Doften av försvar

Talarstolen. Försvarlig filmretorik. Al Pacino spelade blind överste­löjtnant och retorisk försvarstalare i filmen Scent of a Woman. En något udda försvarare i både ord och framtoning – men en ytterst effektiv sådan. Vad kan filmens fiktion lära oss om retorik och ­försvar?

Doften av försvar

Hans Bourghardt

I filmen ”En kvinnas doft” (”Scent of a Woman”) från 1994(-95) spelar Al Pacino den blinde överstelöjtnanten Frank Slade, pensionerad från den amerikanska armén. Frank lever tillbakadraget under enkla förhållanden hos några släktingar i New Hampshire. Han är livstrött, desillusionerad och brutalt opolerad i sina få kontakter med andra.

I den anrika och statustyngda New Hampshireskolan Baird är Charlie Simms, spelad av Chris O’Donnel, elev. Han kommer från ett fattigt hem och kan gå på Baird tack vare ett stipendium. Under Thanksgiving-helgen hittar Charlie ett jobb. 300 dollar erbjuds för att under helgen bistå och hålla en pensionerad överste sällskap. Den försynte och ­blyge Charlies första möte med Frank Slade blir obehagligt. Franks släktingar ska resa bort över helgen och lyckas slut­ligen övertala Charlie att ta jobbet under förespegling att Frank bakom den hårda militäriska ytan är en människa med ett gott hjärta som Charlie under helgens lopp kommer att lära sig att tycka om.

Strax före helgen blir Charlie och en skolkamrat vittne till hur några skolkamrater gillrar en fälla för skolans im­populäre rektor, mr Trask. När fällan, en stor ballong fylld med färg exploderar över rektorn och hans fina bil kallas Charlie och George till Trasks expedition. Ms Hunsaker, rektorns sekreterare, har kvällen innan stött på dem utanför skolans bibliotek och rektorn är övertygad om att Charlie och George kan tala om vilka som utfört attentatet. Ingen av dem är beredd att ange sina skolkamrater. Mr Trask mutar i enrum Charlie med en plats på Harvard om han vittnar mot förövarna och ger Charlie helgen att tänka över förslaget.

Charlie finner att Franks planer för Thanksgiving-helgen innefattar en resa till New York med honom som sällskap. Den unge bairdstudenten får med stigande oro se sig själv bli en del av ett händelseförlopp som är tänkt att kulminera i att Frank, efter en orgie i livsnjutning och excesser, tar sitt liv genom att skjuta sig i huvudet med sitt tjänstevapen.

Annons
Retorisk praksis
Retorisk praksis

Retorisk praksis handler om retorik som praktisk udøvelse af sproget. Fordi retorikken handler om frembringelse – ikke kun beskrivelse – af tekster til brug i praksis, er den retoriske argumentationsteori ikke kun deskriptiv, men også normativ... Läs mer...

Charlie följer med distans Franks utsvävningar och gör tafatta försök att övertala honom att inte fullfölja sina planer. Hotet om att bli relegerad hänger samtidigt över Charlie och han brottas med sitt samvete om han ska ange sina skolkamrater eller ej.

Trots sina olika utgångspunkter: den unge studenten på tröskeln till vuxenlivet och den andre, på väg mot sin egenvalda undergång, och trots diametralt olika personligheter, så växer sympatin och vänskapen mellan den livströtte överstelöjtnanten och ynglingen från Oregon. Frank som under sextiotalet arbetat i president Johnsons stab, är en skarpsynt iakttagare av människor och en obeveklig avslöjare av dolda bevekelsegrunder. Den unge studenten visar sig besitta ett mod och en integritet som Frank slutligen ser sig tvingad att kapitulera för.

Filmens handling kulminerar när Frank oanmäld infinner sig på Baird under förhöret med Charlie och George. Han beledsagas upp till podiet i skolans aula där lärare, elever och framför allt skolans disciplinkommitté ska besluta om de båda ­eleverna ska relegeras.
Frank håller ett känsloladdat försvarstal [se längst nere denna sidan, red.] som friar Charlie från att bli relegerad. Jubel bryter ut i aulan.

Retorikens statuslära

Mitt intresse inriktar sig på försvarstalet. Det speglar väl ett retoriskt problem: Charlies situation är prekär. Relegeras han så är hans framtid ödelagd; om han anger sina kamrater så väntar studier vid Harvard och lysande framtidsutsikter. Och, det hänger på orden.

Retorikens statuslära är ett användbart verktyg för att kunna se hur Pacinos försvarstal är upplagt. Status har i det här sammanhanget ingenting med samhällsställning, pengar eller makt att göra. Statusläran är inriktad på frågans status och en hjälp för att kunna finna bästa möjliga försvars­position både i och utanför rättssalen. Den utvecklades under den romerska antiken då försvarsadvokater för första gången uppträdde som en yrkesgrupp. Man kan likna ­statusläran vid en trappstege, där det högsta trappsteget utgör den starkaste försvarspositionen och det lägsta är bekännelsen. Varje trappsteg åtföljs av en fråga. Beroende på om jag kan besvara frågan med ett nej eller ett ja, kan jag antingen stanna kvar på positionen eller kliva ned till nästa trappsteg och därmed till en svagare position.

På det högsta trappsteget blir det en fråga om fakta, hur jag förhåller mig till sakfrågan. Jag tar där ställning till om händelsen skett eller om handlingen begåtts.

– Ni säger att X mördat Y, men någon kropp har inte återfunnits, inte heller något vapen. Faktafrågan blir därför: Har handlingen begåtts, i juridisk mening med tyngdpunkt på bevisning: går det att bevisa att X begått handlingen? Om jag kommer fram till att frågan kan besvaras med ett nej så stannar jag kvar vid positionen och lägger upp mitt försvar utifrån att den anklagade inte utfört handlingen och därför är oskyldig. Om jag däremot ser mig tvungen att svara ja på frågan: det finns bevis för att X utfört handlingen så måste jag retirera ned till nästa position. Där blir det en fråga om hur jag definierar handlingen. I domstolen blir det till en bedömning om huruvida handlingen är att betrakta som ett brott mot lagen. Utanför domstolen kan handlingen komma att bedömas utifrån om den är moralisk eller ej, om den är ett brott mot allmänna värderingar och normer, om den strider mot seder, traditioner eller om den är förenlig med god yrkesutövning osv.

När advokat Leif Silbersky försvarade f d landshövdingen Sigvard Marjasin så utgick han från definitionsfrågan. Det rådde ingen tvekan om att Marjasin hade klippt och klistrat i representationskvitton. Men, hävdade Silbersky, detta är inte ett brott i lagens mening. Domstolen gick på Silberskys linje och Marjasin blev frikänd. Målet blev uppmärksammat och stora delar av allmänheten och media ansåg Marjasin skyldig. Vad man kanske inte alltid hade gjort klart för sig var att man snarare utgick från moraliska normer än lagparagrafer vid bedömningen.

Om jag däremot ser mig tvungen att svara ja på frågan: är det ett brott mot lagen eller utifrån någon annan värderingsgrund, så blir det på nästa trappsteg en fråga om kvalité, dvs hur ska jag bedöma brottet?

Kvalitetsfrågan öppnar för flera möjligheter. Jag kan antingen försöka att överföra en del eller hela skulden på den som anklagar. Det kan t ex röra sig om provokation. I våldtäktsmål är det tyvärr fortfarande inte helt ovanligt att man lägger en del av skulden på den våldförda kvinnan:
– Hon borde inte ha klätt sig så utmanande. Hon borde förstått att hon inte skulle ha följt med honom hem osv.

I ett uppmärksammat mål i Södertälje, stod en grupp unga män åtalade för att i grupp ha våldtagit en tonårsflicka. De unga männen blev frikända med motiveringen att flickan inte varit så berusad att hon inte kunnat göra motstånd. Eftersom hon inte gjort motstånd så föll skulden enligt domstolen på henne. Bedömningen gjordes utifrån kvalitetsfrågan med överföring av ansvaret eller skulden på den som anklagade, i det här fallet den unga kvinnan. Fallet prövades senare i högre instans där de unga männen fälldes för brottet.

En annan möjlighet vid bedömningen av brottets kvalité är att försöka fjärma brottet från den anklagade genom att åberopa tvång eller hot. Om det går att påvisa att en person tvingats utföra en handling eller varit utsatt för hot, blir det följaktligen aktuellt att fjärma, alternativt avlägsna brottet från den anklagade under kvalitetsfrågan.

Närbesläktat med fjärmande av brottet är jämförelsen. Jag bedömer då handlingen utifrån vad som skulle ha skett om den inte hade begåtts. Om jag stjäl en båt för att hinna rädda någon från att drunkna och stölden uppdagas, kommer handlingen att sättas i relation till vad som skulle ha hänt om stölden inte hade begåtts.

