Våldets retorik

Husbykravallerna under våren 2013 utlöste en lång rad förklaringsmodeller: från utanförskapets legitima reaktion, över mångkulturens konsekvenser till trasproletariatets uttråkade kvällsnöje.

Problemet är såklart att det aldrig kan bli annat än – mycket lösa – tolkningar, eller som Hanne Kjöller skrev i Dagens Nyheter: Kravallerna var ett Rorschachtest, där var och en kan lägga in sin verklighetsbild och sin tolkning.

Det är kanske tilltalande att söka en förklaring i utanförskapsmetaforen: ungdomar upplever ett motsatsförhållande till det som borde vara allas våra myndigheter och institutioner – och då görs det ingen skillnad på arbetsförmedling, kommun eller räddningstjänst; alla ‘offentliga’ representanter är dom som vi definierar oss mot. Och jo, någonstans finns det en logik som legitimerar ett angrepp på räddningstjänsten som symbol för det offentliga systemet.

Frågan är såklart när detta motsatsförhållande är egentligt och när det ‘bara’ är upplevt. Vad man än tycker om Husby, om utanförskap som metaforisk beskrivning av delar av samhällets medborgare, vad man än tycker om ”strukturer i samhället som verkar för fortsatt segregation” så blir det långsökt att jämföra kravaller i Sverige med andra former för frihetskamp. Husby 2013 är inte Alabama 1959 eller Warszawa 1943.

Annons

Å ena sidan är det en – akademisk? – intressant diskussion om när folk upplever att det inte längre finns alternativ; alternativa vägar för argumentation, alternativa framtider. Det är Utøya 2011 om igen: Arbeiderpartiet var ett så radikalt hot mot det Breivik i sitt sjuka tillstånd upplevde som viktigt att vilket svar som helst var legitimt. Men finns det verkligen – i Sverige 2013 – så radikala hot?

Å andra sidan är Breivik just det man kan misstänka att Husby-huliganerna inte är: reflekterade. Psykotisk, förvrängd och djupt störd: men dock med en explicit, förmedlingsbar tanke bakom. Finns, fanns det en sådan tanke bakom Husbykravallerna? Eller var det bara ren huliganism utan närmare specificerad agenda?

Och då var vi tillbaka i Hanne Kjöllers Rorschachtest: För en retoriker måste intentionen, påverkansförsöket och argumentationen vara det centrala: även i det icke-retoriska måste det gå att hitta en retorik. Och finns den inte, då hamnar vi utanför det demokratiska samtalets skala.

Eller, som Orla Vigsö avslutar sin recension av en bok om Breivik (se s 9-10): “Retoriken måste bemötas med retorik, våldet med lag.”

PSS