Demosthenes: Mot Kallikles

Talarstolen. Demosthenes kan vara logografen bakom detta försvarstal, men i så fall är det ett ungdomsarbete, menar forskare. Vi befinner oss, tillsammans med de atenska domarna, vid en kall och blöt backe på landet utanför Aten. Grannar strider om vattenreglering och gränsdragning, men den dolda dagordningen är, enligt talaren, att han ska pressas att ge upp sin mark och flytta ifrån området.

Ordförklaringar: Sykofant: En person som stämmer andra för pengarnas skull. Deme: En röstenhet använd vid demokratiska omröstningar. Motsvarar ungefär en kommun.

Demosthenes: Mot Kallikles.

Nej, det finns inget värre än att få en granne som sticker näsan i andras affärer, ärade atenare. Och det är precis vad som har hänt mig nu. Kallikles har fattat tycke för min mark och därför med sykofantiska anklagelser bragt mig i denna situation: först fick han sin kusin att strida för rätten till min mark. Men även om han blev klart avvisad, har han fått mig dömd in absentia i två nya fall – ett han själv hade rest, på 1 000 drachmer, och ett annat han övertalat sin bror Kallikrates här att föra. Jag ber därför er alla att lyssna uppmärksamt, inte för att jag kommer att trollbinda er med mina talegåvor, men för att ni av själva handlingsförloppet kan förstå, att jag tydligt utsätts för sykofantiska anklagelser.

[…]

Mitt emellan min mark och motpartens går en stig. Ett berg omslutar oss på alla sidor, så det vatten, som rinner ner därifrån, leds dels in på stigen, dels på markerna. Den delen av vattnet, som rinner på stigen, förs ner längs med stigen där det är fritt fram, men där det finns hinder förs det naturligtvis in över markerna. Det hände då, ärade domare, att vattnet rann in på det aktuella markområdet efter ett skyfall. Markområdet var vanskött innan min far fick det i sin ägo och det fortfarande tillhörde en person, som tyckte illa om regionen och i allt var ett stadsmänniska. Ett par tre gånger hade vattnet runnit in och hade både gjort skada på marken och höll nu på att skapa en ny väg. Då min far nu såg detta, har jag låtit mig berättas av folk som känner till detta, och han dessutom observerade hur grannarna lät sina djur beta på marken och även själva gärna korsade den, byggde han alltså gärdet kring marken.

Annons

Doxologi

Doxologi. En essä om kunskap

Vad betyder det att all kunskap som vi människor har – alltifrån teoretiska insikter till praktiska färdigheter – är just vår kunskap? Läs mer...

Som bevis för att jag talar sanning ska jag dels presentera vittnen som vet vad som är rätt, dels, ärade domare, vittnesbörd som är långt starkare än vittnen. Kallikles påstår nämligen att jag skadar honom genom att ha avlett vattnets väg. Men jag ska visa er att det rör sig om en jordlott, inte ett vattendrag. Om nu inte det var ett offentligt känt faktum att det rörde sig om privat mark, kunde man säga att vi gjorde orätt att bygga på offentlig mark. Men det ifrågasätter de inte och dessutom har det planterats träd på lotten, både vin och fikon. Vem skulle väl plantera träd i ett vattendrag? Knappast någon! Men båda sakerna har gjorts, ärade domare. Träden planterades innan far byggde gärdet kring lotten; gravstenarna är gamla och från tiden innan vi tog över marken. Med dessa faktum klargjorda, vilket argument kan då vara starkare, ärade atenare? Fakta fäller domen.

[…]

Går det att föreställa sig fräckare eller mer uppenbart sykofantiska personer? Själva har de fört sina gärden längre ut och höjt vägen med slam och annat, och sen stämmer de andra för skadestånd i en rättssak, där straffet ligger fast på 1 000 drachmer. De kan knappast ha förlorat mer än 50 drachmer totalt! Och glöm inte, ärade domare, hur många som har skadats av störtregnet ute på landet, dels i Eleusis, dels på andra ställen. Men mark och gudar! De kan väl inte allihopa kräva sina skador ersatta av grannarna. Jag för min del behåller lugnet, även om jag med rätta kunde vara upprörd över att vägen har blivit smalare och upphöjd. Men mina motståndare däremot känner sig så pass upphöjda att de till och med far med sykofantiska anklagelser mot dem, som de själva har skadat! Men Kallikles, om ni får bygga gärden runt er mark, får vi väl också? Om, å andra sidan, min far gjorde orätt när han byggde gärdet, gjorde även ni orätt när ni byggde ert. För självfallet är det så att när vattnet har blockerats med så stora stenar, vill det drabba min jordlott igen, när gärdet sjunker samman. Men inte riktar jag mina anklagelser mot mina motståndare av den anledningen. Nej, jag accepterar mitt öde och försöker i stället att se efter vad som är mitt. Faktiskt tycker jag han är förnuftig när han avskärmar det som är hans, men i anklagelserna mot mig tycker jag han är alldeles skrupelfri, en fullkomligt sjuk man.

[…]

Ärade domare. Ge mig vid Zeus och gudarna inte dessa mina moståndare i våld när jag inte har begått någon orätt. Det är inte straffet i sig som bekymrar mig, även om det är ett hårt straf för oss med bara beskedliga tillgångar. Men de vill fördriva mig från demen med sina sykofantiska anklagelser. Att vi inte begår någon orätt var vi villiga att överlåta till personer, som känner till förhållandena, att avgöra, neutrala personer som båda parterna kunde godkänna, och vi var redo att svärja den vanliga eden. Det såg vi som det bästa bevis vi kunde ge er, ni som själva är edsvurna.

Översatt av Maria Ström från den danska versionen av Signe Isager i Tortzen & Heine Nielsen (red.) “Gammel dansk. Studier et alia til ære for Mogens Herman Hansen på hans 55-års fødselsdag 1995”, s. 43-47.

Läs mer om RetorikMagasinet 14.