Stora amerikanska talare

RetorikMagasinet har bett Lisa Storm Villadsen, FD i retorik, att skriva om stora amerikanska talare. Hon har valt att se närmare på tre talare som ändrade historien; John F. Kennedy, Malcolm X och den i Sverige relativt okända Barbara Jordan.

Lisa Storm Villadsen

Stora amerikanska talare

Många amerikaner uppfattar yttrandefriheten som central för nationalkänslan och för den personliga och den politiska friheten, kärnan i den politiska ideologin.  Därför är det inte så underligt att retoriken spelar en väsentlig roll i politiska och andra officiella sammanhang i USA. Och underligt är det därför heller inte att det, i den djungel av listor över berömda personer, årtal, händelser o s v som växte upp med anledning av millennieskiftet, också framkom en ranglista över de 100 bästa amerikanska talarna från förra århundradet.

Listan, som presenterades i tidningen U.S.A. Today den 30 december 1999 bygger på en rundfrågning utförd av två framstående retorikforskare, Stephen Lucas och Mar­tin Medhurst. 137 akademiker ombads rangordna talare utifrån kriterier som verkan, retorisk skicklighet och argumentation. Självklart rör sig detta inte om ett veten­skapligt material som kan användas som objektiv måttstock för talarnas kvalitet, men listan kan ändå tjäna flera syften. Dels kan den ge en fingervisning om vilka teman som verkar kunna appellera till folk oberoende av tid och rum, dels kan den ge en idé om vilka typer av talare som förstår att samla åhörarna i en retorisk upplevelse – och om hur de gör det. Och  slutligen kan listan naturligtvis vara en anledning att läsa tal man hittills inte känt till.
Följande 10 talare rankades högst bland 1900-talets amerikanska retoriker:
1.    Martin Luther King, Jr., ”I Have a Dream” (1963)
2.    John F. Kennedy, installationstal (1961)
3.    Franklin D. Roosevelt, första installationstalet (1933)
4.    Franklin D. Roosevelt, krigsförklaring (1941)
5.    Barbara Jordan, huvudtal vid det demokratiska konventet (1976)
6.    Richard Nixon, ”Checkers tal” (1952)
7.    Malcolm X, “The Ballot or the Bullet” (1964)
8.    Ronald Reagan, tal efter Challengerkatastrofen (1986)
9.    John F. Kennedy, tal vid Stor-Houstons prästmöte (1960)
10.    Lyndon B. Johnson, tal om rösträttslagen (1965)
Som synes är större delen av de tio bäst placerade talarna politiker – fem av talen hölls av en sittande president. Och det politiska väger ännu tyngre om man ser närmare på talarnas ämnen. Där några är öppet politiska, särskilt då Roosevelts krigsförklaring och Johnsons tal om rösträtts­lagen, är nog de flesta av oss ense om att till exempel Mar­tin Luther King Jr:s tal ”I Have a Dream” har starkt politiska övertoner. Det klaraste undantaget står att finna i Reagans minnestal över de omkomna Challenger-astronaut­erna. Här rör det sig om ett mer traditionellt tillfälles­tal.

Retorikens roll

Att det politiska väger så tungt på listan är helt i linje med vår uppfattning av retoriken som central för demokratins underhåll och samhällets samhörighet. Traditionellt sett har retoriken sysselsatt sig med offentliga saker som det har kunnat råda olika uppfattningar om, men som behövde ett avgörande, ett beslut som kunde bli en grund för fram­tida handling.

