En general ska sörja för sin häst

Christine Isager

En general ska sörja för sin häst

Den goda ledaren av idag är snarare poetiskt än retoriskt lagd, menar Ole Fogh Kirkeby, filosof och forskningsprofessor vid Handelshögskolan i Köpenhamn. Goda exempel och goda metaforer är – i motsats till människan – både starka och oskyldiga, och de tjänar ledaren långt bättre än stramt kalkylerade argument och strategier.

– Aldrig i hela mitt liv har jag blivit övertalad med hjälp av ett argument, konstaterar Ole Fogh Kirkeby efter en paus i vårt samtal. – Filosofin ligger så nära konsten och litteraturen att jag upplever argumentet som överflödigt. Det handlar om att gripa känslan.

Detsamma gäller inom verksamhetsledning, enligt Kirkebys Ledarskapsfilosofi – ett radikalt normativt perspektiv, som i år har kommit ut både på svenska och i en utvidgad engelskspråkig upplaga på Springer Verlag. I stil med ’den gode mannen’, vir bonus i klassisk retorik, dvs. idealtalaren, vars ord är barn av hans stora vetande och hans höga moral, ställer Kirkeby i sin ledarskapsfilosofi upp en bild av vår tids goda ledare. Denna ledare presenteras i bokens inledning som en ”rabiat och kompromisslös figur i den postmoderna världens malström.”

– En verksamhets omgivning flyter i kraft av Internet och hela den teknologiska utvecklingen”, förklarar Kirkeby, sittande – så stilla som möjligt på grund av ett diskbråck – på sitt kontor på Institutet för ledande, politik och filosofi vid Handelshögskolan i Köpenhamn.

– Verksamheterna övertar varandra, och medarbetarna flyttar hela tiden. Verksamheterna ligger kanske inte ens i bestämda lokaler längre, och då är det svårt att entydigt identifiera intressenterna. Dessutom vet ju inte en ledare i en större eller en halvstor verksamhet vad medarbetarna har för sig eftersom allt föregår på en så hög teknisk nivå. Medarbetarna är anställda för att lösa specifika uppgifter men samtidigt hoppas du som ledare att de gör något nytt, kommer med nya idéer. Allt detta betyder att du måste leda på ett annat sätt.

Det kompromisslösa dygdemönstret

Mot den här bakgrunden har Ole Fogh Kirkeby utvecklat sitt dygdemönster för verksamhetsledare:

Annons

Retorisk praksis

Retorisk praksis handler om retorik som praktisk udøvelse af sproget. Fordi retorikken handler om frembringelse – ikke kun beskrivelse – af tekster til brug i praksis, er den retoriske argumentationsteori ikke kun deskriptiv, men også normativ... Läs mer...

– Först och främst vill jag skapa en provocerande bild, ett alternativ till det forskningsprogram som kallas värdebaserat ledande, och som i viss mening har irriterat mig. Idén är där att man ska enas om värden, hela tiden tolka dem och fastlägga dem i deras olika betydelser. Det omfattar också räkenskapstänkandet, när det gäller etiska räkenskaper. Jag tror helt enkelt inte att man kan behandla värderingar som saker, och jag tror inte på en etik som byggs på konsensus.

– Istället försökte jag göra ett utkast till en ledare som inte kunde rättfärdiga sina handlingar genom att hänvisa till de pragmatiska och funktionalistiska krav som ställs på ledarrollen. Det skulle vara en stoisk ledare som var formad av allmänmänskliga plikter. I grekiskan skiljer man på kathékon och katorthóma, där kathékon betecknar de allmänna medborgerliga plikterna som man måste uppfylla. Det omfattar också plikten att hålla sig själv sund, samt vänskapsförpliktelsen och kärleksförpliktelsen – de sociala plikterna som gör att samhället existerar, och att människor kan leva tillsammans. Katorthóma, däremot, betecknar de visa människornas ultimativt goda gärning. Det är plikten gentemot det obetingade, och det är ledaren som ska förhålla sig till det obetingade.

Orator imperfectus: I totalitära samhällen har orden extremt fasta betydelser. Men språket är oprecist, särskilt när vi talar om värderingar och hållningar. En skicklig ledare känner begränsningarna i sin begreppsapparat. Foto: Mette Stenbæk Andersen.