Slutligen återstår bekännelsen. Statusläran anger två utgångspunkter för hur en bekännelse kan göras. En möjlighet är att ta upp förmildrande omständigheter. Det kan t ex vara ungdomligt oförstånd, okunskap, bristande information eller andra liknande omständigheter som kan uppfattas som förmildrande. Den andra möjligheten är att åberopa tidigare goda handlingar och förtjänster, mitt goda namn e dyl.

Riksdagens talman, Birgitta Dahl skrev en bekännelse på DN:s debattsida den 23 augusti 1997. Det kan vara intressant att i det här sammanhanget se hur Birgitta Dahl går tillväga när hon bekänner sitt olyckliga stöd för Pol Pot och de Röda Khmerernas skräckvälde i Kambodja under sjuttiotalet.
”Ja, jag gjorde en mycket allvarlig felbedömning”, skriver hon i inledningen av artikeln. Därefter kommer omständigheter som Birgitta Dahl hoppas ska framstå som förmildrande. Hon nämner att det var svårt att få inblick i vad som hände i Kambodja. Hon trodde dessutom att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn och spekulation och att det ingick i propaganda riktat mot den nya regimen i Kambodja. Birgitta Dahl missar inte att nämna att denna hennes tro varit felaktig för att göra det klart för oss läsare att hon på intet sätt vill komma undan sitt ansvar.
Hon utvecklar sin bekännelse med att tala om att hon ångar sina uttalanden djupt.

”Jag är och har alltid varit en övertygad demokrat och reformist”, fortsätter hon. ”Denna min övertygelse står och har alltid stått, i motsatsställning till förtryckarregimer av alla slag. Under min tid i Vietnamkommittén gällde mitt engagemang att sätta stopp för kriget och det lidande människor utsattes för”

Här använder sig Birgitta Dahl av den andra möjligheten i en bekännelse, nämligen tidigare dygder och förtjänster. Så långt är hennes artikel ett skolexempel på hur bekännelse utifrån statusläran kan utformas. Hade hon nöjt sig med detta så tror jag att hennes bekännelse hade fått större styrka. Vi hade kunnat konstatera att hon tagit sitt ansvar, ångrat sig och inte försökt slingra sig undan. Men, liksom ett antal andra makthavare, politiker och offentliga personer, med några få lysande undantag som Gudrun Schyman och Ingvar Kamprad, så kan hon inte motstå det olyckliga behovet av att slutligen ändå försöka undgå sitt ansvar. Birgitta Dahl avslutar sin artikel med ett blekt försök till avledning. Hon skriver:

       Till sist i min börda – och jag är väl inte alldeles ensam om den – ingår den plågsamma insikten om att ha sagt eller gjort saker som inte borde ha sagts eller gjorts. Den bördan får vi bära med oss genom livet.
Lär vi oss av våra misstag bör det kanske rent av finnas en nåd.

Så mycket för det annars ganska lovande försöket att ta på sig ansvaret för en, i mitt tycke, grov missbedömning.

Frågor till Charlie

Hur är Frank Slades tal upplagt? Vilken nivå lägger han det på när han försvarar Charlie? Den första frågan vi måste ­ställa oss är: ljuger Charlie när han säger att han inte såg ­vilka som förberedde sabotaget av rektorns bil? Frågan handlar alltså inte om han har sett eller inte sett? Frank vet att han har sett, rektorn vet det och eleverna som sitter åhörare vet det.

scent3Har handlingen begåtts? Svaret på frågan måste bli ett ofrånkomligt ja.
När rektorn i inledningen kallar Charlie en lögnare, svarar Frank:

       – Men ingen tjallare.

Han medger handlingen och antyder samtidigt som alla goda talare sin ståndpunkt, den som senare ska stödjas med argument och bevis. Han sår sitt frö, som Quintilianus formulerar det. I Franks version låter det så här:

       Vad är ert motto? Ange klasskamraterna, rädda ert eget skinn annars bränner vi er på bål. När det hettar till flyr ­vissa och andra stannar. Här är Charlie, han står sitt kast och George gömmer sig i stora pappas ficka. Och vad gör ni? Ni belönar George och förgör Charlie.

Den antika romerska retoriken utgick i hög grad från rättegången när man diskuterade hur ett tal skulle läggas upp. Om vår position är svag, säger han, ska vi söka hjälp från vår klients karaktär. Går inte det ska vi försöka hitta något gott eller förmildrande i själva handlingen. Är båda dessa vägar stängda måste vi ta upp något som skadar vår motpart.

En sista, men samtidigt mycket riskabel möjlighet är att försöka skrämma eller hota domaren.

Ett rättegångstal riktar sig alltid till den eller de som dömer, det må sedan vara en domare, en nämnd eller som i amerikanska domstolar och i svenska tryckfrihetsmål, en jury. Bairdskolans disciplinkommitté är de som avgör Charlies framtid, det är alltså medlemmarna i kommittén som Franks tal är ämnat för. Motparten är den osannolikt enfaldige och pompöse rektor Trask.

Det retoriska receptet

Använder sig Frank av någon av de möjligheter som den antika retoriken anger? Ja, han utnyttjar samtliga: Charlies karaktär, det goda i handlingen, han slår mot Trask när han säger att någon försökt muta Charlie och får auditoriet att förstå att denne någon måste vara rektorn och han skrämmer kommittén med vad följderna blir om de relegerar Charlie.

Vilka har gått här? William Taft, William Bryant, Willhelm Tell? Deras ande vilar inte längre över skolan. Ni bygger ett judasskepp för sjögående tjallare (You are building a ratship her, a vessel for seagoing snitchers). Och om ni tror att ni förbereder dessa pojkar till män är det bäst att ni tänker om. Ni dödar själva den anda som ni hävdar att ni skapar. Vilken bluff! Vad är det här för skådespel? Den ende med hedern i behåll sitter bredvid mig. Och jag kan tala om att hans själ är intakt. Den är inte till salu. Hur vet jag det? Någon här försökte köpa den, jag ska inte nämna vem. Men den var inte till salu.

Nu till statuslärans definitionsfråga.

Frank har indirekt svarat ja på faktafrågan. Charlie har sett vilka som förberett sabotaget och tiger om det. Nästa fråga, definitionsfrågan blir då: är Charlies handling ett brott? Frank undviker att öppet svara på frågan:

       – Jag vet inte om Charlies tystnad är rätt. Jag är ingen domare.

Frank är klok nog att inse att det möjligtvis kan vara ett brott mot skolans statuter eller att disciplinkommittén kan tänkas betrakta det som ett brott. Han retirerar därför till nästa nivå där det blir en fråga om brottets kvalité. Frank lägger upp sin argumentation med jämförelsen som ett huvudargument. Han jämför det påstådda brottet, Charlies tystnad, med alternativet, att ange sina skolkamrater. Hans första argument är emellertid ett annat och skulle kunna formuleras så här: dömer ni Charlie så förgör ni honom samtidigt och då har Bairdskolan inte längre något berättigande:

       Trask: Ni går för långt!
Frank: Ni vet inte vad för långt betyder! Jag skulle visa er men jag är för gammal och blind. Om jag varit den man jag var för fem år sedan skulle jag tagit en eldkastare och bränt ner det här stället. [Ganska drastiskt även för en överstelöjtnant i amerikanska armén] För långt? Vem i helvete tror ni att ni talar till?

Det som sedan följer är ett stöd för argumentet som bygger på egna erfarenheter:

        Jag har sett det mesta. Jag kunde nämligen se en gång. Och jag har sett yngre pojkar än de här med armar och ben av­slitna. Men det finns inget värre än en amputerad själ. Den kan ingen protes ersätta.

Frank utvecklar sitt argument:

        Ni tror att ni bara skickar hem den här soldaten med svansen mellan benen. Men jag säger: ni avrättar hans själ! Och varför? För att han inte är en Bairdman! Gör ni den här gossen illa, så är ni Bairdsluskar allihop.

Frank tar också vara på möjligheten att återbörda skulden på de elever som är upprinnelsen till hela incidenten. Och han gör det på sitt karaktäristiska, tillspetsade sätt när han vänder sig ut mot auditoriet och ropar:

        Harry, Jimmy och Trent, var ni än befinner er: Ni kan också dra åt helvete!

scent4Franks andra argument utgår från jämförelsen i statuslärans kvalitétsnivå och skulle kunna formuleras ungefär så här: Charlie har genom sin handling visat att han är en person med integritet och hederskänsla till skillnad från skolledningen och den moral de tycks stå för:

        När jag kom in hörde jag orden: ”ledarskapets vagga”. Men när grenen går av faller vaggan. Och den har fallit här.
Skapare av män och ledare – se upp med vilka ledare ni skapar här [återigen varningen till kommittén och skolledningen]. Jag vet inte om Charlies tystnad är rätt. Jag är ingen domare. Men det här vet jag: Han säljer ingen för att köpa sin framtid. Och det mina vänner kallas integritet. Det kallas mod. Sådant bör ledare vara gjorda av.

Frank bygger återigen upp sitt argumentstöd med egna erfarenheter:

        Jag har stått vid många skiljevägar i mitt liv. Jag visste alltid vilken den rätta vägen var. Utan undantag visste jag. Men jag tog den aldrig. Varför det? För det var alldeles för svårt.

Han utvecklar karaktärsargumentet:
Här står Charlie vid en skiljeväg. Han har valt en väg. Det är den rätta vägen. Den är byggd på principer. Karaktärs­danande.

Välvillig och beredvillig

Enligt retorikens disposition för ett argumenterande tal så bör förslaget eller den tes man driver presenteras efter inledningen och bakgrundsteckningen. Tanken med den här ordningen är att talaren i sin inledning och bakgrundsteckning ska sträva efter att bygga upp så mycket förtroende för sig själv som person som möjligt. Utgångspunkten i alla argumenterande tal är att det finns ett motstånd mot förslaget eller tesen; det är knappast någon idé att argumentera för något som mottagaren redan tycker. Inledningen och bakgrundsteckningen ska alltså användas för att göra mottagaren välvilligt inställd och beredvillig att lyssna.

Det här tillvägagångssättet är knappast Frank Slades. Han börjar med att kalla rektorns förhör för ”rena smörjan”, och fortsätter sedan med att rada upp den ena provokationen efter den andra. Hur är det möjligt att i slutändan avgå med segern efter en sådan öppning?
Jag tycker mig finna åtminstone två svar på frågan.

För det första är rektor Trasks fåfänga och grandiosa stupiditet en dramaturgisk eftergift för att kunna skapa en tydlig och skarp dramatisk konflikt. I verkliga livet får vi vid Gud hoppas att hans sort är av det mer ovanliga slaget. Det här är också en av filmens dramaturgiska svagheter, ämnad att göra det lätt för Frank Slade att avgå med segern.

För det andra, om vi godtar filmens fiktion, så ska vi finna att Frank gör det enda rätta, till synes i strid mot retorikens råd för hur inledning och bakgrund bör utformas. Han säger det som han på goda grunder antar att åhörarna innerst inne känner. Han befriar dem från skolans inskränkta paragrafer och öppnar upp en alternativ väg genom att lyfta fram en högre princip, den av integritet och heder. På retorikens språk kallas det att gå till ”allmänna platser”, dvs att ta upp sådana normer, värderingar och principer som omfattas av alla. Därav på svenska den tvetydiga beteckningen ”allmänna platser” (loci communes, på latin).

Hans avsteg från retorikens norm för inledning och bakgrund är alltså bara skenbar. Bakom den provokativa ytan är det han säger just det som mottagaren vill höra.

Franks hållning i talet är förenad med stora risker. Han kan inte säkert veta vad skolans diciplinkommitté omfattar för värderingar och om han med sitt utmanande språk provocerar dem eller går över gränsen för det passande. Här har manusförfattaren bestämt att så inte är fallet. I verkligheten tror jag att vi för det mesta måste gå en aning mer försiktigt fram.

Insinuatio

Talet avslutas så här:
Låt honom fortsätta sin resa. Ni håller den här pojkens framtid i era händer, kommittémedlemmar. Det är en värdefull framtid. Tro mig. Förstör den inte, skydda den. Ta den till er. Den kommer att göra er stolta en dag, jag lovar.
Det är först i avslutningen som Frank formulerar sitt förslag med orden: ”Låt honom fortsätta sin resa”.

I retorikens disposition för ett argumenterande tal bör förslaget eller tesen komma i anslutning till bakgrundsteckningen. Anledningen till detta har jag redan berört; inledningen och bakgrundsteckningen är bl a till för att bygga upp förtroende och välvilja. Det står ganska snart i talet klart för oss vad Franks krav eller förslag går ut på. Men det är viktigt att notera att det inte utsägs förrän i slutet där det kommer som logisk konsekvens av det som han tidigare sagt. Frank skulle ha kunnat formulerat sitt förslag efter sin ­bakgrundsteckning enligt retorikens disposition för ett argumenterande tal. Det är möjligt att hans tal inte skulle ha förlorat på en sådan ordning, men det är å andra sidan ­osäkert om han hade vunnit på det. Säkert är däremot att det aldrig är en god idé att i inledningen av ett argumen­terande tal presentera sitt förslag. Det gör det näst intill omöjligt för mig att bryta igenom människors intellektuella och känslomässiga försvarsmurar. Ju känsligare eller mer kontroversiellt mitt förslag är, ju försiktigare måste jag gå fram i mitt tal. I riktigt kniviga fall bör jag enligt retoriken vänta med att klart formulera mitt förslag till slutet och det är just vad Frank gör. På retorikens språk kallas ett sådant försiktigt tillvägagångssätt en insinuation.

Indignation och medlidande

I försvarstal, och för den delen också anklagelsetal, är de två viktigaste känslorna försvararen eller åklagaren har att spela på: indignation och medlidande. För den som försvarar gäller det att minska det medlidande som domstolen kan tänkas hysa för den eller de som blivit utsatta för handlingen och mildra indignationen över förövaren. Åklagarens uppgift är att försöka åstadkomma det motsatta. Frank Slade spelar också skickligt på dessa känslor, men på ett lite annorlunda sätt. Det finns knappast någon djupare indignation över det förmenta brott Charlie begått och inte heller något större medlidande för rektor Trask, som är både offer och åklagare i det här fallet. I stället väljer Frank att försöka skapa indignation över det orimligt hårda straff som hotar att drabba Charlie och väcka medlidande med honom för att han gjort det enda rätta: vägrat att tjalla på sina kamrater och för detta hotas med att få sin framtid ödelagd.

Statusläran är ett användbart redskap för att finna bästa möjliga försvarsposition och att utifrån den komma fram till relevanta och hållbara argument.

Statusläran ligger också till grund för retorikens inven­teringsförfarande som vi behandlat tidigare. Det finns dock en viktig skillnad mellan försvarstalets argumentation och andra typer av argumentation.

I försvar och anklagelse ligger tyngdpunkten på en argumentation för det som tidigare skett. Det är en argumentation som riktar sig mot dåtid.
I de flesta argumenterande tal och texter som t ex det politiska linjetalet, inom marknadsföring, reklam och försäljning så är argumentationen framtidsinriktad: så här är det nu – så här borde det bli, prova det nya tvättmedlet X, om du inte har en Volvo så köp en osv.

Statuslärans första fråga, faktafrågan, måste därför i argumentation som ligger utanför rättegångstalet omformuleras från: Har det skett? till, kan det ske? eller bättre, är det möjligt att genomföra? Frågan: Är förslaget möjligt att genomföra, är den första fråga jag bör ställa mig, när jag planerar att presentera ett förslag eller en idé. Svaret på frågan blir avgörande för om jag ska gå vidare med förslaget.

Om jag finner att mitt förslag är möjligt att genomföra så blir den andra frågan enligt statusläran en fråga om definition. Jag bör då försöka att definiera mitt förslag utifrån rådande lagar, moral, normer, värderingar, trender eller annan värderingsgrund som jag finner lämplig att anlägga på förslaget. Kommer jag fram till att mitt förslag är i överensstämmelse med den definitionsgrund, eller de grunder som jag valt att bedöma det utifrån, så blir nästa fråga enligt statusläran, kvalitetsfrågan. Vad har mitt förslag för kvalité? Är det först och främst fråga om nytta, nödvändighet, ekonomi, att det är enkelt, praktiskt etc, eller är det moral, trygghet, gemenskap, solidaritet, rättvisa e dyl som är mitt förslags främsta kvaliteter? Statuslärans kvalitetsfråga öppnar för möjligheten att från argumentplatserna finna de argument som bäst stödjer mitt förslag och därmed anger dess profil och kvalité.

Det är en rad viktiga frågor och omständigheter i det här talet som jag inte behandlat, bl a språket, hur talet framförs, vad Franks blindhet och militära rang kan ha för betydelse i sammanhanget. Min ambitionen var endast att kort redo­göra för statusläran som verktyg för att komma fram till en hållbar försvarsposition.


Läs mer om RetorikMagasinet 27.


Author profile

Lämna ett svar