Men förutom att vara en central del av den parlamen­tariska ordningen fyller retoriken också bredare sociala och kulturella funktioner. Den samhörighet som är nödvändig för att ett samhälle ska fungera är det också reto­rikens uppgift att bidra till. Det gör den genom att tematisera de värden som ska ligga till grund för samhälls­ordningen. Ser vi närmare på de tio överst placerade talen så är det inte överraskande att de trots den till synes politiska karaktären  sällan är särskilt specifika med hänsyn till konkreta handlingsplaner. Tvärtom kan man finna en del drag som man traditionellt skulle hänföra till det epideiktiska talet, tillfällestalet, eftersom det är präglat av appeller till samhörighetskänsla och kollektiva värden av ideologisk, historisk, social och etisk karaktär. Så när dessa tal står sig starka i folks minne, så är det förmodligen för att de inte bara av sin samtid uppfattades som rätt ord i rätt tid på rätt plats, men också för att de efter sin tid vann erkännande som ’sanna’ på ett sätt som inte be­gränsas av tid och rum. Frågan är då vari denna tidlöshet ligger.

Att döma av U.S.A Todays lista tyder en del på att yttrandefriheten i USA i sina bästa stunder används för att behandla andra frihetsrättigheter, nämligen när det görs av talare som på ett eller annat sätt tillhör en förtryckt minoritet. I USA var man länge mest upptagen med religions- och rasdiskriminering, och det är just dessa problem som debatterades i några av de stora talen från det epokgörande 60-talet. Vi ska här se exempel på hur den mest grundläggande principen i den moderna västerländska politiska traditionen, människans fundamentala och omistliga likvärdighet, dessvärre ständigt åsidosattes, och hur tre talare känner sig kallade att använda sig av reto­riken som motvikt till orättvisan.

John F. Kennedy och tron

John F. Kennedy (1917-1963) fick sin utbildning vid det prestigefyllda Harvard University och deltog i Andra Världskriget innan han som 35-åring inledde sin impo­nerande politiska karriär som senator i Massachusetts. Han blev omvald 1958, och 1960 strävade han efter att bli Demokraternas kandidat i det förestående presidentvalet.

Hans tal i Houston, Texas, är ett intressant exempel på spörsmålet om vad det är för slags likvärdighet som den amerikanska frihetsförklaringen proklamerar för alla människor. John F. Kennedy skulle väl för de flesta svenskar inte framstå som ett typiskt offer för diskriminering; han var trots allt vit, man, välutbildad och till och med väl­bärgad. Men en sak skilde honom från hans konkurrenter och från föregående presidentkandidater: han var katolik. Många amerikaner fruktade att en katolsk president skulle underkasta sig sin kyrkas och Påvens hållning i frågor som till exempel abort och skolor drivna av trossamfund, och att han alltså inte skulle iaktta den författningsstad­gade åtskillnaden mellan kyrka och stat som uppfattas som en central politisk garanti och en väsentlig förutsättning för religionsfriheten i USA.

Även om Kennedy och Republikanernas kandidat Richard Nixon var eniga om att religion inte skulle spela någon roll i valkampanjen restes sensommaren 1960 ett massivt motstånd mot Kennedys kandidatur. Eftersom popularitetsundersökningar visade att hans religion talade till hans nackdel bland väljarna i West Virginia (där ­resultatet av primärvalet var av stor betydelse för Kennedys chanser att bli Demokraternas presidentkandidat), valde Kennedy till sina rådgivares stora bekymmer att kommentera saken direkt – bland annat i en TV-sändning där han besvarade frågor från tittarna. Och han lyckades faktiskt lugna befolkningens oro och vinna valet i West Virginia.

Katolik på bortaplan

Men en kort tid senare mottog Kennedy en begäran från en större grupp präster i Houston att komma och tala om sin syn på förhållandet mellan kyrka och stat. Även talet i Texas höll han trots rådgivarnas invändningar. Dessa invändningar var först och främst grundade i att Kennedy här var långt ifrån hemmaplan i de östra staterna där hans familj var väl omtyckt. För det andra mötte han här en publik på cirka sexhundra personer som att döma av situa­tionsbeskrivningar var fientligt inställd till honom.

Utanför föredragssalen delas pamfletter med stark Kennedykritiskt budskap ut, och mötesledaren får upprepade gånger äska tystnad och ordning innan Kennedy kan inta talarstolen.

