The wrong war in the wrong time in the wrong place?

Retoriska felslut. Retoriken kring Irakkriget i den ­amerikanska presidentvalskampanjen 2004.

The wrong war in the wrong time in the wrong place?

Sven-Göran Malmgren

  1. Slutet – och början

Strax före klockan 11 på onsdagsförmiddagen gav John ­Kerry upp. Sent på valnatten hade han ännu haft ett svagt hopp om att kunna hämta in George W. Bush’s försprång i Ohio och därmed vinna presidentvalet, men även detta halmstrå var nu borta. I det läget återstod bara hans sista tunga plikter som utmanare, att ringa och gratulera segraren och att läsa upp det ena av de båda förberedda talen – tyvärr inte det rätta talet från Kerrys synpunkt.

Ett par timmar senare stod Kerry framför sina anhängare i Faneuil Hall i Boston. ”I am sorry we got here a little too late and a little bit short”, inledde han sitt concession speech. Talet präglades av ett mycket försonligt tonfall. Bara på en punkt vidhöll Kerry i milda ordalag sin tidigare kritik av Bush. Det gällde nu, sade han, att ”restore America’s reputation in the world”. Bush skulle nog inte ha hållit med om att USA:s rykte hade blivit skamfilat under hans första period.

Kerry hade förlorat, men han hade inte gjort någon dålig valkampanj. Att besegra en sittande president mitt under ett krig är något som ingen utmanare någonsin lyckats med. Kerry kom mycket nära; till sist hade valutgången visat sig hänga på ungefär 100 000 röster i Ohio.

Från början hade demokraternas chanser verkat nästan obefintliga. Vid årsskiftet 2003–2004 hade Bush kunnat glädja sig åt två vunna krig, en växande ekonomi och till synes outtömliga kampanjkassor. I december 2003 togs ­Saddam Hussein till fånga och strax därefter förvandlades Libyens ledare Ghadaffi från paria till aktad statsman nästan över en natt. Terrorismen verkade vara på reträtt och det demokratiska partiet hade stora problem med att över­huvud taget hitta en trovärdig utmanare.

Men den bilden skulle snart förändras.

 

  1. Från januari till juli 2004

Sedan sommaren 2003 hade det irakiska motståndet mot ockupationen utgjort ett visst problem för USA. Amerikaner och irakier föll då och då offer för bombattentat och så småningom även för kidnappningar. Gripandet av Saddam ­Hussein ingav förhoppningar om att motståndet snart ­skulle kunna brytas. Det skulle bli tvärtom, och även på andra sätt skulle olyckorna hopa sig över Bush under första delen av 2004.

I april dödades fyra civila amerikaner i staden Falluja, ett sunnimuslimskt fäste där hatet mot ockupanterna var starkt. De döda kropparna skändades på ett fruktansvärt sätt. Den amerikanska militären svarade med hårda vedergällningsaktioner, men lyckades ändå inte inta staden. Ända fram till presidentvalet skulle Falluja befinna sig i händerna på olika motståndsgrupper.

Kring månadsskiftet april/maj blev det allmänt känt att amerikanska fångvaktare hade gjort sig skyldiga till tortyr i Abu Ghraibfängelset i Bagdad. Avslöjandena ledde till plågsamma senatsförhör och ingående militärjuridiska utredningar, varvid Bushadministrationen hela tiden hävdade att de skyldiga var några få rötägg långt ner i hierarkin. Ovedersägligt var emellertid att USA:s anseende i arabvärlden led obotlig skada av Abu Ghraibskandalen.

Under försommaren stod det slutgiltigt klart att sökandet efter irakiska massförstörelsevapen inte skulle ge något resultat. Därmed bortföll det främsta motivet för kriget. Detta ledde dock inte till några ursäkter från Bushadministrationen, bara till en lätt justering av retoriken. Tidigare hade det hetat att Saddam Hussein med säkerhet var i besittning av massförstörelsevapen, nu hävdades det i stället att han hade haft program för framställning av dem, eller i en ännu mer uttunnad version att han hade haft ambitioner att starta sådana program.

Och slutligen repade demokraterna mod under vintern och våren 2004. Vid primärvalen segrade inte favoriten, den vänsterorienterade guvernören Howard Dean, utan den mer mittenbetonade senatorn John Kerry. Det var inte särskilt goda nyheter för Bush; om han själv fått välja motståndare hade han med all säkerhet föredragit Howard Dean.

Det stod alltmer klart att George Bush inte kunde räkna med någon promenadseger. Han hade dock turen att 60-årsjubileet av invasionen i Normandie råkade infalla i juni, något som gav honom osökta tillfällen att dra paralleller mellan kriget mot Nazityskland och kriget mot terrorismen.

Irakkriget och kriget mot terrorismen var den största ­frågan i presidentvalet, och enligt vissa bedömare (t.ex. Åsard 2005) var det den som till sist avgjorde valet till Bush’s fördel. Vi ska i fortsättningen koncentrera oss på retoriken kring Irakkriget och nära relaterade frågor.

 

  1. Juli–september 2004: partikonventen

Kerrys nomineringstal

Långt före demokraternas partikonvent vid månadsskiftet juli-augusti stod det klart att partiet närmast enhälligt slöt upp bakom Kerry. Det som kanske framför allt hade bidragit till hans framgångar var att många kunde uppfatta honom som en trovärdig överbefälhavare, commander in chief. Som ung man hade han tjänstgjort som befälhavare på en patrullbåt i Vietnam och sårats och dekorerats vid flera tillfällen. Han hade sålunda till skillnad från Bush konkreta krigserfarenheter.

På partikonventet visade det sig att Kerry tänkte utnyttja sina militära meriter maximalt och låta dem bidra till att bygga upp hans ethos. När han med spänstiga steg hade tagit sig upp i talarstolen för att acceptera sin nominering inledde han talet med orden ”I’m John Kerry, and I’m reporting for duty”, samtidigt som han gjorde honnör. Nära podiet satt flera av hans kamrater från patrullbåten.

Kerry berättade om hur han och hans kamrater ”fought for this nation because we loved it, and we came back with the deep belief that every day is extra”. Här hade han onek­ligen en angreppspunkt på Bush: han visste vilka upp­offringar och lidanden ett krig innebar för amerikanska ­soldater, för han hade känt det in på bara kroppen. Därför var det trovärdigt när han med udd mot Bush’s Irakpolitik sade: ”as president, I will bring back this nation’s time-honoured tradition: The United States of America never goes to war because we want to; we only go to war because we have to.”

Men bistra realiteter förelåg; 130.000 amerikanska soldater befann sig i Irak. Även om Kerry inte hade startat kriget, måste han göra troligt att han hade bättre förutsättningar än Bush att avsluta det. Här hade han ännu inte särskilt mycket att komma med utöver vagheter som ”I know what we have to do in Iraq. We need a president who has the ­credibility to bring our allies to our side and share the ­burden […]”.

Också på en annan punkt hade Kerry möjlighet att attackera Bush. Under de båda krigen hade USA gjort sig skyldigt till allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, och i varje fall den nedbrytande behandlingen av fångarna på Guantanamobasen på Kuba var sanktionerad från högsta ort. Här nöjde sig Kerry med att antydningsvis tala om USA:s förlorade heder med ord som ”we [must] have a president who restores America’s respect and leadership so we don’t have to go it alone in the world”.

Kerrys nomineringstal var välformulerat och slagkraftigt, men han hade åtminstone två problem. Det var sant att han var krigshjälte, men efter hemkomsten från Vietnam hade han ställt sig i spetsen för krigsmotståndet och drivit linjen att Vietnamkriget från början varit ett misstag. Hur kunde han då med sådan stolthet tala om att han ”fought for this nation” i Vietnam? (Jfr nedan.)

Det andra problemet var att han i oktober 2002 hade hört till de demokratiska senatorer som röstat ja till att ge president Bush fullmakt att starta krig mot Irak. I nomi­neringstalet fanns ännu ingen förklaring av hur detta gick ihop med hans skarpa kritik av Bush’s krigspolitik.

 

Det republikanska konventet och Bush’s nomineringstal

Det mest intressanta med det republikanska partikonventet var kanske att det hölls i New York. Både i staden och del­staten New York har det demokratiska partiet traditionellt ett klart övertag, och Bush hade att räkna med mäktiga demonstrationer mot hans krigspolitik. Partikonventet innebar också hans första och sista besök i New York under valkampanjen; det var ingen idé för republikanerna att slösa resurser där eftersom Kerry ändå skulle vinna lätt.

Bush kan ha haft två skäl att välja New York som konvent­plats. Det ena var självklart; han skulle få tillfälle att på ett åskådligt sätt påminna väljarna om sin största stund, det tillfälle några dagar efter 11 september då han stod på Ground zero och med armarna runt ryggen på en brandman sade ”I can hear you. All the world can hear you.” Det andra skälet kan ha varit att han närmast gör en dygd av att inte påverkas av opinionsyttringar. Han skulle få tillfälle att kommentera de väntade massiva demonstrationerna mot hans politik med en av sina standardformuleringar: ”freedom is a wonderful thing”. Och han skulle kunna tillägga, som han tidigare gjort i liknande situationer, att han hatade krig lika mycket som demonstranterna och att han hoppades att de älskade frihet lika mycket som han.

Bush valde att aktualisera 11 september-traumat och dess efterspel redan i inledningen av sitt nomineringstal, sam­tidigt som han erinrade om de mest gloriösa amerikanska insatserna under andra världskriget:

In the heart of this great city, we saw tragedy arrive on a ­quiet morning. We saw the bravery of rescuers grow with danger. We learned of passengers on a doomed plane who died with a courage that frightened their killers. […] And we have seen Americans in uniform storming mountain strongholds, and charging through sandstorms, and liberating ­millions, with acts of valor that would make the men of ­Normandy proud.

Och med hjälp av en vacker bild, som gav associationer bl.a. till Bibeln, formulerade han ett optimistiskt credo om framtiden:

Since 2001, Americans have been given hills to climb, and found the strength to climb them. […] Now, because we have made the hard journey, we can see the valley below.

Efter denna högstämda inledning ägnade Bush en stor del av talet åt inrikespolitiska frågor. Först när han närmade sig den sista tredjedelen återkom han till kriget mot terrorismen. Han började med den väntade berättelsen om sitt besök på Ground zero tre dagar efter terrorattacken. Sedan presenterade han en av sina älsklingsteser i en direkt hänvändelse till soldaterna i Afghanistan och Irak: ”Because of your service and sacrifice, we are defeating the terrorists where they live and plan, and making America safer.”

Men fanns det terrorister i Irak innan USA anföll landet? Och fanns det massförstörelsevapen? Bush kom ganska nära ett medgivande av att han hade misstagit sig på den punkten, men han hade också ett försvar: skulle han (våren 2003) ”take the word of a madman [Saddam Hussein], or do I take action to defend our country? Faced with that choice, I will defend America every time.” Med de underrättelsedata man hade haft tillgång till kunde det hävdas att det i varje fall fanns en överhängande risk för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och att dessa kunde falla i händerna på terrorister.

I fortsättningen berörde Bush enbart de positiva följderna av de båda krigen: ”the murderous regimes of Saddam ­Hussein and the Taliban are history, more than 50 million people have been liberated, and democracy is coming to ­broader Middle East. […] the people of Irak no longer fear being executed and left in mass graves.” Och han berättade om sju irakier som hade fått besöka honom i Vita huset: ”They had ”X”s branded into their foreheads, and their right hands had been cut off, by Saddam Hussein’s secret police, the sadistic punishment for imaginary crimes.” Avrättningar, massgravar och tortyr var sålunda, enligt Bush, något som hade försvunnit från Irak tillsammans med Saddam Husseins regim. Med tanke på vad som hänt i Abu Ghraib och Falluja var detta kanske ett något djärvt påstående.

De allvarliga problemen i Irak nämnde Bush över huvud taget inte direkt. Men på ett mycket smart sätt kommenterade – och bagatelliserade – han dem indirekt med hjälp av ännu en parallell till andra världskriget. År 1946, 18 månader efter Berlins fall, hade en journalist i New York Times skrivit: ”Germany is a land in an acute stage of economic, political and moral crisis. […] In every [military] headquarters, one meets alarmed officials doing their utmost to deal with the consequenses of the occupation policy that they admit has failed.” Lika fel som denne journalist hade 1946, lika fel hade de journalister som skrev kritiskt om den amerikanska ockupationen av Irak och kaoset där – menade Bush. Och på köpet kunde han ge den liberala och Bush­kritiska New York Times en rejäl känga.

Bush’s tal var mycket skickligt komponerat, och det innehöll flera minnesvärda formuleringar. Likt ett bättre högtids­tal i det gamla Sovjetunionen uppehöll det sig huvudsakligen vid den lysande framtid som skulle bli resultatet av presidentens politik och egentligen inte alls vid de allvarliga problemen i dagsläget. För troende republikaner var talet säkert ljuv musik att lyssna till, men för andra ­måste skill­naderna mellan Bush’s karta och verkligheten ha varit på­tagliga.

Artikelförfattaren i Fox News studie inför valet 2004 (foto: Barbro Wallgren Hemlin).

  1. Tv-debatterna

Uppmärksamheten kring det republikanska partikonventet gav Bush en skjuts uppåt i opinionsmätningarna, och mot slutet av september verkade han ha en klar ledning. Kerrys enda chans att hämta in försprånget tycktes vara de tre tv-sända debatterna med Bush. Det är trots allt en sak att läsa upp briljanta tal författade av några av världens bästa tal­skrivare, en helt annan att själv snabbt formulera svar på ­kritik som inte är helt förutsebar.

Den första debatten, som handlade om utrikespolitiken, blev en stor framgång för Kerry. Han verkade mycket mer påläst än Bush, som gjorde ett osäkert intryck och ett par gånger tvingades till plågsamt långa pauser före sina ­repliker. Bush lyckades bättre i den andra debatten, där en inbjuden publik fick ställa frågor till de båda president­kandidaterna. Här kom Bush’s stora kapacitet som kam­panj­politiker, i nära kontakt med väljarna, till sin rätt. Även i den tredje debatten lyckades Bush hyggligt, men de flesta bedömare ansåg att Kerry sammanlagt vann de tre debatterna.

Jämfört med talet vid konventet hade Kerry skärpt sin kritik av Bush’s Irakpolitik. Vid något tillfälle hade han karakteriserat Irakkriget som ”the wrong war in the wrong time in the wrong place”. I den första tv-debatten utvecklade han detta. Kriget var fel eftersom Saddam Hussein inte hade attackerat, och inte hotade att attackera USA. Kriget var ­också fel därför att många länder – exempelvis Nordkorea och Iran, de andra två länderna som Bush hade utsett till medlemmar i den illustra gruppen ”ondskans axelmakter” – hade större förmåga att framställa massförstörelsevapen än Irak. Och tidpunkten var fel eftersom vapeninspektörerna inte var färdiga med sitt arbete när kriget inleddes.

Men hur förenade Kerry sin kritik med det faktum att han hade röstat för att ge presidenten fullmakt att förklara krig mot Irak? Kerry hävdade här att han hade avgivit sin röst under den tysta förutsättningen att ett krig var sista utvägen. Eftersom Bush inte hade prövat alla utvägar kunde Kerrys ja-röst inte tolkas som ett stöd till det krig som faktiskt kom att utspela sig. Det var en sofistikerad, kanske väl sofistikerad, förklaring.

Bush’s svar på Kerrys kritik sköt i huvudsak in sig på att Kerry ändrat ståndpunkt. Han hade först röstat för kriget och sedan kritiserat det. Bush ansatte också Kerry hela tiden med hans slagord ”The wrong war in the wrong time in the wrong place” – vilka signaler sände ett sådant yttrande, från en presumtiv överbefälhavare, till trupperna i Irak, frågade han. Här fanns något av en paradox: ju mer misskötta kriget och ockupationen var (av honom själv), med desto större emfas kunde han avvisa kritik eftersom all kritik riskerade att demoralisera de hårt trängda trupperna.

En given tvistefråga var den USA-ledda alliansens status. Det handlade egentligen om en definitionsfråga av klassisk typ: vad menas med en (”verklig”) allians? Bush betonade att mer än 30 nationer ingick i de allierade styrkorna, men ­

Kerry kontrade med att USA bar 90% av bördorna. ”That’s not a real alliance”, sade han och antydde att Bush själv hade spelat bort möjligheterna att få till stånd en sådan. Här hade Kerry en uppenbar poäng, bortsett från att han i vanlig ordning – jfr nedan – tydligen inte räknande med dödsoffren bland irakierna – inte ens förlusterna som hela tiden drabbade de USA-vänliga irakiska soldaterna och poliserna.

När det gällde de mörkaste sidorna av USA:s krigföring och ockupation låg Kerry lika lågt som tidigare och nöjde sig med den allmänna frasen att det nu gällde att göra USA ”respected again in the world”. Han hade också som ung varit med i ett krig där USA gjorde sig skyldigt till svåra övergrepp och som han senare varit kritisk mot, och trots det var han mån om att framhålla sina insatser i detta krig. Ledande republikaner hade framhållit att den ekvationen inte gick ihop. Till dem och andra hade Kerry ett intressant, men något dunkelt, svar: ”you must make a difference between the war and the warrior”. I klartext ungefär: även i orätt­färdiga krig förtjänar soldaterna som riskerar och i många fall ger sina liv att hedras.

Debatterna mellan Bush och Kerry var viktiga, inte minst för Kerry. Många väljare fick genom dem en mer nyanserad bild av honom än den som republikanerna spred i sin tv-reklam. Han gjorde ett lugnt och säkert, och mycket kunnigt, intryck. För de flesta amerikaner måste det ha stått klart att han var värdig att inneha landets högsta ämbete.

 

  1. Från tv-debatterna till valet

Tv-debatterna bidrog till att åter föra upp Kerry i jämnhöjd med Bush, och när valdagen närmade sig var det omöjligt att förutspå valutgången. Ändå var valresultatet ovisst bara i drygt tio delstater. De folkrikaste av dessa ”jämna” delstater var Ohio, Pennsylvania och Florida, och mycket tydde på att valet skulle komma att avgöras där. Den av kandidaterna som kunde ta hem minst två av de tre nyckelstaterna skulle sannolikt vinna valet. Det var troligt att Kerry måste hålla Pennsylvania (från 2000) och vinna antingen Ohio eller ­Florida, och chansen fanns uppenbarligen in i det sista.

Men vad som var bekymmersamt för Kerry var att Bush hotade honom även i traditionellt säkra demokratiska stater som Michigan och Minnesota. Kerry tvingades därför ägna tid åt att ”täcka upp” dessa stater, tid som han hellre skulle ha använt i främst Ohio och Florida. Möjligen var det detta som till sist avgjorde valet till Bush’s förmån.

I amerikansk politisk debatt talas det traditionellt om ”the October surprise” – en oväntad händelse veckorna före ett presidentval som kan ändra en väntad utgång eller avgöra en jämn kamp. I slutet av oktober 2004 inträffade åtminstone två oväntade händelser, varav den viktigaste var att Usama bin Laden uppenbarade sig på ett videoband och uttalade hotelser av välkänd typ. Avsikten var uppenbarligen att ­störa och kanske påverka presidentvalet. Amerikanerna tror att de väljer världens mäktigaste man, tycktes bin Laden ­vilja säga, men egentligen bestämmer jag vem de väljer; ­alltså är jag världens mäktigaste man.

Om någon av kandidaterna gynnades av bin Ladens utspel, så bör det ha varit Bush. Presidenten fick ett osökt tillfälle att strax före valet visa upp sig som beslutsam överbefälhavare i samråd med generaler och säkerhetsansvariga. Många väljare kan ha påmints om regeln att man inte byter kapten mitt under ett slag.

Den andra överraskningen var av annat slag. I slutet av oktober publicerades en rapport i den ansedda amerikanska medicintidskriften Lancet, där det hävdades att antalet irakier som dött till följd av kriget kan ha varit så chockerande högt som 100.000. Inofficiellt brukade det antas att antalet omkomna irakier var ca 10.000 eller något däröver. Givet en såpass ”begränsad” dödssiffra kunde amerikanerna hänvisa till att hundratusentals irakier hade dött under Saddam Husseins terrorregim. Men 100.000 var något helt annat än 10.000.

Återigen valde Kerry att ligga lågt, som alltid när det inte gällde amerikanska förluster. Från Bushadministrationens sida lät man helt kort förstå att man inte trodde på rapporten.

 

  1. Valet – och något av efterspelet

Det blev Bush som tog hem två av de tre nyckelstaterna, Ohio och Florida. Medan resultatet i Florida stod klart tidigt under valkvällen, var utgången i Ohio oviss in i det ­sista. Teoretiskt hade Kerry fortfarande en liten chans när han gav upp, men den var så mikroskopisk att han föredrog att framstå som en god förlorare.

Kunde Kerry ha lagt upp sin valkampanj på annat sätt? Gjorde han några misstag, bortsett från enstaka lapsusar i stridens hetta?

Från ren röstmaximeringssynpunkt är det svårt att hävda att han kunde gjort särskilt mycket mer, i varje fall om man bara ser till utrikespolitiken. Hans framhävande av sin Vietnamtjänstgöring må ha varit diskutabel ur vissa synpunkter, men det var troligen hans bästa chans att visa att han hade ledaregenskaper som passade i krig. Hans kritik av Bush’s Irakpolitik var från början hämmad av att han hade röstat ja till att ge Bush fullmakt att inleda krigshandlingar. Hans förklaring var inte övertygande, men någon bättre förklaring fanns knappast. När det gällde själva krigföringen, sedd från snävt amerikanska utgångspunkter, riktade han hård kritik mot Bush och kunde knappast ha gått mycket längre.

På ett par punkter kunde man dock ha väntat sig ett tydligare ställningstagande från Kerrys sida. Det som hade hänt i Guantanamo och Abu Ghraib var något som också många republikaner skämdes för. Kerry valde att i stort sett tiga om detta. Påfallande var också hans tystnad när det gällde det irakiska folkets övriga lidanden till följd av kriget. Spelade det verkligen ingen roll för honom om antalet döda irakier låg kring 10.000 eller i närheten av 100.000? Räknade han bara amerikanska och allierade förluster?

Möjligen kunde man väntat att en demokratisk president­kandidat inte enbart skulle tänka på röstmaximering. Om principerna i den amerikanska konstitutionen faktiskt är hotade av själva statsledningen, är det då inte oppositionens skyldighet att försvara dem, även om den skulle förlora ­röster på det? Kerrys tystnad kunde tolkas som ett god­kännande från det demokratiska partiet av nästan vilka medel som helst i kriget mot terrorismen. Ett par händelser kort efter presidentvalet tydde på att Bushadministrationen gjorde just den tolkningen.

Mindre än två veckor efter valet inleddes slutstriden om Falluja, praktiskt taget utan insyn för omvärlden. Ett svår­bedömt antal civila dödsoffer krävdes och stora delar av ­staden jämnades med marken. Som presidentkandidat hade Kerry kunnat skapa opinion för en mer återhållsam krig­föring, men han hade inte tagit vara på den möjligheten.

I februari 2005 utsågs Bush’s nära juridiske rådgivare Alberto Gonzales till ny justitieminister. Gonzales hade varit med om att arbeta fram en ny och ytterst snäv definition av begreppet tortyr, som innebar att många olika typer av nedbrytande behandling av krigsfångar tilläts. Så här kommenterade New York Times hans utnämning (4/2 2004):

Mr Gonzales has come to represent the administration’s role in paving the way for the abuse and torture of prisoners by American soldiers and intelligence agents. Giving him the nation’s top legal post is a terrible signal to send the rest of the world, and to American citizens concerned with human rights.

I den avgörande omröstningen i senaten fick Gonzales 60 ja-röster och 36 nej-röster. En person som hade banat väg för tortyren i Guantanamo och Abu Ghraib blev sålunda förordad som USA:s justitieminister inte bara av nästan alla republikanska utan också av en handfull demokratiska senatorer (ställningen i senaten är 55–45). Det hade knappast inträffat om Kerry som presidentkandidat tydligt hade fördömt Bush­administrationens brott mot mänskliga rättigheter. ❧


Författare: Sven Göran Malmgren är professor vid institutionen för svenska språket, Göteborgs Universitet.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 25, s 24-29

 

Om skribenten

Sven Göran Malmgren är professor vid institutionen för svenska språket, Göteborgs Universitet

Skriv et svar