En ledare som förhåller sig till det obetingade praktiserar en etik som ligger bortom allmänt husbehov:

– Om man får en idé om att nu vill man in på den ena eller den andra marknaden, eller att nu vill man lansera den ena eller den andra teknologin, så är ledaren enligt min mening tvungen att tänka starkt normativt: Vilken slags värld ska vi ha? Vilken slags medvetandestruktur vill vi vara med om att skapa? När jag bland annat ställer upp intuition, epibolé, som en dygd, så är det för att min intuition i sig kan innehålla föreställningen om en bättre värld. Man kan inte tänka normativt med mindre än att man tänker utopiskt.

Och utopin förpliktigar, menar Ole Fogh Kirkeby. Ledaren måste vara beredd att sätta sin position på spel för sin intuition om vad det bästa är:

– Jag tror inte på att man kan uppnå konsensus i avgörande situationer, och då är det ledaren det går ut över. Vederbörande måste vara beredd att bli martyr.

Kraften i det goda exemplet

I sin installationsföreläsning som forskningsprofessor 1999 återgav Ole Fogh Kirkeby en historia där Djingis Khan berättar följande för Marco Polo: ”Av en officer förväntar jag mig att han ser till sina män före sig själv. Av en general förväntar jag mig att han ser till sin häst före sina män.” Som skäl anger Khan att ”en officer leder genom handling. En general leder genom exempel”.

– Ja, den historien jag tagit från Peter Drucker, en gammal guru inom management. Managementspråket är för övrigt fyllt av krigsmetaforik – med task forces och jag vet inte allt. Men det här är god krigsmetaforik, ett tankesätt som säger att det ultimata sättet att formulera en värdering på är genom ett exempel. Längre kommer man inte.

– Vad betyder ett sådant exemplariskt ledande för förhållandet mellan ledaren och de han leder?

– I det ögonblick som ledaren inkorporerar normer och värderingar genom de exempel som vederbörande existerar i eller det sätt som vederbörande handlar på, så är ju de värderingarna också förpliktigande för medarbetarna. Om medarbetarna håller ledaren vid hans värderingar så måste också medarbetarna hålla sig till dem. I den meningen är det inga diktatoriska dygder som jag ställer upp. De är helt demokratiska.

– I din bok kallar du medarbetarna för ’medledare’.

– Ja, ett förskräckligt begrepp … jag kom inte på något bättre.

– Det låter närmast som om ledaren ska arbeta på att undergräva sin egen auktoritet?

– Ja, och på det sättet är boken nog mer provocerande än man omedelbart skulle tro. Folk förväntar sig att bli ledda, så den ledare som undergräver sin egen auktoritet har det banne mig svårt! Men drar man tanken till sitt slut så skulle var och en av de andra i verksamheten kunna överta ledarens plats, och det är realistiskt i den mening att ledarkvalifikationer idag är generaliseringskvalifikationer. Du leder på samma sätt som du skulle leda en familj eller ett fotbollslag. Man kan kalla det symboliskt ledarskap.

– Man sätter ett gott exempel?

– Ja. Om vi kontinuerligt föresätter oss att göra det som är gott så blir vi långsamt bättre på det. Vi påverkar någonting inom oss själva och ser plötsligt möjligheter i situationer där vi inte kunde se dem förut. Vi riktar vårt psyke mot det goda, det är detta som ligger i Aristoteles begrepp hexis: vi kan göra det goda till en vana.

– Och den vanan, ledarens blick för det goda, kan medarbetarna efterhand överta?

– Det kan man säga. För vill man ha inflytande över andra människor, så är det inte detsamma som att styra dem, men man kan få dem att, om än inte överta så i alla fall att bli medinnehavare av ens egna visuella verklighet.

Oskyldiga ord

Ledande är en retorisk praksis som handlar om att beröra människor, och helt konkret, påpekar Ole Fogh Kirkeby, består en ledares arbetstid till 70 procent av att tala och till 30 procent av att skriva. Men vilket språk använder en ledare som söker det obetingat goda?

– Man ska ta orden så allvarligt att det närmar sig det poetiska. Det poetiska handlar ju om att med hjälp av ord söka efter det ordlösa. I den meningen kan man gott säga att min bok gör upp med retoriskt tänkande inom management till fördel för ett poetiskt tänkande, men om vi till exempel talar om renässanstänkarnas retorik, så är ju också den poetisk.

Denna skillnad mellan retorik och poetik definierar Kirkeby närmare i sin ledarskapsfilosofi:

”I poetiken gömmer sig en känsla för det kollektiva”, skriver han, och där poetiken känner vid människans lott gör retoriken ”spektakulärt uppror mot den”. Retoriken vill manipulera och förstå, och det är till slut inte möjligt, men med det politiska språket, menar Kirkeby, kan ledaren överträffa sig själv.

– Ja, jag är ju en språkfantast… Jag har bland annat det där translokutionaritetsbegreppet: att man inte vet vad man menar förrän man hör vad man själv säger. Ordens användningar är ju inte uttömda, och ofta använder man faktiskt fel ord. En person som är manipulativ är också själv offer för sin manipulation, för om man handskas oförsiktigt med ord, så hämnas de. Det är min uppfattning. Orden ger uttryck för en oändlig mängd erfarenhet, inte minst erfarenhet av språkets gränser och av gränserna för hur man kan tolka och förstå situationer.

– Orden är ju i och för sig oskyldiga, men det är inte människan. Därför bör den gode ledaren känna begränsningarna i sin begreppsapparat, särskilt när man talar om värderingar och hållningar där språket är så oprecist. Men man kan också göra som jag själv har gjort i mina böcker där jag inte har gått tillbaka till de grekiska begreppen, nämligen att skapa begrepp. Att konstruera sina egna.

– På ett ställe i boken talar du om begrepp som ska föregripa?

– De ska föregripa den betydelse som de ännu inte har. Det tror jag är extremt viktigt. De begrepp eller metaforer man använder ska helst verka så att när man har släppt dem lösa så går de sin egen väg med läsaren. Det är en form av fantastiskt tänkande. Det är inte ens utopiskt, det är fantastiskt. Annars blir tänkandet för tråkigt. Det är samma sak som att skriva sig till insikt. Det finns två olika sorters intellektuella i den här världen: de som inte skriver någonting förrän de har tänkt, och de som skriver sig till det.

Språket är klokast

– Du skriver att poetiken är trogen sin utgångspunkt: fiktionen, mot vilken retoriken använder fiktionen som ett slags lockbete. Så snart fiktionen tas över av andra och blir föremål för konsensus så försöker retoriken hålla fast vid den som sanning. Kan du ge ett exempel på det?

– Ja, om du till exempel formulerar uppdraget för en verksamhet, till exempel för Bang & Olufsen, och säger att våra produkter ska vara vackrast och mest funktionella. I det ögonblick som du får med dig medarbetarna på idén vill de naturligtvis överta den, identifiera sig med uppgiften och självklart också mena att deras produkter är de vackraste och de mest funktionella. Och det tror jag inte gagnar någon. För då sätter man när allt kommer omkring inte frågetecken efter vad det vackra och det funktionella är… Jag har en B & O-telefon, och varje gång man lägger ifrån sig luren så bryts samtalet. Men visst är den snygg.

– Man ska alltså hålla fast vid att språket inte är verkligheten?

– Det ska man, men man ska samtidigt hålla fast vid att språket har större erfarenhet av verkligheten än man själv har. Man kan fördjupa sig i orden, och det är det jag gör filosofiskt, och man kan också göra det genom sitt sätt att tala på. Genom att ha respekt för orden. Man kan inte ostraffat använda dem som man vill, så som många politiker och smarta verksamhetsledare gör. För då blir man inte trodd.

– Idealtalaren i retorisk tradition figurerar också under namnet ’orator perfectus’, den fulländade talaren. Kan man säga att ditt ideal är en ’orator imperfectus’ som visar att han är ofullkomlig?

– Ja, man ska visa upp hålen i språket – i motsats till alla diktaturer och totalitära samhällen där orden har extremt fasta betydelser. Man får ta med den frihet som ligger i osäkerheten. Det får bli en sorts negativ retorik: Varje gång man formulerar någonting positivt så finns också skuggan med, så att man i högre grad säger det man inte vet. Det är på det sättet jag menar att en ledare bör tala. ❧

Författare: Christine Isager är extern lektor i retorik vid Köpenhamns universitet. Artikeln har översatts av Stina Gardestrand.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 8, s 10-13.