I talet visar sig Kennedy som en hövlig men bestämd politiker. Från början tar han avstånd till ”den så kallade religiösa frågan” genom att säga att det enligt hans mening finns långt viktigare spörsmål i valkampanjen, och han nämner en rad utrikespolitiska och sociala problem. ”Men”, säger han, ”eftersom jag är katolik och ingen ­katolik någonsin har valts till president, så har de viktiga sakerna i denna kampanj kommit i skymundan – kanske med hjälp av vissa grupper som är mindre ansvars­kännande än denna. Så det verkar nödvändigt för mig att ännu en gång förklara – inte vilken slags kyrka jag tror på, för det skulle endast ha betydelse för mig, men vilket slags Amerika jag tror på”.

Så följer tre avsnitt där Kennedy på olika sätt understryker sitt stöd för principen om åtskillnad mellan kyrka och stat. En elegant finess i dessa avsnitt är att alla inleds med orden ”I believe in”, ”Jag tror på”. Man kan alltså se talet som en politisk trosbekännelse. Kennedy antar ett nästan andligt förhållande till några av de grundläggande principerna i amerikansk politik.

Inskjutet i denna del av talet är ett avsnitt där Kennedy mycket smidigt behandlar den diskriminering som han känner sig utsatt för och försöker göra den påtaglig för sina åhörare:

John F. Kennedy i Vestberlin 1963. (Foto: Polfoto).

Även om det i år är en katolik som blir utpekad med misstro, så har det andra år varit, och kanske en dag åter blir, en jude – eller en kväkare – eller en unitarist – eller en baptist. Det var till exempel Virginias trakasserier av baptistpredikanter som ledde till Jeffersons lag om religionsfrihet. Idag är jag kanske offret – men imorgon kan det vara ni.

Även om Kennedy här nämner en rad religioner som är utbredda i USA, så är det naturligtvis inte en tillfällighet att baptisterna nämns två gånger – deras trosriktning är dominerande i sydstaterna och större delen av publiken i Houston var baptister.

Längre fram i talet bemöter Kennedy punkt för punkt argument från sina kritiker, exempelvis varför han vill bevara religionsfriheten, vill känna sig fri att delta i ar­range­mang även om de ingår i andra religiösa sammanhang, och varför han i övrigt menar att hans privata religiösa övertygelse inte är relevant för hans dagliga arbete som politiker.

Kyrkan talar inte för mig

Kennedys tal i Houston är intressant på flera sätt. Här ser man redan några av de stildrag som senare kom att betraktas som karaktäristiska för hans talarstil. Utöver en räcka alliterationer och triader använder han sig här ­också av kiastiska och andra antitetiska konstruktioner som gjorde hans installationstal så minnesvärt. Här är ett par exempel från talets sista del:

Men låt mig återigen understryka att detta är mina åsikter – för i motsats till allmänna tidningsformuleringar, så är jag inte den katolske presidentkandidaten. Jag är det Demokratiska Partiets presidentkandidat som också råkar vara katolik. Jag talar inte för min kyrka i offentliga angelägenheter – och kyrkan talar inte för mig.

Men talets väsentliga kvalitet är dess talangfulla behandling av ett svårt ämne. Förutom att tala till en församling som i bästa fall såg på honom med skepsis, så måste Kennedy formulera ett förhållningssätt till förhållandet mellan stat och kyrka som kunde undanröja alla tvivel kring  hans önskan att bryta åtskillnaden av dem. Samtidigt fick den inte uppfattas som en förnekelse av hans tro. Som vi redan har sett exempel på, så lyckas Kennedy lösa detta dilemma genom att poängtera den politiska sidan av sitt arbete samtidigt som han står för sin privata tro och använder sig av ord och vändningar med religiösa övertoner.

