Ethosparadoxen

Vetenskapens retorik. En forskare ska kunna samarbeta och vara osjälvisk – men samtidigt kräver den ekonomiska samhällsutvecklingen ett allt större fokus på individualitet och upphovsrätt. Vetenskapen ska vara allmän – till gagn för det vetenskapliga samhället – men drivs av egenintresse. Vilken roll spelar retoriken i denna paradox?

Ethosparadoxen

Erik Lindenius

I Sverige har forskning kring biologi, kemi och medicin – de så kallade livsvetenskaperna – ett mycket stort förtroende. I och med denna prestige i samhället, finns det ett mycket tungt inbyggt ethos i all forskningsretorik. Denna trovärdighet är ofta tämligen självskriven som det ­sällan behöver göras långa utläggningar kring för att över­tyga en åhörare – en diskret upplysning om den innehavda professorstiteln brukar räcka långt. Det är endast i mer ­tvetydiga, problematiska och osäkra sammanhang som ­forskaren måste vara noga med att försöka framhäva sitt ethos.

Retorikforskare brukar exempelvis peka på tillfällen då en forskares resultat skulle komma misstänkas ha för avsikt att “säkerställa personlig berömmelse i lekmannakretsar, uppnå politiska eller religiösa eftersträvanden eller upprätthålla tro som har ockulta eller övernaturliga inslag”. Med andra ord, när de och deras forskning anses vara fiffel, publikfrieri eller “mumbo jumbo” i största allmänhet. Även de som ­skriver populärvetenskap riskerar att utsättas för kritik om deras ambitioner förefaller vara resultatet av ett icke­vetenskapligt intresse, så som till exempel ekonomiska för­delar. Forskare som till exempel visat sig vara framgångsrika författare eller vara frekventa gäster i teverutan, blir i princip alltid misstänkliggjorda av det övriga forskarsamhället.

Den största ethoskonflikten ligger helt naturligt kring skiljelinjen mellan det som klassas som vetenskap respek­tive icke-vetenskap. Om det vore en tydlig linje mellan dessa två vore forskarens ethos ej lika viktig att framhäva. Forskare på den ’vetenskapliga’ sidan tenderar ofta försöka snäva in det vetenskapliga fältet i sina texter genom att måla starka kontraster mellan deras forskning och icke-vetenskaplig forskning. Forskare inom ’icke-vetenskapliga’ fält försöker givetvis å andra sidan sudda ut linjen eller åtminstone få den att dras ut för att möjliggöra generösa definitioner av vad vetenskap är och på det sättet försöka visa på att deras forskning skall tas seriöst.

Men vetenskapens ethosstrider rör inte alltid frågan om gränsdragning mellan vetenskap och icke-vetenskap. Nu för tiden förefaller det vara lika vanligt att se på forskning ur ett ekonomiskt nyttoperspektiv. Allt oftare måste därför etablerad vetenskap försvara sin gräns gentemot ekonomiska, etiska och politiska komplikationer. Men till skillnad mot konflikten mellan vetenskap och icke-vetenskap är det här på intet sätt ett självklart val vilken sida forskaren skall stå på.

Annons

Det motsägelsefulla

I tidig retorikforskning kring det vetenskapliga ethoset identifierades sex normer som ansågs uppmuntra beteende som ”minimerar distorsion under systematiska observationer och maximerar effektiv spridning av auktoriserad kunskap”. Med andra ord – vad som funkade för att framstå som en schysst forskare.

Normerna indelades i universalism, mångägande, ickeintresse, organiserad skepticism, originalitet samt ödmjukhet.

Universalismen syftar på att metoderna sedan länge är etablerade och därmed även användbara för alla som har de speciella sakkunskaper som krävs.

Mångägandet innebär att normen är att vetenskapen skall vara tillgänglig för alla inom det vetenskapliga samhället.

Det får med andra ord inte finnas något intresse för att driva vetenskapliga projekt annat än genom ett osjälviskt kall till det vetenskapliga samhället.

Den organiserade skepticismen ger forskare möjlighet att nagelfara och mönstra olika fenomen genom empiriska och logiska kriterier.

Genom originalitet i forskningen strävar samhället framåt och genom ödmjukhet undviker forskaren att enbart fokusera på framsteg och inte på konsekvenser.

Å andra sidan. Senare forskning visar att det finns rakt motsatta faktorer. Bedömning av forskningsrapporter och ansökningar visar ofta på partikularism (motsatsen till universalism) – att bedömarna snarare ser till skribentens erfarenhet och goda anseende, än till studiens tekniska meriter. Ensamägande (i motsats till mångägande) blir också allt mer utbrett, då forskare snarare ser till att inmuta möjliga patent. Detta förfarande leder till att forskare slipper prioritetskonflikter med andra forskare samt att väldigt lite halvfärdig forskning publiceras. Detta leder också till egen­intresse (i motsats till ickeintresse) där forskare ser till att de har en förvaltning som tjänar forskarnas särskilda intressen. Motsatsen till den organiserade skepticismen är den organi­serade dogmatismen, där forskare ej oupphörligen ifrågasätter sitt eget arbete, utan snarare tenderar att hålla hårt på sina egna upptäckter och i stället ifrågasätter andra.

