Vem har rätt att häda?

Retorisk identitetsskapare. Karikatyrer väcker känslor. Känslor som både förenar och polariserar – och därmed faller in under retorikens epideiktiska genre; den hyllande eller klandrande kommunika­tionen. Linda Eriksson och Niklas Bivald har undersökt två karikatyrdebatter – och om vissa känslor är mer ­tillåtna än andra.

Vem har rätt att häda?

Linda Eriksson och Niklas Bivald

Ända sedan 1500-talet har karikatyrer väckt kraftiga reaktioner. Karikatyr är – enligt Nationalencyklopedin – en porträttgenre där ”karakteristiska drag i en (vanligen allmänt känd) persons utseende eller kroppsspråk överdrivs eller förstärks som ett led i en karaktärstolkning” och har sitt ur­sprung i renässansens föreställningar om fysionomiken och studier av människan. Karikatyren är tillämplig i olika medier men tecknade bilder är vanligast och med hjälp av dessa bilder kan personen som karikeras få en psykologiskt visuell, lättmemorerad form. I dag har karikatyren ofta status av ledarinlägg och bär ett slags spetsfundighet som ofta samspelar med text.

De senaste åren har karikatyrer vid två tillfällen väckt kraftiga reaktioner i Sverige. Den ena debatten uppkom 2000 när den statliga Konstnärsnämnden beslutade att ge konstnären Lars Hillersberg statlig inkomstgaranti. Hillersberg har sedan 1960-talet publicerat satiriska teckningar i diverse medier. De bilder som gav upphov till debatten var de bilder som betonade vad som ansågs vara typiskt judiska karaktärsdrag. Den senaste debatten uppkom i och med att den danska tidningen JyllandsPosten den 30 september 2005 publicerade tolv satiriska bilder föreställande den muslimske profeten Muhammed. Dessa bilder fick kraftiga reaktioner och intensiva debatter uppstod världen över. Det är dessa två debatter som vi har undersökt i en studie, som ligger till grund för denna artikel.

Vi ville undersöka epideiktikens roll för formandet av en världsbild – om och i sådana fall hur debatter kring karikatyrer fungerar epideiktiskt och bidrar till formandet av en världsbild: Går inläggen i Muhammed- och Hillersbergs­debatterna att klassa som epideiktik och i så fall, vilka epi­deik­tiska funktioner fyller de och hur bidrar detta till formandet av en världsbild?

Hillersberg

Den epideiktiska retorik

Den epideiktiska genren formulerades av Aristoteles. Han menade att den epideiktiska retoriken kännetecknades av dess ceremoniella sammanhang, en uppvisning av talarens vältalighet samt dess hyllande eller klandrande fokus.

Annonce

Aristoteles genreuppdelning har följt retoriken genom århundradena och används till stor del än i dag. Teorin har dock diskuterats och utvecklats, bland annat av argumentationsforskarna Perelman och Olbrechts-Tyteca. De tillskrev epideiktiken ytterligare en funktion och ser det som att epideiktiken förstärker tron på speciella värden och att detta stärker handlingsbenägenheten för det värde den framför. På så sätt är epideiktiken även viktig för argumentation.
Förutom funktionen att skapa gemensamma värden tillskriver Celeste Michelle Condit epideiktiken ytterligare funktioner. Hon menar att epideiktiken fungerar för att skapa, upprätthålla eller modifiera en grupps existens.

Den epideiktiska diskursen bidrar alltså till att hålla samman en grupp. För att medlemmarna i en grupp inte ska splittras krävs att de aktivt arbetar för att hålla samman. En del av detta arbete är rent praktiskt, t ex genom att upprätthålla en stabil ekonomi, men en del av detta arbete faller inom epideiktikens domän. Epideiktik hjälper gruppen att övervinna naturliga processer av försämring och förfall.

I sin definition av epideiktiken tar Condit inte bara hänsyn till retorikerns perspektiv utan även till mottagarnas. Hon menar att epideiktiken har tre funktioner.
Den första av Condits tre funktioner är definition och förståelse (Det första begreppet i varje begreppspar ser till avsändarens perspektiv och det andra begreppet ser till mottagarens perspektiv). När en situation är förvirrande, oklar eller problematisk arbetar retorikern för att definiera och därmed anpassa problemet efter sina egna ramar samtidigt som mottagare aktivt söker och inbjuder detta.

Condits andra funktion är formande och delande. En retoriker försöker skapa gemensamma värden som delas med mottagarna. Genom denna funktion förnyar gruppen synen på sig själv och vad som är gott.

Den tredje funktionen är uppvisande och underhållande. Retorikern försöker uppvisa vältalighet och mottagarna ser denna vältalighet som underhållande. Mottagarna kan på så sätt tolka vardagliga upplevelser som mer betydande, ädla, nobla eller behagliga.

Condit belyser att vi i den epideiktiska diskursen utger oss själva för att vara ”de goda” genom att kontrastera oss mot ”de onda”. När vi gör detta konstruerar vi en identitet för vårt samhälle/vår grupp genom en uteslutningsprocess. Vi konstruerar en stereotyp bild av ”de andra” eller ”fienden”, vilkas syfte är att eliminera våra värden. Vi ser vilka ”vi” är i motsats till ”dem”.

Hillersberg och JyllandsPosten

I vår studie bestod vårt material av två tidningsartiklar per debatt, d v s sammanlagt fyra artiklar, publicerade i Sveriges största morgon- och kvällstidningar. Vi valde att avgränsa oss till artiklarnas text och har alltså inte inkluderat eventuella bilder och bildtext. Urvalet har skett genom att vi har valt ut artiklar som vi sett som intressanta i och med att de haft något som vi fastnat för, t ex en till synes haltande argumentation, samtidigt som vi ser att de är någorlunda representativa för debatten i fråga. Det kan tyckas anmärkningsvärt att vi tagit artiklar som står på samma sida i debatterna, dvs. att båda artiklarna från Muhammeddebatten är för publiceringen och att båda artiklarna från Hillersbergsdebatten är emot Hillersbergs inkomstgaranti, men utifrån en översiktlig genomgång av en stor mängd artiklar anser vi ändå att vårt urval ger en god bild av hur debatterna förts.

Debatterna har förts i olika typer av medier och vi har valt just tidningsartiklar p g a att texter är mer tillgängliga för analys än t ex radiosändningar.

Eftersom vi funnit vårt material tydligt argumenterande ser vi det som intressant att undersöka denna argumentation närmare. Analyserna visar att samtliga artiklar lyfter fram kärnvärden, men vilka dessa värden är varierar dock mellan debatterna. I Hillersbergdebatten är det centrala värdet ett negativt sådant, den hotande antisemitismen, medan de värden som lyfts fram i Muhammeddebatten är yttrandefrihet, humor och respekt.

Vidare visar analyserna att debatterna konstruerar identiteter vilka ställs polariserande mot varandra.

Tre värden

Tre värden kan ses som centrala i debatten kring Muhammedkarikatyrerna. Det första är yttrandefrihet. Argumentationsanalysen av artikeln ”Inget öppet samhälle utan hädelse” visar att tesen i artikeln kan uttryckas som ”Muslimer har ingen rätt att kräva den typ av respekt som de nu kräver av Danmark” och fyra av åtta huvudargument handlar om yttrandefrihet. Författaren menar att Jyllands-Posten var i sin fulla rätt att publicera teckningarna, trots att de var både kränkande och illasinnade.  Vidare argumentation framhåller att publiceringen ”förvisso var provokativ”, ”har vållat en proteststorm av häpnadsväckande omfattning”, ”har lett till hot”, ”gäller en rättning i ledet” vilket är en ”åsiktskontroll som är oförenlig med våra öppna samhällen”. Reaktionerna är alltså oberättigade och förvånansvärda. På denna punkt skiljer sig Hillersbergsdebatten från Muhammeddebatten, där det inte kommer i fråga att hän­visa till yttrandefriheten.

Det andra värdet som lyfts fram som viktigt i Muhammeddebatten är humor. I artikeln ”Finns det muslimer med skrattrynkor?” symboliserar skrattrynkor genom en synekdoke (del för helheten) humor och skrattrynkor är något man får av ”humor, Bellmanvitsar och Blandaren, av ironi och självironi, fräckisar och kärnfulla karikatyrer”, dvs. typisk svensk/västerländsk kultur. Avsaknaden av humor är ett ”större hot än sinande oljereserver” och ”cancerknölen i den senaste världskrisen”. Karikatyrer beskrivs som en viktig del av denna humor. Humorn är alltså central i denna artikel, medan det humoristiska i karikatyrer inte alls tas upp i artiklarna från Hillersbergsdebatten.

Det tredje värdet som är centralt i Muhammeddebatten är respekt. Argumentationsanalysen av ”Inget öppet samhälle utan hädelse” visar att människor förr tillvann sig respekt på grund av kunskap och klokskap eller samhällsställning. Nu går det att kräva en ny typ av respekt, fjärrespekt, som består i att kräva respekt av människor och institutioner som den respektkrävande aldrig sett och inte har någon direkt beröring med. Detta krav på respekt är ej berättigat.

I Hillersbergs­debatten är framförallt ett värde centralt, nämligen den hotande antisemitismen. Detta negativa värde har stor plats i båda artiklarna, medan något motsvarande inte återfinns i Muhammeddebatten.

Att skapa identitet

Våra analyser visar att alle fyra artiklar fungerar identitetsskapande. I Muhammeddebatten finns dels en bild av hur ”muslimer” är, och dels en bild av hur ”vi” är. I debatten kring Hillersberg konstrueras identiteter kring ”vänstern” och ”vi svenskar”.

Muslimer får stå för islamisters illdåd, de har inte rätt att känna sig kränkta av karikatyrerna och de framställs som humorlösa och krävande. Denna bild byggs upp genom en mytbildning och en argumentation baserat på att de handling­ar som muslimer ingår i ofta handlar om att de är krävande men i viss grad även offer. De kräver bland annat ”fjärrespekt”, ”ursäkt” och ”ingrepp”. De framställs som offer i och med att de har ”svårt att finna sig till rätta” och ”hjälps inte precis av sina imamer, eller av en stel och diskriminerande arbetsmarknad”.

I ”Finns det muslimer med skrattrynkor?” ser författaren muslimer som humorlösa. Argumentationen sker bland annat genom den ovan beskrivna synekdoken där muslimers påstådda avsaknad av skrattrynkor får stå som bevis för att de saknar denna egenskap. I ”Inget öppet samhälle utan hädelse” skiljer inte författaren mellan muslimer och islamister, och genom totum pro parte (helheten för delen) får muslimer stå för islamisters illdåd.

I Muhammeddebatten skapas ett ”vi” som består av västvärlden. I ”Finns det muslimer med skrattrynkor?” framställs vi som humoristiska men vi har glömt att humor är det bästa medlet för att bemöta totalitära regimer. Vårt agerande i Muhammedfrågan har varit skrämmande i och med att vi lagt oss platt för islamisterna och vi beter oss som får. Detta ”vi” skapas till stor del genom den gemensamma nämnaren humor. Vi har humor,  är ”ense om att det vore absurt om vi inte kunde skoja om Gud och hans profeter, fan och hans mormor” och vi beter oss nu svagt genom ”vårt skamsna skuld­beläggande av oss själva” och genom vårt ”beskäftiga förnuft”. Att vi tidigare framgångsrikt bemött totalitära regimer med humor bevisar genom analogier till filmer av Charlie Chaplin och Billy Wilder. Vidare förstärker författaren den västliga identiteten genom att säga att Danmarks sak också är svenskarnas och genom att säga att han vill att ”EU-länder, i solidaritet med Danmark, drar tillbaka sina ambassadörer från huvudstäder, där danska ambassader står i ljusan låga”.

I debatten kring Hillersberg skapas identiteterna ”vänstern” och ”vi svenskar”. Antisemitism är central för båda dessa identiteter.  Vår analys av ”Hillersberg, Vänsterns antisemitiske Puss-ikon” visar att tesen är att vänstern är dubbelmoralisk, men större delen av argumentationen kretsar ändå kring att vänstern påstår sig vara mot nazism men ändå stödjer antisemitism. Bovarna i dramat är Lars Lönnroth, Lars Hillersberg, Göran Persson och vänstern. Hillersbergsdebatten används alltså för att anklaga vänstern och särskilt Göran Persson för att vara dubbelmoralisk. Detta mynnar t ex ut i personangrepp på Göran Persson som ”säger att han tvekar att äta kött, men glufsar i sig kött på var och varannan tillställning” och att han inte ”känner […] i magen att något är fel när staten belönar en antisemit”. Lönnroth framställs som splittrad, han försvarar ”passionerat Hillersberg” trots att han medger att ”Hillersberg knyter an till ’den antisemitiska traditionen från Hitlertiden’”. Vänstern är icke-handlande, t ex är de ”knäpp tyst”, de ”reagerar inte” och de ”protesterar inte”. Dubbelmoralen visas även genom att de gång på gång hamnar ”i samma ståndpunkt som den extrema s k högern”. Författaren anklagar alltså vänstern för att inta samma ståndpunkt som extrema grupper, grupper som författaren själv inte vill se som höger. Argumentationsanalysen stödjer detta och visar även att vänsterns sätt att påstå sig vara mot nazismen men inte agera mot antisemitismen går i linje med deras historia. Detta stöds genom analogier till de sovjetiska och polska kommunisterna. Argumentationen i artikeln sker till stor del på ordnivå, t ex genom ironi och perspektivmarkörer som ”till på köpet” i ”Därför protesterar de inte när en av vänsterns puss-ikoner blir antisemit och till på köpet får statlig belöning”. Författaren säger alltså att Hillersberg får sin inkomstgaranti på grund av att han är antisemit.

Argumentationen i artikeln är ofta svag, t ex finns ett skol­exempel på fallasiargumentet ”guilt by association”. Ett belägg för att Hillersberg är antisemit är att han är anarkist, ”ty anarkismens fader, Michail Bakunin, rysk revolutionär, en av dem som byggde första internationalen med Karl Marx, var våldsam antisemit”. Författaren fortsätter med att peka på Bakunins likhet med Hitler, och därmed associeras även Hillersberg med Hitler.

Identiteten ”vi svenskar” skapas i artikeln ”Det goda hatet”. Författaren argumenterar för att det är uppenbart att bilderna är antisemitiska, men att detta ändå blir en fråga i Sverige, vilket det inte hade blivit i flertalet västliga demokratier. Antisemitismen trollas bort genom utställningar och hyllnings­recensioner och aktören Hillersberg ljuger, rationaliserar antijudiska stereotyper och myter och rehabiliteras nu sedan debatten. Ordvalet ”rehabiliteras” visar att han nu blir om­händer­tagen av sina beundrare och vänsterdebattörer. När författaren vill uttrycka vad Hillersberg gör och att vem som helst i Sverige skulle kunna göra detsamma använder han aktören ”man”. Dessa handlingar är att man ”kan framställa judar som sluga, ondskefulla och giriga”, ”associera judar med Kristusmordet”, ”förse judar med en fysionomi identisk med den som förekom i nazityska Der Stürmer” samtidigt som man kan ”vara säker på att horder av svenska intellektuella rusar fram och förklarar bilderna som fördomsfria och uppfriskande”.

Polarisering

Vår studie av artiklarna visar på tydliga polariseringar. Båda artiklarna från Muhammeddebatten ställer muslimer mot västvärlden. I ”Finns det muslimer med skrattrynkor?” visar på stereotypa bilder av muslimer. Bilden som framställs av ”vi i väst” är av motsatt karaktär, vi har något som de saknar. ”Vi” ställs alltså i kontrast till ”dem”. Argumentationsanalyserna visar att denna polarisering förstärks genom att författaren vid två tillfällen uttrycker att kulturella skillnader inte är något att ta hänsyn till. Detta gör han dels indirekt genom att skriva hur vi förr framgångsrikt bemött totalitära regimer, och samtidigt säga att vi då inte uttryckte ”’respekt för kulturella skillnader’”, och dels uttrycker han detta genom att säga att det faktum att vi känner oss hemma med karikatyrer är ”ett skäl som är starkt nog för att försvara dem”. På ordnivå använder han perspektivmarkörer, t ex när han skriver om hur man får skrattrynkor och avslutar med ”Skitenkelt”. Denna markör säger ungefär att ‘hur kan de ha problem med något som är så enkelt för oss?’.

Även i ”Inget öppet samhälle utan hädelse” ställs ”vi” i kontrast till ”muslimer”. Argumentationsanalysen av denna artikel visar att denna polarisering förstärks genom att påstå att vi har olika syn på respekt. Muslimer kräver en fjärrespekt som de inte har rätt till. Författaren säger alltså att muslimer inte har något med ”oss” att göra.

I Hillersbergsdebatten fungerar dock polariseringen annorlunda, i ”Hillersberg, Vänsterns antisemitiske Puss-ikon” är vänstern bovarna i dramat och den läsare som inte vill vara en av skurkarna måste då ta avstånd från vänstern och således ta ”de godas” parti – högern. Högern nämns aldrig men polariseringen gör alltså att detta blir det enda alternativet. ”Det goda hatet” skiljer sig från de andra artiklarna genom att den inte är polariserande på samma sätt. Som framgått ovan är artikeln snarare en självkritik av det svenska samhället. De som fungerar som motpol mot ”de onda svenskarna” är andra ”flertalet västliga demokratier”, där antisemitism känns igen och motarbetas.

Rätt eller fel känsla?

När vi inledde denna undersökning fastnade vi särskilt för en mening i Svenska Dagbladets artikel ”Upprördhet inte skäl nog att förbjuda”, publicerad i samband med Muhammed-konflikten: ”i ett öppet samhälle ska varken muslimer eller andra troende kunna lägga in veto mot granskning, gyckel och ifrågasättande”.

Denna mening etsade sig fast i våra minnen, det var någonting med den som inte riktigt stämde. Våra analyser visar att yttrandefrihetens gränser inte är desamma för alla. Vad detta beror på ligger till viss del utanför denna undersöknings ramar, men det verkar som att judar, till skillnad från muslimer, tillhör ”gruppen” eller i alla fall står den närmre.


Författare: Linda Eriksson & Niklas Bivald. Retorikstuderande vid Södertörns Högskola.

Bivald & Eriksson: ”Rätten att häda”, uppsats från Södertörns Högskola. http://bivald.com/Ratten.att.hada.-.Niklas.Bivald.och.Linda.Eriksson.pdf


Artikeln finns i RetorikMagasinet 31, s 18-21

Skriv et svar