Ett bra exempel på hur dessa stildrag uppgår i en högre enhet finner vi i talets sista avsnitt. Kennedy åskådliggör så att säga möjligheten av honom själv som president genom att citera den ed som nyinstallerade presidenter svär, en ed som avslutas med de berömda orden ”so help me God”, ”med Guds hjälp”. Genom att göra edens ord till sina egna visar Kennedy dels sin vilja att utöva sitt efterlängtade presidentämbete i linje med traditionen, dels sin ödmjukhet inför uppgiften. Intressant är samtidigt att talets sista ord är dubbelbottnat: ”God”. För man kan ­tolka det som en mycket subtil provokation av åhörarna eftersom de här konfronteras med ett gudsbegrepp ­snarare än ett specifikt sekteriskt begrepp.

Talet blev väl mottaget och kom att bli sänt i radio och flitigt citerat i pressen. Den generella uppfattningen var att Kennedy med talet i Houston lade frågan om hans egen religion åt sidan i valkampanjen. Kennedy valdes till ­presidentkandidat vid konventet senare under året, och blev som känt också USA s president.

Malcolm X och rösträtten

I kontrast till Kennedys bestämda men fördragsamma ton står den sjunde retorikern på listan, Malcolm X i talet ”The Ballot or the Bullet” (”Rösträtten eller kulan”). Malcolm X (1925-65) var under ett antal år talesman för den separatistiska Black Muslims-rörelsen, men uteslöts 1963 från organisationen och grundlade då sin egen, Muslim Mosque, Inc.

Talet ”The Ballot or the Bullet” hölls den 3 april 1964 i en metodistkyrka i Cleveland, Ohio. I detta tal ser man klart hur Malcolm Xs syn på medborgarrättskampens mål och medel avvek från till exempel Mar­tin Luther Kings.

Åtta månader efter den legendariska demonstrationen i Washington, D.C., där King höll talet ”I Have a Dream”, är det nödvändigt för Malcolm X att aktualisera de ­svartas krav på medborgarrättigheter och att ta avstånd från Kings idéer om integration och icke-våldsprotester. Mot slutet av talet sätter han saken på sin spets:

Ni talar om en demonstration i Washington 1963,[men] ni har inte sett någonting hända ännu. Det kommer att ske mer 1964. Och den här gången demonstrerar ni inte som ni gjorde förra året. Ni kommer inte sjungande ’We shall overcome’. Ni kommer inte med vita vänner. Ni kommer inte med skyltar som redan målats åt er. Ni åker inte därifrån på returbiljetter. Ni åker på enkel biljett.

Medan Kings tal ”I Have a Dream” utmärker sig med ­gripande bilder, vitt famnande alliterationer och medryckande rytm, ligger kvaliteten i Malcolm Xs tal i hans naturliga och direkta sätt att förmedla sitt budskap. Talet sträcker sig över många ämnen, men det viktigaste bud­skapet är att Amerikas svarta befolkning ska stå enade trots geografiska, religiösa och sociala skillnader i kampen mot de vitas överhöghet. Där King alltså försökte appel­lera brett till Amerikas befolkning, vänder sig Malcolm X enbart till sina rasfränder – även om han därmed riskerar att stöta bort vita anhängare.

Rösträtten eller kulan

Med sin slogan ”The Ballot or the Bullet” ville Malcolm X säga flera saker. För det första försöker han aktualisera den medborgarrättsliga kampen för sina åhörare genom att på­minna dem om att 1964 är ett valår:

Om vi inte gör någonting mycket snart, så tror jag ni måste ge mig rätt i att vi blir tvungna att antingen ta till rösträtten eller kulan. Det blir den ena eller den andra 1964. Det är inte för att tiden är på  väg att rinna ut – tiden är ute! 1964 hotar att bli det mest explosiva år Amerika någonsin har upplevt. Det mest explosiva året. Varför? Det är också ett politiskt år.

Malcolm X argumenterar bland annat för att demokratiska politiker (som typiskt vill få de svartas röster) inte är bättre än de republikanska. Demokraterna från syd­staterna ser nämligen ett eget intresse i att upprätthålla begränsningarna i den svarta befolkningens möjlighet att rösta. De nordliga demokraterna underlåter inte bara att protestera mot denna orättvisa, utan manipulerar till på köpet val­kretsar i egna områden när de ser att en svart majoritet håller på att samla sig i en krets. De svarta skall alltså inte i tillit till det parlamentariska systemet bara utnyttja sin röst till att styrka de sittande, vita politikernas makt. Tiden för tillit och tålmodighet har runnit ut – därför det slående alternativet.

