Retorisk skärpa. De flesta visuella produkter innehåller både bilder och texter. De två uttrycksformerna är ofta ihopsatta på mer eller mindre självklart vis, men det finns fog för att betrakta ihopsättningen som ett argument. Resultatet kan bli kombinationer av bilder och texter, som läsas lika enkelt som meningar efter varandra. Här är ett förslag på hur vi kan använda dem.
Den argumenterande bilden
-
av Nils Heie
Jag tog bilden på den äldre mannen på Oxford Street i London. Jag föll för konturerna, kroppens position. Det kom mig att fundera på om ålder är tung. Kroppen såg ut så. Som om närvaro kunde mätas i kilon. Och man dör, när man inte klarar av att bära mer. Men jag tog också bilden för att ljuset var vackert. Motljus bildar spännande områden av mörker: Som visuellt tydliga silhuetter, fast utmanande, för att de skapar en känsla av att de döljer någonting.
När jag senare tittade på bilden såg jag även den yngre mannen till vänster. Jag var inte uppmärksam på honom när jag tog bilden, men han är intressant. Det förefaller som att han tittar på den gamla mannens ben och funderar på hur det är att vara gammal. Kanske oroas han över tanken. Det gjorde jag. Därför tog jag bilden.
Jag är en amatör med en kamera. En bättre fotograf hade knäböjt så vinkeln hade blivit lägre och kompositionen annorlunda. Då hade mannens huvud haft himlen som bakgrund i stället för bussen, vars mörka färg reducerar kontrasten och försvagar det fundamentala förhållande mellan figur och bakgrund och gör det svårt att uppfatta bildens innehåll som en tydlig enhet. Men jag tycker om bilder av denna typ, bilder som visar verklighet, bilder som visar närvaron djupt, unikt och konstaterat. Ett tecken för här och nu.
Kanske är inte bilden bra, men motivet är viktigt och som jag ser det ett exempel på det som gör fotografin till ett existentiellt uttrycksmedel.
Mellan text och bild
Denna inledning har skrivits med det ändamålet att du, min läsare, skulle uppleva att flytta blicken mellan text och bild och åter, en eller fler gånger, för att du letade efter detaljer i bilden som kunde kopplas till textens innehåll.
Om du fann vad du sökte lyckades kopplingsprocessen och det skapades kohesion mellan dessa två uttryck: delar av textens innehåll gick ihop med bildens innehåll. Om du inte hittade vad du sökte, lyckades inte kopplingsprocessen: det skapades inget sammanhang mellan text och bild.
Processen fungerar ungefär som när en läsare kopplar ihop innehållet mellan två meningar. För att det ska uppstå kohesion mellan två meningar ska samma element figurera i båda, som t.ex.: En man kom gående. Han hade nakna fötter. Man kopplar från mannen i första meningen till ”han” i andra och förstår innehållet av de två som en och samma.
Det skulle vara en stor fördel för läsningen av visuella produkter som innehåller både texter och bilder, om man krävde lika stort omedelbart sammanhang mellan innehållet i bilder och meningar, som man förväntar sig mellan meningar i en textprodukt helt utan illustrationer.
När flyttar man då blicken mellan text och bild? Mest sannolikt när man vill ha bakgrunden till ett påstående i texten. Bakgrunden finns i de av bildens detaljer som gör det rimligt att framsätta textens påstående.
Om detaljerna inte finns och därmed inte gör det rimligt att påstå vad som påstås, upplever man som läsare inget sammanhang. Kopplingen lyckas inte och det uppstår ingen kohesion.
Texten som filter
Detta läsandebeteende, där man flyttar blicken mellan en uttrycksmodalitet till en annan, kan beskrivas med terminologi hämtat från Toulmins argumentationsmodell: Påstående, Grund och Garant. Läsaren upplever textens meningar som Påståenden och bilden som en behållare av möjliga Grunder för dessa påståenden. Texten blir ett filter som bilden ses igenom.
Filtreringen kvalificerar vissa delar av bildens innehåll, så de ger mening som grunder för textens påstående. Ett par exempel:
I inledningen till denna artikel påstås det att mannen är äldre. Det påstående hittar sin grund i bilden – det syns på hans kroppsposition.
Det finns grund för att påstå att bilden är tagen i motljus: det syns i förhållandet mellan ljus och skugga, och i ljusets vinkel – det kommer emot läsaren, det träffar mannen rakt framifrån.
Det finns grund för att påstå att bildens komposition är olycklig: en bättre komposition hade fått de viktigaste elementen att kontrasteras mot varandra. Det gör de inte här, man ser knappt mannens huvud mot bussen bakom (framför) honom, vilket förhindrar tolkning av ett viktigt element i mannens kroppsspråk.
Allmänt går det alltså att påstå att bilder och text kan relatera till varandra som element i ett Toulminskt argument, där bilder innehåller Grund, medan texter innehållet Påstående och Garant. Fördelen med att benämna bildanvändningen som en del av de förmedlade argumenten är för det första att det ger en visuellt logisk relation mellan bilder och den text de syns i sammanhang med, för det andra att argumentstrukturen är delad i tre delar som man hoppar mellan. Det ger argumentet en struktur som anpassar sig till sättet vi rör ögonen på, i hopp: s.k. saccader.
Det kan självklart även formuleras språkliga grunder, neutrala beskrivningar av det texten påstår något om. Grunder kan alltså vara både ikoniska och språkliga. Men påståendet kan inte vara ikoniskt: en bild kan inte påstå någonting för att ett påstående är en generalisering. Inte heller garanten kan vara ikonisk; garanten är språkligt bunden.
En bild kan förmedla något konkret och unikt och vara tecken på ett okategoriserat konstaterande. Därmed kan bilden fungera som tecken för det som det påstås något om.
Bilder i argument kan vara av olika typer: de två viktigaste övergripande är fotografiska och icke-fotografiska. Fotografiska bilder förmedlar ett intryck av det konkreta och unika man ser, är eller har varit faktiskt närvarande, medan icke-fotografiska bilder förmedlar intryck av det man ser som något (av någon) tänkt.
Skillnaden mellan de två formerna ger dem olika tyngd som grund: ett påstående som har en bild av något faktiskt förekommande som grund – t.ex. ett dokumentärfoto – har en annan effekt på argumentets hållbarhet än ett påstående som har en fördom som grund – t.ex. en karikatyr.
Bild-text-matris
Under arbetet med denna problematik har jag kommit på en matris för sammanhangen mellan text och bilder. Mitt påstående är att
- man kan framföra två typer av påståenden (objektiva och subjektiva)
- en bild har fyra aspekter som kan fungera som grund
…vilket gör att man totalt kan använda en bild som åtta olika påståendegrunder.
Objektiva påståenden
Påståenden är objektiva, dvs. alla i en språkgemenskap vill med största sannolikhet dela uppfattning om bild och motiv. Det finns alltså en garant i form av en common sense-uppfattning av det avbildade.
Subjektiva påståenden
Påståenden är subjektiva, dvs. att den som påstår något om bild eller motiv gör det på ett subjektivt grundlag, alltså med egen upplevelse och erfarenhet som garant.
Motivet som grund
Man kan påstå något om bildens motiv, dvs det som ’händer’ på bilden – bildens berättelse – är det som skapar grund för påståendet.
Motivet som exempel på grund
Man kan påstå något om bildens motiv som exempel, dvs. att det som försiggår på bilden är ett exempel på det som skapar grund för påståendet. Man ska alltså kunna föreställa sig att bildens innehåll kunde vara ett annat.
Bilden som grund
Man kan påstå något om bilden, dvs. att man kan påstå något om bilden som produkt, närmast oberoende av motiv, t.ex. om själva situationen vid bildens uppkomst.
Bilden som exempel på grund
Man kan påstå något om bilden som exempel, dvs. att man påstår att bilden är ett exempel på en typ av bilder, som man kan föreställa sig i andra varianter.
Mannen på Oxford Street i matrisen
I min inledning skrev jag om bilden, dvs. jag framförde olika påståenden om något som förutom i språket även existerade i bilden och som därför kunde fungera som grund för dessa påståenden.
Om man kategoriserar texten efter matrisen innehåller den exempel på alla åtta typer av påståenden:
Det fanns ett objektivt påstående…
…om motivet i början: ”…den äldre mannen på Oxford Street…” Påståendet får läsaren att fokusera på motivet för att påståendet handlar om motivet.
… om motivet som exempel: ”Motljus bildar spännande områden av mörker…” Påståendet får läsaren att se motivet som ett exempel, dvs. att läsaren ska tänka att påståendet även ska kunna gälla andra, liknande motiv. Hon ska så att säga mobilisera föreställningar om en kategori liknande motiv och därmed tolka mer.
