Tommy Bruhn: Delade meningar. Retorisk flertydighet och den pluralistiska publiken i politiska förnyelseprocesser.

Kapitel 1

  Inledning

Delad är ett paradoxalt och flertydigt ord, eftersom det betyder både förenad och separerad samtidigt. När vi säger att det råder delade meningar om någonting, brukar vi mena att folk är oense. Men när vi säger att vi delar en uppfattning, menar vi att vi är överens. När vi delar vissa saker, som till exempel ett äpple, görs det gemensamt för att det separeras i delar. Att säga att det råder delade meningar om någonting, ger dock vid handen att de olika meningar vi pratar om är delar av en helhet, att de är sammanlänkade på något sätt.

Människor agerar retoriskt[1] för att det råder delade meningar. Vore vi inte olika och oense, skulle vi inte behöva överlägga och övertyga. När vi finner oss själva i en publik till ett tal, märks det ibland mycket väl. Där du själv reagerar på ett uttalande från podiet med eftertänksamhet, kan du kanske se den som står framför dig applådera med stor entusiasm, samtidigt som du hör någon bakom dig väsa en häcklande sarkasm om det sagda. Folk är olika, och det är naturligtvis de flesta som tar till orda på något plan medvetna om. Människors olikhet, och hur denna bemöts av retorer[2] som försöker påverka dem, är viktiga faktorer i olika gemenskapers utveckling.

När det kommer till demokratiska sammanhang och politiskt ledarskap, så kanske vi till och med borde förvänta oss att talaren formulerat sig med hänsyn till olika uppfattningar inom sin publik. Politisk retorik handlar lika mycket om att övertyga som att förhandla och kompromissa. Ibland behövs det starka och tydliga kategoriska ställningstagandet, men likafullt behövs ibland det taktfulla och raffinerade, och det är det senare som jag intresserat mig för i det här arbetet: Hur sättet som vissa uttrycker sig på kan utöva en subtil diplomati mellan människors olikhet, och därmed påverka utvecklingen inom en gemenskap. Ett sätt att åstadkomma detta på är genom de retoriska aspekterna av flertydighet,[3] som är vad jag undersöker i denna avhandling.

Retoriskt flertydiga uttryck är sådana vars funktion är att olika mottagare ska reagera olika på dem. Det kan röra sig om valtalaren, som utlovar ett ”kraftfullt program för hållbar tillväxt” utan att precisera om det rör sig om ekonomisk, ekologisk eller social hållbarhet, eller alla tre, för att vinna brett stöd. Det kan röra sig om diplomaten, som genom väl valda ord kan låta båda sidor i en kontrovers tro att just de fått sin vilja igenom och därmed skapa fredligt utbyte dem emellan. Det kan röra sig om myndigheten, som genom att formulera sig i en prosa som skickar olika signaler till olika samhällsskikt kan undvika att utlösa vissa målkonflikter. Det kan röra sig om föräldern som på julafton frågar vem som ska köpa tidningen och sätter sin tillit till att den yngre publiken inte är införstådd med klichén, för att kunna diskutera tomteansvaret med de andra vuxna. I föreliggande avhandlings empiriska undersökningar rör det sig om partiledare som försöker skapa och motivera samarbete inom sina respektive partiorganisationer. Den ene, Fredrik Reinfeldt, uttryckte sig på sätt som kunde möjliggöra enighet kring den partiförnyelse som han förespråkade, för att Moderaterna gemensamt skulle kunna göra en stark valrörelse och därmed få förverkliga förnyelsens politiska vision. Den andre, Lars Werner, uttryckte sig på sätt som skulle möjliggöra för Vänsterpartiet kommunisterna att lösa de interna konflikter som hotade deras möjligheter att alls fungera som politisk organisation.

Annons

Det är kanske en självklarhet – även om vi ibland behöver påminnas om det – att vi som sociala varelser anpassar hur vi uttrycker oss, utifrån vår uppfattning om dem som vi förväntar oss ska ta del av det vi uttrycker. Att anpassa vad vi säger till flera olika typer av åhörare av olika sinnelag och världsuppfattning samtidigt kan vara en mycket svår balansakt. Ur oenigheten i en grupp människor kan det uppstå en lång rad dilemman för den som genom att kommunicera med dem försöker påverka gruppen som helhet. Dessa dilemman kan vara rotade i motsättningar mellan intressen, uppfattningar, målsättningar, attityder, vanor och identiteter: alla saker som påverkar hur människor reagerar på argument, påståenden och idéer. Olika retorer hanterar sådana dilemman på olika sätt, men det förekommer att retorer hanterar sådana dilemman genom att uttrycka sig flertydigt.

I denna avhandling diskuterar jag flertydighet som en typ av retoriskt agerande. Det råder delade meningar om flertydighet. Flertydighet är ett begrepp med en lång historia av bruk i olika sammanhang. Det har både i sig och med flera synonymer använts för en rad olika fenomen. Begreppet är i hög grad flertydigt. Jag undersöker en typ av språkbruk vars retoriska funktion bygger på flertydighet i betydelsen att uttryck får olika mening för olika åhörare i sin situation. Det handlar om när en retor säger saker på ett sätt som passar de olika människor som lyssnar på olika sätt. Andra vanligt förekommande infallsvinklar för att studera flertydighet är semantik, semiotik, diskursanalys, litteraturvetenskap, filosofi, argumentationsanalys och receptionsforskning. Jag har under arbetets gång influerats av perspektiv från dessa fält och fler därtill. Det objekt som jag menar är flertydigt på ett meningsfullt sätt är själva uttrycket, det vill säga kommunikationshandlingen. Det är ett pragmatistiskt sätt att närma sig objektet, i det att uttrycket betraktas som helheten av sina möjliga praktiska effekter.[4] Med detta menas att uttrycket som handling är förståelig enbart utifrån de reaktioner dess formulering kan åstadkomma. Uttrycket är flertydigt om det är formulerat så att det sannolikt kan ge upphov till flera kvalitativt olika reaktioner i sitt sammanhang. Det är ett sätt att förstå flertydighet som en kommunikativ anpassning till olika perspektiv och viljor i situationen.