När Martin Luther King ­talade i bilder och allusioner om integrering och icke-våld, uppmanade Malcolm X i direkta och muntliga ­vändningar den svarta befolkningen att stå samman mot de vitas övermakt.
(Foto från boken “Det sorte oprør”, Rizoli Press/Ifot).

Som en del i sitt försök att inskärpa motsättningsförhållandet mellan vita och svarta i det amerikanska samhället och levandegöra den orättvisa som präglar de svartas villkor, använder Macolm X en rad antiteser som både kort och fyndigt ger anledning till eftertanke. Här är några exempel: ”Jag ser inte en amerikansk dröm, jag ser en amerikansk mardröm” (en skarp, och säkert avsiktlig, kontrast till Kings tal om sin dröm), ”Ni sätter Demo­kraterna först och Demokraterna sätter jag sist”, ”Han [den vite mannen] är kanske vänlig, men han är inte er vän”.

I denna antitetiska hållning ser man tydligt Malcolm Xs vilja och mod att definiera en motståndare och erkänna intressekonfliktens allvar. Denna hållning finner sin naturliga utveckling i hans tankar om våldsbruk. Där Martin Luther King som bekant hyllade en Ghandi-inspirerad ickevåldspolitik, är Malcolm X känd för sin vilja att kämpa för sina politiska mål. På flera ställen i talet säger han att de svarta inte längre skall vända den andra kinden till, men detta är inte liktydigt med att han uppmanar till våldshandlingar. Lägg till exempel märke till denna spetsfundiga förklaring av vad han menar med en icke-komprometterande hållning: ”Jag menar inte gå ut och bli våldsam; men samtidigt skall man aldrig vara ickevåldsam med mindre man stöter på något ickevåld”.

Även om Malcolm X alltså är desillusionerad vad gäller det nationella politiska systemet och dess intresse av att verkligen säkra medborgarrättigheterna och skapa reellt lika möjligheter för de svarta, så har han inte mist tron på att det internationella samhället respekterar de mänskliga rättigheterna. Han uppfordrar därför så att säga sina åhörare att dra sin sak inför FNs folkdomstol. För, säger han, medborgarrättigheter är något man ber regeringen om, men mänskliga rättigheter är man född med. Genom att omdefiniera sin ställning i det amerikanska samhället från ett politiskt till ett mänskligt problem kan de svarta kanske engagera omvärlden och därmed skapa press på den amerikanska regeringen att skapa likvärdighet i samhället.

”The Ballot or the Bullet” är en medryckande agitation för de markanta politiska ståndpunkter som Malcolm X kom att stå för – de svartas krav på politiska rättigheter nu, uppmaningen till svart separatism och hotet om våld. Det här är inte ett tal som lever upp till ideal om försonlighet, förhandling och självkontroll. Tvärtom drivs det av vrede och frustration. Hos Malcolm X helgar målet medlen till den grad att han är hotfull i sitt vidhållande att det moraliska och faktiska ansvaret för eventuella rasuppror vilar på undertryckarna, de vita. Talet står därför som en mil­stolpe för ”den andra” medborgarrättskampen, den skarpa, våldsamma och bittra kamp som bland annat övertogs av de Svarta Pantrarna och andra militanta minoritetsgrupper.

Barbara Jordan och gemenskapen

Den enda kvinnliga talaren bland de tio högst placerade på listan är Barbara Jordan vars tal till det Demokratiska Partiets kongress intar platsen som det femte bästa amerikanska talet under 1900-talet. När Malcolm X talar om oundvikliga intressekonflikter, så talar Jordan om nödvändigheten av sammanhållning.
Barbara Jordan var utbildad jurist och gjorde en im­ponerande karriär som bland annat advokat och politiker. Under den senare halvan av femtiotalet var hon den ­första svarta juridikstuderanden vid Boston University Law School, och i slutet av sextiotalet var hon den första svarta person på nästan hundra år och den enda kvinnan i senat­en i Texas. 1973 till 1978 satt hon som första kvinnliga sydstatssenator i den amerikanska kongressen.  Juli 1976 var hon den ena av två huvudtalare vid Demokraternas konvent. Också vid detta tillfälle var hennes närvaro något extraordinärt: Hon var både den första svarta och den första kvinnliga politikern att hålla ett sådant tal inför sina partikamrater.

Kanske kan den höga värderingen av talet verka över­raskande; stilistiskt är det mycket behärskat, liksom flera av de andra talen, och även om talets titel ”Who then will speak for the common good?” (”Vem skall då tala för det allmänna bästa?”) naturligtvis är en fråge­ställning som väcker till eftertanke, så minns man inte talet för en be­stämd bild eller ett bestämt slagord som till exempel Malcolm Xs eller Kennedys tal var så fulla av.

Vad är det som gör detta tal speciellt? Ja, det är faktiskt en fråga som Jordan själv ställer i början av talet. Hennes eget svar är enkelt: ”Jag, Barbara Jordan, är en huvud­talare”. Med utsökt diskretion påpekar Jordan här det osedvanliga i att en kvinna, och dessutom en svart kvinna, har uppnått en position i samhället och i sitt parti där hon har blivit uppmanad att lägga sitt bud på vad partiets och värden och politiska mål bör vara – alltså en definierande och visionär roll som annars har förbehållits vita män.

Men även om denna tilldragelse kan ha gett Jordan stoff till ett tal om undertryckta befolkningsgruppers behov i förhållande till makthållarna, så väljer hon en annan strategi. Med iakttagelsen ”och jag känner oavsett det förflutna att den amerikanska drömmen inte kan uteslutas för alltid” företar Jordan en elegant vridning av sitt ämne från det personliga, konkreta planet till ett mer universellt och abstrakt plan. På samma sätt som hennes språkbruk kliver över ett stort omnämnande om hennes särstatus som kvinna och svart, ser vi här hur hon lägger grunden för resten av talets huvudargument: Tron på att demokratin stärks av att vi alla fokuserar på det allmänna goda framför att beskydda våra egna särskilda intressen. Se här hur Jordan utan att bagatellisera konkreta politiska problem sätter dem inom en vidare ram:

Vi är ett folk som inte endast försöker lösa nuets problem: arbetslöshet, inflation…, vi strävar också efter att i stor stil uppfylla Amerikas löfte: att skapa och upprätthålla ett sam­hälle där vi alla är lika.

Med denna otvetydiga understrykning av likvärdighet som det mest väsentliga värdet i samhället går Jordan över till att diskutera grunden för den politiska samvaron. I talets huvuddel länkar Jordan samman likvärdighetstanken med det Demokratiska Partiets uppfattning av regeringens natur. Man kan naturligtvis avvisa en sådan framställning som partisk, självförhärligande och överidealisk – även om Jordan också erkänner att partiet har begått fel, men hennes argumentation för vikten av bred uppbackning och deltagande i det politiska livet sträcker sig över parti- och landsgränser.

Jordan beskriver en tidsanda där många är rädda för framtiden, när misstro till politikerna och menar att deras röster aldrig blir hörda. Istället fokuserar de på sina egna behov. Och hon framställer denna fragmentering i sär­skilda intressen (stad mot förort, landsdel mot landsdel, individ mot individ) som det största hotet mot Amerikas välbefinnande, för om denna utveckling fortsätter ”…vem skall då tala för Amerika? Vem skall då tala för det all­männa goda?”

