Den professionella cynikern

“Silvio Berlusconi må ha fel i många saker och synpunkter, men efter G8-ländernas möte i Genua sa han något som fick mig att fundera. Han talade om de gatustenslängande demonstranterna som ”professionella ligister”.

Som kommer framgå av en artikel i detta nummer, så är ett av kraven på en politiker att hon är idealist. Att hon gör det politiska arbetet av lust och vilja till förändring och inte av eller med tveksamma motiv som tex pengar, makt eller andra privilegier. Man ska, som politiker, alltså helst avsäga sig samtliga vanliga mänskliga motiv.

När politiken blir professionell – eller rättare sagt, när de politiska utövarna blir det – blir den suspekt. När politiska partier inför ett val anlitar amerikanska spin doctors, så väcks den mest primitiva rädslan i oss väljare: rädslan att bli manipulerade. Den rädsla som också alltid har förhindrat mer seriösa retoriker från att göra grova förenklingar av retorikens budskap: goda råd är bara goda när de presenteras och uppfattas som en topik, som en inspirationskälla – inte som lagar man alltid ska följa i varje tänkbar situation.

Både professionaliseringen och den dogmatiska retoriken visar på intressen som inte har med den konkreta påverkanssituationen att göra och därmed på intressen som inte föds i samverkan och dialog, två grundstenar för både politik och retorik.

Annonce

Och som alltid: kan man, som Berlusconi, så tvivel om motpartens idealism så är mycket vunnet. Problemet är dock att misstänkliggörande av andra kräver ett rent hjärta: Den som kastar första stenen…

Rädslan för politisk professionalism bygger också på ett annat tveksamt antagande: att ett budskap är som en fotomodell framför en spegel: vilken klänning hon väljer avgör bemötande och tillslutning, oavsett vilket budskap som finns bakom. Det är det antagande, som också reklambranshen vill få oss att tro på: att en välvald klänning, en smart kampanj kan sälja vilken produkt som helst.

Det avslöjar ett gränslöst förakt för väljare och konsumenter. Eller en cynisk defaitism, som är den äkta anti-idealistens främsta kännetecken: en total avsaknad av integritet, och all personligt förankrad vilja till förändring.

Kvar står frågan om vilka som är värst. Våldets cyniker eller maktens?

Läs mer om RetorikMagasinet 11.