Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica temaintroduktioner » Temaintro: Retorik och offentlighet

Temaintro: Retorik och offentlighet

av Lennart Hellspong

Temaintro: Retorik och offentlighet

Retorik och offentlighet, temanummer av Rhetorica Scandinavica, nr 59 (2011)

Bibliografiskt

Författare: Mats Landqvist & Lennart Hellspong

Rhetorica Scandinavica 59 (2011), s 9-15

Annonce

Introduktionen

Retorik och offentlighet har gemensamma rötter. Redan från början riktade sig talekonsten till en allmänhet. Det rörde sig om människor som trädde ut ur det privata för att engagera sig i frågor som förenade dem som samhällsvarelser. Som medel för att lösa gemensamma problem genom språklig överläggning förutsätter retoriken därför ett socialt rum som är öppet för många. Det rummet är offentligheten. Det behöver inte vara en fysisk plats, som antikens stadstorg eller senatshus. Det kan också vara en virtuell plats, ett medium, som pressen eller webben, som gör det möjligt för alla som vill att ta del av varandras åsikter.1

I grunden är offentligheten en potential för ett allmänt meningsutbyte, som kan inbegripa 1) platsen eller mediet för åsiktsbildningen 2) själva den process där det sker 3) de personer eller institutioner som deltar i processen. Här intresserar vi oss främst för den första betydelsen, som knyter an till offentligheten som ett ”topos”, en mötesplats där åsikter och intressen sammanstöter och sammanjämkas.

Som politisk arena kan offentligheten verka både samhällsbevarande för åsiktskonformism och samhällsförändrande för meningsbrytning. Det är denna spänning eller dubbelhet som gör den så retoriskt intressant. I det här numret av Rhe­torica Scandinavica ska vi framförallt utforska den senare sidan, den som vetter mot ifrågasättande och diskussion.

Genom att finnas i det offentliga rummet blir retoriken viktig för demokratin. Offentligheten förutsätter inte demokratin, eftersom den kan användas av en maktelit som en arena för ensidig förkunnelse, men demokratin förutsätter en offentlighet som står öppen för alla och som gör dem till deltagare i ett gemensamt projekt. I det perspektivet kan vi se offentligheten som ett kollektivt samtal kring de frågor som förenar oss i ett samhälle. Det betyder att vi kan beskriva den som 1) politisk 2) dialogisk 3) medborgerlig och 4) öppen.

Politisk

För grekerna handlade politiska frågor om polis, stadssamhället som helhet. Romarna talade i stället om res publica, den allmänna eller gemensamma saken.2 Som Aristoteles påpekade kan inte alla behov tillfredsställas inom familjens sociala och ekonomiska enhet. För att leva ett gott liv krävs att större samfund.

Men denna större gemenskap är inte fri från problem. Särskilt gäller det tre saker. För det första krävs gemensamma värderingar som harmoniserar människors beteende. För det andra krävs former för att hantera konflikter som ändå kan upp­stå. Och för det tredje ställs samhället som helhet inför utmaningar som det måste reagera på. I sin tur fordrar det resurser för gemensam problemlösning. Allmänt sett är alla de här frågorna politiska, eftersom de rör samhällsenheten som ett kollektivt projekt. Men i en snävare mening har idén om det politiska kommit att fokusera på de gemensamma handlingsvalen. Det är därför som den deliberativa retoriken står i offentlighetens centrum.

Dialogisk

Den tyske socialfilosofen Jürgen Habermas avhandling Borgerlig offentlighet (1962 på tyska och 1984 i svensk översättning) brukar ses som den moderna offentlighetsteorins pionjärverk. Där ställer Habermas upp som ideal för det offentliga samtalet att det ska vara rationellt och fritt från hinder och förtryck. Bara så kan vi räkna med att ”det bästa argumentet” segrar i en åsiktsbrytning.

