Den retoriska kritikens bredd

Recension:
Retorik og metode. Mette Bengtsson, Kristine Marie Berg & Stefan Iversen (red.). Samfundslitteratur. 2020.

Ingår i: Rhetorica Scandinavica 80 , 2020
Anmeldelse s xiv-xviii

Ett nytt slags offentlighet, framväxten av digitala kretslopp och sociala medier, nya uttrycksformer, kroppslighet och visuell kultur – de senaste decenniernas kommunikationsteknologiska omvälvningar och förändringen av den offentliga kommunikationens förutsättningar och uttryck har i hög grad ställt retorikvetenskapen inför nya utmaningar och metodiska problem. Det är en av utgångspunkterna i Mette Bengtssons, Kristine Marie Bergs och Stefan Iversens (red.) antologi Retorik og metode. I sin introduktion pekar redaktörerna på att de retoriska uttryckens växande komplexitet gjort traditionella metoder för retorisk analys otillräckliga, och att vi måste närma oss dessa material och uttryck på nya sätt och med nya kombinationer av metoder. Men det är inte enbart forskningsobjektens förändrade former som motiverar en antologi av det här slaget. Redaktörerna uppmärksammar även att det inom retorikvetenskapen vuxit fram ett ökat intresse för de situationer där retorik skapas och konsumeras, det vill säga för retoriska publiker och den retoriska kommunikationens effekter. Ett syfte med boken är alltså att lyfta fram den metodutveckling som redan pågår, i synnerhet internationellt, och som involverar retorikens tvärvetenskapliga samspel med t.ex. receptionsstudier, etnografiskt fältarbete och studiet av den digitala retorikens omfattande och amorfa uttryck.

En viktig utgångspunkt för antologin är också att den är starkt orienterad mot just metod. I den här volymen får teoretiska perspektiv och specifika analytiska teman träda i bakgrunden, och redaktörerna argumenterar energiskt för både möjligheten och nödvändigheten av att diskutera metodbegreppet separat från teoribegreppet. Här lyfter redaktörerna fram både närläsningens och den begreppsorienterade kritikens traditionellt starka ställning inom retorikvetenskapen, liksom tron på den enskilda kritikerns analytiska sensibilitet, och den skepsis som funnits mot att retorisk kritik ska följa vissa förutbestämda metodiska mallar. Genom sin konsekventa inriktning mot metod snarare än mot metod och teori svarar antologin således inte enbart mot en brist på samlade metodframställningar, utan även mot vad som lyfts fram som en oförmåga inom retoriken att skilja mellan metod och teori, och att renodlat beskriva metodiska tillvägagångssätt. Varför denna oförmåga nödvändigtvis är en brist står inte helt klart i boken, men den starka övertygelse som formuleras i förordet kring nödvändigheten av separata metodbeskrivningar, förklarar delvis den förhållandevis snäva förståelse av metodbegreppet som skrivs fram i introduktionen och som senare visar sig i antologins exempelanalyser. Bortsett från inslag av närläsning och skrivmetodik så handlar metod här främst om konkreta tillvägagångssätt i de delar av den vetenskapliga processen som rör materialinsamling och avgränsning, det vill säga själva konstruktionen av ett studieobjekt, och hur dess olika delar ska klassificeras.

Boken är indelad i fyra avdelningar och omfattar jämte introduktionen tolv texter. De olika avdelningarna behandlar följande områden: närläsning, metoder för receptionsstudier, metoder för analys av digitala, sociala medier, samt aktionsforskning och etnologiskt inspirerat fältarbete. Nästan varje bidrag innehåller – utöver en presentation av själva metoden – en exempelanalys som antingen är framtagen för just denna bok eller som sammanfattar tidigare genomförda studier. Det är främst skandinaviska material som analyseras. Varje metod ges också en historisk inramning, och genomgående lämnas utrymme för kritisk metodreflektion. Både i introduktionen och i flera av antologins texter diskuteras dessutom forskningsetiska frågor, något som blivit alltmer angeläget i takt med att forskare i allt större utsträckning själva utformar sina forskningsobjekt genom exempelvis intervjuer och fokusgrupper.

Det är naturligt och passande att antologins första avdelning ägnas åt närläsning. Redaktörerna påtalar själva närläsningens centrala ställning inom retorikvetenskapen, och metodens möjligheter såväl som komplexa varianter framträder i både den övergripande beskrivningen av metoden och i de analyser som genomförs. I Stefan Iversens och Lisa Storm Villadsens presentation lyfts närläsningens bärande inslag fram, som orienteringen mot den retoriska texten själv, beaktandet av samspelet mellan form och innehåll, den centrala tolkningsansatsen, liksom hänsyn till kontextens betydelse. Författarna presenterar också vad som kan betraktas som en traditionell form av närläsning i en analys av ett tal från 2019 framfört av den danska statsministern Mette Fredriksen. Närläsningens bredd och variationsmöjligheter framträder därtill i avdelningens övriga bidrag, där Rasmus Rønlevs textuellt-intertextuellt orienterade studie innefattar närläsningar av både en primärtext och de reaktioner den primära texten skapat i sociala medier, och där Rasmus Kjærgaard Rasmussens och Sine Nørholm Justs retoriska policyanalys formas till en närläsning av en räcka enskilda policydokument som belyser vägen fram till Danmarks beslut att delta i kriget mot Irak 2003. Att närläsning är något förhållandevis vagt och svårt att definiera illustreras här inte enbart genom de olika skribenternas val av studieobjekt, utan även av att deras analyser orienteras mot olika typer av retoriska grepp i de aktuella texterna. Det handlar i ett fall framför allt om stilitiska drag, i ett annat om argumentation och narration, och i ett tredje om framing, stasis och känsloappeller. Det är stimulerande och lyhörda läsningar som här presenteras. Samtidigt hade jag gärna sett en fördjupad diskussion om nödvändigheten att precisera och motivera de analytiska val som görs inom ramen för närläsningar. I vår akademiska vardag är det ju inte ovanligt att just denna metod, eftersom den kan fyllas med så vitt skilda analytiska ansatser, tillåts maskera inte helt genomtänkta metodiska tillvägagångssätt.

Annons

Doxologi

Doxologi. En essä om kunskap

Vad betyder det att all kunskap som vi människor har – alltifrån teoretiska insikter till praktiska färdigheter – är just vår kunskap? Läs mer...

Om bokens första avdelning rör sig inom ett traditionellt text- och tolkningsinriktat retorikvetenskapligt fält, så visar bokens resterande tre avdelningar tydligare hur det samtida retorikvetenskapliga fältet idag genomgår starka förändringar, och därtill utvecklar nya metoder i samspel med andra vetenskapsområden. Den avdelning som behandlar receptionsanalys vittnar t.ex. tydligt om retorikens ökade intresse för publiker och den retoriska kommunikationens effekter, men också för hur studier av dessa faktorer kan bidra till och öka förståelen av retoriska uttryck. Här blir det också tydligt hur retorikvetenskapen i allt större utsträckning vänt sig till den kognitiva psykologin för att utveckla metoder för materialinsamling, men också hur litteraturvetenskapen och dess studier av läsares reaktioner på och mottagande av litterära texter verkat inspirerande. I Mette Bengtssons och Elisabeth Hoff-Clausens presentation av muntlig protokollanalys (”tänka högt”-metoden) liksom i Jens E. Kjeldsens, Eirik Vatnøys och Ida Andersens text om skriftlig protokollanalys, ges utförliga beskrivningar av hur avgränsade publikers reaktioner på retoriska uttryck kan samlas in och klassificeras, och vilken typ av kunskap dessa tillvägagångssätt kan skapa. I dessa texter, liksom i Jens E. Kjeldsens bidrag om fokusgrupper och intervjusstudier, blir praktiska frågor om konkreta tillvägagångssätt, avgränsningsfrågor och dokumentation helt centrala, liksom forskningsetiska frågor kring exempelvis anonymisering av personuppgifter. Det är mycket handgripliga och praktiskt användbara beskrivningar som ges av de olika metoderna, och författarna resonerar insiktsfullt om både möjligheter och begränsningar hos dessa tillvägagångssätt. Den starka orienteringen mot det hantverksmässiga förfarandet sker dock lite på bekostnad av fördjupade diskussioner om hur resultat kan tolkas, och det hade också varit välkommet med reflexioner kring vilka empiriska material som är värda att studera och varför. Detsamma kan för övrigt sägas om texterna i antologins övriga avdelningar. Trots att de analyser som presenteras i boken genomgående är mycket väl genomförda, så är de resultat som redovisas sällan särskilt överraskande utan bekräftar i ganska stor utsträckning intuitiva och spontana förståelser. Det väcker också frågor om hur de metoder som lyfts fram i boken på ett produktivt sätt kan kopplas samman med mera komplexa forskningsfrågor, och ge oss kunskap bortom det uppenbara. Genom att texterna i antologin så tydligt fokuserar just på metod som ett konkret tillvägagångssätt, så finns naturligtvis en risk för att metoder generellt kan komma att uppfattas som givna startpunkter i den vetenskapliga processen, och skymma vikten av att formulera problem, eller ta udden av själva den nyfikenhet som bör vara drivande i all utveckling av kunskap.

Risken att låta metodfrågor ta överhanden i forskningsarbetet har ofta påtalats i samband med det område som behandlas i antologins tredje avdelning – som handlar om digital retorik och sociala medier. Det beror naturligtvis på att detta fält genom sin komplexa natur kräver helt nya, tekniska metoder för datainsamling. Här finns självklart en risk för att teknikens möjligheter vänder uppmärksamheten från frågor som handlar om att skapa ny kunskap. Men trots att avdelningen om digital retorik i hög grad inriktats mot presentationen av tekniska tillvägagångssätt för datainsamling, så lyckas författarna i hög grad belysa de problematiker som följer med de nya möjligheterna. I Rebekka Lykke Nørremarks bidrag presenteras t.ex. metoden digital issue mapping, där man med hjälp av programvara som exempelvis CrowdTangle kan söka och kartlägga texter som handlar om eller intertextuellt anknyter till uttryck, t.ex. för en konflikt, och där texterna finns distribuerade på en mängd olika digitala plattformar. Även om beskrivningen av det konkreta tillvägagångssättet och metodens olika steg dominerar, så är Nørremark noga med att beskriva metodens möjligheter utifrån hur de digitala kommunikationsvägarna gjort traditionella retoriska begrepp som t.ex. text, kontext, situation, avsändare och mottagare betydligt mer komplexa än tidigare. Detta kommer också att prägla vilka slutsatser som dras utifrån de resultat som metoden lett fram till. Hos Nørremark handlar slutsatserna sålunda mindre om enskilda aktörers retoriska uttryck, och mer om generella mönster för deltagande och engagemang i debatten.

I Louise Schou Therkildsens och Jon Viklunds text om fjärrläsning diskuteras än mera utförligt nödvändigheten av att sätta de nya tekniska möjligheterna i förbindelse med produktiva forskningsfrågor och problem. I en undersökning av hur ”kris” används i svenska riksdagsprotokoll under 2010-talet, sätter de fingret på hur fjärrläsningen kan hjälpa oss att kartlägga mönster i mycket stora textmängder, och därmed fungera explorativt, som ett sätt att på en övergripande nivå upptäcka tendenser som i sin tur kan leda till närläsningar av material som inte hade kunnat upptäckas utan de nya tekniska möjligheterna. Eirik Vatnøys och Dawn Wheatleys bidrag handlar om hur övergripande mönster kan kartläggas i digital retorik med hjälp av metoden explorativ retorisk analys av sociala medier. Här vänds blicken återigen mot sociala medier, närmare bestämt Twitter, men fokus ligger på mönster i argumentativa hållningar och hur ett meningsutbyte mellan en stor mängd olika aktörer kan överblickas och systematiseras. Även här illustreras de möjligheter metoden ger att röra sig från identifikationen av generella tendenser till att fästa blicken på enskildheter i materialet.