Därmed är det också en publik- och situationsbunden syn på flertydighet som jag här utvecklar. Jag kommer nedan att diskutera flertydighet som ett pragmatiskt språkfenomen där uttryckets meningar – och i förlängningen dess retoriska funktioner – härstammar från hur det uttryckta språkmaterialet relaterar till det sammanhang det uttrycks i. Sammanhanget är därför avgörande för vilka möjliga tolkningar som uttrycket medger. Med en metafor lånad av Peirce, utgör sammanhanget passkontrollen för vilka hypoteser som går att ställa om uttryckens flertydighet. De frågor som detta arbete syftar ge verktyg till att besvara, rör hur uttryckens formulering kan inverka på ett särskilt historiskt skeende, genom att påverka ett flertal olika aktörer i dessa skeenden på olika sätt samtidigt.

Publiker till uttryck utgörs av människor, och folk är olika. Min målsättning har varit att lämna ett bidrag till den teoretiska förståelsen av publiken som en pluralistisk kategori.[5] Jag kommer nedan att argumentera för nyttan av en analytisk infallsvinkel som skiftar fokus bortom hur ett visst uttryck har som funktion att övertyga en viss publik att anta en viss attityd, till hur ett uttryck kan påverka samspelet mellan olika aktörer och strömningar inom en gemenskap. Det är naturligtvis intressant att undersöka vad konkret en retor försöker övertyga om och på vilket sätt, men jag uppmärksammar i denna avhandling också de olika ordnande och relationsförändrande retoriska funktioner som kan påverka förutsättningarna för hur en situation utvecklas över tid. Retorisk påverkan förverkligas först i mottagarnas ageranden, och för att förstå gemensamt agerande är det relevant att förstå hur kommunikation förhandlar de relationer inom gemenskapen som påverkar hur dess deltagare agerar. Publikresponsen som helhet utgörs av sina delar. Den får sin karaktär av de olika publiksegmentens olika ageranden utifrån deras olika bevekelsegrunder. Retorisk flertydighet orkestrerar olikhet och försöker leda olika lyssnare till olika koordinerade beteenden, snarare än att den direkt försöker skapa faktisk samsyn.

Retorisk flertydighet är observerbar för den som är uppmärksam på att publiken är sammansatt av olika delpubliker och har en viss kännedom om deras skilda uppfattningar. Det vill säga, retorisk flertydighet går att upptäcka genom att förstå ett uttryck i relation till den historia av dialog uttrycket ingår i. Detta gäller inte bara en yttre betraktare. Retorn själv liksom mottagarna kan notera sådan flertydighet i ett uttryck. Från retorns perspektiv kan uttrycket vara medvetet och strategiskt konstruerat för att ge upphov till olika tolkningar. Men detta är inte ett avgörande kriterium för att ett uttryck ska kunna förstås som retoriskt flertydigt. Om uttrycket i sitt sammanhang på ett fruktbart vis kan förklaras genom att det fyller en viss retorisk funktion genom att ge upphov till olika meningsförståelser bland mottagarna, är det den typ av flertydighet jag här diskuterar. Den retoriska flertydigheten, såsom den här formuleras, finns där uttrycket möter sin situation och sina publiker. Den kan uppstå ur såväl till synes entydiga som till synes flertydiga uttryck. Det avgörande kriteriet är att uttryckets formulering manar till olika reaktioner på sig självt från olika delar av sin adresserade publik.

Det förekommer att talare uttrycker sig mycket klart, precist och entydigt, fokuserade på att övertyga en specifik publik i en specifik sakfråga till synes obrydda om andras reaktioner. Det förekommer också att talare är så pass generella eller otydliga att de hart när inte får någonting sagt alls. Men det förekommer också att talare tycks mena olika saker samtidigt, beroende på vem man frågar. Om detta leder till olika ageranden från olika individer, är det av intresse att undersöka vad talet kan ha åstadkommit på det stora hela. Kort sagt, vad talet innebär för sina lyssnares eventuella framtida samspel med varandra.

Världen utvecklar sig genom samspel mellan olika aktörer. Därmed är det viktigt att kunna förstå hur människor medvetet eller omedvetet påverkar sådana samspel genom kommunikation. Det är min förhoppning att denna avhandlings teoretiska, metodologiska och empiriska bidrag, ska komma till nytta för såväl retoriker som andra som intresserar sig för kommunikationens roll i sociala, historiska och ideologiska utvecklingsprocesser.

• 
  

  Utgångspunkter

Jag är långt ifrån den förste som intresserat mig för hur människor anpassar sig till de förutsättningar för kommunikation och samarbete som härstammar från människors olikhet. Flera före mig har lyft att flertydighet antingen fyller en funktion vid sådana förutsättningar, eller kan vara ett nyttigt begrepp för att undersöka situationer där människors olikhet är en uppenbar faktor. Ett tecken på hur det går att anlägga vitt skilda perspektiv på flertydighet som kommunikationsfenomen, är de många termer och begrepp som skapats för att förstå det. Förutom polysemi, polyvalens, ambiguitet och ambivalens (relaterade men distinkta termer som jag utreder närmare nedan 2.1.1) finns en lång rad begrepp som kombinerar dem med andra, preciserande termer.[6] I fråga om retorer som på olika sätt förhållit sig till en komplex, heterogen publik finns en rad studier som undersökt detta med olika metoder.[7] Den stora spridningen mellan dessa studier, såväl i teoretisk infallsvinkel som tillvägagångssätt och slutsatser, kan i sig motivera ett försök till att samla dem i ett hanterbart teoretiskt ramverk för retorikanalys. Min utgångspunkt för att konstruera detta ramverk är, som jag nämnt ovan, att föremålet för min studie är uttrycket som en handling i en situation.

Flertydighet kan betraktas som ett uttrycks möjliga betydelser i relation till olika subjektspositioner att tolka uttrycket från. När ett uttryck kan tolkas på fler än ett sätt kallas det ambiguöst, otydligt, tvetydigt, mångtydigt eller flertydigt. Att betrakta uttryck som retoriskt flertydiga är därför en möjlig infallsvinkel för att studera deras funktion, i fall när det är troligt att uttryckets publik är sammansatt av delpubliker som är olika varandra på relevanta sätt. Olika tolkningar av ett uttryck uppstår för att det är möjligt att i dess yttrandesituation förstå uttrycket olika ur olika perspektiv – att det bär olika betydelser för människor med olika uppfattningar.

Begreppet strategisk ambiguitet[8] har funnit visst genomslag inom internationell humaniora och samhällsvetenskap. Eisenberg menar att strategisk ambiguitet är ett sätt att uppnå olika kommunikativa mål som kan stå i konflikt med varandra, utan att behöva välja något av dem. På så vis kan strategisk ambiguitet skapa en ”enad pluralism” inom en organisation, där rak och entydig kommunikation hade kunnat skapa splittring.^[9] Detta begrepp behandlar kommunikationshandlingar i sin helhet som flertydiga i relation till olika relevanta publiker, vilket också är mitt perspektiv i denna avhandling. Men Eisenbergs egen forskning är i huvudsak inriktad på hur ambiguitet som tillstånd inom organisationer påverkar deras medlemmars interaktion med varandra. Han har inte i detalj belyst hur sådana tillstånd etableras eller produceras retoriskt, utan snarare intresserat sig för hur människor senare agerar inom dem, liksom nyttoaspekterna av ambiguösa tillstånd för sociala organisationer.[10] Det är retorisk produktion och förhandling av ambiguösa tillstånd som jag intresserar mig för i denna avhandling, det vill säga hur retorer kan åstadkomma och påverka sådana tillstånd.

Eisenberg har hanterat begreppet strategisk ambiguitet främst som en förutsättning för socialt agentskap, det vill säga hur sådana strategier bär frukt. I denna avhandling kommer jag att betona retorisk flertydighet som ett kommunikativt verktyg för att utöva ett retoriskt agentskap.[11] Det vill säga att jag likt Eisenberg betraktar ambiguösa tillstånd som att de ger särskilda möjligheter att agera. Men min infallsvinkel är i huvudsak att undersöka det flertydiga uttrycket som ett agerande, det vill säga hur produktionen av ambiguösa tillstånd, kan vara ett sätt att lösa särskilda problem. Detta är i linje med hur begreppet strategisk ambiguitet har kommit att användas av andra forskare, liksom hur vissa studier närmat sig fenomenet under andra etiketter. Inom detta forskningsfält har en lång rad studier publicerats, och jag kommer att gå igenom flera av dessa nedan. Dessa studier kan grovt inordnas i tre huvudsakliga kategorier av intresseområden: hur ett uttryck är formulerat på sätt som kan skicka olika meddelanden till olika publiker, hur en dominant ideologi uttrycks på ett sätt som döljer marginalisering för de marginaliserade, samt hur vissa uttryck – ofta konst eller underhållning – formulerats för att passa och därmed vinna gillande hos en bred publik.[12]

Vad jag främst kommer att diskutera är hur ett socialt agerande subjekt kan skapa eller förhandla ambiguösa tillstånd på gynnsamma sätt. Det bidrag till diskussionen om strategisk ambiguitet jag vill göra med denna avhandling, handlar om hur flertydiga uttryck kan påverka samvaron och formerna för samarbete mellan olika människor. Detta är något som inte enbart gäller för hur retorns (olika) kärnbudskap kan tas emot och omsättas i praktik av sin publik. Det har också möjliga sociala utfall i betydelsen att det kan påverka förutsättningarna för framtida utveckling, ageranden och hantering av nya ämnen i publikens interaktion med varandra. Det är just sådana möjliga praktiska effekter av uttrycket jag kommer att ge särskild uppmärksamhet i denna avhandling. En retorisk handling måste förverkligas av människor i deras praktiska ageranden, och i de förhållningssätt de gör till sina. I retorisk flertydighet ryms alltså ett visst moraliskt ansvar för publiken. De är inte passiva utan har en aktiv roll att spela i kommunikationen.

En studie som på många sätt föregripit och inspirerat min egen är Ceccarellis Shaping Science with Rhetoric. Ceccarelli studerar där hur tre böcker som argumenterade för tvärvetenskapliga samarbeten togs emot av företrädare för berörda discipliner, vilket belyser vissa textstrategier författarna brukat för att försöka åstadkomma ett närmande mellan disciplinerna. Därmed sätter hon också fingret på publikkännedom och situation som en central faktor i texternas tillblivelse.[13] Då Ceccarelli studerat akademiska texter, som därtill har tydligt formulerade ärenden, har hon kunnat arbeta med tydliga receptionstexter via akademiska citeringar. Vad gäller politisk kommunikation har det visat sig betydligt svårare att finna tydliga receptionstexter. Detta diskuteras närmare i5.2 och 8.7 nedan.

Det finns en betydande mängd forskning som försökt förstå människors olikheter som förutsättningar för kommunikation i sig. Ett flertal retorikforskare har arbetat med den så kallade fragmenteringen av offentligheten.[14] Med detta avses att en komplex samhällsutveckling i vår samtid tycks leda till att fler, tydligare särpräglade gemenskaper deltar i vissa offentligheter.[15] En följd av detta är i sammanhanget särskilt intressant: om offentligheten är fragmenterad medför det att de som vill kommunicera i den kan komma att möta en mycket mer komplex och pluralistisk publik. Exempelvis kan ett tal till EU-parlamentet nå olika mottagare på hela kontinenten, via direktsändning eller mediekommentarer. Detta medför att exempelvis noggrant författade politiska tal ofta är en komplicerad kompromiss mellan olika hänsynstaganden.[16] Trots att mina analyser i synnerhet intresserar sig för förhandlingen av motsättningar inom publiker som i vissa väsentliga avseenden ändå är relativt homogena, är det min förhoppning att denna avhandling kan betraktas som ett bidrag till diskussionen om komplexiteten i offentlig kommunikation genom att bereda perspektiv och verktyg som kan hjälpa oss att förstå och förklara uttrycket som en komplicerad kompromiss mellan olika hänsynstaganden. Det innebär att jag i denna avhandling kommer att arbeta med tre distinkta publikbegrepp, vilka presenteras mer i detalj i kapitel 4 nedan. Det första rör människorna som tar del av ett uttryck, uttryckets mottagare i den empiriska publiken till uttrycket. Det andra rör hur dessa människor av retorn adresseras som publik i uttrycket, den implicita bild av den specifika, sammansatta eller universella publik som uttryckets formulering är anpassad för att övertyga. I denna avhandling använder jag ibland termen publik mer generellt. Om det inte framgår av sammanhanget vilken typ av publik som avses, är distinktionen inte nödvändig i sammanhanget. Det tredje begreppet, persona, rör karaktären hos de personer som publiken, genom uttrycket, uppmanas att bli, det vill säga artikulationen av en karaktär att identifiera sig med. Dessa tre publikbegrepp är viktiga för att förstå uttrycket som retorisk handling. Det första för att förstå den situation som uttrycket formulerades i respons till, det andra för att förstå hur denna situation avspeglas i uttrycket, och det tredje för att förstå den situation som uttrycket kan möjliggöra. I fallet med de senare två är min ansats att bidra med teori för att bättre förstå dem som pluralistiska kategorier.

• 
  

  Syfte

Syftet med detta avhandlingsarbete är att formulera ett teoretiskt och metodologiskt retorikvetenskapligt förhållningssätt som betraktar publiken som pluralistisk, med betoning på retorns agerande och möjligheter att agera i förhållande till en sådan publik. Med detta vill jag bidra till kunskapen om hur människor anpassar sig – och strategiskt kan anpassa sig – till retoriska situationer där en av de uppenbara förutsättningarna för hur de kan agera är olikheterna mellan människor i publiken. Det vill säga, sådana publiker som kan betraktas som sammansatta av människor med olika världsbilder, och olika intressen i situationen. En central del av detta är att belysa att en retor, som sett till dennes uttryck adresserar en sammansatt publik, inte enbart söker övertyga de olika delpublikerna om att anta en viss attityd i de frågor hen talar om. Relationerna mellan olika delpubliker är en väsentlig faktor för att publiken som helhet ska kunna agera gemensamt. I vissa situationer är det avgörande för retorns sak att dessa relationer förändras. Därmed är ett delsyfte att rikta intresset mot och skapa förståelse för, hur uttryck kan påverka dynamiken inom olika gemenskaper. Sådan kunskap kan bidra till den teoretiska och metodologiska förståelsen av hur konkreta kommunikativa uttryck kan påverka förutsättningarna för olika aktörer inom en offentlig sfär.

För att åstadkomma detta fokuserar avhandlingen på att utvärdera och utveckla flertydighetsbegreppet inom retorikfältet. Flertydighet rör uttryckens meningspotential, det vill säga de olika tolkningar som låter sig göras av uttrycket. Det perspektiv jag formulerar i denna avhandling är i huvudsak inriktat på hur uttrycket kan vara flertydigt i det sammanhang det yttras i. Flertydighetsbegreppet är en lovande infallsvinkel för retorikanalys, eftersom det kan låta oss reflektera över uttryckets förhållande till de olika positionerna inom den sammansatta publiken. Detta är ett sätt att tänka kring hur en kommunikationshandling föregriper hur olika möjliga reaktioner på den, kan fungera i relation till varandra, vilket kan öka förståelsen för hur uttryck kan få särskilda retoriska funktioner när de yttras i pluralistiska gemenskaper.

Denna avhandling har även ett empiriskt delsyfte. En ambition i arbetet har varit att ytterligare belysa de komplexa debatter och övertygandeprocesser som pågår i politiska organisationer. De fall som granskas i kapitel 6 och 7 har valts ut dels för att de illustrerar de funktioner jag ämnat undersöka, dels för att de utgör viktiga händelser i såväl partiernas som Sveriges politiska historia. Så till vida kan analyserna i någon mån bidra till kunskapen om dessa skeenden i svensk politik, liksom bidra till förståelsen av partikulturen och den ideologiska utvecklingen inom dessa organisationer.