Den deliberativa processen innebär att idéer och förslag ställs mot varandra i en prövande granskning. Därför kan vi säga att det dialogiska ingår i offentlighetens funktion som ett samhälles sätt att lösa gemensamma problem. Genom att erfarenheter fångas upp från olika håll kan man noga och kritiskt överväga olika alternativ. Det betyder att besinning, klokhet och reflektion gäller som honnörsord för dialogen. Och ska den dessutom vara demokratisk bör deltagarna bemötas som jämlikar värda hänsyn och respekt.

Mot rationalitetskravet kan man invända (och har man invänt) att den offentliga dialogen inte kan ses som en instans för att träffa objektivt korrekta beslut. I stället avvägs där olika sociala intressen mot varandra. Då får inte bara goda argument utan också politiska resurser stor betydelse. Och ethos och pathos kan spela en viktig roll vid sidan av det logos som formar sammanhängande resonemang. Det gör att dialogen på många sätt blir en förhandling, där även känsloappeller, auktoritetsutspel och kraftuppvisningar kan ge legitima bidrag till utgången.

Medborgerlig

I boken Människans villkor. Vita activa (på engelska 1958 och 1984 i svensk översättning) skriver moralfilosofen Hannah Arendt om antikens syn på ett gott liv. Hit hörde att få framträda i offentligheten. Som medborgarscen var den central för individer som vill förverkliga sig själva som politiska aktörer och vinna ära genom handlingar inför allmänhetens ögon. Det gör att offentligheten som social resurs innefattar mer än bara förutsättningar för åsiktsmöten. Också på så vis blir den en viktig retorisk angelägenhet.

Till en medborgares rättigheter hör att få yttra sig i den offentliga dialogen lik­som att bidra till dess handlingsbeslut. Till hennes skyldigheter hör att kunna överskrida sina privata intressen för att ta ett ansvar för helhetens bästa. I totalitära samhällen finns en  demonstrativ offentlighet som fungerar stark politiskt. Men den har ingen deliberativ kvalitet, eftersom allmänheten inte accepteras som medborgare i en självständig aktörsroll. I stället ses den bara som en publik för påverkan och övertalning.

För att verka i offentligheten krävs olika former av kompetens. Dit hör att veta något om samhällets angelägenheter. En medborgare bör vara välinformerad. Genom att genomlysa samhällsfrågor bidrar den offentliga diskussionen samtidigt till en allmän kunskapsspridning. På det sättet ger den information för enskilda personers ställningstagande i allmänna frågor. I sin tur är det en förutsättning för den offentliga dialogens rationalitet och realism.

Förutom politiska kunskaper bör en medborgare också ha en viss retorisk förmåga. Hon ska kunna framföra sin mening klart och övertygande. Och som god lyssnare ska hon kunna uppfatta vad som sägs och ställa kritiska frågor till det.

Öppen

Offentligheten har sitt namn av att den är öppen. I princip betyder det att alla har tillträde till den som medborgare. Men vad händer när den sväller kvantitativt, när den grekiska formen av starkt selektiv demokrati förändras till en massdemokrati för alla vuxna? En följd blir att offentligheten inte längre kan förverkligas på en be­stämd plats. I stället krävs förmedlande tekniker, som skrift, tryck och elektronik. En annan följd blir att den sönderfaller i delar. Som exempel kan vi tänka på den vetenskapliga offentligheten som konstant producerar och diskuterar samhällsrelevant information. Men fullt ut öppnar den sig bara för specialister inom ett visst fack.

Även av dessa deloffentligheter kan vi förvänta oss att de är politiska genom att utmanas av gemensamma problem, att de är dialogiska genom att flera röster bryter sig mot varandra och att de är medborgerliga genom att ge sin deltagare både rättigheter och skyldigheter, som rätten att publicera sina forskningsresultat men också skyldigheten att argumentera för dem i former som kan godtas av det veten­skapliga samfundet.
Men offentlighetens bredd inom massdemokratin vållar också problem för hur den kan vara politisk, dialogisk och medborgerlig. Låt oss kort nämna några av dem:

1) De politiska frågorna blir allt svårare att skilja från andra frågor när offentligheten växer i omfång. I det medierade flödet av information som medborgarna förväntas ta ställning till blandas skvaller, reklam och sensationer med frågor som gäller de allvarliga utmaningar som samhället ställs inför och där demokratin kräver en deliberativ medverkan. Fokus fladdrar mellan miljökris och melodifestival.

2) Med många deltagare blir det svårt att föra en kritisk dialog. I stället ger medierna möjligheter till monologiska appeller som anpassas till en masspublik och utformas av experter på opinionspåverkan.

3) Med många deltagare tunnas det medborgerliga ansvaret ut. I stället hotar medborgarrollen att axlas av en elitgrupp av professionella politiker som agerar för hela gemenskapens räkning som dess utvalda representanter.

En intressant analys av massdemokratins problem när det gäller att skapa en fungerande deliberativ offentlighet finns i Simone Chambers uppsats Rhetoric and the Public Sphere (2009). Där talar hon om att en genuin deliberativ dialog visserligen kan ske i ”minioffentligheter”. Men i en vidare offentlighet är en sådan dialog ofta omöjlig. I det läget finns en risk för vad hon kallar för en ”röstfiskande” (plebiscitary) retorik, som minskar förutsättningarna för kritisk reflektion inom allmänhetens meningsbildning.

Numrets innehåll

I det här numret finns ett antal artiklar som berör olika sidor av offentlighetens retorik. Gemensamt för dem är att de beskriver en offentlig diskurs som kan värderas kritiskt utifrån normer inspirerade av tanken på en demokratisk deliberation. I det perspektivet pekar de också på vad som kan undergräva förutsättningarna för den.

Som ”klassiker” har vi valt en relativt nypublicerad artikel, Simone Chambers Re­toriken och offentligheten: Har den deliberativa demokratin övergivit massdemokratin? Där problematiserar Chambers idealet om en deliberativ och dialogisk offentlighet genom att visa hur den i massdemokratin hotas av en monologisk och manipulativ förvanskning. Röststarka aktörer tar över det offentliga rummet med en retorik som snarare är demonstrativ än deliberativ. Då urholkas också den offentliga diskursens kritiska rationalitet, dessa nyktra övervägande av olika alternativ. I sin tur kan det ses som en fara för själva medborgarrollen, när allmänheten reduceras till en publik för påverkan och övertalning och dess funktion begränsas till blotta röst­handlingen.

I Ann Öhrbergs uppsats Retorikens transformationer under 1700-talet: I spänningsfältet mellan offentligt, privat och hemligt förs vi tillbaka till gryningstiden för en borgerlig kritisk offentlighet. I uppsatsen undersöks dess förstadium i en proto-offentlighet som fanns inom periodens essäpress och ordensväsen. Här rör det sig inte om en samlande offentlighet utan om en rad deloffentligheter med många trådar mellan sig. Inom detta nätverk erövras gradvis det politiska fältet genom att samhälls­frågor tas upp som ännu inte kan göras till föremål för offentliga beslut. Öhrberg skriver vidare om spelet mellan öppenhet och hemlighet. Öppenheten har att göra med hur tilltalet riktar sig till en bredare allmänhet och hemligheten med hur det samtidigt har en kodning som inte är tillgänglig för andra än invigda. Ändå övas här en dialogisk stil som kan tjäna som modell när en vidare offentlighet så småningom tar form.

Offentlighetens decentrering har medfört att vi möter ett slags interna offentligheter inom olika verksamhetsområden. En av de viktigaste är skolans, dels för att den skapar förutsättningar för en eftersträvad skoldemokrati, dels för att dess funktion inte är självfallen utan kräver färdigheter som måste läras in och uppövas. Det problemet sysselsätter Åsa Brumark i Skolan som offentlighet och institution för medborgarfostran. Här fokuserar hon på begreppet retorisk agens och hur den kan uppträda och utvecklas i klass- och elevråd. Hon utgår från egna observationer och finner att dessa institutioner i regel inte fyller kraven på en demokratisk deliberation. Hon drar slutsatsen att ett villkor för att de ska bli fungerande internoffentliga ­arenor är både att de får ett större och tydligare uppdrag med en bättre kontakt med det omgivande samhället och att eleverna får en bättre träning i retoriskt deliberativa samtalsformer.

Om retoriken handlar om det som kunde vara annorlunda, måste den ta hänsyn till det som inte kan vara annorlunda, alltså till fakta. Det gör att den politiska diskussionen måste hämta information också från det vetenskapliga fältet. Det fram­går redan hos Cicero, som betonar hur en politisk talare måste ha mångsidiga kunskaper inom de sakområden som politiken berör (till exempel handel och krigskonst). Dit hör numera också miljön. Hur den politiska diskursen utnyttjar den ekologiska är en fråga som Mats Landqvist tar upp Krissamhällets miljödebatt. Där fokuserar han på en deloffentlighet som är av stort intresse, eftersom den har en både representativ och decisiv funktion, nämligen riksdagsdebatter, som genom sin närhet till beslutsfattandet står i centrum för offentligheten som en förändrings­agent. Samtidigt visar det sig att den expertkunskap som debatten måste förlita sig på för sin sakliga rationalitet har svårt att få plats i den.

Merete Onsberg, Christian Kock och Charlotte Jørgensen ger till sist prov på hur en kritisk analys av det offentliga samtalet kan se ut i tre tematisk samhöriga artiklar om den danska prostitutionsdebatten under den gemensamma titeln Offentlig debat: norm og praksis – med den danske prostitutionsdebat som eksempel. De visar hur en fungerande offentlig deliberation är beroende av retoriska normer för att inte förfalla till en förenklande och förgrovande manipulation, som beslöjar snarare än avslöjar och upplyser de frågor som diskussionen gäller. Förutom att visa hur debatten kan spåra ur ger de också exempel på inlägg som skapar förutsättningar för ett mer konstruktivt meningsutbyte.

Retoriska forskningsuppgifter

Låt oss till sist säga några ord om offentligheten i ett retoriskt forskningsperspektiv. Det handlar om en forskning som kan vara både deskriptiv och konstruktiv: söka analysera den offentliga kommunikationen som den faktiskt föreligger men också konstruera begrepp och normer som kan användas för att utveckla den som en kunskapskälla för det kloka och demokratiska samhället.

1)  Genom att granska meningsutbytets villkor inom olika delar av offentlig­heten (som parlament, föreningsliv och vetenskap) och samspelet mellan dem kan retoriken bli ett viktigt komplement till den statsvetenskapliga forskningen kring politiska processer. Då gäller det inte bara att se på samhällsdebatten i stort, som den förs i riksdag och i medier, utan också att undersöka hur den speglas i vardagslivets samtal och ger dem en deliberativ relevans som informella ”minioffentligheter”.

En vidare uppgift för en politisk retorik är att utveckla medel för konflikthantering. Det gör det viktigt att studera förhandling och icke-våldskommunikation. Likaså kan vi undersöka vad som krävs för en förändringsbenägen kommunikation. Vad kan till exempel ett topiskt och problemorienterat tänkande betyda för att hantera en värld präglad av kriser, instabilitet och en accelererande förändringstakt? För det måste vi problematisera en ensidigt rationalistisk förståelse av den offentliga dialogens förnuftighet och ge rum också för inslag av ethos och pathos.

2) En retorik för det offentliga samtalet bör låta ett begrepp som ”överläggning”, med dess brytning mellan olika åsikter för att träffa ett handlingsval, få en mer framträdande plats än det ensidiga intresse för att övertyga och övertala som ofta förknippas med vårt ämne. Det innebär i sin tur att retoriken kommer att närma sig dialektiken på ett sätt som också Aristoteles förutsåg. Då kommer frågan hur den goda offentliga dialogen bör se ut och hur den kan realiseras. Samtidigt vidgas perspektivet från mötet mellan närvarande personer till den medierade dialog som är meningsutbytets normala form i en bredare offentlighet.

