Den Europeiska berättelsen

Mark Herron

Den Europeiska berättelsen

Hur gör man Europeiska Unionen populär och vidkommande för medborgarna? Med en berättelse! Men det reser såklart frågor om vem som berättar för vem – och om vems berättelse det egentligen är.

“A new narrative for Europe” har körts som ett pilotprojekt sedan början på 2013. En grupp kulturpersonligheter har över en rad seminarier ombetts skapa en deklaration för ett nytt narrativ för Europa. Den presenterades i mars 2014, men knappast någon uppmärksammade den, för samtidigt bröt konflikten ut mellan Ryssland och Ukraina. Lite väl ironiskt med tanke på att just denna form för geopolitisk kris på gränsen till EU understryker behovet för större sammanhållning mellan EU-länderna.

Unionen är i en tillitskris

Även dåvarande ordföranden för unionen, José Manuel Barroso, erkänner att unionen inte är populär bland vanliga medborgare. I sina tal om projektet beskriver Barroso till och med en förtroendekris jämförbar med den banker och större nationalstatliga institutioner har upplevt i efterdyningarna av finanskrisen. Men en kris kan även ses som en avgörande vändpunkt mot ett starkare tillstånd – på samma sätt som en god berättelse ofta kräver en stor utmaning som publiken hoppas huvudpersonen kan överkomma på bästa vis.

Abraham Lincoln är ett exempel på en politiker som förmådde att göra en nations kanske största nationella kris – amerikanska inbördeskriget 1861-1865 – till en vändpunkt för Förenta staterna, där den interna splittringens upplösning blev en språngbräda för etableringen av en egentlig nation av en federation av stater.
Om EU, i skuggan av den nuvarande förtroendekrisen, önskar att omdefiniera den europeiska unionen på samma sätt står man inför en del berättartekniska utmaningar. Speciellt om de ska undvika att ramla i samma populistiska diken som nationalistiska rörelser ofta hamnar i med sina berättelser – enligt EU-politikerna och arbetsgruppen bakom A New Narrative.

Vad är det ursprungliga narrativet?

Med titeln ”A New Narrative for Europe” får man förutsätta att det redan finns ett egentligt narrativ för Europa, och detta hittar man definierat i Barrosos tal om projektet. Narrativet har hittills handlat om utvecklingen från krig och käbbel till fred och framgång på den europeiska kontinenten. Lite hårddraget kan man säga att Europeiska kol- och stålgemenskapen från 1951 bildades för att de stora kontinentalmakterna Frankrike, (Väst-)Tyskland och Italien inte skulle kunna införskaffa sig resurser för att på egen hand kunna kriga mot varandra igen.

Annons

Det projektet lyckades till den grad att Norge i 2012 tilldelade EU Nobels fredspris. Det kan ses som ett försenad axelklapp till att det europeiska projektet, enligt Barroso, har lyckats.

Men samtidigt pekar Barroso ut problematiken med det gamla narrativet: den centrala konflikten är inte längre aktuell. Unga människor i Europa i dag oroar sig betydligt mer om huruvida de kan få jobb än om det stora europeiska nationerna åter drar ut i krig mot varandra.

Ändå slutar såklart inte berättelsen om Europa med freden, även om huvudkonflikten är löst. Som Barroso beskriver det i öppningstalet för projektet: ”We need to continue to tell the story of Europe. Like a book: it cannot only stay in the first pages… We have to continue our narrative; continue to write the book of the present and of the future. This is why we need a new narrative for Europe” (april, 2013).

Avsikten med ”A New Narrative for Europe” är alltså att hitta en ny berättelse som kan övertyga om nödvändigheten av det europeiska projektet på ett sätt så att det förefaller relevant för unionens medborgare i dag. Och det är inte bara EU utan hela Europa som saknar en inkluderande berättelse som kan bilda grund för en känsla av gemenskap över nationsgränserna. Nu när det visar sig att den inte dyker upp av sig självt, satte man kulturens representanter till att skriva fram den.

Varför just ett narrativ?

Kommissionen valde ordet ”narrativ” som samlande begrepp för arbetet med att skapa en gemensam europeisk identitet. Och det är ett tecken på att de är på rätt spår. Men vad är det med begreppet narrativ som verkar så lockande när det ska talas om gemensamma värden och engagerande visioner framför pragmatisk realpolitik?

Ett narrativ skapar enligt retorikern Kenneth Burke identifikationsmöjligheter mellan människor. Detta var även kommunikationsforskaren Walter Fishers poäng när han lanserade ”den narrativa paradigmet” på 1980-talet. Paradigmen innebar att man såg narrativet som ett demokratiskt projekt som kunde inkludera fler än om man, som dittills, enbart förhöll sig till rationella argument. Fisher menade att man som människa har en medfödd förmåga att förstå och komma ihåg berättelser – i motsats till logisk argumentation som måste tränas upp.

Fishers narrativa paradigm föranledde förstås en del debatt om vad begreppet narrativ hade för innehåll, en debatt som fortfarande pågår. Som begrepp har narrativ dock efter hand vunnit inpass i en mängd discipliner och ämnen och alltså även i praktisk politik, där användningen av berättelser oftast går under beteckningen ”storytelling”.

Den amerikans… förlåt, europeiska drömmen

Om man läser Barrosos beskrivning av intentionen med ”A New Narrative for Europe” verkar amerikanska politiska berättelser vara en stor del av inspirationen till projektet. Barroso talar till exempel om att man ska gå från teknokratiska förhandlingar till mer visionära budskap. Europa som begrepp får liv som en vision fram för en konkret plats: ”When I think of Europe, I think of it as an idea much more than a place.” Detta följer även slutdeklarationen upp med ”A European Mind” som återkommande rubrik i texten. Speciellt detta fokus på ’idén om Europa’ kan sägas ha plockats direkt från grundboken för amerikanska politiska berättelser där idén om nationen ofta lyfts fram i presidentens tal som söker samla eller konstituera folket.

Barroso talar dock mer öppet än sina amerikanska kolleger om de utmaningar som berättelser innebär. Som till exempel risken att skapa ytliga versioner av verkligheten eller att man gömmer seriösa problemställningar bakom potemkinkulisser av ord. Även om Barroso använder storslagna begrepp som ”den europeiska drömmen”, så finns det i hans texter ett starkt fokus på att det nya narrativet inte ska härma populistiska nationaliströrelser utan stå i kontrast till dem, för att skapa en paneuropeisk gemenskap.

Målgruppsförvirring

Med en fortsatt mycket konkret intern kris i form av bland annat ungdomsarbetslöshet och världsomfattande geopolitiska spänningar tecknas ett tydligt behov för ett gemensamhetsskapande projekt för EU. ”A New Narrative for Europe” är ett meningsfullt initiativ för att motverka populistiska tendenser som ritar upp förenklade och överkritiska bilder av inte bara EU som institution, utan även enskilda länder. Men särskilt två utmaningar förefaller påtagliga vid både Barrosos beskrivning av projektet (2013) och deklarationen (2014):
1. Den ena är om projektet i pilotfasen har varit medvetet om vem man ville rikta sig till. Barroso verkar i sina tal primärt rikta sig till en publik bestående av den kulturgrupp som utformar projektet, framför att inkorporera den folkliga publik som ska anamma det nya narrativet.

er man till beskrivningen av det europeiska projektet fram tills nu, handlar ”A New Narrative for Europe” mer om idéhistoria än om folkets historia. Det är i sig inget fel på att framhäva det rika kulturliv och utvecklingen av mänskliga rättigheter som kontinentens tänkare och politiker har bidragit till att utforma. Intellektuella och konstnärer har tvivelsutan en klar roll i att vidareutveckla denna berättelse i EU-regi, men den ska även förankras hos folket om det ska bli folkets berättelse. Därför är till exempel det totala avståndstagandet till folklig populism och nationalism, som ofta förknippas med extremism i Barrosos tal och i deklarationen, problematiskt om det är tal om ett projekt som ska övertyga skeptikerna och inte bara bekräfta de redan frälsta.

2. Är ”A New Narrative for Europe” EUs berättelse eller Europas berättelse? Europas historia är lång och rik på karaktärer och händelser som kan bidra till en nyanserad berättelse om gemensam identitet tvärs över nationsgränser. Men så här långt sätts likhetstecken mellan Europa och EU i text och tal om den nya berättelsen, utan att erkänna skillnaden mellan en kontinents historia och en politisk unions utveckling. Om det är unionens positiva roll för europeerna man vill framhålla är det även väsentligt att man erkänner unionens plats i Europas historia och inte bara sätter likhetstecken mellan de två begreppen som görs av både Barroso och deklarationen.

Fortfarande bara i sin linda

Man ska, som det sägs, inte döma en bok utifrån dess omslag och projektet ”A New Narrative for Europe” har bara precis avslutat sin pilotfas. Mycket kan hända med projektet framöver, men det är dock säkert att intentionen med projektet rymmer fler positiva inslag. Härunder viljan att sätta engagerade ord och värden på EU som projekt och i längre perspektiv dra in den enskilde medborgaren i denna beskrivelse av Europas gemensamma berättelse. Om detta fokus på EU-medborgaren som en del av den nya berättelsen får ännu mer kraft kan projektet få en grundläggande plats i unionens förmedlingsarbete framöver.
.

Läs mer

Fisher, Walter: “Narration as a Human Communication Paradigm: The Case of Public Moral Argument”, Communication Monographs, vol. 51, no. 1, 1984.
Iversen, Stefan: “Narrativ Retorik”, Rhetorica Scandinavica, no. 63, 2013.
Rowland, Robert C.: “Narrative: Mode of Discourse or Paradigm?”, Communication Monographs, vol. 54, no. 3, 1987.
Salmon, Christian: Storytelling: Bewitching the Modern Mind, Verso, 2010.
“A New Narrative for Europe”: http://ec.europa.eu/debate-future-europe/new-nrrative/index_en.htm

Mark Herron är fil. dr i retorik.

Från RetorikMagasinet 54/55, s 18-21.