• 
  

  Forskningsfrågor

De övergripande spörsmål som gett upphov till detta avhandlingsarbete är hur flertydighet kan vara en faktor för retoriskt agens, och hur retorikanalys kan förhålla sig till heterogena publiker. Detta innebär att ansatsen i denna avhandling är att bidra till förståelsen för de retoriska möjligheter och begränsningar som föreligger när en retor adresserar en sammansatt empirisk publik, inom vilken det finns motsättningar mellan individer eller grupper. I fokus står därför uttryckets relativa och relationsförhandlande retoriska funktioner. För att undersöka detta genomförs två undersökningar av hur partiledare talat vid partikongresser som sammanfallit med ett politiskt förnyelsearbete. Följande tre frågor har varit vägledande i arbetet:

• Hur kan flertydighet förstås som en situationsbunden retorisk egenskap hos ett uttryck, och vilka möjliga funktioner kan sådan retorisk flertydighet ha i förhållande till en pluralistisk publik?
• Hur har flertydighet kommit till uttryck hos partiledare i situationer där det förelegat motsättningar eller konflikter inom deras partier, och vilka retoriska funktioner kan uttrycken ha i förhållande till de olika parternas positioner och uppfattningar?
• Är uttrycken formulerade på ett sätt som kan komma att lösa, tillfälligt avhjälpa eller fördjupa motsättningarna inom partiet, och på vilket sätt kan de påverka möjligheterna för organisationen att fungera som en offentlighet?

Den första frågan är teoretisk. Den har varit vägledande i formuleringen av mitt teoretiska ramverk, för vad jag sökt i mina analyser och för hur jag förhållit mig till mina resultat. Den andra frågan är empirisk. Den är formulerad för att finna hur retorisk flertydighet tagit sig uttryck i praktiken. Denna fråga är ställd dels för att kritiskt kunna pröva applicerbarheten i teorier om flertydighet i kommunikation, dels för att finna eventuella nya former av retorisk flertydighet värda att teoretisera. Den tredje frågan är av kritisk natur. Denna fråga möjliggör en utvärdering av de empiriska resultaten, dock inte av dess effektivitet utan av uttryckets förhållande till sin publik ur ett etiskt och demokratiskt offentlighetsperspektiv.[17] Frågorna är också formulerade för att denna avhandling ska kunna öppna upp för en diskussion om hur flertydighet kan undersökas normativt. De tre frågorna är dock i synnerhet formulerade för att bidra till att svara på de övergripande spörsmålen. Genom att analysera hur flertydighet kommit till uttryck hos förhållandevis rutinerade talare i situationer där det råder vitt skilda uppfattningar bland mottagarna, vägt mot en god bild av publikens uppfattningar går det att få syn på hur sådan flertydighet interagerar med dem. Det kan kasta ljus över de begränsningar som talarna förhåller sig till, hur retorisk flertydighet kan hantera sådana begränsningar, och vad det är för en kommunikativ handling att uttrycka sig flertydigt. Eftersom studiens själva utgångspunkt och utformning lägger en särskild vikt vid en syn på publiken som heterogen, kan den teoretiska beskrivningen av retorns förhållningssätt till den också användas för att generera lämpliga metoder för analys av fall där mottagarnas heterogenitet är en relevant faktor i situationen.

• 
  

  Material

För att analytiskt pröva det perspektiv jag formulerar i denna avhandling genomförs två empiriska studier av tal som adresserar politiska partier vid ett förnyelsearbete: en situation där interna motsättningar och meningsskiljaktigheter närmast är att förvänta sig. Det empiriska materialet består av linjetal vid partikongresser hållna av partiledare, i tider då partiet aviserat att de genomgår en förnyelseprocess. Detta material har jag valt ut då det kan förutsättas att sådana tal hållits för att få till stånd ett gemensamt politiskt agerande, utan att alienera skeptiska medlemmar. Talaren kan i sådana situationer antas känna till motsättningarna inom sin publik, och antas betrakta dessa motsättningar som ett retoriskt problem. Samtidigt måste talaren etablera en gemensam identitet och undvika splittring inom partiet. Det empiriska materialet förväntas ge svar på hur erfarna politiska ledare har agerat i situationer där publikens heterogenitet varit en känd och viktig faktor för retorn att hantera.

Den första analysen (kapitel 6) behandlar Lars Werners inledningsanförande vid Vänsterpartiet kommunisternas 29e kongress i maj 1990. Werner hade då varit partiledare i 15 år, sedan sitt tillträde på posten 1975. I samband med att östblockets sammanbrott hade börjat i och med revolutionerna under 1989, hade den segdragna förnyelseprocess som pågått i partiet i ett kvarts sekel ställts på sin spets. Inom partiet hade hätska och infekterade debatter blossat upp om partiets ideologiska identitet. Det partiprogram som antagits 1987 hade skrotats, och striderna om partiets identitet tog sig tydligt uttryck i vad som kallades namnfrågan, som gällde huruvida man skulle kalla sig själva kommunister. Denna fråga avgjordes med knapp marginal på kongressen och partiet bytte namn till Vänsterpartiet. Werner behövde överbrygga djupa motsättningar mellan olika falanger i partiet för att möjliggöra utarbetandet av ett nytt partiprogram. Detta var ett år innan ett riksdagsval, i ett parti som genomgått flera splittringar. De hade visserligen ett visst opinionsstöd men de låg ändå inte på tryggt avstånd från fyraprocentsspärren till riksdagen.

