Det är vi eller dom

Jens E. Kjeldsen

Det är vi eller dom

Retorisk kontrast. Indelningen i vi-och-dom är antagligen den starkaste kraften i människan, för det är så vi förstår vår värld: i motsatser. Vi ser närmre på de retoriska kontrasternas roll när ledare konstruerar fiendebilder – och hur enkelt vi accepterar vår roll som ”vi”, när ”dom” är onda.

Enligt propagandaforskningen bör man framställa fienden som ond, omänsklig och demonisk. Ju mindre fienden påminner om oss, ju mer föraktlig, förkastlig och tyrannisk, desto enklare blir det att döda honom.

Den nazistiska propagandan – även den allierade – använde välkända strategier för att skapa fiendebilder: Konstruera ett vi-mot-dom, omänskliggör fienden och gör honom till syndabock och anledning till alla problem – ja, till hin onde själv. Ett annat exempel hittar vi i 90-talets Rwanda med hutuernas benämnande av tutsierna som ”kackerlackor” och skadedjur som borde utrotas. Resultatet var ett folkmord på mellan en halv och en hel miljoner människor på mindre än fyra månader.

Ändå har konstruktionen av fiendebilder och dess mål ändrat sig med tiden. I första och andra världskriget blev inte enbart fiendens ledare, utan även den enskilde soldaten omänskliggjord. När du slåss man mot man med bajonetter och kan se ögonfärgen på den människa du dödar, är det enklare om du uppfattar honom som ett odjur. Det är dom mot oss. Det är vi eller dom.

       När du slåss man mot man med bajonetter och kan se ögonfärgen på den människa du dödar, är det enklare om du uppfattar honom som ett odjur.

I våra dagar är det annorlunda. Efter 11 september handlar fiendebilderna i den offentliga och officiella krigsretoriken inte främst om att göra det möjligt för soldaten att döda. Han sitter ofta i ett flygplan flera kilometer över dem han dödar. Numera konstrueras fiendebilderna i högre grad för att vinna offentlighetens gillande för krigshandlingar. Invånarna i länderna man angriper beskrivs inte som onda och mindervärdiga – inte ens sol­daterna. Nu är de i stället underkuvade och förtryckta av en ond tyrann. Det är han som är fienden, inte folket. Det är tvärtom just folket vi önskar att hjälpa. Ja, de är till och med våra vänner – som kommer att få det mycket bättre om vi angriper. I sitt tal till nationen den 29 januari 2003, endast några veckor innan invasionen av Irak, beskrev president George W. Bush de avskyvärda metoder som använts i Iraks tortyrkammare och konstaterade:
“Om inte detta är ondska så har ordet ondska ingen mening. Och i kväll har jag ett budskap till det tappra och undertryckta Irakiska folket: Er fiende har inte omringat landet, er fiende styr landet. Och den dagen han och hans regim fråntas makten, den dagen kommer att vara er befrielsedag.”

Krig skapar fred. Besättelse är frigörande. Robert Ivie, som antagligen är den mest framgångsrike amerikanske forskaren i krigsretorik, har beskrivit hur USA alltid har framställt sina fiender som en vild angripare, driven av ett irrationellt begär efter erövran och undertryckelse genom våld och makt. Denna bild intensifieras  med en kontrasterande bild av ”oss”, USA, som en fredsälskande, rationell och tolerant civilisation. Sådana kontraster – vapenmakt versus frihet, irrationalitet versus rationalitet, aggression versus försvar, vilda barbarer versus vi i den civiliserade världen – bildar både innehåll och uttryck i de retoriska fiendebilder som driver människor i krig.

Ondskans retorik

Den som ritar fiendebilder gör sig själv till offer och omänskliggör motståndaren. ”De kommer att springa till bergen,” sa president Bush år 2001 och beskrev Al-Qaeda som onda djur man ville jaga: ”De kommer att hitta hålor att gömma sig i. Vi ska göra allt som krävs för att röka ut dem, och vi ska få dem att springa, och vi ska fånga dem.”

Men innan man kan jaga och döda fienden måste man framställa honom som ondskan personifierad. Ondskans retorik lämnar inget rum för nyanser och balanserade bedömningar av för- och nackdelarna med konflikt och krig. Den som är kritisk gentemot fiendebilderna och tanken om att gå i krig får inget utrymme att agera retoriskt.

       Ondskans retorik lämnar inget rum för nyanser och balanserade bedömningar av för- och nackdelarna med konflikt och krig

Det kommer alltid att finnas argument mot krig och invasion: krigets fruktansvärda lidande, risken att inte segra eller de utmaningar som oundvikligen uppstår när freden vinns och krigshandlingarna avslutas. Men ställt mot bilden av ondskan själv, får dessa argument ge vika.

Ondskanmotivet hindrar kritiska röster och sänker tröskeln för krig. För när kampen i det godas tjänst står mot ondskan är kompromisser meningslösa och inga kostnader för stora. ”Alla tänkbara argument för fred,” skriver Ivie, ”överbjuds i spelet om kampen mot ondskan”.

Det är vi eller dom

Grunden för det hela är begreppsparet ”vi” och ”dom”. Utan ett tydligt ”vi” och ett klart ”dom” kan man vare sig skapa fiendebilder eller eskalera konflikter. Utan vi-mot-dom får du inga nazistiska koncentrationsläger, ingen kalla kriget, ingen Apartheid och ingen mur på Västbanken. Utan att få folk att tro på motsättningar mellan människor får du inte israeler och palestinier, serber och kroater, hutuer och tutsier att döda varandra. Du får ingen att flyga in passagerarplan i World Trade Center och ingen president att deklarera: Antingen är du med oss eller så är du mot oss.

       Sådana konstruktioner av dem-mot-oss är antagligen den starkaste kraften i människan. Det är en kraft som får oss att acceptera fiendebilder och angripa andra människor

Retoriska och socialpsykologiska studier visar vilken stark kraft som finns i uppdelningen i grupper och hur enkelt det är att ställa människor mot varandra. I ett experiment placerade brittiska psykologen Henri Tajfel slumpmässigt valda människor i lika slumpmässiga grupper. Dessa personer hade aldrig tidigare haft någon form av umgänge med varandra – och skulle heller aldrig få det. Och både deras handlingar och uttalanden i experimentet var anonymiserade. Trots detta handlade deltagarna ändå som de hade gjort om medlemmarna i deras grupp var vänner eller familj.


Deltagarna tyckte bättre om medlemmarna av den egna gruppen, tyckte att dessa hade mer behagliga personligheter och att de hade presterat mer än medlemmarna i den andra gruppen. När de blev ombedda att fördela pengar gav de mest till medlemmarna av den egna gruppen och agerade som om de konkurrerade med ”de andra”.
Sådana konstruktioner av dem-mot-oss är antagligen den starkaste kraften i människan. Det är en kraft som får oss att acceptera fiendebilder och angripa andra människor. Konstruktionen är stark för att den är så fundamental; vi förstår världen i motsatser: hög och låg, svart och vit, rik och fattig, framgång och fiasko, offer och utövare, civiliserat och ociviliserat. Det ena ger ingen mening utan det andra. Det finns inget jag utan dig.

Ledare kommer alltid att bjuda in oss i en gemenskap. Och det ska de. Men vi måste vara medvetna om vilken sorts gemenskap det är vi bjuds in till. Medvetna om vilka grupper, vilka människor, vilka handlingar ledaren skapar med sin retorik.

När någon talar om ”de andra”. När någon berättar om hur ”de” är och hur ”de” gör; När någon förklarar att ”de” är helt annorlunda än ”vi” eller påstår att ”de” är ett hot mot vårt sätt att leva. Då bör vi vara uppmärksamma. Speciellt om ”de” anklagas för att vara roten till allt ont och alla våra problem.

Vi ska vara uppmärksamma på språkets kraft att måla fienden på väggen och därmed konstruera både ”vi” och ”dom”.


Läs mer om RetorikMagasinet 46.

rm46


Om skribenten

Jens E. Kjeldsen är professor i retorik vid Bergens universitet.
Redaktør på RetorikMagasinet 1991-1994. Redaktør på Rhetorica Scandinavica 1997-2010.

Lämna ett svar