Den politiska trovärdigheten

Peter Ström-Søeberg

Den politiska trovärdigheten

En guide i argumentation, del III: Politisk argumentation

Vi har gått igenom argumentationens grunder och motargumentation – nu är det dags för en speciell avart: den politiska argumentationen, den till synes arketypiska retoriska argumentationen. Artikeln fokuserar speciellt på vad det är som utgör en politikers ethos: hur framstår politikern som röst- och trovärdig?

“De senaste valens exponeringar av personligheter som Marit Paulsen, Alf Svensson och Gudrun Schyman kan […] ge intryck av att väljarna numera bara röstar på karismatiska personer. Det finns dock inget forskningsmässigt stöd för att personligheten skulle vara det avgörande för väljarnas val.”

Det konstaterar forskaren Lars Nord efter att boken “Demokratins konflikter” har redovisat resultatet från en ‘medborgarundersökning’ bland cirka 1 600 personer. Han konkluderar vidare att: “Kompetens är det klart viktigaste skälet för att rösta på ett visst parti i dag – viktigare än både ideologi och ståndpunkter i sakfrågorna.”

Från en retorisk synpunkt är dessa påståenden naturligtvis lite förvirrande: hur skulle man kunna skilja kompetens från personlighet? Ingår inte ståndpunkter som en självklar del av en persons kompetens – det är väl så vi kommer underfund med en persons kompetens: genom att få höra hennes åsikter och bakgrunden för dem? Och oftast finns det ju en ideologi som – just det – bakgrund för ståndpunkter, inte minst i politiken.

Politisk retorik

Nåväl. Låt oss då försöka se närmare på politikernas retoriska villkor: vad är det speciella med politisk argumentation? Hur är det med denna kompetens, med karisman eller politikerns ethos?
Utan att vilja påstå att personligheten, karisman eller trovärdigheten allena är helt avgörande för politisk framgång, kommer denna artikel att kretsa runt det retoriska begreppet ethos och se närmare på om retoriken har något att säga de rösthungrande agitatorer, som tydligen redan nu har satt fart på valkampanjerna inför valet om ett år.

Ty det finns, i direkt motsats till vad Lars Nord påstår, faktisk ett särdeles tungt ‘forskningsmässigt stöd’ för att, om inte karisma, så i alla fall ethos har ett ganska betydande inflytande på väljarnas beteende.

Annons

Klimataler

Jeg har fundet ni klimaretoriske fejl og skrevet ni kapitler om, hvordan du kan gøre det bedre ved at lære af de bedste. Bogen tager dig med på en rejse gennem historien med fokus på slaveri, borgerrettighedsbevægelsen og kampen mod racisme. Hvert kapitel kommer med en klar anbefaling til, hvad du skal gøre, eksempler på folk, der har gjort det godt og skidt og en forklaring af hvorfor. Läs mer...

Klimataler – introduktionen

Introduktionen fra bogen Klimataler af Rune Kier. Läs mer...

Tre klassiska talgenrer

Låt oss dock först ägna några rader åt vad vi menar med politisk retorik. Den klassiska retoriken (Aristoteles) räknade upp tre talgenrer beroende på vad talaren ville med sin publik: vi har lovtalet (eller dess motsats: det klandrande talet), genus epideiktikon eller demonstrativum, vi har rättstalet om rätt och fel, genus dikanion eller iudicale, och vi har det politiska/rådgivande talet, genus symbouleutikon eller deliberativum.

På samma sätt som dessa taltyper har var sitt fokus eller mål, handlar de om var sin tid: festtalet fokuserar på beröm (eller klander) och handlar om nuet, det juridiska talet fokuserar på rätt och fel och handlar om dåtiden, medan det politiska talet fokuserar på vad man ska göra och handlar därför om framtiden. Det skrevs sedan anvisningar i timmar om hur varje taltyp skulle förverkligas.
Nu är ‘verklig’ kommunikation dock endast i extrema fall så strikt uppdelad och den vettige politikern tar självklart in element från systergenrerna. Så till exempel när det kommer till narratio, som ju egentligen är en term som hämtas från domstolstalen: en sakframställning.

