De tomma platsernas retorik

Hanne Smith Pedersen

De tomma platsernas retorik

När är goda berättelser tomma argument?

En fängslande berättelse får oss att greppa poängen snabbare än en filosof kan lägga ihop två premisser. Däremot ger en god ­berättelse oss sällan hela historien. Därför ska vi lyssna vaket
efter det som utelämnas.

I det narrativa paradigm som vunnit terräng i vårt kommunikativa landskap övertygar vi varandra med berättelser. Användandet av berättande exempel har alltid varit en del av reto­rikens rekommendationer för en levande och in­tresse­skapande framställning. Idag har politiker på allvar upptäckt hur de kan använda berättelsen för att tydliggöra och profilera sin politik.

En konkret berättelse fungerar som vittnesbörd om verkligheten och kan illustrera en mer abstrakt problematik med ett mänskligt exempel. Det är enklare att föreställa sig en lärare framför en årskurs 4 än att föreställa sig en skolreform. En berättelse kan även representera ett företags värden eller formulera ett politiskt partis idéer genom att framhålla och vikta vissa frågor och ståndpunkter. I vissa fall sker det med stor framgång – andra gånger på bekostnad av en nyanserad sanning. Som vi ska se i följande exempel från amerikansk politik kan en kontroversiell berättelse definiera såväl som säga något om hur vi ska utläsa en hel val­kampanjs skeenden.

Obamas ”löfte”

På Republikanernas nationella kommittés kongress i augusti 2012 gick Paul Ryan upp i talarstolen som kandidat till posten som vicepresident i Republikanernas kampanj. Den mesta av taltiden använde Ryan till att uppmärksamma Obamas bristande politiska resultat. Ett av de mest markanta teman var hur den ekonomiska krisen har stängt företag och gjort många amerikaner arbetslösa.

Han berättade bland annat om General Motors-fabriken i sin hemstad Janesville, där många av hans gymnasiekompisar arbetade. Ryan citerade kritiskt Obamas ord från ett tal till fabriksmedarbetarna i februari 2008: ”I believe that if our government is there to support you, and give you the assistance you need to re-tool and make this transistion, that this plant will be here for another hundred years.”
Därefter säger Ryan:

”That’s what he said in 2008. Well, as it turned out that plant didn’t last another year. It’s locked up and empty to this day. And that’s how it is in so many ­towns, where the recovery that was promised is nowhere in sight.”

Under timmarna och dagarna efter Ryans tal blev det intensiv aktivitet i medier och sociala nätverk. Hade Obama gett ett löfte om att hålla igång fabriken? Eller anklagade Ryan orättvist Obama för att inte ha räddat General Motors?

Den demokratiska sidan fick bråttom att berätta hur GM-fabriken stängde redan under George W. Bush’ regeringsperiod. Den republikanska sidan framhöll tydligt att Ryan hade citerat Obama rätt och att det var ett obestridligt faktum att fabriken var stängd.

Politiska berättelser med hål

Ryans tal är ett typiskt kampanjtal där det viktigaste är att spräcka motståndarens trovärdighet, främja den egna trovärdigheten och sätta sin politiska dagordning.

I Paul Ryans tal ingår berättelsen om General Motors-fabriken som en del av argumentationen. Den fungerar som ett exempel på att Obamas politik inte är tillräcklig och att han varken har kunnat vända den ekonomiska krisen eller leva upp till egna vallöften.

Det är svårt att säga vilken av de politiska sidorna som presenterar den rätta versionen av historien – för styrkan i Ryans berättelsetrick är just att han inte berättar hela historien. Ryan använder en av berättarkonstens mest effektiva tekniker för att låta åhörarna förstå sammanhanget – nämligen tomma platser. Skulle ett skämt vara roligt om vi fick poängen förklarad för oss? Skulle vi läsa klart deckaren om vi redan från början kände till allt om alla? Nej – vi ges möjlighet att använda vår egen fantasi och kreativitet till att försöka fylla ut be­rättelsernas tomma platser.

Ryan säger inte rakt ut att Obamas politik var anledningen till fabrikens fall, utan använder i stället en sammansmältning av citatet från presidenten och uppgiften om att fabriken stängde året därpå. Den tomma platsen ger åhörarna chansen att själva lägga ihop två och två – samtidigt som det ger Ryan möjlighet att avvisa kritik senare. Han har ju inte sagt att det är Obamas fel att fabriken fick stänga
– det är berättelsens tomma plats som insinuerar det.

Det unika med berättelser är att de har så många underförstådda premisser att åhöraren i princip själv får hitta sin konklusion. Det betyder också att berättelser kan ha många konklusioner som be­rättaren inte kan hållas ansvarig för. I Ryans fall hjälper denna mångtydighet republikanen att en­bart antyda ett samband mellan fabrikens stängning och Obamas presidentperiod som han – kanske – inte med hedern i behåll kan uttala explicit. Däremot kan han antyda detsamma och förlita sig på att ­åhörarna förstår sammanhanget på egen hand.

Det kan påminna om omvänt ficktjuveri, där en synpunkt eller attityd planteras utan att man upptäcker det – och utan att man kan ställa avsändaren till svars. I Ryans berättelse består ficktjuveriet i att kontexten skapar anledning att tro att fabriken fick stänga på grund av Obamas bristande politiska kompetens. Problemet är dock att den sista bilen lämnade bandet i Janesville den 23 december 2008, exakt 28 dagar innan Obama svors in som president, den 20 januari 2009. Ryan hopp står uppenbarligen till att ingen har dessa fakta färskt i minnet.

Berättelsen sänker garden

Synas Ryans berättelse i sömmen visar sig alltså ett tydligt faktafel. Dock demonstrerar samma skärskådning även en annan poäng: I förhållande till traditionell, rationell argumentation är berättelsens logik annorlunda. Där den rationella argumentationen ofta försöker knuffa mottagaren i en specifik riktning försöker berättelsen att dra in mottagaren i berättelsens världsbild. Historier har en egen konstitution, de fungerar på egna villkor och förmedlar en egen bild av världen genom att ta utgångspunkt i en händelse eller en enskild människas perspektiv. Det gör det enklare för åhörarna att leva sig in i – och låta sig övertygas av – de känslor och händelsekedjor som berättelserna är uppbyggda av.

Berättelser skapar inlevelse och identifikation. De påminner oss om vår gemensamma kultur och om vilka vi själva är, de aktiverar andra berättelser som vi redan kan utantill. Paul Ryans exempel påminner oss om de livsberättelser vi känner till från vänner och familj som har förlorat sina jobb. Genom att använda dessa fängslande berättelser i sina tal drar politikerna in publiken i en känd ”verklighet” som åhörarna kan identifiera sig med och därmed enklare låter sig övertygas av.

När identifikationen och empatin från berättelsen först har skapat en förbindelse mellan avsändare och mottagare är det sedan enklare att bilda en gemenskap. Det här effektiva greppet kan vara en av anledningarna till att vi i det närmaste befinner oss i ett narrativt paradigm där berättelserna blir essentiella element i nyhetsförmedling, undervisning, vård, marknadsföring och politik.

En etik för de tomma platserna?

Strategin i en valkampanj öppnar för att spinn­doktorer, talskrivare och pressansvariga anstränger sig för att hitta de optimala berättelserna för att understödja sina kandidaters budskap.

Berättelserna kräver en annan beredskap från åhörarna än den traditionella och mer genomskådliga argumentationen. Just för att berättelser skapar identifikation och sänker garden hos mottagaren kan de fungera som ett manipulerande vapen. Som vi ser hos Ryan kan känslosamma berättelser dra oss med sig och få oss att glömma vår kritiska förmåga.

Om berättelser umgås lättvindigt med sanningen eller är valda och konstruerade med tydligt manipulativt syfte kan det allvarligt skada mottagarnas förståelse av en sak. Det kan störa en debatt och tvinga motparten att lansera en mot-berättelse för att få fram en annan sida av verkligheten. Paul Ryans berättelse kan avvisas med en faktakoll, men det kan vara svårt att helt sopa igen alla spår av en vilseledande historia.

Det är inget fel i sig att använda berättelser som en del av argumentationen så länge de inte är oredliga, det vill säga ”argumentation där sändaren försöker vinna anslutning genom att vilseleda mot­tagaren” (Jørgensen & Onsberg, 2016).

Redlighetsbegreppet blir helt centralt för om man förmedlar sanningen eller om man försöker representera en felaktig bild genom strategiska hål i argumentationen. Det handlar alltså om den bakomliggande intentionen om vi ska utvärdera lämpligheten i berättelser i politiska tal. Den berättande talaren å sin sida måste för sin del förhålla sig till alla de tänkbara tolkningar berättelsen erbjuder åhörarna.


Författare: Hanne Smith Pedersen är lektor i retorik vid Köpenhamns universitet.


25057Från RetorikMagasinet #57, s 9-12

Author profile

Lämna ett svar