Där Malcolm X talade om oundvikliga interesse­konflikter, talade Barbara Jordan om nödvendigheten av sammanhållning.
Bilden visar Barbara Jordan omedelbart efter att hon har blivit invald i senaten i Texas (Foto: Nordfoto/Corbis/Bettmann)

Jordans lösning står och faller med skapandet av en känsla av nationell sammanhållning. Detta kan endast ske om den enskilde är villig att bidra med att visa mänsklig omsorg och vänlighet i den offentliga sfären och med att ta ansvar för bevarandet av det allmänna goda och delta i skapandet av nationens framtid. Och Jordan köpslår inte med vikten av solidaritet i ett harmoniskt samhälle: ”Om en medborgare är ovillig att delta, så kommer vi alla att lida. För även om den delas av oss alla, så realiseras den amerikanska idén i varenda en av oss”.

I talets avslutning återvänder Jordan till det enastående i hennes egen roll på konventet, men denna gång åter­knyter hon med ett citat av (den republikanske) Abraham Lincoln. Med ännu en överskridande rörelse (nämligen över partigränser) får hon sina partivänner att fundera över vikten av absolut likvärdighet för en sund demokrati: ”Liksom jag inte vill vara slav, vill jag heller inte vara ­herre. Detta uttrycker min uppfattning av demokrati. Vad som helst som avviker från detta är, i samma omfattning som avvikelsen, inte demokrati”.
Med Barbara Jordans tal har vi alltså ett exempel på likhetsretorik som samtidigt använder och överstiger ­talarens olikhet. Det är intressant att se den kolossala ­skillnaden mellan Malcolm Xs och Jordans syn på den egna rasens politiska betydelse; där den ene betraktar den som helt och hållet avgörande, så vill den andra se förbi så­dana skillnader.

Men något har de gemensamt – också med Kennedys tal: de förhåller sig alla tre mer eller mindre direkt till det nationella idealet, den amerikanska drömmen. Kennedy argumenterar för det omöjliga i att fyrtio miljoner amerikaner i verkligheten är utestängda från möjligheten att bli president på grund av sin katolska tro, och Malcolm X ironiserar, som vi har sett, över föreställningen om denna dröm. Jordan talar om ”Amerikas löfte”, och hennes eget framträdande visar indirekt att det kan bli verklighet, men att det förutsätter att samhället lever upp till idealen om solidaritet och likvärdighet.

Men det är intressant att notera att de tre talarna inte nöjer sig med att appellera till det nationella idealet. I frustration över de orättvisor som diskriminering leder till, appellerar de alla till högre principer – förnuft, med­mänsk­lighet, rättfärdighet eller mänskliga rättigheter – som en högre instans som kan korrigera det amerikanska systemets svagheter. Vi har redan sett Malcolm X tala om FN och konventionen för mänskliga rättigheter. Kennedy säger om konsekvenserna av religiös diskriminering att ”det är så hela nationen blir förlorare i katolikers och icke-kato­likers ögon världen över, i historiens ögon och vårt eget folks ögon”. Och även om Jordans tal är partiskt, så har vi sett hur hon önskar röra sig bort från konventionella parti­skillnader och istället uppsöka mer universella värden som likvärdighet och samhällelig solidaritet.

De här tre talarna har visat sig livsdugliga långt efter sin egen tid. Vi kan fortfarande läsa dem och bli berörda av deras vältaliga motstånd till social och politisk orättvisa. De tre talarna, Kennedy, Malcolm X och Jordan, fram­står för sin eftertid som stora talare eftersom de kunde uttrycka en aktuell kris med ett språk som både träffade deras egen samtid och räckte längre än den konkreta ­situationen och deras egen tids uppmaningar. De förstod att stor talarkonst nödvändigtvis måste ta ställning till mycket fundamentala mänskliga problem och att dess främsta roll kanske är att visa hur vi kan lösa dessa ­problem.


❧ Lisa Storm Villadsen är FD i retorik i Köpenhamn och har dessutom en Masters Degree i ­kommunikationsstudier från Northwestern University, USA.
Översatt av Stina Gardestrand.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 7/2000, s 11-17.

Author profile

Lektor i retorik vid Köpenhamns universitet.

Skriv et svar