Där solen tiger – talande mörker och ljus i Dantes Komedin

Hanne Roer

Där solen tiger

Talande mörker och ljus i Dantes Komedin

Dunkel retorik. Det dunkla och mångtydiga har avgörande funktioner i Dantes Divina Commedia, Den gudomliga komedin. Även om man oftast förknippar Dante med dysterhet finns det mer ljus än mörker i denna litterära klassiker.

Låt en sak vara klar: I Dantes Den gudomliga komedin (La Divina Commedia, skriven kring 1307-1321) finns det mer ljus än mörker. I Helvetet är det visserligen mörkt och fuktigt, för det är där ”solen tiger” (Hel I, 60).

Solen är den bärande metaforen för det gudomliga ljuset hos Dante, som hos kristenheten i stort, och Helvetet är just Guds frånvaro. Våra två huvudpersoner, Dante och Vergilius, klättrar ner genom Helvetets raviner och branter tills de kommer till botten, en bottenfrusen sjö i jordens mitt. Mitt i sjön står den onde själv, Lucifer, vars tre huvudens munnar gnager på världshistoriens tre största syndare: Cesarmördarna Brutus och Cassius samt Judas.

Gustave Dore, 1870.

Dante och Vergiluis klättrar ner längs denna bests enorma, pälsklädda kropp, till de kommer till bestens höft och snurrar runt. Den förvånade Dante, som nu ser Lucifers enorma ben streta upp i luften lugnas som vanligt av sin ledare, Vergilius. Han kan berätta att de nu har undsluppit Helvetet, och bara behöver följa en (väldigt) lång gångstig ur jordens inre. Stigen slutar på andra sidan jorden vid foten av ett mäktigt berg, som visar sig vara Purgatoriet (skärselden). Detta reningens berg, där de ångerfulla syndarna får en extra chans att frälsa sin själ, är beläget på det annars obebodda sydliga halvklotet. Under bestigningen av Purgatoriebergets klipputsprång och terrasser möter Dante och Vergilius återigen otaliga pinade syndare, som lever i hoppet att genomleva sitt straff för att se Paradiset. På toppen av Purgatorieberget ligger det jordiska paradiset, där Dante slutligen träffar sin ungdoms älskade Beatrice, som i verkligheten dog år 1290, tio år före Den gudomliga komedins fiktiva tid.

Beatrice leder nu Dante upp genom de tio himmelska sfärerna, där han träffar de lyckliga själarna. De första nio sfärerna är namngivna efter de planeter som ligger i dem (Månen, Merkurius, Venus etc) och har fysisk existens, i motsats till den yttersta, tionde sfären, Empyrén, Eldhimlen. Mot slutet av Paradiset får Dante ta avsked av Beatrice som hittar sin plats i Den himmelska rosen, en slags blomformad amfi­teater som bildats av de saligas vita klänningar. Här har de saligas själar var sin plats (och det är nästan fullt, säger Dante, för tidernas slut och yttersta domen närmar sig).

Bernhard av Clairvaux (Den heliga Bernhard, 1090-1153) tar nu över rollen som hjälpare från Beatrice. Komedin avslutas i all hast med huvudpersonens upplevelse av det gudomliga ljuset, som visar sig för Dante som tre cirklar. Här lämnar vi Dante, när han försvinner i himlavalvet.

 

Skrämmande realism

Komedin är alltså främst ett epos om ljuset och hoppet, men det har nog inte präglat alla läsares upplevelse. Många tycks sätta likhetstecken mellan Dante och det detaljerade elände som beskrivs i Helvetet, som till exempel Georg Brandes, för vilken Dante framträdde som en nästan pervers diktare: ”Dante var rimligen en stor diktare. Men hans Helvetet är en produkt av en bödels fantasi och hans Paradis av en drömmares svärmeri. Ingenting i världen är mer o-grekiskt än att dröja vid mardröm efter mardröm följt av avgudandet av en kvinnas leende” (från Hellas). Här hör vi Friedrich Nietzches hårda ord om Dante som ”en hyena som tjuter mellan gravarna”.

Gustave Dore, 1870.

 

På sätt och vis är Komedin mycket riktigt en lång domedagspredikning som syftar till att jaga skräck i syndarna i detta livet. Speciellt i Helvetet, där Dantes olika beskrivningar av den infernaliska världens geografi och fasansfulla straff säkerligen har gett läsarna kalla kårar. De kan fortfarande fungera som inspiration för modern populärkultur, som till exempel skräck-kriminalaren The Dante Club eller filmen Seven och diverse dataspel. Dante låter syndarna straffas efter gengäldens lag, en ‘motviktens lag’ (la legge del contrapasso), som föreskriver straff som ett slags motvikt till brottet (frossarna svälter, etc), eller illustrerar synden (de som i livet har ägnat sig åt att så strid och splittring får kroppen kluven i två delar). Dessa straff skildras med en skrämmande detaljerad ‘realism’, som helt lever upp till den klassiska retorikens stildygder perspicuitas (klarhet) och evidentia (tydligt exempel).

 

Ondskans retorik vs klarhet

Lucifer får inte själv tala, men vi hör syndare som i sin hårdföra vrede mot Gud talar med en mörkrets eller ondskans retorik. Till exempel avslutar toscanen Vanni Fucci, som har störtats i Helvetet på grund av stöld av heliga kärl, sitt bittra tal med att bildligt talat ge Gud fingret: ”Vid slutet av de orden lyfte tjuven upp båda nävar till en skamlös åtbörd och skrek: ”Där har du, Gud, för dig är detta!” (Hel. XXIV). Denna ‘skam­lösa åtbörd’ (le mani alzó con ambedue le fiche) är ett obscent och i detta sammanhang blasfemisk tecken.

 

Guido har försökt prata sig ur det, men djävulen förklarar triumfatoriskt att han genomskådar Guidos falska, logiska resonemang: ”Trodde du att logiken var min svaga sida?”

 

Ett annat exempel är Pluto, en härskare i undervärlden, som säger de oförglömliga – men obegripliga – orden ”Pape Satán, pape Satán, aleppe!” (Hel. VII). Poängen är kanske just att Pluto med sin hyllning till den onde själv talar svart, en ondskans retorik i kontrast till det retoriska idealet om klarhet.

De tio himmelska ­sfärerna, där retoriken enligt Dante hör till Venus Himmel.

Vi hör både om argsinta och sluga djävlar, som till exempel den svarta djävul, ”mörkrets kerubin”, som ser till att den nyss avlidna Guido da Montefeltro hamnar i Helvetet. Guido har försökt prata sig ur det, men djävulen förklarar triumfatoriskt att han genomskådar Guidos falska, logiska resonemang: ”Trodde du att logiken var min svaga sida?” Det lyckas kerubinen att dra Guidos syndiga själ ur händerna på den ängel som höll på att leda honom till Paradiset!

Änglarnas kamp mot djävularna var ett fast motiv i tidens ikonografi, vilket till exempel kan ses på freskerna i Campo Santo i Pisa.

 

Retorik hör till Venus himmel

Den svarta djävulens sofisteri och onda retorik får sitt straff, men Dante har ingen platonisk misstro mot retoriken i sig. I sin ungdom skrev Dante en poetik, ”Om vältalighet på folkspråket”, De vulgari eloquentia (ca 1305), som pläderar för användandet av italienska framför den elitära latin som det kulturellt och politiskt gemensamma språket. Dante för över samtidens retoriska stilideal från de latinska retorikerna till det italienska riksspråket som diktarna redan har format (inte minst finner han sina egna dikter föredömliga!). Med ett medeltidstypiskt försök att föra ihop allsköns klassifikation i prydliga system, knyter Dante ihop de sju himmelsfärerna med de sju fria konsterna, artes liberales, som var fundamentet för all utbildning. I sin filosofiska skrift Convivio (troligen c:a 1370) fördelar han de fria konsterna på de sju nedersta himmelsfärerna (grammatik tillhör månens himmel, dialektik Merkurius himmel, retorik Venus himmel, osv.).

 

Francescas tal är formsäkert både till sin retorik och logik (och fullt av syllogismer), men hon, den yttersta produkten av sin höviska kultur, ångrar inte en sekund sin synd.

 

Retorik och erotik/kärlek har uppenbarligen något med varandra att göra. Detta är inte oproblematiskt även om Dante påstår sig bilda en syntes av jordisk och himmelsk kärlek i Komedin, i den stora hyllningsdikten till Beatrice – och Gud. Kärleken till Beatrice var litterär och per definition ouppfylld, men kyrkan tyckte inte om trubadur-diktningens dyrkan av den utom­äktenskapliga, förbjudna kärleken (Dante var gift med en annan). Den spänningen får sitt starkaste uttryck i den berömda episoden där Dante möter kärleksparet Paolo de Malatesta och Francesca de Rimini. De svävar runt i virvelvinden, som i den andra helvetetskretsen jagar runt de syndiga, så som de i livet har jagat sin lust. Francesca hade tvångsgifts med den vanställde Giancotto da Malatesta, men attraheras av dennes yngre bror Paolo. Under läsning av en Arthur-roman, där riddare Lancelot kysser drottning Guinevere (hans herres fru), dras deras ögon mot varandra: ”Vi läste om hur eftertrådda läppar som log, av denne älskare blev kyssta; och han som aldrig ifrån mig skall skiljas kysste helt skälvande mig då på munnen. Boken och han som skrev den blev Galcotto för oss; sen läste vi ej mer den dagen.” (Hel. V. 133-138). De nöjer sig inte med att kyssas, och när den svartsjuke maken upptäcker dem, dödar han båda.

Francescas tal är formsäkert både till sin retorik och logik (och fullt av syllogismer), men hon, den yttersta produkten av sin höviska kultur, ångrar inte en sekund sin synd. Hon föredrar att vara tillsammans med sin Paolo och stackars Dante är djupt skakad. Episoden i Helvetets femte sång slutar med att Dante sjunker ihop som en död. ”Dante” betecknar i Komedin både huvudpersonen och den allvetande berättaren, och Dante som huvudperson är medveten om att hans eget kärleksliv kan påminna om Paolo och Francescas. Berättaren vet ju även om att han har skrivit otaliga dikter inom trubadurtraditionen, varav vissa till och med i den provencalska trubadurtraditionens slutna, svårförståeliga dikter (trobar clos).

 

Den goda dunkelheten

När Dante låter representanter för ondskan tala svart speglar det en lång tradition inom retoriken som beskriver det dunkla, dvs. det obskyra, som en last (vitium) – i kontrast till idealet klarhet, perspicuitas. Det har utan tvekan sin förklaring i den antika retorikens offentliga karaktär och dess täta förbindelse med det juridiska språkets krav på precision.

 

Mångtydigheter finns i rikt mått, och enligt de antika retorikerna är obscuritas just en konsekvens av mångtydighet och ambivalens

 

Även om Komedin inte är författad i den stängda trobar clos-stilen, är det ändå ett oerhört komprimerat diktepos, och det bjuder fortfarande på nya tolkningar. Dante är ofta så korthuggen att han blir svår att förstå (vilket alltså var ett obscuritasfel i antikens ideal).

Mångtydigheter finns i rikt mått, och enligt de antika retorikerna är obscuritas just en konsekvens av mångtydighet och ambivalens. Dantes kvinnliga huvudperson är kanske den mest mångtydiga i Komedin för hon är på samma gång en hänvisning till en historisk person och en allegori över tron som uppenbarelse. Hon är framför allt ett litterärt fenomen: Dantes argument för att världslig och kristen kärlek kan stärka varandra (i motsats till Paolo och Francescas öde).

Denna grundläggande mångtydighet i Komedin kommer inte enbart av att det är en litterär produkt (även de antika retorikerna ger poeterna frihet att – emellanåt – tala dunkelt), den är även kristen retorik, en slags domedagspredikning med ton­vikten på de belöningar som väntar de troende. Det blev föreskrivet av kyrkofadern Augustinus (354-430) som rekommenderade de kristna predikanterna att använda den antika retoriken.

I sin De doctrina christiana framhäver Augustinus de heliga skrifternas dunkelhet som ett positivt föredöme, för de svårttillgängliga avsnitten som utmanar läsaren och demonstrerar trons mysterium: att det gudomliga överstiger människans uppfattningsförmåga. Därför är tolkningar av de obskyra ställena i bibeln centrala för Augustinus exegetik som vi ser den i De doctrina christiana.

 

Svart ljus

Augustinus försvar av den ‘gode obskuritas’ i Bibeln påminner mer om försvaret för den såkallade negativa teologin – alltså att föreställningen om att det gudomliga är dold för människan och överstiger språkets uttrycksmöjligheter. I de skrifter som tillskrivs ‘Pseudo-Dionysius’ (6:e årh.) utvecklas denna negativa teologi, och det rekommenderas att använda fula, till och med frånstötande symboler för den outtalbara gudomligheten (en tanke som återfinns i många andra religioner). Man kan se en arkitektonisk parallell till den tidiga medeltidens förkärlek för tanken om en dold gudomlighet i de dunkla, romantiska kyrkor som efterföljs av högmedeltidens himmelsträvande gotiska katedraler.

 

Det är ett mörker som transformeras till ljus, men samtidigt lämnar läsaren i en förtolknings dunkelhet

 

Dantes Komedin kan påminna om medeltidens kyrkoarkitektur, där Helvetet har sin parallell i mörka, romantiska kyrkor och där Skärselden och Paradiset lyfts fram genom senmedeltidens ljusfyllda katedraler. Den slutliga visionen av det gudomliga ljuset i Paradiset är ett ljus som både bländar och upplyser vår hjälte. Det är ett mörker som transformeras till ljus, men samtidigt lämnar läsaren i en förtolknings dunkelhet. Denna pendel­rörelse mellan ljus och mörker påminner om det svarta ljus som härstammar från Gud på mosaikerna i äldre kyrkor som Santa Maria i Trastevere och San Clemente i Rom: ett svart ljus på en bakgrund av ljusblå och gyllene färger.


Hanne Roer är lektor i ­retorik vid Köpen­hamns Universitet.

Läs mer om RetorikMagasinet 46.

rm46


 

Om skribenten

ph.d., lektor på Københavns universitet, forsker og underviser i retorisk kritik og receptionen af antik retorik fra Augustin til K. Burke.

Lämna ett svar