Peter Cassirer
Recension: Kjell Möijer: Svensk stillära. Stilistik & stilanalys, Ekelunds Förlag, 1998.
En fråga om stil
RetorikMagasinet frågade Peter Cassirer om en recension av en bok om stilistik – och fick ett brev retur:
Bäste broder!
Tack för att du skickade mig Kjell Möijers lärobok i stilistik för anmälan. Det var rätt förvånande för mig att få en bok till recension som har samma namn som min Stilistik & stilanalys som har funnits i många år. Frågan är om jag är rätt man att anmäla en sådan: kommer jag inte bara att leta efter fler ‘lån’ från min egen bok?
Det som förvånar mig i förstone är den i mina ögon lite gammaldags uppläggningen och på sina ställen påtagligt föråldrad terminologi. Att dela in texter i “objektiva, subjektiva och viljebetonade” tycker jag mig minnas från den undervisning jag själv för nu alltför längesedan åtnjöt. En formulering som “den kolorerade veckopressen” verkar gammalmodig liksom kanske också den uppenbarligen mycket djupt kända avrättningen av vulgarismer: “De vulgära orden, som ofta är korta och har en enkel ljudstruktur, får allt större spridning via litteratur, film, video och TV. Vulgärstilen är förknippad med en språklig subkultur som avviker från normala [!] samhälls- och språkmönster. Det vulgära språket vittnar om brist på smak, bildning och hyfs. Enligt stilnormen saknar det obscena litterärt och konstnärligt värde” (s. 65).
Här får jag bilden av en äldre f.d. läroverkslektor som numera – eftersom den ca 110 sidor långa boken är avsedd för högskolestudier – sannolikt är verksam vid en sk små-högskola. Till det intrycket bidrar också att man vid sådana tycks ha en sundare inställning på den egendomliga splittringen mellan “nordiska språk” och litteraturvetenskap än vi på de gamla universiteten. Ämnet heter där Svenska och texten kan ses som en helhet och textanalys bedrivs inte på olika sätt vid två institutioner som i den traditionella utbildningen för lärare i svenska i skolan. Att den litterära aspekten väger tyngre än den språkliga motsvarar nog de flesta studenternas intresseinriktning. Svensk stillära speglar den holistiska aspekten även om tyngdpunkten ligger på den litterära sidan, kanske inte genom antalet sidor men genom att författarens framställning är så påtagligt mycket mer engagerad i avsnitt om naturbesjälning, saga och liknande än i andra. Många exempel från världslitteraturen pekar också mot en numera dessvärre sällsynt litterär bildning – exempelvis citatet “Hurre, hurre, hopp, hopp, hopp, ging’s fort in sausendem Galopp” med källanvisningen kort och gott “Lenore 1773”. Mot detta står Möijers förkärlek för mycket korta huvudsatser, vilket i vissa avsnitt gör intryck av att vara rester av ett kanske inte tillräckligt bearbetat kompendium.
Det finns mycket som är bra i boken men den motsvarar knappast förordets ganska oblyga evlogi över bokens förtjänster. Till det bästa hör försöket att ställa upp de retoriska figurerna efter deras stilistiska funktion, men trots att Möijer nämner de klassiska funktionerna informera, påverka och underhålla delas funktionerna in inte in i dessa (och underavdelningar till dem i sin tur) utan i “Anspela–jämföra”, “Förstora–förstärka” och “Förminska–förvandla”. Detta är dels för omfattande kategorier, dels har flera av figurerna knappast i första hand rubrikens funktioner. Men ansatsen är intressant och utvecklingsbar. En nackdel med indelningen blir att rubriken “Tidningssvenska” återkommer för var och en av dessa funktioner, men det är ju en enkel sak att rätta till genom att slopa begreppet, som redan i och för sig är vilseledande eftersom stilarna och genrerna i en tidning är så många. En lista över allmänna symboler (som ankaret för hoppet, lammet för Kristus) är en påtaglig tillgång i en tid där beläsenheten i klassisk litteratur så drastiskt har gått tillbaka.