Hur kunde det blir så här komplicerat och motsägelsefullt om vad som ger mest prestige inom forskningsvärlden? För att finna svaret på den frågan måste vi söka oss fyrahundra år tillbaka i tiden.

Vetenskapens begynnande paradox

I början av sextonhundratalet var synen på vetenskapen en helt annan än den är idag. Vetenskapsmän jobbade var för sig och i mycket sällsynta fall, när en viktig upptäckt gjorts, producerades måhända en bok eller sändes några brev till likasinnade. I slutet av samma århundrade var dock bilden en helt annan. Då prioriterades vetenskapligt samarbete – inte bara mellan forskare, utan även över nationernas gränser.

Denna stora förändring skedde dock inte helt utan konflikter eller medvetna insatser. Den tidiga bilden av vetenskapsmannen som en enstöring var till exempel något som bekymrade den engelske adelsmannen Francis Bacon. Han arbetade därför under en stor del av sin livstid för att för­ändra det vetenskapliga idealet. I boken The New Atlantis (1627), skildrar Bacon vetenskapen som ett “Salomos hus” i utopins rike. Här arbetade forskargrupper med filantropisk, människofrämjande vetenskapssyn där sökandet efter kunskap styrdes av de behov som fanns i samhället och inte efter personlig vinning. Bacons verk skulle få stort genomslag i samhället; det var inspirationskälla för bildandet av ‘Royal Society of London for the Improving of Natural Knowledge’ som sedermera bildades år 1662. I och med detta förstärktes så småningom tanken om den idealistiske och osjälviske ­forskaren, för att till sist bli en dygd.

Samtidigt som denna idealbild av vetenskapen uppstod, ledde samhällets utveckling till ett allt mer komplicerat förhållningssätt till de vetenskapliga framstegen. De sociala normerna ändrades – en ändring där det nya ekonomiska samhälle som växte fram var av stor betydelse. Tidigare hade den som gjort sig en plog eller stol varit ägare till den. Snart uppstod dock möjligheten till ägandet av idén till en stol och på samma sätt blev upphovsrättigheterna till forsknings­upptäckterna mer viktiga än någonsin.

Därmed uppkom även dispyter kring vem som var den förste som kom med en vetenskaplig idé. Det ökade samarbetet, bland annat genom instiftandet av The Royal Society, skapade paradoxalt nog också en ökad intern konflikt. Både transnationalism och samarbete framlyftes som dygder samtidigt som starka patriotiska känslor framhävde den egna nationens framstående vetenskapsmän.

En av de mest kända dispyterna från den tiden var konflikten mellan engelsmannen Newton och tysken Leibniz där de debatterade kring rättigheterna för upptäckten av differentialkalkylen. Den infekterade debatten pågick under flera decennier och resulterade i två åsiktsläger. Den ena var att vetenskapliga upptäckter borde tillskrivas alla som gör upptäckten utan hjälp från andra, oavsett exakt tidpunkt. Newton ansåg däremot att andrahandsupptäckare inte hade några rättigheter. Den ursprungliga upptäckaren skulle ha ensamrätt. Vid den tiden innebar dock ensamrätt inte en juridisk rätt, utan snarare ett intellektuellt godkännande från det övriga forskarsamhället. Newton brann så häftigt för sin sak, att han inte drog sig för att publicera en anonym redogörelse för dispyten, där Newton framstår som ärbar och genial patriot och Leibniz utmålas som en omoralisk, intellektuell tjuv och internationell intrigör.

Det retoriska problemet förtydligat

Det komplicerade förhållandet mellan vetenskaplig idealism och samhällelig kommersialism som rådde under slutet av sextonhundratalet, har på inget sätt minskat idag. Newtons tankar har överlevt till modern tid och idag är de juridiska rättigheterna betydligt starkare. Starkare har också vetenskapens etablering i det västerländska samhället blivit allt medan religionens makt försvagats avsevärt. Kopplingen mellan ethos och vetenskaperna är därmed starkare än någonsin, men också fylld med mer motsägelser än vad som först kan verka vara fallet.

I denna paradox ligger en tydlig retorisk aspekt. Hur skall en forskare kunna framställa sig både efter rådande ideal om till exempel samarbete och osjälviskhet, samtidigt som den ekonomiska samhällsutvecklingen kräver ett allt större fokus på individualitet och upphovsrätt?

Det går inte att ensidigt peka på att den ena eller andra sidan av alla nämnda motsatspar skulle vara mer korrekt. Snarare pekar motsättningarna på att vetenskapens ethos verkligen är ett retoriskt fenomen, där författaren och ­forskaren måste göra ett urval, topoi, av lämpliga normer för att just kunna motivera sina egna ställningstaganden som forskare..

Läs mer:

Citaten är översatta från Prelli, Lawrence J: “The Rhe­thorical Construction of Scientific Ethos” ur Simons, Herbert W (red) Rhetoric in the Human Sciences. Sage, London, 1989.

Läs även gärna Gross, Alan G: The Rhetoric of Science. Harvard University Press, London, 1990..

Erik Lindenius är doktorand vid Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 27, s 23-25.