk. Att till exempel matematikens och kärnfysikens, för oss dödliga, obegrip­liga språk helt enkelt är det enda språket som är be­skrivande för dessa aktiviteter. Underförstått: vill man veta något om matematik eller kärnfysik, då måste man lära sig det vetenskapliga språket och inte för­lita sig på populärvetenskapliga skrifter, som är osakliga och för­enklade. Eller som Einstein har uttryckt det: ”Vad veten­skapen ef­ter­strävar är yttersta exakthet och tydlighet i fråga om begreppen…” och ”Alla vetenskapliga utsagor och lagar har […] en egenskap ge­mensam: de är ‘sanna’ eller ‘falska’ (riktiga eller oriktiga). Grovt ut­tryckt reagerar vi inför dem med ‘ja’ eller ‘nej’ […] Det begrepp det gör bruk av för att bygga upp sitt sammanhängande system uttrycker inga känslor.”

Det är dessa ‘fördomar’ som Thurén ser som sin uppgift att övervinna: ”God populärvetenskap ger inte bara information, den väcker också intresse och engagerar.” (152). Och han har då valt ett sätt som inte handlar om alla vetenskapers behov av språk och av verkligheten, utan ett mer konkret, praktiskt.

Och det kanske är retoriskt, strategiskt genialisk. Och då bör man kanske förlåta honom den förenklade uppfatt­ningen av retorik som ett ‘verktyg’, en rad ‘grepp’ man kan använda sig av – eller låta bli att använda sig av. Man kan, som retoriker, förfäras över att ständigt träffa på ­denna uppfattning, att det skulle finnas ett språk som inte är retoriskt, men låt oss för ett ögonblick göra korstecknet och se vad Thurén åstadkommer.

 

De 5 greppen

Thurén visar på fem grepp: konkreta exempel, metaforer, tankeexperiment, berättelser och fiktiva samtal, som alla ska underlätta förmedlingen av den ‘avancerade’ vetenskapen till icke-initierade.

De fem greppen illustreras med exempel på populär­vetenskap – och alltså också ibland ‘riktig’ vetenskap – som använder greppen med mer eller mindre lyckat resultat. Merparten av exemplen hämtar Thurén från fysiken eller biologin som ju vanligtvis betraktas som de ­‘hårdaste’ vetenskaperna.

Ibland är det lite svårt att följa med i Thuréns utläggningar av vad som är vad, som när han i kapitlet om konkreta exempel plötsligt introducerar (exempel på) argumentation, till på köpet känsloargumentation: ”Detta är ett känslomässigt argument och som sådant säkerligen effektivt” (31).

Det knakar lite i Thuréns klassificering – och de irrite­rande, svepande konklusionerna om vad läsaren tycker, tänker och känner, känns nästan provocerande. Det är dessa ‘domar’ och Thuréns ibland lite väl omfattande referat av de populärvetenskapliga författarnas tankar och intentioner, som gör det svårt att riktigt omsätta greppen till praktisk kunskap. I stället för att låta de enskilda greppen tala för sig själv, vill Thurén hellre tala om för oss vad vi upp­lever: ”I detta exemplet går läsarens tanke …” (25). ”Därmed har läsaren förstått vad informations­begreppet går ut på” (36). ”Läsaren har inga svårigheter att förstå …” (65). ”Läsaren förstår utan svårighet poängen…” (140).

 

Det kanske är den naturveten­skapliga kontexten som tvingar fram hastiga och, för en humanist, lite väl bombastiska konklusioner: ”Vi kan konstatera att det går att använda berättelser, narrationer, i populärvetenskapliga framställningar utan att de veten­skapliga tankegångarna blir förvanskade” (129). Eller: ”De [narrationerna] kan klargöra vad ett resonemang handlar om och på så sätt bana väg för mera avancerade och teoretiska framställ­ningar” (130).

Men ibland törs Thurén också släppa sina tvärsäkra och högtflygande ambitioner, som när han kommer till en insikt som tyvärr inte utvecklas: ”poängen med exemplet – att man bättre kommer ihåg det som har sammanhang än det sammanhangslösa – är trots allt ganska banal” (35). För poängen med alla de grepp som han visar är ju banal. Det är poängen med de flesta ‘tekniker’ och råd som finns om god kommunikation: att de faktiskt ska underlätta för en läsare att förstå vad man pratar om.

Detta är kanske precis det perspektiv man saknar mest i ”Populärvetenskapens retorik”: läsarens. Den läsare som alltså inte bara är Thuréns fyrkantiga spegelbild.

I kapitlet om exempel görs dock ett försök att ställa upp möjliga läsarreaktioner, som i sig är en ganska intressant topik för en skribent som faktisk gör sig mödan att reflektera över en möjlig läsares respons. Thurén listar här de konkreta exemplens funktion, det vill säga vad skribenten ska försöka få läsaren att uppleva: ”– Jaså, verkligen, det visste jag inte”, ”– Javisst, ja, det hade jag inte tänkt på”, ”– Aha, det är detta det handlar om” eller ”– Låt se, kan det vara så här?” (41).

 

Språkliga spöken

När jag inte är övertygad om Thuréns geni så handlar det dock mest om det tankeexperiment man kan säga att han utför. Nämligen att låtsas att det faktisk finns ett ‘rent’, vetenskapligt, icke-retorisk språk. Eller, som han själv beskriver det i kapitlet om metaforer:

”Vi får alltså en glidande skala från olikhet till likhet:

Evolutionens träd befinner sig på den ena ­ändan av skalan, genernas språk på den andra och hjärnan som dator någonstans i mitten.” (77, mina kursiveringar av ‘metaforer’ som Thurén har hittat i sina exempeltexter).

Intressant här är ”bokstavlig tolkning”; är det en eftergift till de Einsteinska begreppen, de exakta, som i veten­skapens värld betraktas som ett faktum, en fast punkt?

Men det avgörande är att detta gäller den teoretiska vetenskapen. Den som rör sig i hermetiskt tillslutna laboratorier eller som formler i anteckningsböcker. För det händer något med vetenskapen, när den möter ‘verklig­heten’.

Men vad är vetenskap egentligen för något? Handlar det om ett ämne? Eller om en metod?

Ett fundamentalt drag i vetenskap är sökandet efter bekräftelse. En vetenskaplig undersökning är vetenskaplig, när andra kan genomföra en liknande undersökning med samma resultat. Utan att vilja kalla det för ‘vetenskap’: ta till exempel opinionsinstitutens politiska mätningar, där man börjar tala om ‘tydliga tendenser’ först när två eller flera undersökningar pekar åt samma håll. Eller de strik­tare medicinska försöken, där resultaten av ett revolu­tionerande experiment alltid ska följas av flera för att bli erkänt. En undersökning eller ett experiment kan nog betraktas som både vetenskapligt och intressant i sig, men som tillämpad vetenskap behöver de bekräftelse – de behöver ‘verkligheten’.

Eller som i de humanistiska vetenskaperna: här handlar det ju inte om ‘försök’ i vanlig mening, utan om att argumentera för en uppfattning – som sedan kan bekräftas av andra forskare.

 

Vetenskapens språk

All vetenskap är språk. Genom att studera till exempel matematik lär man sig ett språk om matematik. Och genom att studera retorik lär man sig ett språk om … språket.

Även om man i viss mening kan säga att ‘det matematiska språket’ är det drömmarnas rena språk som Thurén implicit påstår existerar, så är inte vetenskapen, inlärningen av språket, ren. Även inom matema­tiken krävs det en lärare, en stu­derande, en forskare – och en pu­blik/läsare, som kan eller vill bekräfta kunskapen.

”Populärvetenskapens retorik” handlar varken om populärveten­skap eller om retorik. Den handlar om stilistik i vetenskapen; om språkliga tekniker eller helt enkelt språkliga förutsättningar: att man för att kunna finna bekräftelse, måste finna en publik som fattar vad man pratar om. Vänder man sig till kolleger inom samma vetenskap kan man använda begrepp som bara de förstår, man kan bespara sig mödan att beskriva en rad grundantaganden. Men vänder man sig till en större publik, så måste man försöka förankra kun­skapen i denna publiks omvärldsuppfattning. I båda fallen använder forskare sig av Thuréns fem grepp – men kanske tydligast i populärvetenskapen.

På så sätt kan man kanske säga att populärvetenskap handlar om att förtydliga. Och hur kritisk man än kan vara mot Thuréns förenkling av retoriken, så kan boken avgjort vara förtydligande för många forskare. ❧


Läs mer om RetorikMagasinet 8.

Peter Ström-Søeberg

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
Peter Ström-Søeberg

Latest posts by Peter Ström-Søeberg (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere