Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » De Gaulle tar ordet

De Gaulle tar ordet

av Kathrine Høeg

Kathrine Høeg

De Gaulle tar ordet

Charles de Gaulle har mer än något annat västerländskt statsöverhuvud använt ordet och talet för att åstadkomma handling. Av hans tal framgår att han var en klassikt kunnig talare som inte var rädd för att spela på de stora känslorna.

De Gaulle trädde in på den franska politiska arenan 1940 och kom att spela en viktig roll särskilt under och kort efter andra världskriget, i förbindelse med Algeriet-kriget (1954-62), vid den femte republikens födelse och fram till 1969, då hans politiska karriär tog slut. Det var stora och turbulenta händelser och i samband med dem höll de Gaulle många tal. Analyserar man tal från olika tidpunkter i de Gaulles karriär kan man  se en rad likheter och fram träder en bild av en politiker, som höll sig till och medvetet använde de retoriska verkningsmedlen och möjligheter.

Françaises, Français

De Gaulle var en mycket karismatisk politiker. Stora gester och varierande röststyrka utgjorde en stor del av hans sätt att påverka och övertyga åhörarna. När de Gaulle talade till folket och som oftast inledde eller avslutade sina tal med det direkta tilltalet “Françaises, Français…” och i regel som avslutning använde hyllningsfrasen “Vive la République, Vive la France!” brukade han både sin röst och sin kropp till att understryka och förstärka sitt poli­tiska budskap. Hans röstbehandling, röststyrka och kropps­språk gav bilden av en man som häftigt brann för sina politiska idéer och som ville kämpa och kämpade envist för att förverkliga dem.

Tillit och tilltro

En viktig del av den verbala, politiska förförelsekonsten är att kunna presentera sina idéer och åsikter på ett klart och lättförståeligt sätt. Lika viktigt är att talaren förmår att argumentera för sin sak. I de Gaulles tal är det dock sällan logos-appellen och den sakliga, objektiva framställ­ningsformen som dominerar. Istället försöker han över­tyga genom att spela på åhörarnas känslor eller genom deras inställning till honom och hans kvaliteter som politiker och människa.

Ordet “confiance” (tillit) förekommer flitigt i hans tal. de Gaulle ber antingen folket om att sätta sin lit till honom: “au contraire, si je reçois la preuve de votre confiance, je poursuivrai mon mandat” (“om ni visar mig er tillit skall jag fortsätta mitt arbete”) eller förutsätter han att den redan existerar “… les marques éclatantes de la confiance nationale” (“… det klara tecknet på nationens tillit”). Ethos-appellen använder alltså de Gaulle för att vinna folkets tillit och stärka sin åsikt.

Den 18 juni 1940 höll de Gaulle ett kort tal från BBC:s studio i London. Vid den tidpunkten var det franska folket mer eller mindre inställt på att samarbeta med tyskarna men med sitt tal ville de Gaulle appellera till fransmännen om att göra motstånd och stå samman mot ockupationsmakten. De Gaulle var ännu ett okänt ansikte i Frankrike och var först och främst tvungen att bygga upp en trovärdighet kring sin person – det gjorde han i detta tal med att framhäva sig själv som en förtroendeingivande och erfaren människa i motsats till dem som samarbetade med tyskarna.

En annan ofta använd strategi är skrämselappellen. Den kan vara effektiv i politisk argumentation  när en politisk moståndare ska fällas eller när man ska framhäva sig själv och sina egenskaper. Hos de Gaulle går den ut på att teckna en bild av det kaos som skulle bli en realitet om inte fransmännen gav honom makten eller stöttade hans politik. “Il le faut absolument (stabiliser) pour que l´Etat echappe à la ruine” (“Det är absolut nödvändigt med stabilitet för att undvika statens förfall”). Denna strategi användes med fördel i uppmaningarna till motstånd mot tyskarna från 1940. Som regel når inte skrämselappellen sitt syfte om talaren inte tidigare har åhörarnas tillit och tilltro.

Stora ord, stora känslor

Mot krigets slut hade de Gaulle blivit en känd röst – tack vare sina många radiotal – och ett känt ansikte. Han hade fått status som hjälte och Frankrikes räddare och den 21 oktober 1945 blev de Gaulle vald till president med en mycket stor majoritet. Fyra dagar tidigare, den 17 oktober, höll han ett tal i radio om den förestående omröstningens betydelse samtidigt som han såg tillbaka på kriget och dess fasor och tecknade en bild av det nya Frankrike präglat av framgång och styrka.

I detta tal är ethos den minst framträdande appell­formen; det behövdes inte eftersom de Gaulle vid denna tidpunkt var närmast dyrkad av folket och med andra ord hade ett starkt initialt ethos (talaren är känd i förväg och har ett gott rykte). Han valde att påverka åhörarna genom att tala till deras känslor – särskilt de för nation och samhörighet – “… que jamais nos drapeaux ne quittèrent les champs de la bataille, que l´unité nationale se refit autour de l´honneur…” (“… att vår flagga inte vid något tillfälle lämnade slagfälten, att den nationella enheten åter­skapades med äran i behåll…”).

Det är stora ord efter fem års världskrig. Denna appell till nations- och samhörighetskänslorna finns, i större eller mindre grad, i alla de Gaulles tal.

Patos-appellen skapas ofta med hjälp av dramatiska eller känsloladdade ord men också i förbindelse med användandet av pronomet “vi” (och dess avledningar), väl att märka är det ett “vi” som omfattar den talande och dem han talar till. Med detta stärker de Gaulle samhörighets­känslan och får åhörarna att känna sig som en del av solidariteten och samarbetet om att “en dag krossa våra fiender” eller “att skapa vår framtid för ett modernt folk fyllt av energi, resurser och färdigheter”. de Gaulle framhäver mycket ofta de personliga band han menade fanns mellan honom och fransmännen. För de Gaulle var de personliga banden av mycket stor betydelse – det var de som förenade och skapade en samhörighet och hans önskade innerligt, att det skulle finnas denna samhörighet mellan honom och folket. Ord som understryker detta band förekommer ofta i de Gaulles tal. Ord som l´Etat, la patrie, la République, la nation och l´Ensemble national (staten, fosterlandet, republiken, nationen och Nationalförsamlingen).

På det hela taget var de Gaulle mycket medveten om sitt ordval och använde gärna värde- och känsloskapande ord. I de tal, som han höll i samband med andra världskriget, är det bataille, résistance, victoire, combat, Empire (slag, motstånd, seger, strid och imperium), som, inte över­raskande, kännetecknade de Gaulles ordval. De Gaulles patos-appeller skapas oftast bara med hjälp av dessa flitigt använda ord, som har klara känslomässiga associationer.

På rätt väg

Vid andra tillfällen var det andra stilar som de Gaulle använde för att framkalla känslofyllda reaktioner hos lyss­narna. Detta gäller särskilt metaforen som var en av de Gaulles omtyckta stilformer. I alla tal använde de Gaulle en metafor för att avsluta och sätta en effektfull punkt för sitt tal. T.ex. skapade han i talen från 1945 en bild av ett konkret byggnadsarbete som några hantverkare gör – för att visualisera återuppbyggnaden av Frankrike efter kriget.

Ofta använde han också bilden av vägen för den utveckling Frankrike genomgått eller skulle genomgå: “Sur la voie que suit la France, depuis l´abime jusqu´au sommet . . .” (“vägen som Frankrike följer från avgrunden och ända upp till toppen. . .”) Vägmetaforen dominerar särskilt i ett TV-tal från 1958.

1958 hade regering efter regering försökt att lösa konflikten om Algeriet. Den dåvarande franska kolonien ville ha självständighet. Algerietkriget rasade och det rådde i Frankrike och Algeriet en stämning av hopplöshet och behov av nya, starka krafter. De Gaulle ombads att överta Frankrikes styre, han blev tillsatt som chef för en ny regering och höll i detta sammanhang ett TV-tal – för övrigt första gången de Gaulle talade i tv – om sina politiska ­visioner för Algeriet, Frankrikes ekonomi och reformer av författningen.

Dessa visioner uttryckte han bl.a. så: ”Avant la fin de cette année, nous aurons largement avancé dans la bonne voie” (“före utgången av detta år skall vi vara på rätt väg”) och lite senare i talet: “Pour l´Algerie, l´année 1958 ouvre la route de l´espoir” (“1958 öppnas hoppets väg för Al­geriet”). Med hjälp av en konkret bild redogör de Gaulle för sin politiska övertygelse. Vägen och färden längs vägen, som de Gaulle indikerar, visar mot den utveckling och de framsteg som han förutser och lovar i de flesta av sina tal. Genom att använda dessa metaforer aktiverar de Gaulle lyssnarna att se sammanhanget samtidigt som ­bilderna framkallar känslor.

Dramatiska ytterligheter

Användandet av kontraster eller antiteser är en annan gemensam nämnare i de Gaulles tal. I talen från 1945 ställ­des motstridande begrepp mot varandra: “abime” (avgrund) mot “sommet” (topp eller krön), “désastre” (nederlag) mot victoire” (seger), “l´effondrement” (sammanbrott) mot “la reprise commencée” (begynnade upp­sving) etc. De Gaulle använder här ytterligheter för att skapa dramatik, starka känslor och patos.
I sitt visionära tal 1958 använder de Gaulle kontrasten för att understryka att det skett framsteg inom talets tre tema: Algerietkriget, Frankrikes ekonomi och författningsreformen och som han vill ha fransmännens uppslutning kring. De Gaulle visar i talet fram en rad förr- och nu-­bilder som ger en rosenröd bild av nuet, som de Gaulle representerar, mot en negativ bild av det kaos som Frankrike befann/befinner sig i och som han vill vända till ­framgång.

Alla goda ting är tre

De Gaulles första presidentperiod 1958-1965 präglades av ekonomisk framgång men under 1967 började bilden ­ändra sig. De Gaulles popularitet dalade i takt med att arbetslösheten och budgetunderskottet steg. Han utlyste ett val om bl.a. regionalisering – samtidigt var valets resultat avgörande för om de Gaulle skulle fortsätta som president. Detta gjorde han alla uppmärksamma på i ett tal den 25 april i radio och tv.
Detta tal är särskilt präglat av upprepningar i olika former, bl.a. anaforer. De Gaulle inte bara använder sig av att inleda en rad meningar med samma ord, anaforen upprepas också den tre gånger: förutom tre “c´est beau­coup de . . .”-satser (i betydelsen: det är en stor uppgift att . . .) i vilka de Gaulle redogör för omständigheterna kring det föreståendet valet om regionalisering och en reform av senaten, finns också andra liknande konstruerade satsningar tre gånger, antingen efter varandra eller i olika delar av talet.
Med tre meningar “je poursuivrai…”(“jag skall eftersträva”), “j´acheverai…”(“jag skall fullfölja”) och “je continuerai…”(“jag skall fortsätta”) ger de Gaulle en rad löften, som ska förverkligas om fransmännen ger honom sitt stöd i den förestående omröstningen. Därför denna användning av framtidstempus.

Den trefaldiga upprepningen är alltså ännu en genomgående företeelse i de Gaulles tal: “cette transformation sociale, morale, humaine…”(“denna sociala, moraliska, mänskliga förändring…”) och “ces diverses, disparates et discordantes oppositions…” (“dessa olika , disparata och disharmoniska oppositionspartier…”) är ytterligare ett par exempel av många.

Upprepningarna och trestegsraketerna, som de Gaulle flitigt använder, skapar en rytm som har en medryckande och fångande effekt med en ökande intensivitet: “toutes les fautes, tous les retards, toutes les souffrances…” (“alla felsteg, alla förseningar, all smärta…”).

Tydlig spår i det franska medvetandet

Karakteristiskt för de Gaulles tal är balansen mellan det politiska språket och den stilistiska utsmyckningen av språket. Han använde stilen så att den inte leder uppmärksamheten uteslutande på språkets skönhetsklang och han behåller därmed fokus på sina politiska budskap och på försöket att få åhörarna att sluta upp kring dem. Och vid många tillfällen lyckades denna politiska påverkan.

De Gaulle var en duktig talare. Och inte minst en karismatisk person. Men en viktig orsak till hans politiska genom­slagskraft måste tillskrivas hans användande av medierna. Då de Gaulle från London den 18 juni 1940 kom  med den första av en lång rad appeller till det franska folket var han den förste politiker i Frankrike som använde radion till att förmedla och sprida sina politiska visioner. Under andra världskriget var detta medium den mest effektiva förmedlingskanalen, när politiska budskap skulle ut över stora avstånd och detta hade de Gaulle insett. Han var dessutom den förste franske politiker som fick möjlighet att använda tv som förmedlingskanal – den 27 juni 1958 höll de Gaulle för första gången tal i tv. Han var politiskt aktiv samtidigt med dessa mediers framväxt, han använde dem mycket ofta under sin politiska karriär och han var därmed i stånd att förmedla sitt budskap in i de franska vardagsrummen. De Gaulle trädde in på Frankrikes politiska arena 1940, utstakade vägen för landets politiska utveckling och efterlämnade ett tydligt avtryck i det franska medvetandet. ❧


Författare: Kathrine Høeg är fil mag i franska och retorik

Översatt av Pelle Ahrnstedt.


Talarstolen

Charles de Gaulle

De fria fransmännen

Det står nu klart att även om ovärdiga befälhavare har låtit Frankrikes värja brytas itu, så underkastar sig nationen inte denna olycka.

Det står nu klart att om de så kallade styrande, panikslagna och ursinniga på grund av följderna av sitt brott, ämnar störta Frankrike in i samarbetet med Hitler, så vägrar vårt folk att kasta sig in i detta helvete.
Det står nu klart att även om fienden och hans kollaboratörer överöser de fria fransmännen med förolämpningar och hot, så är det mot de fria fransmännen som foster­landet blickar, det är på de fria fransmännen, som det krossade fosterlandet överför sin sårade stolthet och sitt skälvande hopp.
Ja, det franska motståndets eldslåga, som för ett ögonblick varit förkvävd av förräderiets aska, skall åter tändas och åter lysa. Och vi själva, de fria fransmännen, vi har den ärofulla plikten och den upphöjda värdigheten att vara själen i det nationella motståndet.

Men just på grund av denna plikt och denna värdighet anser vi det vara vår skyldighet att berätta för det franska folket vad vi är i dag och vad vi vill uträtta i framtiden.

Vad vi är? Vi är en armé, och en armé av frivilliga. Det är inte blott så att alla fria fransmän bär vapen, utan även så att vi i detta totala krig över hela världen kämpar på alla slagfält. Men vi är en armé och en armé av frivilliga, eftersom vi alla, utan undantag, har ett mål: att tjäna.

Var och en av oss är en man som kämpar och lider – ja, som kämpar och lider – inte för sin egen person utan för alla andra.

Resultaten? Nåväl! Vi har för närvarande 35 000 man under vapen, 20 krigsfartyg i tjänst, ett tusental flygare, 60 handelsfartyg på haven, ett stort antal tekniker som arbetar i rustningsindustrin, besittningar där det råder full aktivitet, i Afrika, i Franska Indokina och i Stilla havet, betydande grupper i alla länder över hela världen, växande ekonomiska resurser, tidningar, radiostationer och, framför allt, vi har övertygelsen att vi varje minut är närvarande i hjärtan och sinnen hos alla fransmän i Frankrike.

Vad vi vill? Framför allt slåss. Slåss för att bidra till seger över fienden. Med att besegra honom menar vi inte bara att jaga honom ur landet, utan rent ut sagt krossa Tyskland, som nu med hela sin tyngd försöker lägga under sig världen, kroppsligen och andligen.

Men denna seger, denna säkra seger, vill vi, vi de fria fransmännens armé, så mycket som möjligt göra till en fransk seger. Det är därför som vi ämnar söka ena hela vårt imperium och hela Frankrike i kriget, låt vara att vi först måste befria de fransmän som befinner sig i den fruktansvärda samvetsnöd som det indebär att ha tvingats till tjänst­göring av de härskande förrädarna.

Ur denna säkra seger, ur vår seger, menar vi, de fria fransmännen, att ett nytt Frankrike måste framgå. Ett krig som detta är en revolution, den största av alle dem som världen har upplevt. Det som vi bidrar med, vi de fria fransmännen, av handling, storhet och renhet, av det vill vi att det skall bildas en sådd. Vi, de fria fransmännen, vill att det en gång skall mogna en väldig skörd av hängivenhet, oegennytta och ömsesidig hjälp.

Det är så vårt Frankrike i framtiden skall få ett nytt liv.

Översättningen är från Leif Åslund: “Tal i tiden”, Natur&Kultur, 1994.


RM3Läs mer om RetorikMagasinet 3.


Latest posts by Kathrine Høeg (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere