Den sjunde ISSA-konferensen

Konferensrapport

Konferensrapport från International Society for the Study of Argumentation, 29 Juni – 2 juli, 2010 i Amsterdam.

Bibliografisk

Anders Sigrell är professor i retorik vid Lunds Universitet.

Rhetorica Scandinavica 54 (2010), side 77-80.

Rapporten

Så har ISSA haft sin sjunde olympiska konferens i Amsterdam. ISSA står för International Society for the Study of Argumentation, och det är en brokig skara argumentationsforskare från en mängd olika discipliner som var fjärde år samlas i Amsterdam för att diskutera argumentation ur allsköns olika infalls­vinklar.
Den förste plenartalaren var Maurice Finocchiaro, University of Nevada, Las Vegas. Han talade om den så retorikteoretiskt centrala termen ’metaargument’. Enligt Finocchiaro är det ett analysredskap som fördjupar vår förståelse för analysobjektet. Symptomatiskt för den receptionsorienterade argumentationsanalys som är i högsätet på denna konferens var att den retorikteoretiska förklaringen till meta­argumentens betydelse inte behandlades – att metaargumenten blir direkt ethosstärkande då de visar att talaren har förmåga att ställa sig utanför och kommentera sina egna argument. Självklart hade Finocciaro många metaargument över sina egna argument…, något som också visar humorns betydelse för ett framstående föredrag. Det empiriska exemplet var den intressanta självständighetsargumentationen av Wilhelm av Oranien.
Sektionsfördragen var många, tioparallelliga sessioner med närmare fyrahundra presentationer gör att det med nödtvång blir en mindre del man kan ta del av. Det finns många olika strategier man kan använda sig av för att avgöra hur man ska välja. Förutom det alls inte dumma att bara låta slumpen bestämma kan man gå kända namn, välja intressanta ämnen/teman/titlar, eller så kan man sträva efter att hinna med de man har någon relation till. Den här gången blev det det senare. Första dagen var en av panelerna helt skandinavisk. Cornelia Ilie, Malmö högskola, Margareth Sandvik, Högskolan i Oslo och Marie Gelang & Jens Kjeldsen, Örebro universitet respektive Bergen/Södertörn delade på ”Argumentation in a political context”. De delade också empiriskt material, politiska intervjuer/debatter med Barack Obama och Hillary Clinton. Ilie anlade ett så kallat pragma-retoriskt perspektiv för att tydliggöra och diskutera teoretiska aspekter av den politiska intervjun. Sandvik fortsatte och visade på möjligheter att rekonstruera argumentationen i den specifika genren politisk intervju. Gelang & Kjeldsen argumenterade framgångsrikt för att actio kan vara ett politiskt argument, och som sådant möjligt att rekonstruera och bedöma normativt.

Första dagen framträdde också Maria Dahlin, Umeå universitet och Anders Eriksson, Örebro universitet. De talade på panelen med det inbjudande namnet ”Topoi”. Inte helt oväntat blev det diskussion om vad som avses med ’topoi’. Tre alternativ kunde utkristalliseras: platser för lagring och hämtning av argument, den argumentiva kraften som binder ihop premiss med slutsats (var man hittar olika argumentationsschemata) och innehållsaspekter på ordvalsnivå. Jean Wagemans från värduniversitetet hade ett föredrag om argumentationsschemata och topoi. Det är klart att logik är viktigt, men lite förvånande känns det som retoriker att höra någon ta den historiska utgångspunkten i Boethius; vi känner ju honom närmast som en skurk som skilde elocutio från inventio i partesmodellen. Dahlin hade oturen att tala samtidigt som den bekante Franz van Eemeren, som startade ISSA-konferensen och nu gör sin sista som värd. Dahlins ämne var de kärnvärden som fungerar som topiker i begravningstalet. Ett antagande är att dessa kärnvärden är ett uttryck för ett politiskt handlande då de visar vad publiken i epideiktisk anda kan uppfatta som samhälliga kärnvärden. Erikssons frågeställning var den retorikdidaktiskt intressanta ”Vilka topiker behöver studenter lära sig för att argumentera?”. Svaret, att progymnasmatas sex grundlägande topiker såväl är ett lämpligt antal och fyller de normativa kriterier vi kan tänkas ha, gjordes tydligt. Att också paneler med någorlunda specifika teman kan spreta avsevärt visades av panelens sista talare, Igor Zagar från Ljubljana, som talade om topikschemata i CHDA (Critical Historical Discourse Analysis, en underavdelning till CDA).

Andra dagens plenar, James Klumpp, University of Maryland, gjorde utifrån titeln ”Rhetorical argument” en retorikhistorisk genomgång, med fokus på retorikens återkomst under 1900-talet. Retorisk argumentation utmärks av ett uppmärksammande av språkval, att det är en handling i ett sammanhang och att det är en mänsklig aktivitet. För första gången (?) refererades det till en skandinavisk retoriker av en ISSA-plenar; Christian Kock nämndes två gånger. Klumpps avslutningsord var att retorik kan göra att det diversifierade arbete argumentationsforskare gör, tack vare retorikens metareflexiva vokabulär, kan gå ”från kakafoni till symfoni”.
Visuell argumentation uppmärksammades med två paneler. På den andra inledde Ian Dove, University of Nevada, en intressant diskussion om hur vi kan förstå att och hur bilder fungerar som argument. De är inte premisser som i verbala argument. De är snarare någon form av bevis, vilket kan låta tämligen självklart. Ett exempel som användes var det underkända engelska fotbollsmålet i VM i Sydafrika. Men bilden blir bevis först när någon hävdar att de är bevis på något. Slutsatsen var att argument är både form och innehåll, och att bilden bidrar med innehållet. Jens Kjeldsen, Bergen/Södertörn, fortsatte panelen med att visa hur stil- och tankefigurer är begrepp som kan hjälpa oss förstå de mönster som i visuell reklam binder ihop premiss med slutsats. Georges Roque, CNRS Paris, reste frågan hur vi ska uppfatta visuella argument. Är de verbala propositioner som uttrycks visuellt, eller ett argument som är visuellt strukturerat, eller både och – en korrespondens mellan visuellt och verbalt? Som retoriker var det lite svårt att förstå den avgörande skillnaden, är inte det visuella argumentet på samma sätt som det verbala en representation för det de refererar till? Även om det är få sessioner där merparten av deltagarna med trovärdighet kan hävda att de förstår allt, visade panelen att forskningen om visuell argumentation är livaktig och tveklöst mycket viktig för vår kommunikativa verklighet.
Fallasisessioner fanns det naturligt nog ett antal av. ”Fallacies are the bread and butter of informal logicians”, för att citera Michael Gilbert. På en av dem talade Michael Hoppman, Northeastern University, om att argumentum ad bacculum är en fallasibenämning som alls inte behövs. Vid de instanser det utifrån en given norm verkligen är fallasier kan vi förkasta dem på andra grunder. Sverigebekante Frank Zenker, från värduniversitetet men med fo.ass. i Lund, redogjorde för pragmadialektiska försök att rättfärdiga ideala normer för en kritisk diskussion. Försökspersoner får på en skala bedöma huruvida de är beredda att acceptera isolerade argument som innehåller olika typer av fallasier. Frågan om det går att bekräfta vali­diteten hos en idel norm med hjälp av likertskalor besvarades nekande. Det vore att begå fallasin att gå från ’är’ till ’bör’.

Den tredje och sista plenaren, James Freeman, The City University of New York, fullbordade vad som ser ut som en tanke, varje plenar representerar en av konferensens huvudinriktningar: Finocchiaro-argumentationsforskning, Klumpp-retorik och Freeman-filosofi/logik. Freman hade valt titeln ”Can argumentation deal with world-view dissensus?”. Det kreativa analysexemplet var Satan och Adams argumentation i Miltons Paradise Lost. De särpräglade rationalitetsbegreppen hos två vitt skilda världsupfattningar tycks skilja sig så radikalt att det omöjliggör en rationell diskussion. Utifrån toulminmodellen gör Freeman poängen att det inte är omöjligt att icke desto mindre föra en rationell diskussion, så länge man accepterar grundläggande mänskliga värden som goda argument. Men det går näppeligen att lösa problemet med skilda ståndpunkter så att den ena diskutanten helt ger upp sin ståndpunkt, vilket möjligen kan ses som någon form av kritik mot en alltför stelbent argumentationsuppfattning.
”Argumentation and education” fick glädjande nog tre sessioner. Det är glädjande då argumentationsforskning väl syftar till att på något sätt någon gång bli förmedlad till andra? Förutom rena didaktikfrågor torde frågan hur man kan förmedla forskningsframgångar inom argumentationsfältet i undervisningssammanhang därför vara ett synnerligen viktigt forskningsområde. Nu väckte dessa sessioner inte alltför stort gensvar hos konferensens deltagare, inte heller handlade de flesta föredragen i första hand om argumentationsundervisning. Tone Kvernbekk, Universitetet i Oslo, och Anders Sigrell, Lunds universitet, var skandinaviska representanter.

Ett par andra skandinaver, Jonas Gabrielsen & Sine Nørholm Just, Copenhagen Business School, fick det tveksamma nöjet att vara konferensens sista talare, samtidigt som Holland spelade VM-fotboll mot Brasilien. Trots det lyckades de locka en försvarlig mängd åhörare till sessionen ”Classical argumentation theory”. De talade om det goffmanska begreppet ’framing’ som framgångsrikt används i en mängd olika discipliner, också inom retoriken (se t.ex. Kuypers). Deras tes var att stasisläran med framgång kan användas både för att förtydliga framing-begreppet och för att göra det än mer användbart som analysredskap. Status finitionis handlar då om att internt definiera en företeelse, medan status translationis blir en extern definition där kontexten kan ändras för att tolka ett givet begrepp.
Förutom att snart sagt alla mer eller mindre namnkunniga västerländska argumentationsteoretiker fanns på plats, bidrog också Charlotte Jørgensen, Köpen­hamns universitet, liksom Mika Hietanen, Åbo akademi och John Pajunen, Jyväskylä universitet, med sessionspresentationer.

Oaktat alla intressanta föredrag är det mycket möjligt att den största behållningen trots allt är att under otvungna former få chans att träffa forskare med liknande forskningsintressen. Det är t.ex. inte alla forskare som sitter på institutioner med argumentationsforskning i förgrunden, med allt vad som följer av det med marginaliseringskänslor och konformitetskrav. Att då, om än vart fjärde år, få träffa likasinnade och rent fysiskt uppleva att man inte är ensam, den funktionen hos en konferens kan knappast underskattas. ISSA-konferensen har gjort sig berömd för sina dagliga mottagningar med snittar och rikligt med välvalda drycker, serverade i historiska miljöer som underlättar ett otvunget umgänge. Har man varit med ett par gånger känner man, trots mängden, igen allt fler av deltagarna. Folk kommer tillbaka, vilket inte är förvånande då detta nog måste höra till en av de mer väl­organiserade konferenser som står oss till buds.

För den som är intresserad rekommenderas varmt ett besök på konferenshemsidan http://cf.hum.uva.nl/issa/