Givetvis kunde jag anföra flera exempel på både bra och mindre bra inslag. Till det jag gillar hör ett antal skarpsinninga iakttagelser, till det jag ogillar hör den för ändamålet möjligen försvarbara något ytliga framställningen som exempelvis yttrar sig i ett påstående som “Objektiv stil har främst en informativ funktion” (s. 31) där alltså stil inte skiljs från textens syfte. Att ‘objektiv stil’ ändå är något annat än en ‘objektiv text’ framgår i introduktionen av termen “pseudoobjektiv stil” – där man visserligen frågar sig hur en stil kan vara ‘pseudo’ men som ändå visar att författaren är medveten om problemet.
Det finns utomordentligt många goda exempel i boken men i stort sett inga texter eller längre textavsnitt som kan kasta ljus över en del resonemang. En besynnerlig detalj är det generaliserande påståendet “Hur budskapet uppfattas beror till 60 procent på kroppsspråket, rösten och tonfallet (30 procent), orden och själva innehållet (10 procent)” (s. 71). Bortsett från meningsbyggnaden som är så assymetrisk att innehållet är svårt att förstå, traderas här den egendomliga uppfattningen att det i stort sett inte spelar någon roll (10%!) vad en person säger. Som jag har påpekat i första numret av detta magasin är detta antingen är ytterligt dålig formulering eller ren fantasi. Om man med ‘budskapet’ menar det totala intrycket av ett framförande så ligger det ett korn av meningsfullhet i att kroppsspråket och rösten spelar en enorm roll: för att vi överhuvudtaget ska lyssna till en person krävs ett visst minimum av tilltalande yttre och beteende och en röst som inte är direkt motbjudande att lyssna till. När detta minimikrav är uppfyllt är det naturligtvis i första hand innehållet (‘budskapet’) som gäller. Att räkna procent på det viset som Möijer gör är fullständigt omöjligt, vad man än menar med ‘budskapet’. (Min teori förefaller mig bekräftad av den dåliga tilltro som i Sverige i skrivande stund drabbar en av våra politiker vars kanske enda fel är att han saknar utstrålning och – vilket för mig är det avgörande – har en mycket klämd och klanglös röst.)
Vad beträffar den inledningsvis diskuterade titeln förefaller den mig ganska illa vald. “Stillära” är i mina ögon en preskriptiv framställning, men det är Möijers bok inte utom på det citerade stället om vulgarismer. Stilistik handlar den om, men om stilanalys alls inte. Två korta avsnitt under rubriken “Textanalys” behandlar “allmän textanalys” och “litterär textanalys”. Den förra är väl avsedd att täcka stilanalysen, men den innehåller bara ett antal frågor och rubriker och ger inte någon ledning i den svåra konsten att knyta samman de stilistiska iakttagelserna till en gripbar karakteristik av en text. Framför allt frågas inte efter effekten hos alla fenomen som räknas upp som möjligen intressanta. Det saknas också exempel på hur en text- eller stilanalys skulle kunna se ut.
Om jag således inte kan åta mig att skriva recensionen som du ber mig om, så är det inte för att jag är rädd för att Svensk stillära ska konkurrera ut min Stilistik & stilanalys!
Med varma hälsningar!
Peter Cassirer
. ❧
Författare: Peter Cassirer är docent vid Göteborgs Universitet.
Artikeln finns i RetorikMagasinet 3, s 9-10
Liknande artiklar:
All makt åt språkrevolutionärerna
Engagemangets evangelie
Stilistik i vetenskapen
Klassificeringshysteri & fransk entusiasm
Peter Cassirer (1933-2020) docent em vid Göteborgs Universitet – med stort fokus på stilistik.
Han har gett ut böcker om stil och retorik som Stilistiken, Huvudlinjer i retorikens historia samt Konsten att manipulera ett sammanträde. För RetorikMagasinet har har skrivit en rad artiklar
- Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/pcretorikforlaget-se/
- Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/pcretorikforlaget-se/
- Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/pcretorikforlaget-se/
- Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/pcretorikforlaget-se/
