Dokumentär­kakan

Retoriskt recept. Ta lite information (gärna vinklad), en nypa debatt, en näve sensations­lystenhet, krydda med retoriska grepp och hets­jakt. Om ingredienserna i, och tillagningen av, ett dokumentärprogram. 

Dokumentär­kakan

Henrietta Eriksson

Ett programnamn som innehåller ordet ”dokument” väcker känslan av att det man ser är en dokumentär – men vad är då det? Enligt Nationalencyklopedin (NE) är en dokumentärfilm: ”benämning på filmer utan uppdiktat och spelat innehåll och med avsikten att utsäga ‘sanningen’ om historiens eller samtidens verklighet genom en rekonstruktion av ‘fakta’. Sanning och fakta på film är en fråga om urval och tolkning, t.ex. i filosofiskt, ideologiskt eller estetiskt avseende.” Vidare sägs i NE en definition av dokumentärfilm vara ”en kreativ behandling av verklig­heten”.

Ingredienser?

Låt oss baka ihop en kreativ behandling av verkligheten. Hur lagar vi till en god dokumentär? Hur väljer vi bäst ut eller tolkar det vi vill förmedla och servera i samhällsnyttans tjänst? Vi vill definitivt nå fram till TV-soffpubliken och vägen till deras hjärta går kanske genom magen – nu måste vi kittla deras maggropskänslor! Vad behöver vi?

Ämnet är naturligtvis viktigt. Risker är alltid bra att påtala; farliga, skadliga eller dödande ämnen, aktiviteter eller platser är något som människor intresserar sig för. Detta är naturligt och ligger i allas vår självbevarelsedrift – vi vill få veta vilka faror som lurar på oss så att vi kan undvika dem. Vi är också vana vid faror, redan från tidig ålder lär vi oss begreppet ”ajabaja!” för det vi ska undvika. Farligt och skadligt alltså – men varför? Vi ska nu nå våra tittare och övertyga dem om att detta är farligt och skadligt.

Hur övertygar vi om det farliga? Vi kan börja med vems felet är. Okända personer är inte aktuellt att klandra, kända personer – kanske. Samhällets fel? ’Samhället’ är ett ganska diffust begrepp. Ett multinationellt företags fel? Hmmm, dessa företag omfattas också av det diffusa men vi vet ju alla att girighet och pengar är det som gemene man kopplar till begreppet multinationellt företag och de egenskaperna är förstås intressanta. Jodå, dessa företag kan nog vara både farliga och skadliga för oss och TV-tittarna. Vilket företag ska vi välja? De som använder barnarbetare är alltför populära nuförtiden. Vi handplockar ett som den svenska publiken känner till, som finns i Sverige, ett företag som kanske till och med var helsvenskt en gång i tiden innan det blev uppköpt och förvandlat till det monstermonetära – förlåt, multinationella. Men vad ska företaget tillverka? Livsmedel kanske? Mat är ett fantastiskt bra ämne – alla äter, alltså får vi en bred målgrupp. Mat påverkar hälsan – ännu bättre! Men, efter alla larm om vad vi inte ska äta av olika anledningar kanske vår publik är mättad på dessa farligheter? Hälsospåret är dock fortfarande bra. Hälsa… varför inte låta programmet handla om läkemedel?! Läkemedel är ju ännu bättre än livsmedel när det gäller direkt påverkan på hälsa! Ett plus i kanten också eftersom läkemedel är svårare än livs­medel att förstå sig på. Mediciner är omgärdade av konstiga namn, patent, hemlighetsmakeri, recept, doktorsordina­tioner och – pengar. Kommer detta att fånga vår TV-publik?

Vi känner oss fortfarande lite osäkra och slänger in tre säkra basråvaror: barn, svenska myndigheter och utländska myndigheter. Räcker detta? Vi provsmakar huvudråvaran läkemedel en stund. Hur intar vi läkemedel? Piller är ganska ointressanta – de flesta tar piller om de så är vitaminpiller eller huvudvärkspiller. Vi vet att vi vanligtvis inte blir sjuka av dem i vilket fall som helst. Stolpiller – usch, de vill ingen prata om – de kommer ju liksom in från fel håll från början (bakvägen). Vi får inte äckla vår målgrupp till att byta kanal nu när vi nästan har dem på kroken. Salvor och plåster är vardagliga ting – inget att hetsa upp sig över. Injicerbara mediciner! Läkemedel som inkluderar sprutor! Hur stor del av befolkningen är inte spruträdda! Kan vi nu dessutom sprida rädsla för innehållet i sprutorna? Nu börjar det hetta till ordentligt bara med grundingredienserna i denna soppa.