I antologins avslutande del står aktionsforskning, etnografiskt fältarbete och skrivandet som metod i centrum. Liksom i texterna om receptionsanalys och digital retorik blir frågan om hur forskaren själv konstruerar sitt forskningsobjekt här påträngande. I själva verket handlar det om metoder där forskaren själv deltar i och utgör en central del av den verklighet som studeras. Även här blir naturligtvis forskningsetiska frågor av stor betydelse, i synnerhet vad gäller aktionsforskning och etnografiska fältstudier, där vi befinner oss långt ifrån den traditionellt text- och tolkningsorienterade retoriska kritiken men, som Christina Matthiesen påpekar i sin text om aktionsforskning, istället nära retoriken som praktik. Aktionsforskning handlar i grunden om att forskaren deltar i sammanhang, situationer som är dialogiska och där ett förändringsarbete är målet för verksamheten. Gränsen mellan forskare och deltagare kan här mer eller mindre lösas upp när intresset vänds mot den utveckling av sammanhanget som forskaren och deltagarna gemensamt strävar efter att uppnå. Konkreta exempel på aktionsforskning kan vara forskningscirklar, lokala demokratiprojekt, liksom arbete i skolor. Det etnografiska fältarbetet – som utförligt presenteras av Julie Marie Isager – har tydliga förbindelser med aktionsforskningen, i så måtto att forskaren själv deltar i den verklighet som studeras, dock inte med det primära målet att åstadkomma en förändring utan för att samla in data, t.ex. med hjälp av intervjuer. Som Isager visar så lämpar sig metoden särskilt väl för att öka förståelsen för de situationer och kontexter där retoriska uttryck skapas och tas emot, och i synnerhet vardagsretorik lämpar sig väl för denna typ av studium.

Antologins sista bidrag för oss tillbaka till texten, genom Iben Brinch Jørgensens beskrivning av skrivandet självt som en metod inom retoriken. Texten har placerats sist i boken, som en påminnelse om skrivandets betydelse inte bara inom retoriska fältarbeten, utan i all retorikvetenskaplig verksamhet. Det handlar om skrivandet som metod i samtliga av den vetenskapliga processens olika delar. Jørgensen uppmärksammar det faktum att forskare i sitt arbete skriver i en mängd olika genrer. Och att använda skrivandet som metod innebär bland annat att man som forskare dels vänder uppmärksamheten mot alla de texter som produceras under forskningsprocessen, dels medvetet gör bruk av skrivandet som en metod för reflexion. En mera medveten och metodisk användning av skrivandet kan göra forskare mera medvetna om olika aspekter av sin forskning, men också utveckla förståelsen av skrivandets vetenskapliga möjligheter. Därtill kommer att forskaren genom skrivandet kan utveckla sig själv som retoriker.

Det är passande att Jørgensens text får avrunda Retorik og metode, då hennes bidrag för perspektivet tillbaka till den praktik som vi forskare till sist alla är bundna vid – skrivandet. Det fungerar som en påminnelse om att hur olika våra metodiska val än kan vara så konfronteras vi också av problem som är gemensamma. Och Retorik og metode ger utan tvekan en utförlig bild av den retoriska kritikens bredd idag, liksom av de svårigheter som finns kring att avgränsa forskningsobjekt och formulera adekvata forskningsproblem. Även om antologin inte är, eller kan vara, heltäckande, så lyckas den samla en stor mängd relevanta och aktuella metoder, som dessutom kunnigt och pedagogiskt förmedlas av aktiva forskare. En styrka är att boken inte enbart lyfter fram de olika metodernas möjligheter, utan även deras begränsningar. Det tror jag kan stimulera till vidare diskussioner, både bland forskare och studenter, om hur konkreta tillvägagångssätt på produktiva sätt kan kombineras med relevanta teoretiska perspektiv och viktiga forskningsfrågor.