Den dolde skribenten

Bakom orden. Talskrivaren utgör ett etiskt ­problem för retoriken. För hur ska vi kunna ha ­förtroende för en talare – när det är en annan ­person som har skrivit talet? Och vad med ­retorikens ord om sambandet mellan talare och det sagda? Lösningen ­ligger i arbetssättet. 

Den dolde skribenten

Nis Leerskov Mathiesen

Retoriken har allt från sin födsel som ämne varit lite av ett problembarn och har fått vänja sig vid en uppväxt med ständig kritik från en skara bekymrade filosofer. Ända sedan Platon har det såtts tvivel om talekonstens ­etiska berättigande. Etik är som bekant den praktiska dimensionen för moral och dessa filosofer klandrar reto­riken för att vara en ganska omoralisk högglanspolering av ord – och till på köpet då och då osanna ord. Finns det något skäl till att polera det språkliga utseendet om ens tankar är den rena och skära sanningen?

Under åren har denna fråga stötts och vänts och många argument och motargument har förts till torgs. Efter en lång tid ute i kylan har retoriken åter accepterats. De flesta har nämligen efter hand blivit klara över att man verkligen inte kan tänka utan att tala och därför är det helt moraliskt försvarsbart att vilja forma sina ord så att de passar till ens egna tankar. Tanken blir först verklig när den uttrycks i ord.

Men retorikens problemfyllda bakgrund hänger stadigt med. Det har accepterats att man ska forma sina tankar i passande ord. Men i den moderna byråkratiska demokratin stöter vi i ökande grad på politiska talskrivare – och därmed på den paradox att en har format orden medan en annan uttalar dem. Talskrivaren är ett potentiellt etiskt problem för politiker och retoriker.

Med egna ord

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Annons

Svenska Regeringsformen kapitel 2,§1

I en demokrati finns en helt grundläggande tanke om att varje person har en röst också bokstavligt. Det finns en moralisk norm om att vi alla ska kunna forma våra egna ord – att tala för oss själva och inte låta andra göra det. Det motsatta förbinder man ofta med osjälvständighet och ofrihet – tänk bara på den stereotypa bilden av ett gammalt äktapar, där den ena parten i resignation över att aldrig få ett ord med i laget har givit upp att kommunicera med omvärlden och överlåter till den andra parten göra det. Det är alltså ett demokratiskt ideal att kunna kläda sina tankar i en egen språkdräkt.

Retoriker är självfallet anhängare av denna hållning. I diskussionen om retorikens moraliska ställning har många retoriker funderat om hur man bäst undgår att retoriken blir missbrukad i lögnen eller förvrängningens tjänst. Det är ingen som avskriver hela retoriken bara för att skurkar har använt den med onda avsikter, men likväl har retoriker försökt finna den säkraste metoden för att sörja för en etiskt försvarlig retorik.

Den romerske retorikteoretikern Quintilianus försökte att förklara sig ur problemet genom att ställa krav på att en talare helt enkelt ska vara en “virus bonus” – en god man. Quintilianus skiljer mellan män, som tänker ont men talar gott och män som både tänker och talar gott. Hur man ska försäkra sig att det bara är goda män som talar har Quintilianus inget svar på men han har ändå en bergsäker tro på att retoriken hjälper fram det bästa i människan. En annan, mer jordnär är en förklaring, som stammar från de gammal­grekiska tallärarna. De förklarar, att retoriken är bra när talaren besitter talang, teori och erfarenhet (natura, ars och usus.) Här kan man alltså försäkra sig om att retorikern är god om han äger dessa tre egenskaper. Dessa två beskrivningar av god retorik har en viktig sak gemensamt. Båda binder retorikens etiska försvarlighet med den individ som talar. Denna tankegång kan man se i detta citat:

Detta att tala som man bör betraktar vi som det säkraste tecknet på att man tänker rätt och det sanna talet, som ­följer lag och rätt, är spegelbilden av den goda och pålitliga själen.

Isokrates

En god och pålitlig själ visar sig alltså i talet. Men om nu talet är skrivet av en annan? Vad visar då spegelbilden? Retorikens etiska legitimation faller till golvet när talskrivaren och talaren inte är densamme. Genom att dela den retoriska handlingen i två hamnar det etiska problemet i andra potensen.

Den skymde dockspelaren

En politisk talskrivare skriver tal som ska främja en viss ­värdesyn. Om man accepterar att ordet inte kan skiljas från tanken är det då inte fara för att det är talskrivarens tankar som är grunden för talen? Och är det då inte närliggande att det då i verkligheten blir talskrivarna som styr den politiska dagordningen genom politiker – som gömda dockspelare styr marionetterna på scenen? Det finns ju flera exempel på att en rådgivare blir en manipulator – Struensee i Danmark och Rasputin i Ryssland. I retorikens egen världsuppfattning kan man också finna många argument för att tal­skrivaren verkligen har ett stort inflytande på politiken. Argumentet finner man också i uppfattningen om att ordet och tanken inte kan skiljas åt. Det innebär att skolgårdens klassiska fras får en ny och politisk mening: “Den som säjer har gjort det”. Och det gäller alltså också om det är en annan som har skrivit det man säger.

Det kan inte uteslutas att talskrivarna har ett visst in­flytande på politikern. Men det hör lyckligtvis till undan­tagen att en politiker blir en marionett. De flesta politiker är så starka att de själva vet vart de ska hän och de vill sällan låta en talskrivare fastställa denna kurs. Om de arbetar tätt tillsammans kan påverkan faktiskt också vara den omvända. Ted Sorensen, som var den amerikanske presidenten Kennedys talskrivare, skriver i sin självbiografi: “Några säger att jag så småningom pratade och gestikulerade och tänkte och skrev som senatorn”.

Talskrivaren blir ett etiskt problem när hans värderingar innebär att talskrivningsprocessen fjärmas från de män­niskor som ska hålla talen. När till exempel talskrivaren och talaren inte alls känner varann så blir talang, teori och praktisk erfarenhet splittrade på två personer. Samtidigt lever den ene, talskrivaren, ofta ett dolt liv och blir aldrig offentlig. Detta ger talskrivaren en mystisk aura, som kan göra politikern ovillig att samarbeta mer än nödvändigt – det kanske kunde skada uppfattningen om de tal han håller? Det är inte så konstigt att synonymen för en talskrivare är ghostwriter – spökskribent.

Det retoriska korthuset

Message: I care!

George W. Bush, sr.

Under den amerikanska valkampanjen 1992 höll George Bush ett tal till försäkringsfolk. Efter en passage om presidentens religiositet avslutade han med den underliga meningen härovan. Den var menad som en regianvisning som Bushs talskrivare hade skrivit för att påminna sin arbetsgivare på meningen med talet men Bush uppfattade den som en del av själva talet och läste därför upp den. ­Detta är ett bra exempel på att den retoriska handlingen riskerar att spåra ur när talaren inte själv har skrivit sina tal – och därför kanske inte alls känner dem för vilka det ska hållas. Det är kanske också ett exempel på att talskrivaren inte har känt presidenten och inte visste var han skulle skriva sina regianvisningar så att det inte skulle uppstå missförstånd. Det är i alla fall något som tyder på att Bush och hans talskrivare har förmått att hålla talang, teori och praktisk er­farenhet åtskilda. På kontoret sitter talskrivaren med all sin teori (och förhoppningsvis talang) men ute i talarstolen står politikern och är ansvarig för att talet verkligen blir till det som är intentionen. Här har det muntliga, retoriska talets natur en stor betydelse. Det är nämligen bara i framförandet, actio, som hela det retoriska arbetet blir förlöst. Tal­skrivarens arbete ligger klart men talaren välter eller bygger färdigt hela korthuset med detta sista, helt avgörande framförande. Om politikern inte förstår talets intentioner och eventuella regianvisningar är det likgiltigt hur duktig och erfaren han är – ord och innehåll arbetar inte tillsammans i actio. Bush senior blev för övrigt inte omvald.

