Den dominerande tolkningen

Recension

“We’re a peaceful nation”: Krigsretorik efter 11 september. Brigitte Mral. Krisberedskapsmyndigheten, KBM:s temaserie 2994:5, 127 sidor

Bibliografiskt

Forfatter: Rolf Hugoson

Rhetorica Scandinavica 33 (2005), s 72-75

Annons

Recensionen

Titeln på Mrals bok är ironisk. Ty Mral uppfattar knappast USA vara ett fredligt land. Hon menar snarare att den amerikan­ska regeringen hycklar, när man talar om fred samtidigt som man utkämpar krig. Mral är oroad över att många människor även i Sverige efter den 11 september verkade samtycka till att USA anföll taliban­regimen i Afghanistan – och enligt Mral även till USA:s krig i Irak våren 2003: ”Denna studie utgör ett försök att fundera över vad som egentligen har sagts från ledande håll om världsläget under de tre år som har gått efter 11 september, vilka begrepp, bilder och berättelser man har använt för att få vårt samtycke.” Det är dock uppenbart att Mral egentligen inte menar vårt samtycke. Ingenting Mral säger, antyder att hon själv någonsin skulle ha samtyckt till ett krig i Irak. Däremot menar hon att många ledande svenska aktörer, den svenska regeringen, svenska politiker och svenska media har givit sitt samtycke: ”I långa stycken har man både från politiker- och mediehåll accep­terat den dominerande tolkningen.”

I tydlig opposition till en sådan mjäkighet åtar sig Mral en traditionell ideologikritisk uppgift. Hon skall analysera den ”dominerande tolkningens” retoriska konstruktion. I praktiken försöker hon lösa uppgiften genom att utföra en noggrann läsning av tio amerikanska presidenttal, från tiden september 2001 – maj 2003, samt vardera ett tal av den dåvarande amerikanske utrikes­minis­tern Colin Powell, presidenthustrun Laura Bush och den brittiske premiär­ministern Tony Blair. De återgivna texterna till talen upptar ganska precis hälften av bokens 127 sidor. I resten av boken redogör Mral för hur talen kan analyseras. Hon an­stränger sig då inte alls med att försöka framstå som neutral, utan förhåller sig uttalat skeptisk och kritisk. Fast hon markerar att vissa tal är skrivna av skickliga re­toriker och framförs av erfarna vältalare.

Givet författarens ideologikritiska ambition är det förvånande att Mral i sin analys så till den grad låter sig begränsas av ett ganska snävt språkvetenskapligt perspektiv. Trots sin vilja till kritik framstår Mral nästan som blyg, när hon ängsligt håller fast vid de redskap hon behärskar bäst. Retorikforskare borde vara djärvare. Är inte retorisk kun­skap en alldeles särskild förmåga, som låter oss överskrida skrankorna hos etablerade discipliner, vare sig det handlar om juridik, lingvistik, litteraturvetenskap eller stats­vetenskap (mitt eget ämne)?.

Mral lyfter emellertid inte blicken, utan fokuserar genast på en viss typ av text, en grupp anglosaxiska tal. Hon säger sig vilja förstå den retorik som påverkat svenskarna, som påstås ha samtyckt till USA:s krig. Fast jag tycker inte att hon ställer de relevanta frågorna. Fanns över huvud taget ett svenskt samtycke? Vilka svenskar samtyckte? Vad engagerade dem som samtyckte? Vilket slags retorik lyssnade man till? Dessa frågor formuleras inte. När de förblir obesvarade ser det ut som om Mral ägnar sig åt att slå in öppna dörrar. Tills motsatsen har bevisats tror jag nämligen att de flesta svenskar redan har en kritisk attityd gentemot USA och särskilt gentemot presidenten Bush. Vill således Mral inför en redan USA-skeptisk publik visa att vi inte kan lita på den amerikanske presidenten? Vill hon stärka sitt professorsethos genom att ytterligare framhäva vad majoriteten redan tror på?

Är detta fallet så finns alltså inte särskilt mycket ny kunskap att hämta i den här boken. Det är synd. Mral kunde ju ha använt sig en analys som i högre grad utgår från den retoriska situationen, istället för att mer inskränkt utgå från att det handlar om att noggrant läsa givna texter. Så här kan man alternativt gå tillväga, om man vill begripa hur ett samtycke konstrueras retoriskt: (1) fokusera först samtycket, det vill säga publiken; (2) analysera därpå samtycket; (3) fråga sedan, men inte förr, vilka språkhandlingar, vilken retorik, vilka tal, texter och diskurser, som kan sägas ha orsakat samtycket. Om man gick tillväga på detta vis, då skulle man förmodligen strax notera att den svenska regeringen inte samtyckte till krig, men var övertygad om nyttan av att förhålla sig neutral. Skälet till detta är väletablerade strategiska överväganden, som i namn av neutralitetspolitik också omfattas av de flesta medborgare. Om vi verkligen ville begripa grunderna för svenska vägval, då borde vi således analysera neutralitetspolitikens retorik. Att den amerikanska presidentens tal skulle ha haft någon större betydelse för den svenska opinionen, det verkar däremot föga sannolikt. Var avsikten att begripa det svenska samtycket, då har Mral missat målet.

Fast kanske är jag orättvis. Mral kanske bara råkar hävda att det svenska samtycket utgör ett fokus, trots att hon i själva verket är mer intresserad av USA. I en analys av den amerikanska övertygelsens konstruktion borde förvisso Bushs tal vara fullt relevanta. Men även med ett sådant fokus, borde man inte ägna publiken lite större intresse? Uppenbarligen fanns i USA och hos dess allierade en samtyckande publik. Men det fanns ­också många människor som aktivt engagerade sig mot ett krig. Den amerikanska publiken var således inte bara ett passivt offer för ensidig propaganda, som Mral låter antyda. Just i USA hördes tidigt invändningar som efter hand blev allt starkare. De ”definitioner av verkligheten” som Mral påstår dominerade, utgjorde således inlägg i en debatt, där långtifrån alla lät sig övertygas.