Den andra analysen (kapitel 7) behandlar Fredrik Reinfeldts anförande ”Välkommen till de nya Moderaterna” som hölls vid partistämman i augusti 2005. Reinfeldt hade tillträtt som förnyarkandidat 2003, i sviterna av att partiet hade fått sitt sämsta valresultat sedan 1973. På partistämman togs beslut om flera ändringar i partiets politik, och för att signalera detta lade partiet till etiketten ”nya” till namnet Moderaterna i sin offentliga kommunikation. Detta gjordes i samband med ett programsamarbete med övriga borgerliga partier som kallades Allians för Sverige (senare Alliansen). Denna nya partilinje innebar en omläggning av partiets politik i en centristisk och pragmatisk riktning, vilket medförde att flera länge hållna liberala och konservativa principiella positioner skulle behöva överges. Reinfeldt behövde i denna situation legitimera sitt partiledarskap och förankra programmets politiska riktning i partiorganisationen så att det skulle ratificeras utan radikala ändringar, vilket hade äventyrat allianssamarbetet och partiledningens plan för en valseger 2006.

Urvalet har gjorts delvis för att undersöka hur retorisk flertydighet tar sig uttryck i ideologiskt olika gemenskaper. Skillnaderna i situation har också varit en faktor för urvalet. Likaså har de valts för att situationerna innehöll vissa tydliga konflikter. Detta bör kunna ligga till grund för såväl en kritiskt som en praktiskt orienterad diskussion av retoriska strategier för att agera i en fragmenterad, och i vissa avseenden polariserad offentlighet. De har också valts därför att vad dessa förnyelseprocesser faktiskt innebar har ifrågasatts och diskuterats såväl medialt som akademiskt och politiskt, både i sin samtid och senare.[18]

Detta material har kompletterats med flera källor för att få grepp om debatten i och kring partierna vid dessa förnyelseprocesser. Kompletteringarna har gjorts för att dels grunda analysen i en god förståelse för hur motsättningarna inom partierna såg ut när partiledaren adresserade dem, dels finna indikationer på hur talet mottogs av publiken. Här omfattar materialet inlagor i partipress och oberoende medier, under kongressperioden före talen hölls. Ett antal texter publicerade efter att talen hölls har även tagits med i materialet. Dessa har valts ut på grundval av att de kommenterar de interna relationerna i partiet, partiledarens ledarskap eller direkt refererar till talet som står i fokus för analysen. Dessa har behandlats som reaktioner från publikerna. Materialet har dels tagits fram ur Lunds universitetsbiblioteks pressarkiv, dels via nyckelordssökningar i Retriever och på Google. Audiovisuella upptagningar av de båda talen har gjorts tillgängliga via Svensk mediedatabas, SMDB.

Det finns ett par begränsningar med detta material. När det gäller själva linjetalen är de endast ett – förvisso centralt – retoriskt agerande i en mycket vidare retorisk process. Så till vida kan talen inte i sig betraktas som avgörande händelser i partiernas förnyelseprocesser, även om de är viktiga eftersom de hölls med anledning av att avgörande beslut skulle fattas. Jag har betraktat talen som symptomatiska för det ledarskap som partiledarna utövade under den tid de hölls i. Det kan förutsättas att dessa retorer anpassade sitt språk i olika sammanhang, men när de adresserar partiet som helhet bör de ha undvikit att kunna uppfattas som inkonsekventa av olika publiksegment.

Materialet är även begränsat i fråga om receptionen av talen. Att en viss tolkning går att göra av ett uttryck betyder inte att denna faktiskt gjordes av någon åhörare vid det studerade tillfället. För att kompensera för detta har jag närmare undersökt olika reaktioner på talen från partimedlemmar som tog del av deras framförande. Dessa reaktioner har jag funnit i kongressrapporter, medierapportering och senare tryckta debattinlagor. De indikerar att kommentatorn tolkat anförandet på ett visst sätt, men ger inte särskilt precisa receptionsbelägg. Dessa kan inte tas för att vara representativa för de empiriska publikerna som helhet, men de indikerar åtminstone olika faktiska reaktioner på talen. Dessutom har utfall i omröstningar och andra ageranden av partierna beaktats i relation till talen. Dessa är svaga indikationer på styrkeförhållanden mellan partifraktionerna, men ger få eller inga indikationer på om talen i sig varit retoriskt effektiva. Det är dock möjligt att utifrån materialet visa att retorisk flertydighet förekommer i det retoriska ledarskapet i dessa situationer.

• 
  

  Disposition

Denna avhandling är ordnad i åtta huvudsakliga kapitel. De första tre kapitel som följer på detta inledningskapitel behandlar mina teoretiska och metodologiska utgångspunkter, utifrån var sitt övergripande tema. I kapitel 2 diskuteras uttrycket, det vill säga själva den språkliga handlingen, och hur denna kan vara flertydig. Inledningsvis presenterar jag de grundläggande definitionerna av retorik och flertydighet, varpå jag diskuterar det övergripande kommunikationsperspektiv som ligger till grund för analyserna. Detta kommunikationsperspektiv bygger på dialogiken, men med en ansats att använda insikter från den lingvistiska pragmatiken. Efter en allmän diskussion om flertydighet i kommunikation, behandlar jag det stilistiska perspektiv på flertydighet som är en central del av det ramverk jag framarbetar i avhandlingen. Därefter behandlas flertydighet i förhållande till övertygande, i en diskussion om entymembildning som på flera sätt återknyter till mitt kommunikationsperspektiv. Det därpå följande kapitel 3 berör retoriskt flertydiga uttryck som sociala handlingar. Detta kapitel innehåller en empirisk forskningsöversikt, ordnad efter tre vanligt förekommande generella förhållningssätt till flertydighet i bruk och dess retoriska användningsområden. Här lyfter jag särskilt fram ett par studier som berett verktyg jag använder i analyserna. Kapitlet innehåller även en diskussion om den retoriska situationen. Jag diskuterar här begreppen motsättningar, medling och orkestrering, som delar av min analysapparat.

I kapitel 4 diskuterar jag en pluralistisk syn på publiken, som är en avgörande del i det teoretiska och metodologiska perspektiv jag anlägger. Inledningsvis diskuterar jag en modell för att förstå den empiriska publiken till talet, som utgår från offentlighetsteori. Detta fördjupar det övergripande kommunikationsperspektivet. Därefter presenterar jag de perspektiv som jag anlägger i analyserna för att förstå publiken så som talaren förhåller sig till dem i talet – den inskrivna eller artikulerade publiken.[19] Därefter diskuterar jag utifrån dessa modeller det normativa perspektiv jag anlägger i avhandlingen, som utgår från hur retoriskt ledarskap kan skapa förutsättningar för ett gott offentligt samtal.

Kapitel 5 behandlar hur jag närmat mig det empiriska analysarbetet. Här finns en diskussion om dels några generella sätt att betrakta en partiförnyelse på, dels vad som motiverar att just dessa två delstudier kan användas för en jämförelse. Därefter presenterar jag mitt tillvägagångssätt vid analyserna, liksom diskuterar materialurvalen. De två analyserna presenteras i kapitel 6 respektive 7, som internt disponerats efter samma mall: en inledande kontextualisering, en diskussion om hur partiledningen agerat innan talen hölls, en indelning av olika idéströmningar inom partierna i idealtyper och en närmare materialpresentation. Därefter följer en kronologisk presentation av själva talet, en undersökning av talets reception, och kapitlen avslutas med sammanfattande slutsatser.

Det avslutande kapitel 8 är löst disponerat efter forskningsfrågorna i 1.3 ovan. Inledningsvis diskuterar jag undersökningarnas empiriska fynd, i en jämförelse mellan talen. Denna jämförelse, liksom de empiriska slutsatserna av de två analyserna följer med och mejslas ut genom den teoretiska diskussion som förs i kapitlet. Först diskuterar jag där studiens fynd i relation till retorisk flertydighet som kommunikativ form. Där presenterar jag mitt bidrag till den stilistiska teorin om flertydighet. Därefter diskuterar jag mina resultat i relation till den kommunikations- och publikmodell som jag formulerar i 2.2 och 4 nedan. Följande stycke behandlar vad som kan vara övertygande med retorisk flertydighet av den typ jag studerar i denna avhandling. Jag diskuterar därefter de två fallen utifrån det normativa perspektiv som jag anlägger i 4.3. Detta leder fram till en diskussion om vad mitt arbete kan bidra med till retorikvetenskaplig publikteori, med en diskussion om ett normativt förhållningssätt till komplexa, pluralistiska publiker. Jag ger därefter en sammanfattning av avhandlingens teoretiska bidrag. Kapitel 8, liksom avhandlingen, avslutas med en reflektion över arbetet som process och dess bidrag till retorikfältet.

Tommy Bruhn (th) strax innan disputationen 28 september 2018. Till vänster opponent Otto Fischer. Sittande, betygsnämnden Tina Kindeberg, Brigitte Mral och Orla Vigsø.

Noter

[1] Retorik kan förstås i två olika betydelser, dels som praktik (rhetorica utens) och som teori, läran om (rhetorica docens). Jag diskuterar den retoriksyn som jag antar i denna avhandling nedan 2.1.

[2] Med retor avses den som formulerar ett retoriskt uttryck eller som anses vara upphovsperson till det, en aktör som agerar genom kommunikation. Denna term innefattar exempelvis talare, debattörer, skribenter, fotografer och skulptörer. Retor kan avse både enskilda individer och organisationer.

[3] Denna tekniska term definieras nedan 2.1.1.

[4] “Consider what effects, which might conceivably have practical bearings, we conceive the object of our conception to have. Then the whole of our conception of those effects is the whole of our conception of the object.” Peirce (2015), Chance, Love, and Logic: Philosophical Essays, 45. Peirce vidgade denna maxim till att inkludera potentiella praktiska effekter i senare texter, se exempelvis Peirce (1998), The Essential Peirce: Selected Philosophical Writings, volume 2 (1893-1913), 235-241.

[5] Publik kan avse såväl de människor som tar del av ett uttryck, de som talaren föreställer sig kommer att ta del av dennes uttryck, och vad som kan förstås som en implicit avbild av de människor uttryckets formulering ger vid handen att det är avsett att påverka. Jag fördjupar kort denna distinktion nedan 1.1 och ägnar kapitel 4 åt fördjupning i publikteori.

[6] Ofta kombineras ett prefix – exempel från litteraturen är Strategic, Calculated, Structured, Polemic, Rhetorical och Purposeful – med någon av termerna ambiguity, ambivalence, polysemy eller polyvalence som suffix. Därtill används termer som Equivocation, Amphiboly (alt. Amphibologia), Adianoeta (alt. Adianoeton), Dog-whistling och multivalence.

[7] Se exempelvis Beasley (2001), “Making Diversity Safe for Democracy: American Pluralism and the Presidential Local Address, 1885–1992” i Quarterly Journal of Speech vol. 87, nr. 1, som genom närläsning visar hur amerikanska presidentkandidater tenderat att konstruera och stödja landets tvåpartisystem för att minimera men bibehålla en viss pluralism. Myers (1999), “Political Argumentation and the Composite Audience: A case study” i Quarterly Journal of Speech vol. 85, nr. 1, studerar kommenterade manusutkast till ett tal med geopolitiska implikationer. Condit, et al. (2002), “Recipes or Blueprints for our Genes? How Contexts Selectively Sctivate the Multiple Meanings of Metaphors” i Quarterly Journal of Speech vol. 88, nr. 3, har undersökt publikreception av metaforer genom intervjustudier. Puntoni, et al. (2011), “Two Birds and one Stone” i Journal of Advertising vol. 40, nr. 1, undersöker reklamanpassning till olika publiker genom experiment.

[8] Jag har valt att översätta engelskans ambiguity och tyskans ambiguität till två distinkta termer, flertydighet och ambiguitet. Retorisk flertydighet, vilket jag i huvudsak studerar, rör uttrycket, det vill säga själva kommunikationshandlingens retoriska egenskaper. Ambiguitet rör olika möjliga uppfattningar om någonting. Det avser ett tillstånd av ambiguös mening, vilket är både en förutsättning för och en produkt av retorisk flertydighet. Jag fördjupar denna distinktion nedan 2.1.1.

[9] Eisenberg (2007), “Ambiguity as Strategy in Organizational Communication” i Eisenberg: Strategic Ambiguities: Essays on Communication, Organization, and Identity, 4ff. ”Enad pluralism” är min egen översättning av vad Eisenberg här beskriver som en ”unified diversity.”

[10] Sexton av hans studier på temat finns samlade i urval av honom själv i Eisenberg (2007), Strategic Ambiguities: Essays on Communication, Organization, and Identity.

[11] Retorisk agens avser de handlingsmöjligheter en retor har, eller upplever sig själv ha, det vill säga vad en person har för resursmässiga och sociala förutsättningar för att åstadkomma det hen vill med hjälp av kommunikation. Att exempelvis uttrycka sig diplomatiskt i en kontrovers, kan indikera en självcensur baserad på eventuella följder av att uttrycka sig kategoriskt. I sådana fall kan det ses som att kontroversen ger förutsättningar för retorns agens. Se exempelvis Hoff-Clausen, et al. (2005), “Retorisk Agency: Hvad skaber retorikken” i Rhetorica Scandinavica nr. 33.

[12] Ceccarelli (1998), “Polysemy: Multiple meanings in rhetorical criticism” i Quarterly Journal of Speech vol. 84, nr. 4. Denna forskningsöversikt har i skrivande stund några år på nacken, men de flesta studier publicerade därefter som jag tagit del av faller in under dessa tre kategorier. Se exempelvis Richardson och Wodak (2009), “Recontextualising Fascist Ideologies of the past: Right-wing Discourses on Employment and Nativism in Austria and the United Kingdom” i Critical Discourse Studies vol. 6, nr. 4; Rockler (2001), “A Wall on the Lesbian Continuum: Polysemy and Fried Green Tomatoes” i Women’s Studies in Communication vol. 24, nr. 1; Olson och Olson (2004), “Beyond Strategy: a Reader‐centered analysis of Irony’s dual Persuasive uses” i Quarterly Journal of Speech vol. 90, nr. 1.

[13] Ceccarelli (2001), Shaping science with rhetoric: The cases of Dobzhansky, Schrödinger, and Wilson.

[14] Se till exempel McGee (1990), “Text, Context, and the Fragmentation of Contemporary Culture” i Western Journal of Communication vol. 54, nr. 3; Kjeldsen (2008), “Mediated Publics and Rhetorical Fragmentation” i Carpentier: Democracy, Journalism and Technology: New Developments in an Enlarged Europe. För empiriska studier med denna utgångspunkt se Haskins (2007), “Between Archive and Participation: Public Memory in a Digital Age” i Rhetoric Society Quarterly vol. 37, nr. 4; Pezzullo (2003), “Resisting ‘National Breast Cancer Awareness Month’: The rhetoric of counterpublics and their cultural performances” i Quarterly Journal of Speech vol. 89, nr. 4; Kjeldsen (2013), “A Rhetorical Approach to Prime Minister Tony Blair’s speech to the EU Parliament” i Fløttum: Speaking of Europe: Approaches to complexity in European political discourse.

[15] Det finns dock goda skäl att inte överdriva hur pass nytt detta fenomen skulle vara. Se Campbell (1990), “Between the Fragment and the Icon: Prospect for a rhetorical house of the middle way” i Western Journal of Communication vol. 54, nr. 3, 355f.

[16] Fløttum (2010), “EU Discourse: Polyphony and Unclearness” i Journal of Pragmatics vol. 42, nr. 4.

[17] Jag diskuterar mina utgångspunkter för detta i 2.3.3; 3.4; 4.1 respektive 4.3 nedan.

[18] Se exempelvis Forstorp och Palmer (2006), George W. Reinfeldt: konsten att göra en politisk extreme makeover; Etzler (2013), Reinfeldteffekten: hur nya moderaterna tog över makten i Sverige och skakade socialdemokraterna i grunden; Bergner (2013), Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006; Hermansson (2010), “Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden” i Statsvetenskaplig tidskrift vol. 112, nr. 2.

[19] Med artikulation menas det sätt som diskurs kan etablera samband mellan olika element såsom händelser, grupper, människor, idéer etc. Se Jasinski (2001), Sourcebook on Rhetoric: Key Concepts in Contemporary Rhetorical Studies, 65f. Med artikulation av publiken, menar jag formuleringen av en subjektsposition för en mottagare att förstå sig själv och retorns uttryck från, en position som impliceras av uttrycket och är relativ andra sådana positioner, retorn, händelser i sammanhanget, och olika idéer. Jag återkommer till detta i 3.4 nedan.

.

Bibliografiskt

Tommy Bruhn: Delade meningar. Retorisk flertydighet och den pluralistiska publiken i politiska förnyelseprocesser.

Retorikförlaget 2018, s 9-21.

Se Tommy Bruhn berätta om flertydigheter, otydligheter, undvikanden och diplomatiska formuleringar: