Det gjorde jag inte alls!

Peter Ström-Søeberg

Det gjorde jag inte alls!

En guide i argumentation, del II:  Motargumentation

I förra numret av RetorikMagasinet tittade vi på argumentationens grunder – hur ser ett argument ut, hur byggs det upp och hur skiljer man mellan känslo-, auktoritets- och logiska argument? I detta nummer har turen kommit till svaret: hur svarar man på argumentation?

Maria-Pia Boëthius, som nyligen deklarerade att hon ansåg pajkastning som ett fullt legitimt demokratisk instrument, blev för ett par veckor sedan fälld i Granskningsnämnden för radio och tv. Anledningen var en intervju i SVTs Mediemaga­sinet, där nämnden fann att Boëthius i sina intervjuer uppträdde mer som debattör än reporter, och lade ord i munnen på intervjupersonerna, häribland Marita Ulvskog i ett inslag om public service och mediakoncentration.

Det intressanta med detta är de två reaktioner som Dagens Nyheter redovisar i en notis om fällandet; dels Mediemagasinets redaktör Lars-Göran Svensson, som beklagar fällandet och skyller på dålig annonsering av Boëthius: ”I början av programmet presenterades Boëthius som reporter, vilket hon inte var” – dels Boëthius själv som är ”närmast nöjd” med fällandet: ”det visar att public service inte räcker som motkraft mot de kommersiella medierna.”

De två reaktioner får här illustrera två olika strategier för motargumentation: – Motparten har lagt fram sina synpunkter, nu ska jag svara.

Status – bevisets ställning

Ett par hundra år f Kr presenterade Hermagoras den så kallade stasis-läran – från det latinska status, det vill säga bevisets ställning, ett begrepp vi känner igen från domstolar och rätts­saker.

Läran utgår ifrån tre staesis: Conjectura: Har brottet be­gåtts? Definitiva: Vilken typ av brott är det tal om? Qualitas: Vilket är motivet till brottet?

De tre frågorna kan utvidgas med en fjärde, translatio: har vi eller domstolen kompetens/myndighet att döma i saken?

Vi känner igen formen: Har något hänt? Vad har hänt? Varför hände det? Det följer en högst vanlig form för till exempel rapportering i medierna: Mona Sahlin har slarvat med sina kontokort – hon använde sitt regeringskort till privata inköp – hon gjorde det för att hon inte hade koll på sin ekonomi. Och sen följde en debatt om huruvida det egentligen fanns regler för tjänstekorten.
Det har betydelse för motargumentationen, eller försvaret, vad som kan anses vara bevisat. Är det bevisat att något faktisk har hänt så är det inte här vi ska sätta in krafterna, utan kanske istället fokusera på om det verkligen var ett brott, eller på avsaknad av brottsligt motiv.

Som till exempel Mediemagasinets redaktör som erkänner att ett fel har gjorts, men säger att det bara var ett olyckligt fel och inte ett avsiktligt brott mot reglerna. Boëthius svar får närmast räknas till translatio: hon rör sig på en nivå långt bortom rätt och fel, när hon ifrågasätter hela public service-institutionen och tar domen som en bekräftelse av de synpunkter som hon (felaktigt?) presenterat i programmet.

Nu innebär kommentarer till domslut ju inte en retorisk situation som ämnar sig för motargumentation: domen är ställd, saken är avslutat. Den typiska situationen handlar om en debatt eller en direkt konfrontation mellan åtskilda synpunkter, som sedan ska leda fram till en handling eller en attitydändring. Men rättssalen kan ändå fungera som modell för den situation vi står inför, när vi ska vinna gehör för vår synpunkt i skarp konkurrens med motpartens synpunkt. Det är också en situation som liknar det politiska spelet, där väljarna spelar domarens roll.

Grundformen

I princip är motargumentationen mycket lik den argumentation vi beskrev i vårt förra nummer (nr. 9). Men oftast ­finns det någon form av ‘angrepp’ eller annan ‘fel’ inställ­ning hos publik eller motpart som man först måste ta hand om.

I korthet kan det göras genom att man förnekar ett eller flera av elementen, skälen, i motpartens argument. Tar vi upp tråden från förra numret, där pojken Erik slog till sin kompis Fabian, får vi en argumentativ situation där Erik ska försvara sin handling inför pappas förebråelser: ”Du får inte slå Fabian, du såg ju att han blev ledsen”. Erik kan då ifrågasätta om det var slaget som gjorde Fabian ledsen – kanske det var något annat?

Man kan också acceptera skälen utan att acceptera konklusionen. Som att Erik exempelvis visst slog Fabian, och att Fabian visst blev ledsen på grund av det, men att det kanske i vissa fall faktiskt är okej att slå? Kanske det var det enda vettiga att göra i situationen?

Sedan finns möjligheten att i stället påpeka brister i motpartens argumentation, bristande logik, utelämnade led eller liknande.

Och slutligen: att helt enkelt prestera ett lika bra, eller till och med bättre, argument än motpartens för sin egen ståndpunkt.

Försvar eller angrepp?

Vad vi ser är alltså en rad olika strategier för svar på argumentation. I stort går de att indela i defensiva och offensiva. Man kan erkänna att något som är eller kan upplevas som fel har hänt, men försöka att mildra domen – eller så kan man rent av förneka allt för att istället själv gå till angrepp.

Men låt oss inte fastna helt för det aggressiva i begreppen: bemötande av argumentation är inte bara för den offentliga eller juridiska debatten, där det till stor del handlar om att vinna. Det är viktigt att inte glömma bort att argumenta­tion också är ett sätt att utreda en sak – fördomsfritt och med ett större perspektiv än vad vi ska göra här och nu.

Argumentation är också en ständigt pågående process i vårt med- eller omedvetna: Bör jag ta en kopp kaffe till; cykla ner till stan eller ta bilen; köpa det här tvättmedelsmärket; skriva med den här formuleringen; be grannen klippa häcken i år, etcetera, etcetera.

Motparter i en argumentation är inte alltid fiender eller personer man tycker illa om. Ibland kan det vara nyttigt att argumentera mot sig själv.

Vi har redan varit inne på, varför det kan vara en bra idé att beakta en motparts argumentation i sin egen argumenta­tion. För det första visar det på respekt för andra synpunkter (vi låter oss gärna övertygas av en person som respek­terar oss), och för det andra på att man har förstått det delikata och komplicerade i saken (hur skulle vi kunna lita på en person som inte fattar sakens alla möjliga konsekvenser?). Till sist kan man tillintetgöra motpartens bästa vapen genom att redan i sin egen argumentation ’desarmera’ hennes argument.

Låt oss nu se på en rad ”tekniker” för motargumentation.

Förtiga eller förneka

Den enklaste formen för motargumentation är att inte argumentera. Man kan antingen förtiga eller ignorera motpartens argument helt och hållet. Därmed antyder man att argumenten inte är värda någon uppmärksamhet eller inte är relevanta i sammanhanget.

Problemet är då om publiken tycker annorlunda – om de faktisk uppfattar motpartens argument som viktiga. Då verkar metoden endast provocerande, som att man inte vill ta invändningarna på allvar utan går till alla ytterligheter för egen vinning.

Då kan det vara bättre med en lika enkel teknik: det råa förnekanden: ”Så var det inte” eller ”Det går inte att lösa problemet på det sättet”. Punkt.

Helt avgörande för metodens användbarhet är att man antingen själv är en auktoritet på området – med ganska hög trovärdighet – eller att bevisbördan både faktiskt och i publikens ögon vilar på motparten. Om en polis stoppar dig för fortkörning utan att ha varken laser eller kolleger att stödja sig på, kan det räcka med det enkla: ”Nej, jag körde inte för fort.”

En variant är att utifrån samma fakta påstå den direkta motsatsen till motpartens påstående; antingen för att konklusionen är fel eller för att motparten tolkar fakta fel: ”Jag slog inte alls till honom, jag försökte ta tag i  honom när han snubblade!”

Uteslutningsmetoden

Genom att låtsas acceptera motpartens argument eller påståenden, lista upp dem och sedan skjuta dem i sank, så skapar man plats för sin egen version: Han menar så här av anledning A, av anledning B eller anledning C – där A och B är till fördel för motparten, medan den sista möjligheten är till fördel för en själv.

argumentationTa till exempel förra detta OS-generalen Olof Stenhammars konstiga ekonomiska transaktioner i samband med valet av OS-stad 2004. Ett stort belopp hade dragits från hans konto samma dag som omröstningen i Lausanne. Man kan då föreslå att pengarna var avsedda antingen för a) en semester, b) inköp av stora souvenirer – eller c) för mutor. Genom att räkna upp det omöjliga i de två första alterna­tiven, (”inte ens emiren av Bahrain skulle spendera så mycket pengar på semester eller souvenirer”), framstår det sista alternativet som det enda möjliga, utan att man ens behöver argumentera för det.

I det här fallet skapade Olof Stenhammar själv sin egen mot­argumentation, vilket gjorde jobbet ganska mycket enklare för hans motståndare…

Det manipulerande i metoden är solklar: det kan ju faktisk finnas fler alternativ, men den logiska formen är förförande elegant.

Dilemma

Som dansk i Skåne hamnar jag ofta i skottlinjen när det diskuteras energipolitik: Barsebäck vs. dansk kolkraft. I grunden låter argumentet som det kända ”Man ska inte kasta sten i glashus” – och det är faktisk väldigt svårt att försvara sig mot den typen av argumenta­tion. Det finns en hypotetisk risk – att Barsebäck ska gå i luften – som man ställer emot en konkret verklighet: försur­ningen och syraregnen.

Det konkreta är alltid starkare än det hypotetiska – och därför måste man välja mellan att göra det hypotetiska konkret (“Oj, då. Nu har jag glömt: hur många var det som avled efter Tjernobyl?”) eller det konkreta hypotetiskt genom att till exempel sälla sig till Svenska Dagbladets promovering av de amerikanska oljelobbyisternas förnekande av växthuseffekter och dylikt. Ingen av dessa möjligheter är dock speciellt konstruktiva.

I stället kan jag anföra att dilemmat är falskt: att vara emot kärnkraft (vilket jag förmodas vara eftersom jag är dansk…) inte är detsamma som att vara för kolkraft.
Samma typ av dilemma-argumentation hör man också i samband med hjälpprojekt: “Varför ska vi hjälpa dem – det finns ju andra som har det värre?”.

Ad absurdum

En än mer elak motargumentation är reductio ad absurdum – att utveckla motpartens argument i det absurda.

I vissa fall för att argumenten faktiskt är absurda – som när man frågar modest invandringsfientliga personer om de verk­ligen vill att alla invandrare ska ut ur landet; drottning ­Silvia, tredje, fjärde, femte eller sjättegenerationsinvandrare? Vem kommer att finnas kvar? I andra fall för att visa på konsekvenser som döljer sig i motpartens argument, som när EU-debatten kommer att handla om huruvida Sverige fortfarande ska ha en egen regering.

Denna motargumentationsform handlar till stor del om motpartens trovärdighet: har hon inte tänkt igenom sitt förslag? Har hon ingen aning om konsekvenserna? Väl genomförd stämplar den motparten som inkompetent eller förljugen om de egentliga motiven – men illa utfört blir motargumentet en boomerang som ger bilden av dig själv som manipulerande, arrogant eller förlöjligande.

Motsägelser

Har motparten någon gång sagt annat än vad hon säger nu? Plocka fram det!

Vanligtvis är det politiker som utsätts för denna typ av motargumentation. De säger något som strider mot partiprogrammet, eller har tidigare har röstat emot ett förslag liknande det de nu rekommenderar.

Också motsägelser slår hårt mot trovärdigheten – en vind­flöjel är ingen man gärna ger sitt förtroende. Å andra sidan kan motsägelser också ha en positiv effekt på en publik: ”Förr tyckte vi så här, men nu har vi blivit klokare” – att lära av sina miss­tag är en positiv dygd. Dock gäller det alltid att vara först med konstateranden av motsägelser: försöker man dölja att man förut tyckte annorlunda så är det enkelt för motparten att ifrågasätta allt: “Vad mer försöker du dölja?”

Ifrågasätt auktoriteten

Om motparten använder auktoritetsargument och hänvisar till experter eller andra som publiken har ett erkänt eller omedvetet förtroende för, så öppnar det för kritik av den valda auktoriteten.

Ett hopplöst auktoritetsargument är till exempel tandkrämsreklamen där forskare i vita rockar fingrar på tangentbord medan tandkrämens fördelar räknas upp av en allvarlig röst. Annan reklam använder sig av liknande ‘argument’, när de skriver på förpackningen att produkten är godkänd eller speciellt utvecklad på ett eller annat ‘laboratorium’. Ingen match för en motargumentation.

Det kan däremot andra auktoriteter vara. För kristna kan Bibeln vara en auktoritet (även om man inbördes kan dis­kutera hur bokstavligt man ska tolka och följa texten), inför vissa kolleger kan chefen vara det, inför akademiker kan ­Aristoteles och Cicero vara det. Alla auktoriteter kan ifrågasättas, men det beror alltid på publiken hur hårt man bör gå åt dem.

Angrip argumentationsformen

”Det här är precis vad man kan vänta sig av 68:or – känsloargument utan minsta respekt för världens realiteter.” Det är enkelt att angripa ensidig argumentation, varför man också själv bör se till att variera sig. För även rationella, logiska argument kan man få för mycket av om de inte blandas med appeller till något mänskligt.

Till argumentationsformen hör alla de argumentativa grepp vi har varit inne på: hänger logiken i motpartens argument ihop? Är de bevis hon bygger sin tes på verkligen bevis? Är orsaken verkligen orsak?, etcetera.

Dock kan motargumentation som enbart riktar sig mot mot­partens argumentationsform verka ganska irrelevant, det är ju faktisk inte hur vi säger något, utan det vi säger, som är det viktiga, eller hur? Och alla anklagelser om mani­pu­lation är ett tveeggat svärd som likaväl kan drabba en själv.

Punkt för punkt

Om motpartens argumentation består av en hel rad argument, så kan man visa på överblick och grundlighet genom att ta varje argument för sig. Man räknar upp de argument motparten använder, och sedan går man igenom argument efter argument, med flera av ovanstående metoder.

Fördelen är att man vid behov kan undvika argument som är svåra att svara på, för i stället att ta sig an de lite enklare – det framstår ändå som om man beaktar sakens alla aspekter. Problem uppstår dock om man inte förhåller sig till det eller de argument som publiken anser viktigast.

Punkt-för-punkt-metoden ger möjlighet att variera sin motargumentation – att vara lagom humoristisk samtidigt som man faktiskt bedriver en förnuftig argumentation. För självklart bör även denna metod leda fram till en positiv argumentation för den egna ståndpunkten.

För det är ju faktiskt detta som både argumentation och motargumentation handlar om: att ge positiva skäl för förnuftiga synpunkter.


Läs även del 1: “Så det så!
Del 3: “Politisk argumentation
Del 4: “Om viktning av argument


Läs mer om RetorikMagasinet 10.


 

Om skribenten

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642

Lämna ett svar