Förvisso gav en majoritet av amerikanerna sitt samtycke vid olika tillfällen, till exempel hösten 2004 genom att i presidentvalet föredra Bush framför den demokratiske motkandidaten Kerry. Men också detta faktiska samtycke, opinionens stöd efter 11 september, borde ge anledning till eftertanke hos den som nu analyserar presidentens tal. Mral utgår från att varje tal främst utgör exempel på deliberativ retorik. Hon läser talen som om presidenten i varje tal hade för avsikt att övertyga skeptiker om ett visst vägval. Många amerikanska metaforer och begrepp framstår ur ett sådant perspektiv som ganska överdrivna. Det blir svårt att urskilja hur de kan ha en övertygande effekt. Den ena stunden så ruskigt effektiva ”dominerande” propagandan, den framstår alltså efter Mrals kritik plötsligt som alldeles tam. Har Mral klippt klorna på vilddjuret? Eller har hon misstolkat vad som pågick, underskattat talens effektivitet genom att inte begripa deras syfte? Ty ofta handlade det inte om att vända en opinion, men om att stärka övertygelsen hos de redan frälsta. Hade Mral förstått detta, då hade det blivit lättare att förstå varför talen var effektiva. Jag talar alltså om talens firande eller epideik­tiska funktion. De redan engagerade skall eggas vidare eller om att deras stridslystnad skall stillas (quemadmodum incitandus sit ad proemium respektive quemadmodum intempistiva postulatio pugnae inhibeatur, som den romerske strategen Frontinus uttryckte samma sak).

För den som inte är engagerad framstår sådan värmande eller avkylande retorik snarast som en utmaning eller en retning. I ­vissa idrottsliga situationer kan även en föga chauvinistisk person irriteras av att tvingas lyssna till ett främmande lands nationalhymn. Men vill man verkligen begripa hur en till synes menlös utländsk melodi kan vara retoriskt effektiv, då måste man först erkänna att engagemang – även ett pacifis­tiskt eller kosmopolitiskt sådant – faktiskt inte enbart bygger på rationella ställnings­taganden, men också medför att publiken spelar med och ibland får tårar i ögonen, när de lyssnar till texter som uppfattas som ­töntiga vid en mindre engagerad analys.

Mrals retoriska lektion riskerar ibland att förvandlas till en traditionell kritik av retorik med hänvisning till sanningen. Denna attityd skyls bara nödtorftigt av en inledande passus, där den amerikanske presidentens tal förklaras vara propaganda till skillnad från retorik. Mral påstår sig alltså vilja misstänkliggöra propagandan, men inte re­toriken. Men när retorik samtidigt reduceras till uppgiften att avslöja, då skyms oundgängligen retorikens konstruktiva förmåga. Varken manipulation eller förmågan att av­slöja densamma är emellertid de viktigaste formerna av retorik. Mer väsentlig är i min mening den retorik som tillåter människor att faktiskt tro på sig själva. Mral konsta­terar alltför snart att Bushs tal bara är simpel propaganda. Därför ser hon inte att USA:s krigs- och fredsretorik delvis härrör i den amerikanske presidentens egen över­tygelse, en övertygelse hans retorik sam­tidigt bidrar till att understödja.

Vilket slags övertygelser dominerar i USA respektive i Europa? Vilket slags retorik understödjer dessa skilda övertygelser? Givetvis finns många olika uppfattningar på ömse håll I Sverige var förmodligen många människor våren 2003 övertygade om att ett amerikanskt krig vore orättfärdigt. Samma opinion befann sig i USA i minoritet. I Sverige var den förmodligen i majoritet, och den svenska regeringen valde som bekant att förhålla sig neutral. Vilket slags retorik understödde detta beslut? I flera av våra grannländer valde man att sluta upp på USA:s sida inte bara 2001 utan också 2003 (liksom tidigare 1990-1991, under Kuwait­kriget). Vilket slags retorik understödde ­dessa beslut?

För det samtycke till krig som anordnades i grannländerna var den amerikanske presidentens politiska tal knappast det avgörande. Den effektiva retoriken bestod snarare i att danskar, norrmän och polacker redan var bundna av vissa slag av nationella historier. Där betonas att USA företrädde kamp för rättvisa och frihet även utanför det egna territoriet. För alla vet ju att Danmark, ­Norge och Polen under det andra världs­kriget ockuperades av Tyskland eller av ­Sovjetunionen. De befriades tack vare mer eller mindre direkta amerikanska och brittiska ingripanden, under världskriget och under det kalla kriget. Samma historier gör att de fransk-tysk-ryska invändningarna mot den amerikanska strategin inte låter särskilt övertygande, i Danmark, Norge och Polen. Under överskådlig tid kommer tyska och ryska politiker ha svårt att etablera sitt ethos inför en polsk publik.

Annorlunda nationella historier i Sverige, i Frankrike och i Tyskland tillhandahåller helt andra retoriska villkor. En mer grundligt retorisk informerad analys hade kunnat visa vilka övertygelser som verkligen dominerar vårt omdöme. Visst präglas nationella historier i alla länder av detta statens och den internationella politikens mantra: ”vi är ett fredligt folk, men om det kniper så är vi beredda att försvara oss”? Vilket också kan skrivas så här: ”vi är ett egennyttigt folk, som inte tänker offra våra liv för någon annans frihet”.