Värstingretorik

Stina Gardestrand

Värstingretorik

En retorik som handlar om respekt – om att skapa och upprätthålla respekt. RetorikMagasinet har pratat med en ungdomsvårdare om retorik, och om hur go-cart och Metallica kan få våldsbenägna ungdomar att lyssna och tala

David Arvidsson arbetar som behandlingsassistent. Efter några års studier i juridik vid Uppsala universitet kände han sig mogen för att ta en paus och konfronteras med den brutala verkligheten. Och verkligheten visade sig ­kunna vara brutal.

Utanför Uppsala ligger en handfull ungdomshem för kriminella ungdomar. Hemmet där David Arvidsson ar­betar är ett särskilt ungdomshem, ett så kallat ‘paragraf 12-hem’, vilket betyder att det är helt låst. På en av av­delningarna bor pojkar i 15- till 21-årsåldern som har hamnat här efter att ha utsatt andra för sexuella över­grepp. Enligt David är ungefär hälften av ungdomarna våldsbenägna och ser våld som en naturlig utväg i en konflikt. Hur vinner man tilltro i en sådan situation, hur argumenterar man, och hur övertygar man?

Viktigt ethos

– Din arbetssituation är ju väldigt speciell. Ungdomarna som kommer hit är ju känslomässigt skadade, och har kanske varit med om saker som inte gynnar deras tilltro till vuxenvärlden eller auktoriteter överhuvudtaget. Hur går du tillväga för att etablera ditt ethos, hur får du dem att lita på dig?

– Det där har ju väldigt många olika nivåer. Det gäller ju det man säger, och hur man säger det, det gäller det man inte säger, kroppsspråk, ögonkontakt – allt. All personal har ju olika förutsättningar att arbeta utifrån. Jag är till exempel inte speciellt stor av mig. Många av ung­domarna här är huvudet längre än jag, och det kan skapa en del förvirring.

– För många av dem är pondus och auktoritet sammankopplade med rent fysiska egenskaper som längd, bredd och styrka – de har ju ofta vuxit upp i en hårdare verklighet än de flesta. Ser man saken ur deras synvinkel, så är det ju rent statistiskt sett så att den som är stor får respekt, eftersom han kan slå hårt. Men när det gäller att få killar­nas tilltro så tror jag att min längd, och det faktum att jag kanske ser lite yngre ut än jag är, är en fördel. Jag är inte ett hot i lika hög grad som andra i personalen kan tyckas vara. Ungdomarna kan identifiera sig mer med mig.

– Samma regel gäller den mentala sidan. Det gäller att hitta något gemensamt, kanske ett intresse eller en åsikt. Om jag gillar att åka go-cart, precis som de, eller om jag också gillar att lyssna på Metallica, så kanske jag också har rätt när jag säger att våld betyder tråkigheter. Då är jag kanske värd att lyssna på.

– En annan sak som är viktig är hur jag förhåller mig till olika saker i olika situationer. De här ungdomarna lever i en osäker värld, där allting kan förändras från en sekund till en annan. Många av dem har grava känslomässiga störningar, och deras humör och hela deras värld kan skifta från svart till vitt på en sekund. Då är det viktigt att jag på något sätt är statisk. Det kan låta väldigt tråkigt, men att veta att David aldrig blir arg, och att David alltid tycker likadant om en viss sak kan vara en trygghet för dem.

– Syftet med allt det här är ju att skapa en situation där ungdomarna känner sig trygga. Då kan de prata, och jag kan lyssna. Det är enda sättet att få dem att kommuni­cera, och lyckas man med det så finns chansen att de vågar prata om och visa känslor. Och då har man kommit en bit på väg mot vårt syfte; att vårda.

– Har du särskilda strategier som du utgår ifrån när du ­pratar med ungdomarna?
– Det är ju viktigt att “prata från rätt håll”. Man får till exempel inte ställa sig på en högre nivå och tala ‘ner’ till dem. Det bästa sättet är istället att lägga sig på samma nivå som dem, eller kanske till och med något lägre. Man får gå ner i ‘psykologisk partär’, och starta ur underläge. Om jag gör det så är jag inte så hotfull, eftersom ung­domarna känner mer samhörighet med mig. Det kan vara ett sätt att hantera en konflikt. Om en kille känner att han är mest ‘vuxen’ eller kan mest i en viss situation – jag är till exempel usel på bollsporter – så kanske han tar över lärarrollen för en stund, och glömmer det som var hotande eller upprörande.

– Sedan gäller alltid samma sak som vi pratade om innan; det gäller att hitta någon slags ‘common ground’ när man ska argumentera för en viss sak. De logiska ar­gumenten går inte alltid hem. Istället får man använda känslor hos sig själv som ligger nära ytan och försöka vädja till samma känslor hos den man pratar med. Jag kan till exempel inte säga till en kille att han måste sluta läsa sin bok, eller stänga av filmen som han tittar på, för att det är dags att äta. Om han hellre vill läsa sin bok så blir han tvärarg, och då hjälper det inte att vi “alltid brukar äta så här dags”. Istället kan jag prata om mig själv – “jag är så hungrig, så snart klarar jag inte av att göra någonting, äter jag inte nu så kommer jag att få ont i huvudet”. Det är en känsla som alla känner igen, en känsla som kan vara stor, aktuell, viktig, nära ytan. Då förstår vi varandra, och då blir det mat, utan bråk. Eller så bryr han sig inte det minsta om att jag är hungrig…

­– Men samma princip gäller nästan alltid. Det finns alltid grundläggande känslor som vädjar till alla människor. Alla vill bli omtyckta, alla vill må bra. Och de flesta vill ha mat när de är hung­riga.

– Kan det inte vara väldigt riskfyllt att använda sig av den sortens strategier?
– Jo, visst kan det vara det. Det är en balansgång. Det gäller att alltid väga för- och nackdelar emot varandra, och försöka bedöma hur man ska agera utifrån varje ny situation och varje enskild person. Och det är klart att man gör missbedömningar. Det händer varje dag.

– Och vad gör du om du blir ‘genomskådad’? Kan man på något sätt reparera sitt ethos?
– Det går. Det är svårt, men det går. Och då är enda sättet att erkänna att man gjorde si och så för att nå ett visst resultat. Och det där är ju väldigt motsägelsefullt. Först manipulerar man, sedan hävdar man att med ärlighet kommer man längst. Men vad man absolut aldrig får göra är att låtsas vara någon annan än den man är – det ser ­killarna igenom direkt, och det är oerhört kränkande för dem. Jag måste använda mig av mina genuina intressen och åsikter. Annars spelar jag bara teater, och då kan jag aldrig få ungdomarna att lita på mig, och känna sig trygga med mig.

Tyst retorik

– Efter vad du beskriver låter det som om kommunikationen kan köra fast ibland. Vad gör man när man inte kan “prata om det”?
– Det finns många till fällen när man inte kan prata med killarna, eller till och med när man inte bör säga något. Talet står i själva verket för en ganska liten del av de strategier man använder sig av i arbetet. När det kommer nya ungdomar är det till exempel oerhört viktigt att vara medveten om de signaler man sänder ut via kroppen. Ögonkontakt är en känslig sak. Om jag inte ser killen i ögonen när jag hälsar på honom så signalerar det att jag inte är att lita på. Detsamma gäller om jag ser honom i ögonen, men inte tillräckligt länge. Om jag tittar för länge, å andra sidan, så signalerar det ett hot. Man får hela tiden gå en balansgång.

– Samtidigt kan man använda sitt kroppsspråk på ett medvetet sätt. Det finns situationer då det kan innebära katastrof att säga någonting överhuvudtaget. En del av ungdomarna är oerhört känsliga, och tar allting som en personlig kränkning eller ett hot. Då kan kroppsspråket vara ett medel att få dem att “tänka tanken själva”. Och då är inte tanken ett hot. Om David ser lite missnöjd ut, så är det kanske bättre om jag äter med gaffeln istället eller sänker volymen på stereon.

– En av de saker vi arbetar med här är ju att träna elevernas sociala förmåga, att förbereda dem för verkligheten utanför avdelningen. De här ungdomarna är oftast misstänksamma mot eller rädda för allt som kan tas för en auktoritet av något slag. Ändå behöver de just auktoriteter, men sådana de kan lita på. De behöver ett exempel. Det är ju en gammal sanning att barn gör som man gör och inte som man säger. Samma sak gäller här, men allting blir mer hårdraget. Här har vi ungdomar som kanske aldrig har varit del av ett ‘normalt’ socialt sammanhang som till exempel en familj. Om det inte är självklart att man ska ha kläder på sig, så är det långt ifrån uppenbart vad som är rätt och fel. Och långt ifrån uppenbart att man till exempel får lov att vara ­schysst emot de andra killarna om man själv vill bli ­schysst behandlad av dem.

– Nu vill jag understryka att det jag talar om här gäller mina personliga åsikter. Jag kan beskriva min metod, och berätta hur jag arbetar. Men det är min metod, och alla arbetar inte som jag gör. Jag påstår inte att min metod är rätt och att andra borde göra likadant. Allt jag kan säga är att jag arbetar på det här sättet eftersom jag efter hand har sett att det ger resultat. Och jag tror att det är väldigt viktigt att man arbetar på ett sätt som stämmer överens med den personlighet man har.

Retorikens gräns

– Medan du studerade juridik kom du i kontakt med retoriken. Kan du se paralleller mellan den och det du gör i ditt arbete?
– Ja, det kan jag, i stora delar. Retoriken är ett viktigt instrument. Men det viktigaste instrumentet är min person, mina erfarenheter. Det är de som ger mig möjligheten att kunna relatera till ungdomarna. Kunde jag, så skulle jag skicka retoriken åt skogen och bara vara mig själv. Å andra sidan kan man ju se all mänsklig kommunikation som retorik. Alla har ju en slags personlig retorik som färgas av ens själ och erfarenheter.

– I det här arbetet är det hela tiden nödvändigt att vara medveten om hur man framställer sig själv, sitt ethos. Och här har jag stor nytta av retoriken, eftersom det är helt nödvändigt att få den som lyssnar positivt inställd till dig själv och det du har att säga. Dessutom måste du veta när det är läge att vädja till förnuftet, och när det är bättre att vädja till elevens känslor. Och man måste alltid ha genomtänkta argument för att undvika konflikter. Så ­länge det gäller att övertyga så kan man använda sig av retoriken.

– Tycker du att retoriken är för snäv?
– Man kan skapa och överföra känslor med hjälp av retorik. Men retoriken kan aldrig ersätta erfaren­heten. Du kan höra en skicklig talare berätta om sina erfarenheter – till exempel en över­levande från förintelsen – men du kan aldrig komma i närheten av de känslor han eller hon har. Du saknar deras erfarenheter.
– Därmed inte sagt att man inte kan komma närmare en förståelse, till exempel med hjälp av retoriken. Det är oerhört viktigt att man försöker få folk att för­stå, och själv försöker förstå.

– Men ibland när jag hör ungdomarna berätta om saker som de har utsatts för eller utsatt andra för, så blir jag stum. Då kan jag inte hitta ett enda ord att säga. Och i sådana situationer spelar det ingen roll hur god retoriker man än är.

Annorlunda talsituation

– Det som är annorlunda här mot de situationer man vanligtvis befinner sig i är ju förutsättningarna, utgångspunkten. När man arbetar med de här ungdomarna så får man alltid räkna med att det man säger eller gör kan få tusen olika resultat. Jag har till exempel kontaktmannasamtal med en kille som är oerhört idrottsintresserad och väldigt sportig. När ett av våra samtal var över så nämnde jag i förbigående att vi hade beslutat att spola isen och skaffa skridskor så att man kunde spela lite hockey. Innan jag ­visste ordet av hade han sprungit in på toaletten och slagit sönder toalettstolen, och sedan fortsatte han med rummet. Vad jag hade velat var ju naturligtvis att komma med en uppmuntran, men det fungerar inte alltid så. Det visade sig att åka skridskor var en av de få saker i idrottsväg som han inte var bra på. Så inom loppet av en sekund såg han hockeyplanen och skridskorna som ett hot mot honom själv. Idrotten är ju hans sätt att hävda sig här inne, och plötsligt såg han respekten från de andra ungdomarna som bortblåst och sig själv isolerad.

– Man kan alltså mena väl, och tala väl för sin sak, men vältalighet är inte alltid nyckeln. Talsituationen här är ju helt annorlunda. Skickliga retoriker som Churchill eller Branting kunde stöta på problem, men de ställdes nog inte inför problemet att saker och ting vände så oerhört ­snabbt, utan förvarning.

– Ute i samhället använder man sig av många olika grepp när man ska övertyga – vi kan ta en politisk debatt som exempel. I normalfallet förstår människor retoriska grepp som till exempel ironi. Man förstår vad som menas med den politiska debatten som genre, man förstår förutsättningarna, man ser vilka faser ett tal går igenom. Man fattar ”när smöret kommer”, men man kan ändå, om man är medveten om vad som händer, se igenom alla grepp. Då kan man göra en rationell bedömning av det som sägs, och ta ställning utifrån det.
– Ungdomarna på den här avdelningen är mellan 15 och 21 år gamla. Däremot befinner sig de flesta av dem emotionellt sett på en 10- till 12-årings nivå, på grund av saker de har varit med om, saker som har hämmat dem. Flera av dem förstår inte sådana grepp som ironi, utan tolkar allting ordagrant. Därför får man vara väldigt försiktig med hur man handskas med ironi, eller med hur man skämtar om saker och ting. Blir det fel så kan man ganska snabbt hamna i en svår situation.

– Ironi ses ju annars ofta som ett gruppspråksdrag. Vad har ungdomarna då för slags gruppspråk?
– Man måste ju sätta ironi i relation till erfarenhet. För att veta att den som talar menar det motsatta av vad han eller hon säger, så måste man ha erfarenhet av det som det talas om. Det är ju det som gör ironin till ett gruppspråks­drag – den som inte förstår, som inte har samma erfarenheter som de andra, ställs automatiskt utanför gruppen. Och det är därför det är så viktigt att vi i personalen är ­försiktiga med den sortens grepp, eftersom vi ofta har ­erfarenheter som killarna aldrig har fått tillfälle att skaffa sig.

– Det händer ju att en del av ungdomarna använder ironi sinsemellan – “fortsätt bråka du, så ska du se att allt blir jättebra”… – poängen jag är ute efter är att vi som personal inte kan använda ett språk som automatiskt bygger murar mellan oss och ungdomarna.

Avskyvärda brott

– Du har ju läst pojkarnas akter, och vet i detalj vilka brott de har begått för att hamna här. I ditt arbete – är man så resultat­inriktad att man kan bortse från det de här ung­domarna har gjort? Och hur gör man det, i så fall?

– Jag känner ju avsky inför brottet. Men man kan nog inte arbeta här om man inte kan bortse från det i var­dagen. Och jag vet ju, dels genom att läsa killarnas akter, dels genom att lyssna på dem, vad de har gått igenom. I vissa situationer måste man skilja brottet från personen, i andra situationer får man absolut inte göra det. Jag ska försöka förklara hur jag menar:

– Något som vi arbetar väldigt hårt med tillsammans med ungdomarna är att skilja mellan orsak och ursäkt. I terapin måste man koppla samman gärningen och människan för att klart kunna se konsekvenser och samband. Ser man på en pojkes barndom så kanske man kan se or­saken bakom det han själv har utsatt andra för. Men den orsaken utgör ingen ursäkt för det han har gjort. Det är oerhört viktigt att man är klar på den punkten. Inte minst är det viktigt för killen i fråga att ha detta klart för sig. Det är en förutsättning för att terapin ska fungera.

– Men här på avdelningen, i ungdomarnas vardag, så kan man inte ständigt sätta dem i samband med det de har gjort. De måste få en chans att vara barn, att köra BMX, spela sina favorit-CD, äta spaghetti och köttfärssås, utan att ständigt tänka på vad som har hänt. Om de här killarna ska kunna fungera i samhället när de lämnar det här stället så måste de få chansen att känna hur det är att leva i ett någotsånär ‘normalt’ sammanhang. Om jag inte tyckte så, så skulle jag inte ha här att göra.

– Den viktigaste förutsättningen för att kunna arbeta med de här barnen är att du har respekt för dem som medmänniskor. Och för övrigt gäller, för både ungdomar och personal, samma princip här som på alla andra ställen där människor har med varandra att göra: respekterar du andra, så får du respekt i gengäld.  ❧


Stina Gardestrand är redaktör på RetorikMagasinet


Artikeln från RetorikMagasinet #5, s 4-8

25005

 

Author profile

Redaktör på svenska RetorikMagasinet 1999-2004

Skriv et svar