Det jäktade demokratin

Men kan inte politikern helt enkelt låta bli talskrivare? Och inte mindre viktigt: kan demokratin inte undvara tal­skrivare? Det vet man faktiskt inte för lika länge som den första demokratin och dess politiker har funnits har det ­också funnits talskrivare. I den moderna demokratin används än fler talskrivare. Det skylls på två faktorer – att toppolitikerna har jobbigt och ständigt håller tal och dess­utom att folket i takt med stigande utbildning har lärt sig att kräva bättre kommunikation – och för någras vid­kommande en bättre underhållning. Därför är det ingen realistisk tanke att man kan avskaffa talskrivarna och låta varje enskild politiker klä sina tankar i egna ord – även om det med ett slag skulle elimi­nera det etiska problemet med en splittrad talskrivnings­process.

Men är det då retorikern som ska ta hela ansvaret för den politiska talskrivningens etik? Det är det inte uteslutande men eftersom politik handlar om inflytande och talen bara är politikerns arbetsredskap kan man inte räkna med att alla politiker är lika medvetna om de retoriska kraven på ett bra tal. Och därför blir talskrivaren tvungen att vara det.

Demokratin har bruk för goda talare. Om man ska und­vika tanklös taluppläsning eller känslan av en oändlig frasfabrikation så ska talskrivare och talare arbeta tätt till­sammans. Det betyder inte nödvändigtvis att de ska börja att tala och tänka på samma sätt. Men retorikens gamla kritiker har i hög grad haft rätt när de lagt vikt på att det ska till både talang, teori och praktisk erfarenhet. Därför kommer talskrivaren till sin rätt när talen uppstår i ett tätt samarbete som låter två talanger spela samman därför att de båda kan bygga på talskrivarens teori och politikerns praktiska ­erfarenheter. Dessutom är det nödvändigt att politikern förstår talskrivarkonsten och att hans talskrivare har provat på att stå i talarstolen med fjärilar i magen. Demokratins moraliska norm är att man ska forma sina egna ord. Men när man av praktiska orsaker ska samarbeta om dessa ord är det viktigt att den retoriska arbetsordningen inte blir uppdelad mellan en undangömd skribent och en taluppläsare utan att det blir ett jämlikt samarbete mellan en retorisk rådgivare och en politisk talare.

Ordet är ditt?

Man ser sällan att en talskrivare finns med i rulltexterna efter ett officiellt tal i TV. Det är dock inte så märkligt att de flesta politiker sällan nämner sina talskrivare. De ord, som kommer över deras läppar, är nämligen mycket personliga saker.

När man kommunicerar muntligt ingås ett implicit, psykologiskt kontrakt. Det handlar om att det vi säger är våra egna ord och att de är sanna om vi inte markerar det på något sätt. Det är t.ex. därför det kan vara katastrofalt att använda ironi om inte åhörarna förstår den. Kontraktet skrivs under i den muntliga situationen, där talaren är tillstädes, tittar på åhörarna, gestikulerar o.s.v. Det är också därför de flesta människor “tar ett steg tillbaka” om de ­känner att detta kontrakt bryts. Politikerna fruktar till­räckligt att en talskrivare är ett brott mot kontraktet och därför lever talskrivaren ett tillbakadraget, ja närmast ett hemligt liv i maktens korridorer.

Läs mer:

Merete Onsberg: “En mand er en mand og et ord er et ord”, RetorikStudier 11, Reitzel, 1998.

Thure Hastrup: Græsk og romersk talekunst, Berlingske forlag, 1976.

Nis Leerskov Mathiesen är redaktör på danska RetorikMagasinet.
Översatt av Pelle Arhnstedt..

Artikel från RetorikMagasinet 14, s 22-24.