Om vi nu slår ihop alla dessa ingredienser i samma gryta – kommer det att börja koka då? Nja, vi måste krydda förstås. Vi tar till stapelvaror, sådant som vi alltid har hemma: oroade familjemedlemmar, närbilder på ovetande läkemedelsanvändare, bilder på det aktuella läkemedlet i familjens kylskåp, förkortningar som inte ”vanligt folk” begriper sig på, allegorier, animationer, hemligstämplade dokument och ”uttalanden från de som vet”. Låt oss se närmare på innehållsdeklarationen på kryddorna ethos, logos och pathos.

Ethos

Personer med särskilda befattningar och titlar är bra – de är människor som vet vad de gör. Vi tar med några doktorer, några inspektörer och några facktalesmän – dessa kan egentligen aldrig ifrågasättas eftersom de ju är experter! Vi behöver egentligen inte bry oss om vad dessa talesmän uttalar sig om – titlarna är smaksättare nog i sig. Vi ska presentera ett faktamaterial som är okänt för våra tittare. Tittarna får lättare att bedöma sanningshalten i våra uttalanden om de kan bedöma faktauppgifterna indirekt genom dem som framför materialet. Doktorer i vita rockar brukar inte bli ifrågasatta.

Vi tar också med en klick av de andra som vet – de som använder den produkt vi dissekerar. De och bara de kan ju berätta hur det faktiskt är att injicera detta läkemedel. ­Dessa aktörer ger inte bara ethos utan också pathos.

Logos

Faktauppgifter måste vi givetvis presentera. Beroende av hur mycket fakta vi har kan vi krydda extra med olika slags förkortningar. Förkortningar är förtroendeingivande. Vi slänger in en amerikansk myndighet vid namn FDA (låter lite som CIA eller FBI) och regelsamlingen GMP. Vi tar faktiskt ganska mycket av dessa. Begrepp som ”Warning Letters” är bra – varningsbrev. Hemligstämplade dokument måste vi också visa, dessa bevisar ju att vi presenterar något speciellt för tittarna som de inte skulle få se om det inte vore för oss.

Eftersom vissa begrepp kan bli allt för svårbegripliga är det bra om vi kan få med en före detta anställd som säger att ”jag skulle inte ens dricka saft som kom ur dessa ledningar” om de rör som det injicerbara läkemedlet transporteras genom. Detta ger en tydlig vardaglig bild för TV-tittaren om farlighet och skadlighet. Samma rör kan också benämnas ”kloaker” för att ytterligare beskriva för TV-publiken vad det handlar om.

Pathos

Känslor är viktiga om vi ska kunna nå publiken. Vi sätter till barn, oroade familjer, känslan av oro inför framtiden och betonar att de multinationella företagen inte har plats för känslor. Vi sätter det multinationella företaget mot personliga berättelser – en tydlig antites som hjälper tittaren att välja sida i argumentationen. Vi doserar flitigt med känslosamma uttalanden, ord, liknelser och bilder. Vi betonar vilka konsekvenser som kan drabba oss. Vi vänder oss också mot myndigheterna; de är såväl mutade som inkompetenta. Kritik mot myndigheter faller de flesta i smaken.

Tillagning och servering

Nu låter vi dokumentärformatet, ingredienserna och kryddorna koka samman. Vi jobbar extra hårt med bildmaterialet – detta är ju TV – ett visuellt medium. Vi använder många animationer, morfade röster till bilder inspelade i mörka bilar eller parker (vilket förtydligar att det är hemlig information TV-tittaren tar del av), bilder av när TV-teamet körs bort från anläggningen där läkemedlet tillverkas och vi reder av det hela med bilder på svettiga inspektörer eller VD’ar som försöker svara på TV-teamets kniviga frågor.

Denna kalops serverar vi TV-publiken, en kalops där vi helt och hållet valt ingredienserna. För om vi valt andra råvaror hade det ju blivit något helt annat, en kaka kanske – världen är ju inte antingen svart eller vit utan både ock. Men likaväl som att maränger, rödvin och kaviar är goda var för sig går det inte att blanda dem i en gryta, koka ihop och servera – vi måste faktiskt välja.

Vad innebär dokumentärformatet av TV-program egentligen? Dokumentärer ger sken av att presentera en sanning vilket är övertygande i sig, men sanningen har ofta många sidor som inte kommer fram i TV-sammanhanget. Vad vill vi visa i en dokumentär? I vissa fall har dokumentärer använts i propagandasyften – i dessa dokumentärer har innehållet sannerligen varit vinklat i en viss riktning. Dokumentärer kan också användas för att väcka debatt, men är det rätt att servera en portion av ovanstående rätt utan att informera om matsmältningsproblemen som kan följa?

Ovanstående recept passar ganska bra in på Dokument inifråns ”Läkemedel utan kontroll” som sändes i SVT den 2002-10-24. Detta program behandlade Pharmacias tillverkning av den aktiva substansen i läkemedlet Genotropin. Genotropin är ett injicerbart tillväxthormon som t.ex. används för att behandla barn som saknar egen produktion av detta hormon.

I dokumentären framkom t.ex. aldrig att Strängnäs­fabriken tillverkar den aktiva substansen och att läkemedlet sedan förädlas i många andra steg innan det hamnar i spruta för att nå patient. I programmet angreps Läkemedelsverket för att vara för slapphänt i sina inspektioner jämfört med FDA (Food and Drug Association, ungefär Läkemedelsverkets amerikanska motsvarighet) fastän deras respektive inspektioner sker på helt olika premisser och med olika intervall. Som att försöka jämföra äpplen med bananer.

Bukfylla/bakfylla?

Varför ska vi då tillaga en dokumentär enligt ovan? Vi svartmålar ett multinationellt företag med verksamhet i Sverige som tillverkar ett injicerbart läkemedel – till vilken nytta? Vi oroar användare av produkten, vi oroar kanske anställda vid företaget och vi sprider en allmän oro för vad multinationella läkemedelsföretag har för sig. Vad vinner vi på detta? Kanske kan andra tillverkare av samma produkt dra nytta av ’avslöjandet’ och kanske innebär detta att de inhemska verksamheterna sluter sig allt mer – till konsumentens/patientens nackdel. Är det vårt mål? Eller har vi bara lagat till en ny rätt som vi vill att andra ska uppmärksamma?

Enligt Pharmacia själva tilläts TV-teamet filma inne på tillverkningsanläggningen i Strängnäs och de fick tala med anställda, detta visades inte i programmet där snarare motsatsen visades. Hemligstämplade dokument som visades i dokumentären finns på FDA’s hemsida på internet – utan denna ”Hemligt!”-stämpel.

Sanning/lögn?

Naturligtvis fanns ingrediensen ’sanning’ med i ovanstående recept – men den var kanske inte så stor som angavs på förpackningen? Man kanske glömde att berätta om de 45 000 användare av läkemedlet i Sverige sedan 15 års tid som mår bra av det? Och man kunde visst inte presentera en enda patient som farit illa, utan endast visa en risk för att patienter kunde fara illa.

De fakta, de experter och de uttalanden som gav grund åt programmet – hur stadiga var de? Den person som angavs vara expert på GMP (Good Manufacturing Practises = god tillverkningssed, en regelsamling som läkemedelstillverkare ska följa) visade i början av programmet ett rum som han menade var “sött” – en liten skrubb fylld med analysutrustning. Han menade att där gjorde man massvis av analyser. I GMP ingår att inte ha korsande flöden av material, data eller operationer eftersom detta ökar risken för ”mix-up” (sammanblandningar) och feltolkningar. Att en person som ska vara GMP-expert anser det sött att massvis av analyser utförs i ett och samma rum rimmar illa. Enligt andra experter var dessutom denna GMP-expert snarare expert på läkemedels distribution i människokroppen och inte på tillverkningen av aktiva substanser till läkemedel vilket han nu uttalade sig om. Han hade dessutom arbetat hos en konkurrent till Pharmacia.

God tillagningssed

Ovanstående recept/koncept sändes på SVT och på deras programchatt på internet fanns efter tre dagar över 360 ­olika inlägg i debatten. Vissa av inläggen uttryckte upprördhet över de faror som presenterats, andra irriterade sig över snyft­vinklingar, sakfel och förvanskad information.

Om en god dokumentär utan efterföljande matförgiftningssymptom ska tillagas bör kanske följande betänkas:

* TV-tittarna ska inte presenteras för ett förvanskat material – på kort sikt kan detta vinna både tycke och smak, men när sensationslystenheten har lagt sig ger detta motsatt effekt. I stället för att publiken tycker om materialet som estetiskt vänder de det ryggen på grund av att det är förskämt, vilket helt förtar ditt syfte. Slå inte i din målgrupp att de äter ­entrecote när du serverar åsnekött.

* Ha tilltro till publiken, servera olika rätter/bilder av ­sanningen och låt auditoriet provsmaka sig fram till vad de anser falla dem i smaken – alla tycker inte om pölsa.

* Om du ska presentera en variant på ett känt recept – tänk på att det fortfarande finns de som känner till originalreceptet och som kommer att bli fundersamma. Tänk också på att andra människor tjänar sitt levebröd på det du försöker kasta i soptunnan.

* Använd ethos-, logos- och pathoskryddorna rätt. Kryddor är förträffliga smakhöjare och vissa anses vara beroendeframkallande – men fel använda kan redan lukten av dem få provsmakaren att välja något annat.


Henrietta Eriksson är mikrobiolog på Pharmacia. Hon har tidigare skrivit i RetorikMagasinet om den journalistiska behandling av livsmedelämnet.


Artikel från RetorikMagasinet 16, s 17-19.


Author profile

Lämna ett svar