Om politisk retorik skrev Lena Josefsson i RetorikMagasinet nr 4 en artikel, “Varför lyssnar allt färre på politikerna?” Här slår hon fast att politikerna egentligen fungerar bra som retoriker – men att de saknar förmågan att berätta historier. Här är det den retoriska narratio, som hon lyfter fram; politikerna måste bli bättre på att sätta in sina argument i en levande historia, en konkret kontekst.

I Rhetorica Scandinavica har Lennart Hellspong utvecklat de mer teoretiska grunderna för narratios betydelse i både juridik och politik. Poängen är att berättandet nog fungerar som exempelargumentation men är i lika hög grad en legitimering av egentlig argumentation. Berättelsen fungerar då som en fokusering av verkligheten – en beskrivning av verkligheten som talaren eller skribenten ser den.

Narratio har sålunda en långt större och bredare betydelse: narratio kan vara det politiska partiets hela mythos, den grund politiken vilar på. Narratio är inte bara berättandet av konkreta mänskliga historier – det är också berättelsen om det politiska partiets grunder och dess existensberättigande. Det kan vara hela partiets politiska ideologi, som den ser ut när den sätts in i nationens eller världens historia – eller ses i ett konkret personligt perspektiv. Berättelser är ett sätt att beröra de för politiken nödvändiga känslorna på ett till synes rationellt sätt.

Lycka och frihet

För salig Aristoteles hade politiken ett och bara ett syfte: lyckan. Det var det som alla rådgivande tal handlade om: att hitta sätt att skapa lycka för alla män i de grekiska polis. Han fastslog, att det främsta elementet i denna lycka måste vara ‘frihet’.

Jovisst, det känner vi igen: i dagens många olika partiprogram hittar vi samma budskap: “Vårt parti strävar efter frihet”. Varje parti har sin egen mythos, sin egen narratio om lycka och frihet – som därmed antar ganska olika betydelser inom de politiska ideologierna: socialdemokraterna vill ha frihet från olycka, moderaterna frihet att skapa sin egen lycka. Samma begrepp – men absolut inte samma betydelse.

Detta gör att politiska debatter kan tendera att bli rena semantiska övningar, där det viktiga inte är vad politikerna säger, utan att klura ut vad de menar med de begrepp de använder. Om man nu inte rakt av skriver av tolkningar som inte går att placera i den egna erfarenheten – som till exempel det verbala kriget mellan George Bush (senior) och Saddam Hussein, där båda orerade om segrar och framgångar och hävdade sig representera ‘det goda’ i kamp mot ‘det onda’. Hur Saddams verklighetsanalys kunde resultera i påståenden om ‘segrar’ föreföll minst sagt märkligt. Som vi och våra medier såg det.

Vi känner också igen detta med olika begrepp om samma företeelser, som när terrorister i en politisk text blir till frihetskämpar i en annan. Verkligheten bestäms av våra ord om verkligheten – och våra ord om verkligheten bestäms som oftast av de (politiska) miljöer vi färdas i.

Det kan därför förefalla lite konstigt när Bo Lundgren som avslutning på det nyss gångna moderata landsmötet deklarerade att moderaterna skulle erövra regeringsmakten “med verkligheten som vapen” – vems verklighet, vilken verklighet?

Politiska knep & trick

Gunnar Fredriksson har i sin bok “Det politiska språket” en lång rad av underbara exempel på denna typ av så kallade övertalningsdefinitioner, som inte sällan blir vad han kallar “plattheter”, det vill säga rent nonsens. Han nämner till exempel: “liberalismen erkänner att den enskildes förhoppningar om skälig ersättning i förhållande till insatser och ansträngningar är berättigade”. Jo, tack. En skälig ersättning måste ju vara berättigad – att hävda motsatsen skulle vara omöjligt enligt alla vedertagna begrepp om vett och förnuft.

Dessa knep och trick hör till det politiska språkets egen kultur som vi upplever den när den politiska mythos blir ett led i den politiska agitationen. Politiken måste dock röra sig från idéerna om lycka och frihet fram mot en ‘säljande’ appell till väljarna om att rösta på just detta parti.

Från mythos rör sig den politiska argumentation över ‘analys av läget’ till förslag till handling, som formas som direkta löften och appeller om väljarnas stöd. Lägesanalysen har sin traditionella form, där den sittande regeringen talar om framgångar och behovet för att fortsätta den inslagna vägen – medan oppositionen varnar för det slutgiltiga sammanbrottet om inte landet snarast får en ny regering. Variationerna från val till val handlar därför primärt om vilka konkreta teman de olika partierna väljer som fokus för sina kampanjer – och vem som vinner kampen om dagordningen och därmed tvingar de andra partierna in på samma tema.

Eftersom vissa teman passar bättre till vissa mythos är kampen om dagordningen oerhört viktig. Liksom det är att moderera sina utfästelser: de flesta väljare är fullt medvetna om att löften som “om vi vinner valet ska vi…” inte är värda mycket i en kompromissbaserad demokrati.

Tillbaka till personligheten

Men så var det ju detta med politikernas personlighet (eller kompetens eller vad vi nu väljer att kalla det); för visst är det en sak att ha sin politik klar – en annan att släppa loss den i offentlig debatt så effektivt, att det egna partiet kan bestämma mediernas dagordning och övertyga väljarna att rösta på den egna personen eller partiet.

Återigen får vi ty oss till den systematiske Aristoteles som skriver: “Det finns tre saker som gör en talare övertygande […] Det är hans klokhet, hans moraliska karaktär och hans välvilja. Det är alltid på dessa tre punkter, eller på en av dem som talaren tar miste när det gäller det ämne de talar eller ger råd om.”

Andra har så – i äkta retorisk kategoriseringsande – försökt dela upp dessa krav i ytterligare underställda punkter, som handlar om det praktiska framförandet, så att man i dag kan sammanställa en lista på tio “dygd-krav” på en politiker, fördelade på tre huvudkategorier:

Kompetens
* Säkerhet
* Konsekvens
* Fokusering
Moral
* Engagemang
* Äkthet
* Ärlighet
Välvilja
* Välvilja gentemot publiken
* Humor
* Levande och närvarande upp-
trädande

Och till dessa punkter har även föreslagits:
* Identitet/konsistens

Den kompetente politikern

Den kompetente talaren ska visa på säkerhet i situationen, fokusering på ämnet och konsekvens i sin hantering av sakfrågan.

Men det är nu inte så enkelt som att den gode politiske talaren är en “vältalare” i traditionell mening: personen som med rikt språk och dansant kroppsspråk framlägger sin syn på denna världens elände. Eftersom kraven handlar om ethos, kan även den stammande, nervösa politikern ta poäng: vi har förtroende för sakfrågeexperten, som kanske är bättre på sitt ämne än på framförandet. I alla fall till den gräns, där expertisen direkt står i vägen för förståelsen.

Bakom kraven på det kompetenta framförandet ligger självklart ett krav på saklig kompetens. Om denna, både i Lars Nords och retorikens mening, har egentligen Cicero sagt vad som sägas kan: “Ingen kan tala väl om något han inte vet något om”.

Det är ohyggligt enkelt men ändå svårt, för ofta ställs politiker till ansvar för hela sitt partis politik. Problemet är att mikrofoner har samma effekt på politiker som nappar har på spädbarn: de utlöser reflektoriska munrörelser. I stället för att svara “Tyvärr, vår politik på det området är inte min specialitet, du får fråga någon annan”, beger sig den profileringsivrige politikern ut i avslöjande inkompetens med totalt ethosförlamande resultat.

Att vara konsekvent och fokuserad hör också till den sakliga kompetensen: det handlar om att veta tillräckligt om ett ämne för att kunna fokusera på det väsentliga för åhörarna och också kunna svara på djupare frågor.

Det är en balansgång mellan förenkling och redovisning av ett ämnes alla implikationer: för att utelämna vissa fakta krävs enighet om dessas ringa eller underförstådda betydelse, för att redovisa allt behövs en mycket intresserad publik.

Den moraliskt rättskaffne politikern

Moral och ärlighet är definitivt konstiga begrepp. Det är ju sällan så enkelt att man antingen talar sanning eller ljuger – utelämnade eller nedtonade fakta kan vara gränsfall. Det senaste årets ideliga diskussioner om ledningen för SVT kan med fördel belysa problematiken; en kommunikationsrådgivare, som intervjuades i samband med Maria Curmans aktieinnehav i MTG, sade det ganska bra: Man ska inte förtiga saker som, om de blir upptäckta, kan verka misstänkta. Och oftast är det precis så, att om ‘något’ upptäcks, är det per automatik misstroendeväckande.

Budskapet är det macchiavellianska: ska man ljuga om något – eller förtiga det – ska man vara till 100% säker på att ingen kan få reda på det. Annars är det bättre att med en gång erkänna ‘det fula’ och i stället tjäna ethospoäng på att stå upp för sina misstag eller tillkortakommanden. Ett exempel kan vara den tyske utrikesministern Joschka Fischer, som öppet la korten på bordet om sin ungdom som gatustensslängande anarkist – och därmed förekom kritiken. Kritik fick han, men det lyckades honom att ta udden av den – i stället för att vänta på att medierna hittade allt fler “misstag”, gick han själv fram med ytterligare erkännanden.

Under moralen finner vi också dygderna äkthet och engagemang, som handlar om huruvida politikern verkligen själv tror på det hon vill övertyga oss om. Och det handlar om huruvida hon visar idealism: att de handlingar och lösningar hon förespråkar inte är till gagn för hennes egna intressen.

Den välmenande politikern

Välvilja är ett kanske lite mer komplicerat begrepp, för, som vi tidigare har varit inne på, är det inte omöjligt att det i vissa fall kan vara retoriskt förnuftigt att både skrämma och hota sin publik. (Det krävs dock en mycket stark personlighet för att kunna använda hot som egentlig strategi.)

Att visa välvilja är inte bara att ge sin publik rätt. Det kan lika väl vara att visa förståelse för motståndarens argument, men ändå presentera rakt motsatta synpunkter: “Jag förstår vad du säger men vill ändå hävda att fördelarna med mitt/vårt förslag överväger…”

Välvilja handlar om att minska avståndet mellan politikern och hans publik/läsare: med humor och självironi nedbryts barriärer, med en levande uppmärksamhet på publikens reaktioner kan han ändra i manus och fokusering så det passar bättre till situationen.

Det är dessa dygdekrav som gör att politiska (och andra) tal, som läsas innantill oftast döms ut som tråkiga och intetsägande: talaren för en dialog med sitt papper i stället för med publiken, fångar inte publikens reaktioner och kunde lika gärna ha lämnat en skriftlig redovisning medan han satt kvar på sitt skrivkammare.
Välviljan är dock långtifrån bara en framförandeteknisk dygd: i både skrift och strategi kan man skapa och minska avstånd.

Slutligen identitetsdygden, som handlar om att stå fast vid sina löften: är denne person dygdig bara här och nu – eller kommer han att vara det också efter att jag har röstat på honom? Dygden går lite på tvärs med de övriga genom att bringa in ett tids- och platsperspektiv: är denne person densamme i morgon, har han en fast identitet som inte ändrar sig som vindflöjeln?

Den lastfrie politikern?

Man kan, med modernt new-speak, kalla alla dessa dygder för retorisk kompetens. (Om den sociala förmågan ska ha sin egen kategori, då bör väl också den kategoriälskande retoriken ha det…?)
Men till skillnad från den sociala kompetensen kan inte politiker kompromissa med den retoriska. Som Aristoteles skrev: brister man på en punkt, kan man vara perfekt på de återstående – det kan ändå inte avhjälpa ethosförlusten. Man kan vara hur kompetent som helst – är man oärlig (eller framstår man oärlig), är slaget förlorat.

Stora krav på små politiker? Inte alls – det är samma krav som gäller oss alla. Frånsett det rena festtalet gäller ethoskraven de flesta talsituationer: arbetsledaren som ska motivera sina anställda inför besparingskrav, undersköterskan som har en idé om hur logistiken på avdelningen kan förbättras, grannen som tycker mina katter för oväsen på natten.

Men eftersom politikern inte bara ska övertyga oss om att hans partis löften om handlingar är bra, utan också att han är den rätte att representera oss, är det helt naturligt att vi ställer krav, inte enbart på vad han säger (eller hur han säger det), utan också på vem han “är”.

Detta är ingen modern uppfinning skapad av bristande väljar-/politikerinsikt/-överblick, mediernas fokusering på politikerna som privatpersoner eller det nya personvalssystemet. Det är ett fundamentalt villkor, som har gått att läsa sig till i 2330 år.

Läs även del 1: ”Så det så!”
Del 2: ”Det gjorde jag inte alls!”
Del 4: ”Om viktning av argument”

Peter Ström-Søeberg är redaktör på RetorikMagasinet.
Läs mer om RetorikMagasinet 11.