… om bilden i början: ”bilden [av den äldre mannen]”. Påståendet säger något om bilden i sig, t.ex. tekniskt.
…om bilden som exempel i rubriken ”Den argumenterande bilden”. Påståendet säger något om den specifika bilden som ett bland andra.
Det fanns ett subjektivt påstående…
…om motivet i andra stycket: ”…ljuset var vackert…” Påståendet är subjektivt, garanten enbart personliga fördomar, idiosynkrasier eller tycken, men handlar om motivet.
… om motivet som exempel i sista stycket: ”…men motivet är viktigt…” Påståendet är baserat på erfarenhet, men ser motivet som ett av fler möjliga.
…om bilden i fjärde stycket: ”En bättre fotograf hade knäböjt…” Påståendet kan t.ex. röra sig om hur fotografen tänkte, när han tog bilden.
…om bilden som exempel i näst sista stycket: ”…jag tycker om bilder av denna typen…” Påståendet kan säga något om bilden som art, dvs. som ett av fler liknande bilder.
Läsaren ska uppleva koppling
Den väsentliga skillnaden på objektiva och subjektiva påståenden är att de subjektiva kräver empati från läsaren. Hon ska kunna sätta sig i den argumenterandes ställe och förstå vad som driver påståendet.
Dessa objektiva påståenden kan framföras av vem som helst, för det är common sense och kräver därför ingen större inlevelse i andras sätt att uppleva världen. Man kan nöja sig med sin egen common sense för att förstå relationen mellan grund och påstående.
Jag anser att detta sätt att förstå kohesion mellan text och bilder kan användas generellt och därmed medverka till att förbättra användandet av text och bilder, där de grafiskt presenteras bredvid varandra i kommunicerande produkter som artiklar eller notiser, vare sig det rör sig om tidningar, foldrar, reklam, omslag etc.
Fördelen vid sättet att kombinera text och bild är att läsaren upplever en fungerande koppling. Läsaren förstår varför en text med just dessa sammansättningar av ord och en bild med just dessa detaljer har placerats ihop.
Resultatet är att läsaren upplever ett samlat, förenat driv i sin läsning, trots att hon utsätts för en komplex utmaning i att avläsa två skilda uttrycksformer.
Men varför överhuvudtaget använda bilder när man har orden? Orden får ju läsaren att själv skapa bilderna?
Man ska använda bilder för att förmedla att det man påstår har realitet på ett annat sätt än den realitet man med enbart orden kan skapa föreställning om. Bilder berör, vad de visar kan beröras. De framvisar något som kan upplevas, som om det kan ses. Ord ’visar’ något man ska föreställa sig. Det är stor skillnad på att se och att föreställa sig. När text och bilder skapar en enhet av innehåll uppstår en konkret förståelse i medvetandet om ett påståendes relation till dess ämne. Och därmed får läsaren en mer konkret utgångspunkt när hon ska slutleda och klargöra vilken relevans argumentation och budskap har för henne.
Ovanlig välbekanthet
Jag har ett vykort på väggen. Motivet är en reproduktion av ett måleri av René Magritte, bild och text-sammanställaren fram för alla. Kortet föreställer ett uppfälld paraply, hängande fritt i luften mot en röd bakgrund. Ingen håller i det. Ovan på paraplyt står ett glas med vatten. Elementen är tydliga och vanliga som mellanmjölk.
Bilden heter ”Les Vacances de Hegel” vilket jag har översatt och noterat under: ”Hegels semestrar”. Bilden har suttit på väggen länge och jag har irriterat mig på att inte helt begripa hur bild och text skulle förstås. Tills det gick upp för mig att min översättning var fel. Det borde stå ”Hegels semester”. Boing, sa det, när jag förstod. För nu var det en i bilden och en i texten. Detta ena i de båda skapade kopplingsmöjligheten.
Om jag sedan förstår poängen i bilden som grund för titelns påstående är en annan historia. Jag är inte så säker. Men den kunde vara något i denna stil:
Har man semester, tar man det lugnt. Har man ett jobb där man ska tänka komplicerat [som Hegel nog hade] kan semester betyda att man lägger ner tänkandet och låter hjärnan gå tomgång medan man mediterar över synen av en paradox skapad av ovanlig välbekanthet. Ler – och somnar.
Nils Heie är lektor på Mediehøjskolen i Köpenhamn.
Läs mer om RetorikMagasinet 45.
