Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Anmeldelser » Vad är svenskt i svensk retorik?

Vad är svenskt i svensk retorik?

av Orla Vigsø

Recension

Kurt Johannesson: Svensk retorik. Från medeltiden till våra dagar. 345 sidor. Norstedts 2005.

Bibliografiskt

Författare: Orla Vigsö

Rhetorica Scandinavica 38 (2006), s 59-61

Annonce

Recensionen

När retoriken återinfördes vid de skandinaviska universiteten, fick varje land sin portalfigur: i Danmark Jørgen Fafner, i Norge Georg Johannesen och i Sverige Kurt Johannesson. Förra året gick såväl Fafner som Johannesen bort, medan Johannesson – sedan 2000 professor emeritus i Uppsala – publicerade en ny bok, Svensk retorik, med underrubriken: Från medeltiden till våra dagar. Och låt det genast vara sagt: Detta är en bok som visar på en ovanligt djup kunskap om den svenska historian generellt, om den svenska vitterhetshistorian och om retorikens historia. Men det kommer knappast som någon överraskning för Rhetorica Scandinavicas läsare; den breda och detaljrika beskrivningen är just vad man som läsare vant sig vid från Johannessons hand, bl.a. i den mycket informativa och ändå lättlästa Retorik eller konsten att övertyga från 1990.
Detta är inte en införing i retoriken i stort, som Retorik eller konsten att övertyga var det. I stället är detta en ganska strikt kronologisk genomgång av ”svensk retorik” – ett begrepp som är lite problematiskt i sig och som inte definieras närmare i boken. Men jag skall återvända till denna diskussion senare.
Boken börjar med en genomgång av Arvet från antiken, och går sedan vidare genom medeltiden, renässansen, stormaktstiden, frihetstiden och guldåldern för att sluta i Vår egen tid. En helt klassisk, kronologisk uppbyggnad, där den klassiska retoriken och utvecklingen i andra europeiska kulturer hela tiden hålls fram som förebild och inspirationskälla för de avhandlade retorikerna. Boken blir på så sätt i hög grad en kulturhistoria, som visar på samspelet mellan Sverige och resten av Europa.
Fundamentet, det som är arvet, beskrivs på de första drygt 40 sidor: Platon, Aristoteles och den övriga kanon. För det är vad det är; det handlar inte bara om ett arv, men om själva det som hos Johannesson definierar vad som är retorik. Retoriken bestäms genom antikens skrifter, och resten av boken handlar i stort sett om hur personer upp genom historian har förvaltat och förvandlat de klassiska formerna. Ändringar i samhällsformerna, politiska förändringar, filosofiska modeströmningar, har påverkat vad man har fokuserat i den klassiska retoriken och hur man har tolkat de olika elementa, men fram till 1800-talets demokratiserande rörelser förblir stommen den samma.
Att så är fallet hänger ihop med vem det är som förvaltar arvet. Det handlar nämligen utan undantag om de översta skikten i samhället, adel, kungligheter och kyrkliga, och även om vissa representanter för sistnämnda kategori ursprungligen kom från fattiga(re) kår, så blev de – i takt med deras tillägnelse av den retoriska traditionen – mer och mer integrerade i maktens sfär.
Kanske är detta en del av förklaringen på bokens något speciella tolkning av vad ”våra dagar” innebär: sista kapitlet , Vår tid, börjar med 1800-talet, vilket kanske kan accepteras om perspektivet är från 400-talet före Kristus, men uppenbarligen slutade vår tid med Palmes död 1986. Åtminstone är han den sista som behandlas, och det i en bok som kom ut 2005 och påstås handla om retorik ”till våra dagar”. Det kan handla om en redaktör som inte i tillräcklig grad har pressat författaren att behandla nyare svenskor och svenskar (eller ett lite för smart sätt att försöka hävda bokens aktualitet från förlaget sida?), men det är också symptomatisk för Johannessons syn på retorikens utveckling – egentligen kunde hans bok slutat med Selma Lagerlöfs tal 1938. Lagerlöf berömmas för sina retoriska kunskaper, såväl vad gäller konstruktion som framförande, och kapitlet slutar så här: ”Det var sista gången man hörde hennes rikt modulerade stämma och skönt skulpterade perioder. Så skulle ingen tala mer i Sverige.” Sedan dess har ingen uppenbarligen kunnat leva upp till den klassiska retorikens normer, och kommentaren avslöjar vad Johannesson redan tidigare har låtit skina igenom, nämligen att hans eget hjärta ligger hos antikens retoriker och hos den äldre svenska retoriken. Han har själv i en snart 10 år gammal artikel i Rhetorica Scandinavica (Johannesson 1997) beskrivet hur  Saxo, det äldre Vasahovet, Johannes & Olaus Magnus och barocken har varit centrala i hans retorikstudier, och han framhäver här också retorikens betydelse för studiet av 1500-, 1600-, och 1700-talslitteraturen. Ingen kan ta ifrån Johannesson den centrala betydelse hans studier har haft för just litteraturstudierna av dessa perioder, men det ger en slagsida när denna bok påstår sig handla om svensk retorik till våra dagar.
Och sen är det frågan om vad svensk retorik betyder. Vad retorik betyder, bliver klart genom boken inledande kapitel: retorik är frågan om hur man förvaltar arvet från de klassiska retorikerna. Vad är då svensk? Jag ställde mig själv frågan när jag började läsa boken, och under läsningen fick jag kämpa ganska mycket med att få fram, vilket svar boken gav.
Först kan man tro att svensk betyder ”på svenska”, men det stämmer inte: En mycket stor del av det som framhålls som svensk retorik är författad på andra språk – tyska, franska och inte minst latin (och i ett fall även norska). Sen kunde man tro att svensk var en fråga om nationalitet, men eftersom nationalstaten är en i sammanhanget ny uppfinnelse, och gränserna för vad som varit ”svensk” har varierat kraftigt under århundraden, faller också det till jorden. Också definitionen av svensk retorik som retorik i Sverige verkar inte stämma, för författaren tar inte upp de olika andra språk som har talats i Sverige. Kvar blir definitionen av svensk retorik som de svenskas retorik, eller mer precist för att återknytta till tidigare: den svenska elitens retorik. Statens, kyrkans och akademins sätt att förvalta arvet från antiken – det är vad Johannessons bok beskriver, och det gör det som sagt utomordentligt väl.
Men eftersom retoriken definieras som förvaltandet av traditionen, och fokus är på makteliten (åtminstone fram till väckelsepredikanterna och arbetarrörelsen i slutet på 1800-talet), bliver det en mycket homogen historieskrivning. Det finns uppenbarligen ingen mottendens, ingen annan retorik. Perspektivet är helt enkelt maktens, vilket också kan leda till att Johannesson helt oreflekterad skriver om Gustaf III att han har lättast att finna klarheten i det franska språket ”som han sedan sökte överföra till den mer stela och konstlösa svenskan” (s. 197). Här – och på flera andra ställen – borde det finnas citationstecken runt beskrivningen av det svenska språket, för argumentet är helt och hållet överklassens; jag tror inte att ”svensken” uppfattade sitt språk som ”stelt” eller ”konstlöst”…
Problemet är här att retoriken ses ur en litteraturhistorisk synpunkt, som frågan om ”skönt skulpterade perioder” och konstfärdiga utsmyckningar. Perspektivet, som Johannesson så förtjänstfullt lyfte fram i titeln på sin storsäljare från 1990, Retorik eller konsten att övertyga, verkar till stor del ha glömts bort. Svensk retorik handlar inte om hur svenskar använder svenska språket för att påverka, den handlar om hur bra ­eliten är på att förvalta arvet från antiken
– för nu att ställa saken på sin spets.
Detta är, eller kan bli, ett problem för retoriken, vilket Högskoleverkets utredning om litteraturvetenskap och retorik (HSV 2006) tar upp. Utredningen ger också en intressant rekommendation, apropå diskussionen ovan av ”svensk retorik”: HSV menar att retorikundervisningen bör tillvarata ”svensk retorik, dvs. retorik av särskild relevans för svenska förhållanden” (s. 149). För mig innebär det annat och mer än att diskutera elitens förvaltande av ett klassisk retoriskt ideal, det handlar snarare om hur retoriken har använts för att påverka och styra folket, bl.a. genom att beskriva situationen i Sverige på ett bestämt sätt.

Kännetecknande för en bra bok är att den väcker intressanta frågor, samtidigt med att man lär sig något nytt. På båda punkterna får Johannessons bok högt betyg, men det är inte boken om svensk retorik, därtill är perspektivet för snävt. Vad gäller språket och stilen är boken som sagt generellt välskriven och lättläst, men det finns en ålderdomlig grundton som på vissa ställen dyker fram och får en att fundera över målgruppen. Formuleringar som ”det påviska oket” (s. 140), ”en urtima riksdag” (s. 256) och  ”ett ryktbart plakat” (s. 282) ger framställningen en aura av forna tider, men pekar också på en målgrupp som är mer intresserat av retorik som stil än av retorik som påverkan. På så sätt hänger allt prydligt ihop.

Litteratur

HSV (Högskoleverket) (2006): Utvärdering av ämnena litteraturvetenskap och retorik vid svenska universitet och högskolor. Rapport 2006:13 R. Stockholm.
Johannesson, Kurt (1997): ”Trettio år av retorik i Sverige”, i: Rhetorica Scandinavica, nr 1/1997, s.
6-9.

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere