Tabu-argumentet öppnar alla dörrar

Peter Ström-Søeberg

Tabu-argumentet öppnar alla dörrar

Dold retorik. ”Inte alla tycker som jag – jantelagen är ju stark i Sverige”. Jantelagens framgång som argument är ett recept innehållande en känslomässig koppling, en dold struktur och en elegant form. Samma konstruktion som i tabuargumentation, där avsändaren flyttar fokus från det som sägs till att det sägs.

Du har säkerligen redan läst det fler gånger än du egentligen vill, men vi tar det en sista gång så alla är med från början:

USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män. Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen. I gengäld får de kvinnor med stil. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.

Zlatan, Anna Anka och Björn Ranelid har en del gemensamt. Alla retar galla på lyssnare, läsare och tv-tittare (Ranelid under väsentligt längre tid än de övriga två), och alla av­visar all kritik med samma “argument”: Det handlar om jantelag när folk inte tycker om oss.

Jag ska strax återkomma till varför jag skriver argument med citationstecken. Men först kan konstateras att Ankas och Ranelids påkallande av jantelagen även har fått ganska många att uttrycka sympati och varit eniga om behovet av att bryta med jantelagen.

Den som bryter ett tabu är vår hjälte, får vår sympati. Inte för det hon faktiskt gör, utan för att hon bryter tabun

Och då blir plötsligt janteargumentets konstruktion oerhört intressant och får paralleller till helt andra arenor, där liknande argument uppträder för de mest skiftande saker: Som när Per Bauhn, professor i prak­tisk filosofi, redan 2007 skrev i Svenska Dag­bladet om reaktionerna på Lars Vilks rondellhundar:

De som anser att respekt för deras religiösa tabun står över yttrandefrihet, finner säkert den sekulära demokratin för trång. Men det är inte demokratins sak att hålla dem på gott humör.

Här ställs tabu och yttrandefrihet direkt mot varandra som konkurrerande värden. Men redan orden själva har stor laddning: tabu som det negativa, frihet som det ultimata positiva.

I Tjeckien luckrades i veckan ett offentligt tabu upp när den tjeckiska radion sände första delen i en dokumentärserie om våldet mot de så kallade sudettyskarna efter andra världskrigets slut.

[Sveriges Radio i presentation av radioserie]

Ett tabu är ett förbud, något som tvingar oss bort från Sanningen om någonting. Det är inte en lag, inte en uttalad regel eller bestämmelse, men en social överenskommelse som i sin negativa betydelse är omodern, oönskad. Och den som bryter ett tabu är vår hjälte, får vår sympati. Inte för det hon faktiskt gör, utan för att hon bryter tabun.

Men innan vi återkommer till tabun, låt oss först se på jantelagen som argument.

Jante som belägg

Trumvirvel…. let’s talk about it. Den stora elefanten i Sveriges vardagsrum. Jantelagen. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr den. Det vet redan de flesta som vet vem Anna Anka är. Om Sverige definierar jantelagen, så står jag for Antilagen.

[Anna Anka på sin blogg]

Vad betyder jantelagen i ett argument, vilken roll spelar jante?

Det är kul när jag är i Italien. Men när jag kommer till Sverige känns det inte som jag får något tillbaka av landet och journalisterna. De vill trycka ner mig när jag gjort något bra.

[Zlatan om skillnaden mellan svenska och italienska journalister, i SportExpressen]

Det handlar om våra fördomar, om våra önskningar och vårt behov av att synas, att bli uppmärksammade. Jante uppfanns av norske författaren Aksel Sandemose efter att han i många år hade bott i nord­jylland i Danmark. Området är känt som Danmarks bibelbälte, fast i näst intill svart-fundamentalistisk tappning. På Sandemoses tid var det sekter och sekterism, extrem social kontroll och samhällelig fördömelse väntade den icke-konformistiska. Att synas var att påkalla sig bysamhällets vrede, att uppmärksammas var skamfullt, fult.

I det ljuset är det inte så konstigt att vi ser Jantelagens offer som våra hjältar – att det är plus att vara Jante, att det är minus att vara Jantelagens väktare.

I Sverige är man ympad. I stället för att ta vaccin mot ­influensa tar man vaccin för att man ska lida av jantelag.

[Björn Ranelid i en diskussion om hans bilval (en Jaguar med nummerskylten ”Ranelid”)]

När Anka och Ranelids användning av Jante ändå inte blir ett regelrätt argument, är det på grund av argumentets underliggande struktur. Att påkalla jantelagen är inte att argumentera i strikt mening: det finns inget uttalat påstående, inga belägg, inga undersatser som logiskt leder fram till konklusionen. Argumentationen – i den mån vi kan tala om en sådan – är alltså underförstådd och osynlig.

Strukturen i argumentet är dock det främsta intresset här. Att påkalla jantelagen som ‘argument’ är också att säga: Jag har inte rätt i sak av en positiv anledning, mitt påstående står inte av egen kraft; jag har rätt för att min motpart har fel utgångspunkt. Vad Anka och Ranelid säger är att deras belackares kritik inte är giltig, att det – oavsett vad kritiken rör – enbart handlar om avund och Jantetänkande. Och det är ju lika meningslöst som att propagera för ett Ja till Euron enbart för att de som säger Nej är röd­håriga. Vi lyssnar inte till motargumenten överhuvudtaget utan avvisar dem med hänvisning till motpartens icke-trovärdighet, oavsett om det är relevant eller ej.

När debattörer kallar Sverigedemokrater för rasister är det ju inte för att man vill ha en juridisk diskussion om motpartens eventuella brott mot rasismparagrafen

Detta ’argument’ ser vi också när politiker avfärdar synpunkter från ”gammelkommunister”, ”antidemokrater” eller ”nazister”. Det är en form av straw man, där man tillägger motparten synpunkter hon inte nödvändigtvis har – för att på så sätt placera eventuella sympatisörer med motparten i samma fack. När debattörer kallar Sverigedemokrater för rasister är det ju inte för att man vill ha en juridisk diskussion om motpartens eventuella brott mot rasismparagrafen, utan för att få Sverigedemokraternas sympatisörer att fundera över sin egen ståndpunkt: ”Är jag rasist om jag tycker så här?”

Att den strategin har slagit fel torde vara uppenbart eller rättare: visar på den svåra balansakt det är att klistra passande obehagliga etiketter på andra.

För vad är egentligen skillnaden på att vara janteväktare och rasist? Båda torde handla om ett sinnestillstånd, men rasismen är som sagt även ett formellt, juridiskt begrepp; det är straffbart och har därför en konkret innebörd. Det har inte janteväktare, som är en litterär konstruktion som enbart handlar om en känslomässig inställning till livet: är man bakåtsträvare eller ser man idén med att utmana traditionen?

Den känslomässiga kopplingen, den dolda strukturen och den eleganta formen: det är receptet för jantelagens framgång som argument

Och kanske än mer intressant: ingen kallar någon för janteväktare. Utpekningen – såväl som dess innebörd – är underförstådd, implicit.

Jag kan kalla dig för rasist – och ger dig därmed möjlighet att försvara dig mot angreppet. Men varken Zlatan, Anka eller Ranelid kallar sina motparter någonting. Anklagelsen är outtalad och bjuder därför inte in motparten till en dialog om det rimliga i (det outsagda) angreppet.

Den känslomässiga kopplingen, den dolda strukturen och den eleganta formen: det är receptet för jantelagens framgång som argument.

Locket på

Att motargumentera med hänvisningar till Jante­lagen är alltså både elegant och effektivt, för att det tvingar in motparten i en teknisk diskussion som till stor del rör outsagda påståenden. En motpart som inte ens är omtalad.

Samma konstruktion hittar vi i denna typ av argumentation:

Tyvärr har debatten kommit att präglas av rädsla för att säga fel saker och därmed bli anklagad för att vara fientlig mot muslimer och stämplas med epitet som islamofob.

Citatet är från Jimmie Åkessons debattartikel i DN, 25 januari 2011, där han menar att ”det är dags att studera islamistiska attityder bland ungdomar”. Enligt Åkesson handlar det om att ”våga” kartlägga problemen, trots den nuvarande ”beröringsångesten”. Det är många intressanta ord i samma argumentation.

Rädslan för att bli kallad både det ena och det andra är en återkommande topos i Sverigedemokraters självbild.

I Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk uttrycker Dansk Folkepartis strateg Søren Krarup det så här:

För mig, för oss, är Sverige ett avskräckande exempel. Ni är ju terroriserade av den politiska korrekthet som till exempel gör Sverigedemokraterna till en grupp som inte får en ordentlig behandling.

Det är helt klart ett minus att vara för politisk korrekthet, och lika klart ett plus att vara för att bryta mot tabun. Och här liknar konstruktionen janteargumentet, fastän meningsmotståndarna mer direkt får sin stämpel helt öppet: Ni vågar inte, ni har berörings­ångest, ni är rädda, ni terroriserar.

Återigen är det den som gör upp med jante, med politisk korrekthet, med tabun, som får vår sympati. Vi tar naturligtvis parti för alla som utsätts för övergrepp och terror.

Gemensamt är att ‘argumentationen’ i exemplen flyttar fo­kus från det sagda till ett helt annat område – och helt andra värden. Som när invandrings­debatten i Danmark börjar att handla om yttrandefrihet kontra elitistisk politisk korrekthet. Eller när Anna Ankas 50-talssyn på kvinnorollen plötsligt – egentligen – handlar om moderna uppror mot konformitet.

Vi kan väl prata om det?

Tabuargumentets styrka ligger som sagt i att det flyttar fokus. Från det som sägs till att det sägs. Där det som sägs blir mindre relevant, underordnat det viktiga: att det sägs.

Och i ett öppet, demokratiskt samhälle är det svårt att opponera sig mot en så självklar tanke: att man ska våga uttrycka sig fritt, utan ångest för repressa­lier. Att det 2011 ska finnas känsliga ämnen som inte gör sig i en offentlig debatt verkar otänkbart.

Eller som nynazistiska Svenska Motståndsrörelsen uttrycker det:

Visst är det så att ras fortfarande är lite mer känsligt och att judefrågan fortfarande är en blind punkt. Men i och med att andra tabun försvinner öppnas även dessa för oss.

Men. Vad hände här? För inte kan väl Svenska Motståndsrörelsen ha legitima motiv för sin önskan om att bryta tabun? Är det fortfarande ok att tabun försvinner, när det kan glädja extremgrupper?

Boomerang

Det här är nackdelen med att flytta fokus från det som faktisk sägs – det är inte alltid säkert att man kan styra vart lyssnarens fokus hamnar.

Som i detta fallet, där fokus knappast hamnar på yttrandefrihet eller demokratins förutsättningar, utan snarare på avsändaren och avsändarens förmodade intentioner. Och kommer avsändarens intentioner i spel, är det absolut ingen fördel att de är underförstådda – inget, inte ens tabun eller jantelagen, inget skrämmer mer än dolda motiv och agendor.

I och med att vi ofta hamnar precis där vi började – i en tolkning av avsändarens intentioner – kan vi även konkludera att tabu- och janteargument knappast har förmåga att flytta motståndare i en diskussion. Men argumentens förmåga att stärka de egna, de ‘redan frälsta’, ska inte underskattas.

Ibland samverkar jante- och tabuargument med varandra – förstärker varandra: Bryter man mot både jantelag och tabun – samtidigt – är man en säker vinnare.

Tabu- och janteargumentens förmåga att stärka de egna, de ‘redan frälsta’, ska inte underskattas

Och andra gånger blir det bara konstigt. Som när fyra riks­dagsledamöter lämnade in en motion om att förbjuda jantelagen. En av motionärerna motiverade förbudstanken så här:

Det här tänkandet är en slags dold diskriminering som vi kan förändra. Många säger att ingen stödjer jantelagen nu för tiden, men jag har hört författare och folk i tv-soffor säga att det är bra att jantelagen håller oss i schack. Så sent som i morse blev jag uppringd av en man som sa “Finn Bengtsson, vem tror du att du är som lägger fram ett sådant här förslag?” Det om något är väl bevis nog.

Om en sådan lag gick igenom skulle det ju betyda att man bryter ett tabu genom att hävda jantelagens berättigande? Nej, det skulle nog inte vara så lyckat.


Peter Ström-Søeberg är redaktör för RetorikMagasinet.

Läs mer om RetorikMagasinet 46.

rm46


Author profile

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642

Skriv et svar