Och retoriken kan inte nöja sig med att söka och undersöka regler, normer och ideal för den offentliga dialogen. Den måste också se på dess institutionella förutsätt­ningar och undersöka hur de rättigheter och friheter som tillhör ett demokratiskt samhälle ska utformas för att på bästa sätt stödja ett konstruktivt meningsutbyte. Då bör den också urskilja konflikter som kan uppstå mellan olika värden för att avväga deras krav på en diskursiv offentlighet.

3) En tredje uppgift för en offentlighetsinriktad retorik är att granska vad som hör till en medborgerlig kompetens och vad den kräver av oss som retoriska aktörer. Det gör den etiska komponenten i retoriken betydelsefull för att dryfta vad som utmärker en god medborgare och hur ett pedagogiskt bildningsprogram ska se ut för ett gott och humant samhälle. Vad är det för inslag i medborgarrollen som kan ge offentligheten en deliberativ kvalitet och hindra oss från ett bli undersåtar i en demonstrativ offentlighet, där en politisk elit tar makten? Och hur ska det ledarskap utformas som retoriken traditionellt har intresserat sig för så att medborgarskapet får blomstra i dess mest aktiva och dialogiska form? En sådan inriktning av den re­toriska forskningen och undervisningen skulle bidra till dess samhällsrelevans och göra den till ett centralt ämne i en medborgarfostran.

4) Traditionellt har det funnits en stark koppling mellan offentlighet och genus. Människor av kvinnligt kön har utdefinierats från det offentliga rummet. Att kvinnorna idag har erövrat ett fullt medborgarskap i de skandinaviska länderna betyder inte att offentlighetens genusrelaterade spärrar helt har försvunnit. För retoriken fortsätter det därför att vara en viktig uppgift att undersöka hur en offentlig retorik kan ta form som inte verkar exkluderande på någon grupp. Hur skulle exempelvis en icke-konfrontativ retorik av det slag som har lanserats som en invitiational rhetoric3 med ett öppet meningserbjudande kunna lyftas från den lilla gruppens sfär av trygg förtrolighet till en vidare arena för att skapa nya och mer radikalt demokratiska förutsättningar för en offentlig meningsbildning?

Litteratur

Arendt, Hanna, Människans villkor. Vita activa. Göteborg: Röda bokförlaget, 1988.
Campbell, Carolyn Kohrs, ”Kvinnorörelsens retorik: en oxymoron”, i Rhetorica Scandinavica nr 27/2003.
Chambers, Simone, ”Rhetoric and the Public Sphere: Has Deliberative Democracy Abandoned Mass Democracy?” Political Theory 3 (2009): 323–350.
Habermas, Jürgen, Borgerlig offentlighet. Kategorien ”privat” och ”offentlig” i det moderna samhället. Lund: Arkiv Förlag. 1962/1984..

Noter

1    Jämför rumsmetaforiken i den engelska termen för ”offentlighet”, public sphere.
2    Tillgängliga latinlexikon upplyser om att ”publicus” kan ses som en hybrid av ”poplicos” (som kommer av ”populus”, folk) och stammen i ”pubes” (med betydelsen ”vuxen, könsmogen”) (”ungt vapenfört manskap”) . Ordets betydelse skulle då bli ”allmän, offentlig, tillhörig hela folket eller staten”. Motsatsen är ”privatus” (”res publicae et privatae”).
3    Se Carolyn Kohrs Campbell ”Kvinnorörelsens retorik: en oxymoron” i Rhetorica Scandinavica nr 27/2003.

Lennart Hellspong

Lennart Hellspong är professor emeritus i retorik vid Södertörns högskola
Lennart Hellspong

Latest posts by Lennart Hellspong (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere